OPERA. Folkoperans nye ledare Tobias Theorell vill skapa en självklar mötesplats både i kvarteret och i världen. Första ut blir Verdis “Don Carlos”, där han tycker att man har mejslat fram operans kärna.

– Jag hoppas man ska uppleva det som svettigt, säger han.

På Folkoperan i Stockholm pågår de sista repetitionerna och trots att Tobias Theorell har gjort det här många gånger förut har premiärnerverna börjat spöka.

– Det är katastrof, allting kommer gå åt helvete! Så tänker jag. Men så där säger jag alltid, det är som att jag glömmer bort.

Den 22 september är det premiär för “Don Carlos”, som blir hans första föreställning sedan han tillträdde som konstnärlig chef för drygt ett år sedan. Det blir en koncentrerad tolkning av Verdis operaklassiker som möter publiken, förklarar han.

– Vi har mejslat fram och huggit bort mycket av det svulstiga och mastiga och så har vi kommit ner till en kärna i den här historien. Vi får komma nära de här rollfigurerna som är otroligt mångfacetterade, säger han.

“Blir väldigt intensivt”

Giuseppe Verdi skrev operan 1867 efter ett drama av Friedrich Schiller, och den känns väldigt modern i sin dramaturgi, tycker Theorell.

– Den ligger mycket närmare teatern än vad hans tidiga operor gör. Det är som en helt annan genre. Jag hoppas man ska uppleva att det nästan är lite svettigt. Att det blir väldigt intensivt, säger han.

Även handlingen knyter an till nutiden, tycker Theorell. Operan utspelas på 1500-talet i den tidens supermakt Spanien, som visar tecken på begynnande sönderfall. I centrum står kung Filip och hans son Don Carlos. Vid hovet vävs storpolitik och en frihetskamp där en ung generation vill förändra systemet samman med komplicerade familjekonflikter. Tobias Theorell drar paralleller till dagens västvärld och dess proteströrelser.

– Jag tänker på händelsen när Donald Trump hånade Greta Thunberg. Det är det som är “Don Carlos”. Det är en ungdomlig rörelse som kommer underifrån och som säger att det här inte går längre. Och så finns det en kung som är beredda att offra hela den unga generationen och sin egen son, och han är pressad av inkvisitionen att göra det, säger han.

– Men historien är större än så. Den är inte dagspolitisk, den handlar mycket om hur de här politiska strukturerna hamnar i familjen.

“Folkoperan har en jätteuppgift”

Musiken är också en intensiv upplevelse i sig, tycker Theorell.

– Musiken i “Don Carlos” är otroligt spännande och handlingsdrivande. Det är inte så mycket örhängen och slagdängor, säger han.

Uppsättningen är ett typiskt exempel på vad Tobias Theorell säger sig vilja syssla med på Folkoperan. Operakonst som förvaltar traditionerna och samtidigt kommunicerar med nutidsmänniskor.

– Det blir en skärningspunkt mellan teater och opera. Jag har ju teaterbakgrund och det här tycker jag är ett perfekt verk att göra det på det här sättet, det vill säga ett sorts skådespelande gestaltning. Det är så spännande att se hur kan man gestalta de här scenerna så att det faktiskt blir på riktigt trots att de sjunger, säger han.

Hans vision är en opera som lever upp till namnet och som känns som en självklar plats att besöka.

– Man upptäckte ju under pandemin hur viktigt det är med ett levande stadsliv där medborgarna kan mötas kring saker som inte bara är shopping. Jag tänker att Folkoperan har en jätteuppgift och vi vill gärna att folk ska känna att de ska kunna komma hit. Vi är ju ett stort hus mitt på Södermalm, vi vill vara en viktig mötesplats i kvarteret. Men också i hela Stockholm, länet, Sverige och hela världen.

“Katastrofal” kultursyn

Samtidigt måste operan fortfarande få vara opera, poängterar han.

– Ibland vill vi så gärna att folk som inte brukar vara här ska komma så att vi utplånar oss själva. Ett tag skulle det se ut som det gjorde ute på stan och det kan väldigt lätt bli töntigt. Så fort du sätter ett par sneakers på scenen så känns de inte rätt.

Han tycker samtidigt att pandemin har blottat en syn på kulturen i samhället som han kallar för katastrofal.

– “Det är så trevligt det som ni håller på med”, sade man samtidigt som det var totalt nedstängt så länge. Folk flög ändå flygplan och jag förstår fortfarande inte varför just vi inte fick hålla på. Det har också varit en tid av reflektion. Är vi också en del av nedvärderingen av kulturen? På vilket sätt kan vi se till att vi blir så relevanta?

Björn Berglund/TT

The post Vill sätta svettig Don Carlos i samtiden first appeared on Opulens.

ÖVERSIKT. “Sublime konsertmästaren Ottavio Dantone leder den dynamiskt vitala ensemblen genom ett knippe högbarock som prunkar och lyser på just det livsbejakande, utlevelsefulla sätt som är så typiskt för genren”, skriver Björn Gustavsson.

