FLYKTINGKRISEN. Snart släpps boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021, där 50 olika författare och illustratörer beskriver hanteringen av flyktingkrisen 2015 och dess konsekvenser. Redaktören Ingrid Eckerman berättar varför den här boken är viktig.

Boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021, kommer ut i mitten av oktober, och du är med som redaktör. Vill du berätta lite om boken?

– Syftet med boken är framförallt att det som har hänt mellan 2015 och 2021 ska finnas dokumenterat till framtiden. Hur har vi tagit hand om flyktingarna som kom till Sverige 2015? Jag har jobbat med det här sedan 2016 och under den tiden har det skrivits väldigt mycket om frågan på nätet. Men jag och Karin Fridell Anter tyckte att allting också måste finnas tryckt, så att det finns något att referera till. Vi tänkte sätta ihop en bok på 150 sidor, trycka upp den i 100 exemplar och dela ut till biblioteken. Men det blev en bok på 528 sidor, som har tryckts upp i 600 exemplar, gjord av 50 författare och illustratörer.

– Vi beskriver hur vi ser på den här krisen och uttrycker vår rädsla för vart samhället är på väg. Det liknar alltför mycket 30-talet och det som hände i Tyskland innan nazisterna tog över. Hur man skiljer på vi och dem och hittar syndabockar i det egna samhället, som nu är flyktingarna. Vi har också en byråkrati som gör det möjligt att utpeka vissa: den nya utlänningslagen, den tillfälliga lagen och migrationsverket som ser till att flyktingar blir utvisningsbara. Vi har tjänstemän som fattar de här besluten och polisen som också ställer upp på dem. Vi ser att utredningarna som görs av migrationsverket är väldigt rättsosäkra. Man glider mer och mer över i en främlingsfientlighet och rättfärdigar behandlingen av flyktingarna.

Ni är som du själv nämner över 50 författare och illustratörer som har skrivit den här boken tillsammans. Hur har den arbetsprocessen sett ut?

– Karin Fridell Anter och jag var kanske lite kontroversiella och ville ha en neutral man som tredje person och fick med Jan Stattin från Gävle. Sedan behövde vi en organisation och fick med oss en representant från Etikkommissionen i Sverige. Vi ville också ha bidrag från civilsamhället och gick ut i olika grupper och trådar och bad att de skulle skriva något. Det spred sig och växte successivt under våren med fler personer som hörde av sig och ville bidra. Vi la ut det vi hade fått in på hemsidan redan i mars inför omröstningen i riksdagen om den nya utlänningslagen. Tanken var att få ut boken i maj men så blev det inte. Vi har satt ihop alla texterna under sommaren så att det kunde skickas till trycket i början på september, så vi har jobbat väldigt fort. 

Vad handlar texterna om? 

– I inledningen pratar vi om projektet och de slutsatser vi kommit fram till med hjälp av materialet. Ett avsnitt handlar om vilka flyktingarna var, hur många och varifrån de kom. Ett annat handlar om Afghanistan eftersom det är där problematiken finns, Syrierna som kom hit var många fler men de fick uppehållstillstånd. Sedan kommer det viktiga avsnittet som handlar om rättsosäkerheten, där vi beskriver hur lagarna och reglerna har ändrats och hur utredningarna ser ut. Vi har också skrivit om åldersbedömningar, hbtqi och religion.

– Vi redogör också för effekterna av den här rättsosäkra proceduren, med psykisk ohälsa och en ökad mängd självmord. Men också hjälparna har mått dåligt och glesbygdskommunerna stressades väldigt hårt. Det sista stora kapitlet handlar om civilsamhällets insatser som har varit helt enorma. Vi tror att 100 000 eller 200 000 personer har varit engagerade i de 35 000 som registrerades som barn när de kom till Sverige. Det behövdes lärare, familjehem, HVB-hem, fotbollslag och alla möjliga engagemang. Många har nu sina ”bonusbarn” i Frankrike, Tyskland och Afghanistan eller Iran, dit de flytt vidare eller utvisats. De som har engagerat sig vet vad som har hänt under de här åren.

Vad hade kunnat göras annorlunda i hanteringen av flyktingkrisen 2015?

– Den tillfälliga lagen började gälla den 20 juli 2016, men fick lov att gälla retroaktivt från den 25 november året innan och det skulle den inte ha gjort. Man stängde gränsen i början på januari och det var vi antagligen tvungna till, men vi hade kunnat ta hand om dem som redan var här på ett bättre sätt. Anders Ygeman sa att mellan 60 000 till 80 000 flyktingar skulle skickas ut och Morgan Johansson sa att vi inte kan ta hand om mellanösterns alla pojkar. Syrierna fick presumtion eftersom Syrien generellt var ett för farligt land, men när det var afghanernas tur så var Migrationsverket redan inställt på att skicka iväg dem.

– De ensamkommande barnen borde ha fått sina uppehållstillstånd enligt den gamla lagen. Hade asylproceduren gått så snabbt som det var tänkt så hade de fått permanent uppehållstillstånd och den här saken hade varit ur världen. Då hade vi i civilsamhället kunnat fortsätta jobba med integration och stöd, men från hösten 2016 handlar det istället om att rädda livet på dem. Många begick självmord den där vintern för att de mådde så enormt dåligt.  

Vilka är de största konsekvenserna tycker du? 

– Den största konsekvensen är att vi har en stor andel papperslösa i Sverige idag, inte bara de ensamkommande barnen utan också vuxna och barn. Vi är många hjälpare som känner till att flera tusen har tagit sig till Frankrike där många har fått uppehållstillstånd. Några har blivit tvångsdeporterade till Afghanistan, men det är inte mer än 700 personer. Att skuggsamhället växer är en följd av vår flyktingpolitik. De är inte inblandade i gängbrottsligheten, men får man inte pengar på annat sätt så måste man ju stjäla mat, gå in i droghandeln eller prostituera sig. Man måste ju överleva. 

Hur blev just du involverad? 

– Vintern 2015-2016 ordnade jag en studiecirkel i svenska på ett stort hotell i Farsta där det bodde 700 flyktingar. Då trodde jag inte att man kunde bli utvisad till Afghanistan, det var jag absolut säker på, men sedan förstod jag att det var det man skulle göra med de här ungdomarna. Jag startade ett upprop och en facebookgrupp för att stoppa utvisningarna och trodde att det skulle gå jättesnabbt att få ihop namninsamlingar. Det gjorde det inte, men facebookgruppen växte däremot och har 24 000 medlemmar idag.

Du är också medgrundare till Stöttepelaren som är en stödförening för ensamkommande barn och ungdomar. Vill du berätta lite om den verksamheten? 

– Våren 2017 fick de som hade fyllt eller blivit uppskrivna till 18 år inte längre vara kvar i sina hvb-hem och familjehemmen fick inte längre betalt för att ha ungdomarna hos dig. Istället hänvisades dem till migrationsverkets vuxenboenden, som ofta låg långt ut i skogen där de skulle bo med vuxna människor med missbruk. I och med att de inte längre hade skolplikt var det inte heller klart att de kunde fortsätta skolan. Många stannade kvar där de hade skola och nätverk. De bodde ut eller hos kompisar, det var eländigt. Det ledde till att lärare och andra engagerade släkt och vänner som öppnade upp sina hem och lät dem bo gratis, som ”frivilliga familjehem”. Privatpersoner i facebookgruppen började samla in pengar åt ungdomarna, och för att få ordning på insamlingarna bildade vi Stöttepelaren. Sedan visade det sig praktiskt att ha en förening med organisationsnummer, speciellt om man ska ge ut en bok och anmäla den till olika seminarier och konferenser. 

Boksläppet ska ske på fem olika platser runtom i Sverige, Stockholm, Göteborg, Malmö – Lund, Umeå och Norrköping, vad kommer hända under dessa boksläpp?

– Det ordnas lokalt och ser lite olika ut. De som har bidragit till boken och flyktingarna själva bor ju över hela Sverige så det här angår alla orter. I princip varje ort i Sverige har haft en flyktinggrupp, så stort har engagemanget varit. Vi ville ha boksläpp över hela landet för att visa att det här gäller alla. Men vi är beroende av att det finns lokala människor som orkar ordna med någonting, och på dessa platser har man ställt upp. 

– Till Stockholm kommer författaren och debattören Pierre Schori, som har haft familjehem och är insatt i det hela. Kommunstyrelsens ordförande Meeri Wasberg kommer att inleda, vilket känns väldigt bra. I Göteborg är det Henry Ascher, som är medicinskt ansvarig för Rosengrenska, en läkarmottagning för papperslösa. Sedan har vi Thord Eriksson i Umeå som berättar om sin bok Dom som stod kvar och i Lund kommer Hans Swärd som är ordförande i Centralförbundet för socialt arbete. I Norrköping kommer Peo Hansen som har skrivit om att flyktingar är en ekonomisk tillgång istället för kostnad. 