Inte bara Spotify och Youtube svämmar över av nyinspelad konstmusik: även CD-marknaden är ännu mycket livaktig. Här följer några axplock ur höstens strida ström av nya produktioner.

Först en ny skiva med Accademia bizantina, bildad i Ravenna 1983, som spelar på tidstrogna instrument: ännu ett exempel på den rika flora av fantastiska barockensembler som på senare år vuxit fram i Italien. Sublime konsertmästaren Ottavio Dantone leder den dynamiskt vitala ensemblen genom ett knippe högbarock som prunkar och lyser på just det livsbejakande, utlevelsefulla sätt som är så typiskt för genren. På skivan Agitata (Alpha-Classics) tolkas alltifrån Vivaldi till Porpora, Torelli och den mindre kände Brevi, alltsammans med smittande bravur. Och kontraalten Delphine Galou kastar över alltsammans solskimrande kaskader av koloratur.

Italiensk barock bjuds även på Stradella, lagrime e sospiri (Alpha-Classics), med opera- och oratoriearor skrivna av Alessandro Stradella, död 1682. Musiken klingar Corelli-ljuvt och syresätts emellanåt med sång av sopranen Chantal Santon Jefferys varma, magnifikt expansiva röst.

Ensemblen Galilei Consort, specialiserad på italiensk barock, är kanske inte lika utagerande i sin spelstil som Accademia bizantina, men tolkningarna görs likafullt med stor sakkunskap och känsla. Musiken fyller mig med värmande skönhet.

Något mer dämpat klingar tolkningen av Händel at Vauxhall (Signum Records) med London Early Opera under Bridget Cunninghams ledning och med Daniel Moult på orgel. Dessutom en rad lysande sångare. Vauxhall var på 1700-talet en mycket populär musikscen utanför London, där inte minst många av Händels kompositioner framfördes. På denna skiva har samlats en del av instrumentalmusik och dansmusik som framfördes i Vauxhall under sent 1740-tal. Alltsammans är välgjort, utan överspel och särskilda accenter, och man vaggas in i en så omhuldad Händel-stämning att man sjunker ner i den som i en underbar fåtölj.

Cello Concertos (Hyperion) med Deutsche Kammerphilharmonie Bremen inkluderar verk av Haydn, Mozart, C P E Bach och Boccherini. Ensemblen förenar tysk precision och animerat spel och leds av eminente cellisten Steven Isserlis. Här möter högklassicistisk musik tolkad på hög nivå. En på många sätt fantastisk skiva, med lättlyssnad, böljande vacker musik, av artister som gör storverk.

En av höstens tyngsta produktioner, både konstnärligt och viktmässigt, är Beethoven, The Complete Symphonies (Accentus Music). Kombinationen Gewandhausorchester Leipzig (en av Europas allra främsta symfoniorkestrar) och dirigent Herbert Blomstedt har resulterat i en uppseendeväckande fullträff, där båda parter svarar för ett lika minutöst som inspirerande arbete. Inspelningarna har gjorts i Leipzig våren 2014 till våren 2017. Den i år 90-årige Blomstedt (som för övrigt dirigerade denna orkester 1998—2005) framstår som bättre än någonsin. Vilken prestation – av alla inblandade!

Ytterligare några välproducerade cd-skivor: Saint-Saëns, Works for Cello and Orchestra (Naxos) innehåller de romantikdrypande första och andra cellokonserterna, här med Malmösymfonikerna; taggade till tusen under Marc Soustrots ledning och med 29-årige sensationen Gabriel Schwabe som solist. En blivande världsstjärna! Mendelssohn, Works for Cello & Piano (BIS) med Christian Poltera respektive Ronald Brautigam slungar åhöraren tillbaka till 1800-talets kammarmusikaliska salongsliv (men varför ett så musealt piano?).

Dvorak, Piano quartets op 23 & 27 (Alpha-Classics) med Busch Trio och altviolinisten Miguel da Silva innehåller tolkningar av världsklass: musik serverad med närmast glödande koncentration. Johannes Brahms, The Complete Solo Piano Music, volym 5 (BIS) med brittiske Jonathan Plowright är kanske aningen för forcerad för att kunna konkurrera med de tyska inspelningar jag har, men likafullt: Stor konst!

Vill också pusha för Some Other Time (Act company), där Bochumer Symphoniker ger sin tribut till Leonard Bernstein, vars jazziga musik här tolkas svängigt, lättjefullt och inspirerat – med Nils Landgren och Jan Lundgren bland solisterna.

Någon som vill gotta sig i nyskriven amerikansk operamusik? Testa Sister Carrie (Naxos) från 2012 med Milwaukee Symphony Orchestra och ett antal lovande solister. Spännande, och med reminiscenser från såväl Bernstein och Weill och hela det formspråk som dominerade USA i mitten av 1900-talet, men samtidigt kombinerat fyllt av urspännande samtidskänsla.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post En uppseendeväckande fullträff first appeared on Opulens.