Vad hoppas du att den här boken ska bidra med? 

– Vi hoppas att fler ska bli uppmärksammade nu inför valet, inte bara i framtiden. Hur man har vridit på lagar och regler och hur rättsosäker processen faktiskt är. Vi får se hur stort intryck boken ger men ju mer den uppmärksammas och ju fler som skriver om flyktingarna desto bättre är det. Det finns redan många forskningsrapporter men de belyser en enstaka fråga och ser inte helheten. Den här boken är mer heltäckande än annat som har blivit skrivet.

The post Helgporträttet: “Vi glider över i främlingsfientlighet” first appeared on Opulens.

NAMNINSAMLING. I tisdags överlämnade  ”Håll ihop Sverige” en insamling med över sexton tusen namn till Sveriges riksdag, med krav på amnesti för ensamkommande ungdomar. I samband med överlämnandet gjorde kampanjen en livesändning under vilken bland annat författaren och illustratören Marit Törnqvist höll ett personligt tal. Hon berättade om ett enskilt fall som visar hur orättvis och absurd den svenska flyktingpolitiken blivit.

Hela livesändningen, där också före detta ärkebiskopen KG Hammar,  barnläkaren Henry Ascher och författaren Anders Wijkman deltog, hittas här.

The post “Besluta genast om amnesti!” first appeared on Opulens.

HOPP. Annelie Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer, skriver Carolina Thelin.

Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen
Rabén&Sjögren

Sommaren 2018 publicerade Opulens novellen Tusen tashakor, hejdå av författaren, journalisten och gymnasieläraren Annelie Drewsen. Det är en hjärtskärande berättelse om den ensamkommande 18-åringen Salar från Afghanistan. Efter tre år i Sverige och två år hos en familj – pojken Albin och mamman Karin – får han sitt tredje avslag på asylansökan och inser att han måste fly för att inte skickas tillbaka till Afghanistan.

I dagarna kom Drewsen ut med Prinsen av Porte de la Chapelle. Det är en roman för unga som tar vid där novellen slutade. Den börjar på Malmö centralstation där Salar hoppar på tåget för att slutligen nå Paris. Han träffar andra i samma situation som bor i ett tältläger utanför stationen Porte de la Chapelle, slår sig ner och får en vän – Najib – som också flytt från Sverige.

Jag och min familj är själva familjehem åt en kille från Afghanistan i Salars ålder. Nu har han varit hos oss i snart fyra år men fortfarande inte fått asyl. Hans uppehållstillstånd har förlängts eftersom han går i gymnasiet men om han inte lyckas avsluta med godkända betyg och kort därefter inte hittar ett jobb som han kan försörja sig på blir han utvisad. Det kallar jag grymhet i sin värsta form – att efter så många år av acklimatisering skickas tillbaka till ett av världens dödligaste länder för civila.

I en intervju i Opulens inför boksläppet beskriver Drewsen hur berättelsen om Salar kom till: “Det kan vara jobbigt när det handlar om en maktlös ung människa som fått allt sitt hopp om framtiden sönderslaget. Jag har sett ungdomar i ögonen och mött total svärta. Att möta en blick utan hopp går emot hur det ska vara för barn och unga att växa upp. Skrivandet är mitt sätt att försöka förstå och berätta om det”.

Till Paris kommer många som efter avslag efter avslag i Sverige försöker överleva i förhoppning om att få uppehållstillstånd. I Svenska kyrkans lokaler samlas många av dem. Här finns det språkcirklar, fika och någon som lyssnar. Det gör också Salar och Najib. Drewsen reste själv till Paris för att göra research. Romanen bygger på sanna historier från ungdomar i samma situation som Salar, som dock är en fiktiv person.

Salar sörjer sin familj i Sverige, Karin och lillebror Albin gav honom hopp om framtiden ett kort tag, nu inser han att det inte finns någon plats för honom i världens tryggaste land. I tältlägret samlas råttorna och polisen gör razzior. Men trots hemlösheten, trots smutsen som samlas under nagelbanden, känner han sig säkrare här än i Sverige.

Drewsen är engagerad i skrivverkstäder för nyanlända ungdomar i Rinkeby och Tensta och har skrivit flera lättlästa böcker om ensamkommande ungdomar, bland annat serien om Amina, en tuff flicka från Somalia som blir en fena på löpning. Drewsen visar att allt inte bara är mörker, det finns också hopp, glädje och ett jävlar anamma hos hennes unga karaktärer. Det finns det också hos Salar. Och någonstans i slutet av romanen väcks en tillförsikt om en ljusare morgondag.

”De tror att de kan städa bort oss, tänker Salar. Men vi finns kvar. Mellan husen, under himlen, någonstans finns vi alltid kvar. Förblir människor.”

The post Engagerande ungdomsbok om ensamkommande first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Idag släpper Rabén & Sjögren romanen Prinsen av Porte de la Chapelle av Annelie Drewsen. Boken handlar om den ensamkommande ynglingen Salar som vi första gången fick stifta bekantskap med i en novell i Opulens för två år sedan. Elin Stadenberg ringde upp författaren.

Hej Annelie Drewsen! Idag släpps din bok Prinsen av Porte de la Chapelle, stort grattis! Hur ska du fira?

– Det blir nog inte så mycket firande. Jag har jobbat med boken i flera år och det har varit ganska jobbigt. Det är mer skönt att den kommer ut och jag hoppas att folk kommer att läsa den. Men i en sorts kluvenhet, för jag önskar att jag inte hade behövt skriva den alls.

Jag förstår. Skulle du vilja berätta lite om boken?

– Det började med en novell i Opulens. Jag har tidigare arbetat som lärare och såg att elever som jag haft skulle utvisas efter att ha bott i Sverige i flera år. Allting hände väldigt nära mig och jag kände att jag måste berätta om det på något sätt. Då skrev jag om Salar, han var väldigt levande och fanns kvar inom mig även efter att novellen var slut. Så jag kände ett behov av att skriva en bok.

– Den börjar på Malmö centralstation när Salar ska lämna Sverige. Genom tillbakablickar funderar han på sitt liv medan han reser genom Europa för att hitta ett nytt land. Berättelsen är mörk, men så småningom kommer han fram till ett tältläger i Paris där han får en vän. Där insåg jag att jag själv var tvungen att resa dit för att samla material, så boken bygger på verkligheten men historien är påhittad.

Ja boken är ju baserad på din novell Tusen tashakor, hejdå som första gången publicerades i Opulens 2018. Hur har vägen sett ut från att utveckla novellen till en roman?

– Det har varit en ganska lång väg på två, tre år. Jag kunde inte släppa Salar, jag undrade hur det hade gått för honom och hur det skulle bli efter att han satte sig på tåget från Sverige, livrädd att bli upptäckt vid gränserna. Skulle det sluta lyckligt för honom? Jag visste inte själv. Min förläggare på Rabén & Sjögren gav mig order att skriva vidare, och det var bra, men det har varit en lång process som har krävt mycket research.

– Författaren Jeanette Winterson har sagt att hon ser sig själv som en destillator som tar in fakta och filtrerar den genom sig själv genom skrivandet. Det kan vara jobbigt när det handlar om en maktlös ung människa som fått allt sitt hopp om framtiden sönderslaget. Jag har sett ungdomar i ögonen och mött total svärta. Att möta en blick utan hopp går emot hur det ska vara för barn och unga att växa upp. Skrivandet är mitt sätt att försöka förstå och berätta om det.

Hur föddes berättelsen om Salar?

– Personer i min närhet, familjer, lärare och grupper på Facebook blev berörda av utvisningsbesluten och protesterade mot att barn skulle hamna på gatan. Jag tänkte, hur skriver man om det här? I en novell behöver man avgränsa och jag valde att avgränsa till när Salar säger hejdå till sin svenska familj. Det jag ville berätta om var just de starka banden som uppstår om någon bott i en familj i 3–4 år. Vad händer med dem? Det kan bli väldigt mörkt, så jag valde att ha med en lillebror till Salar som han säger hejdå till. Då hamnar samtalet på barnets nivå. Så kom novellen till.

När Salar i boken får sitt tredje avslag på sin asylansökan väljer han att lämna landet utan att säga någonting till resten av sin svenska familj, varför gör han inte det?

– Dels har Salar redan gjort detta i Iran, sagt hejdå till sin mamma. Han har redan varit med om att ge sig av och med allt bagage blir det för jobbigt att göra det igen. Dels är han rädd att de ska övertala honom att stanna. Salar har en ”bunker” inom sig där han stänger inne känslor och personer, det är en överlevnadsinstinkt att han måste klara sig själv, klippa alla band och börja om.

– I verkligheten kan det se helt tvärtom ut. Att familjen i Sverige kör ner en ungdom till gränsen. Det är många familjer som har öppnat sina hem ideellt för ungdomar i Salars situation och en del av dem fortsätter att hålla kontakten och skicka pengar även efter att personen har åkt ner till Frankrike.

Varför just Frankrike?

– De flesta hamnar där. Samma sak man får avslag på i Sverige kan man få uppehållstillstånd för i Frankrike. Det är lite bakvänt, i Sverige välkomnas många och får börja skolan för att efter flera år få veta att de inte får stanna. I Frankrike får man klara sig själv till en början men får stanna i slutändan.

Du har som sagt gjort en hel del research inför Prinsen av Porte de la Chapelle. Du har till exempel intervjuat ungdomar som lever på gatan i Paris, hur har researchen gått till?

– Jag har varit där två gånger. Genom kontakter jag har från Sverige och genom Svenska kyrkan i Paris fick jag tag i flera ungdomar som ville berätta om sina liv. En kille guidade mig runt, jag fick se tält och andra viktiga platser, prata med folk och höra deras historier.

Du jobbar även som journalist, fanns det någon tanke på att skriva boken journalistiskt, till exempel en reportagebok?

– Jag brottades med det här, hur jag skulle skriva boken. Jag skrev en del debattartiklar om liknande saker, men artiklar i tidningar och tv har en kort livslängd. Läsaren blir berörd men går sedan vidare.

– Jag skriver redan för barn och ungdomar och vet vad som händer när de läser. Barn skapar mirakel när de läser, som Astrid Lindgren sa. Skönlitteraturen kan potentiellt ge en djupare läsupplevelse, det är häftigt när människor blir berörda och kanske gör någonting efter att ha läst en historia. Skönlitteraturen får en annan livslängd och den har ett undersökande sätt att skriva, det går att komma närmare sanningen på det sättet.

Du har ju även jobbat som gymnasielärare i svenska som andraspråk och jobbar med nyanlända ungdomar på olika sätt. Hur har det arbetet inspirerat dig i ditt skrivande?

– Under många år har vi pratat om böcker och skrivit tillsammans och det har varit otroligt inspirerande. Många har starka historier de vill skriva och berätta om. De fungerar som jag och hanterar sitt liv med skrivande.

– Jag har blivit väldigt berörd av barn och ungdomar som berättar saker som är svåra att föreställa sig för någon som lever ett gott liv i Sverige. En flicka i mellanstadiet från Afghanistan sa att hon var rädd att talibaner skulle förgifta dricksvattnet i hennes skola, hon kunde börja skaka av rädsla. Och det säger en hel del.

Du är engagerad i en rad skrivprojekt för nyanlända ungdomar, bland annat är du med och arrangerar Nobel i Rinkeby och Tensta, vill du berätta lite om det projektet?

– Författaren Gunilla Lundgren startade projektet för 33 år sedan. 2019 bjöd hon in mig att jobba tillsammans med henne. Det handlar om att skolbarn i Rinkeby och Tensta arbetar med Nobelpriset och Alfred Nobels liv. De skriver och tecknar och skapar ett häfte för pristagaren, som delas ut vid en mottagning på Rinkebys bibliotek. 2020 kunde inte pristagaren komma men vi skickade häftet och filmer från projektet via mejl. I tisdags träffades klassen för att läsa upp Louise Glücks svar.

– För mig handlar skrivandet om att beröra. Det var häftigt förra året när vi läste poesi av Louise Glück för den är väldigt lättillgänglig. Barnen blev omedelbart berörda av hennes dikter och skrev ner sina egna tankar som vi skickade till henne. Och hon blev väldigt berörd av vårt mejl, vi berör varandra med våra ord. Det blev någonting annat än den fysiska mottagningen vi brukar ha i biblioteket och det visar vilken kraft som finns i det skrivna ordet. Där kan man nå den innersta erfarenheten utan att göra avkall på sin integritet. En tjej i klassen sa att poesin hade öppnat dörrar hon inte visste fanns.

Vad har litteraturen för betydelse i integrationsarbetet?

– Vad gäller Nobel i Tensta och Rinkeby så passar de stadsdelarna, som är väldigt internationella, bra ihop med ett internationellt litteraturpris. En dag kan de här ungdomarna bli Nobelpristagare, det handlar om att världen ska få se vilka de är och vilken kompetens som finns i dem. Att möta framstående författare och deras litteratur är utvecklande för de som deltar. Många är flerspråkiga och värdet av det avspeglas i Nobelpristagarnas verk, som inte sällan är skrivna i exil.

– Jag tänker på författaren Jacqueline Woodson som pratar om att litteraturen ska vara både en spegel och ett fönster. Man kan både möta sig själv och se andra världar än den man själv lever i. Vi kan använda och träna upp vår empati genom att gå in i andra människors erfarenheter, och när vi möter oss själva. Vi kan inte lära känna alla människor som inte är som oss, men litteraturen är ett sätt att komma varandra lite närmre. Det är lätt att avfärda människor, det svåra är att kliva in i personer som är väldigt olik en själv och försöka förstå var deras tankar och känslor kommer ifrån. Det är en av de största utmaningarna i vår tid men vi måste börja där, med nyfikenhet på andra människor.

– Poesin är ett sätt att bli nyfiken på andra och känna sig inkluderad i de rum som finns i världen. Där kan man möta människor man kanske inte möter på Rinkeby torg, och känna sig välkommen. Många unga känner att vissa miljöer är otillgängliga för dem. Är man etablerad i ett sammanhang, som exempelvis författare, har man ansvar för att öppna dörrar för de som ännu inte kommit in där. Förlagsvärlden är till exempel väldigt medelklassig och vit, där finns en del att göra.

Du har ju skrivit flera barn- och ungdomsböcker som handlar om ungdomar som kommit ensamma till Sverige, och flera av dina böcker är även parallellspråkiga, har du sett ett behov där som behöver fyllas?

– Ja, i min familj pratar vi både svenska och spanska och när barnen var små var det jättekul att kunna läsa samma bok på två olika språk. Och samma bok hemma som på förskolan. Det är kul att stora svenska barnboksförlag har börjat ge ut mer litteratur på bland annat arabiska.

– Om ensamkommande ungdomar har jag skrivit ett antal lättlästa böcker, Spring, Amina! heter den första i en serie. De böckerna kom från ett tydligt behov. Jag jobbade på Tensta gymnasium med språkintroduktion och där var det var några tjejer från Somalia som höll på mycket med sport. Men böckerna som handlade om ungdomar från Somalia handlade mest om rasism eller andra problem. Litteraturen ska ju vara en spegel och Amina-böckerna ska man bli glad av att läsa.

Kan skrivandet vara ett redskap för förändring?

– Som jag sa någon gång, böcker kan förändra människor och människor kan förändra världen. Nu ska jag inte överdriva vad som är möjligt att förändra med böcker, men de kan beröra människor på djupet och den kraften ska man inte underskatta.

– Jag kan berätta en anekdot från Paris. Där träffade jag en ungdom som var nyanländ från Sverige, vi var båda ensamma i staden och åt middag tillsammans. Han hade hört vad jag gjorde och frågade om jag trodde att boken skulle förändra någonting. Jag var ärlig och sa att den kanske inte förändrar den situation han lever i just nu. Men genom att berätta om ett skeende kan barn och ungdomar bära det med sig i framtiden till liknande omständigheter. Så på långsamma och subtila sätt kan böcker leda till förändring.

Och till sist, vem hoppas du ska läsa din nya roman?

– Jag hoppas att så många som möjligt kommer att vilja läsa, speciellt de som inte redan vet vad det här handlar om utan som kan få syn på någonting nytt i sig själva och i världen. Och om boken kan skapa debatt och diskussion, bland beslutsfattare till exempel, så vore det fantastiskt.

The post Helgporträttet: “Böcker kan kan förändra världen” first appeared on Opulens.

AMNESTI. Den 15 december planerar svenska gränspolisen att genomföra en tvångsutvisning till det land som enligt Global Peace Index rankas som farligast i världen. “Flera kom till Sverige som barn och många av dem har aldrig varit i Afghanistan och känner inte till ljudet av skjutningar och bombexplosioner”, skriver Marit Törnqvist.

I veckan bestämde sig Centerpartiet för att rösta nej till några marginella lagförändringar i gymnasielagen som kunde vara ett kryphål för ett antal unga ensamkommande att få stanna i Sverige. De kallar hanteringen av gymnasielagen för cynisk och vill i stället fokusera på att skydda de ”mest utsatta”. Tillhör afghanska flyktingar som kom till Sverige för fem år sedan för att söka skydd inte de mest utsatta? Tydligen inte, enligt Centerpartiet.

Den 15 december, strax före jul, planerar nämligen svenska gränspolisen att genomföra en tvångsutvisning till Afghanistan. De flesta som tvingas på planet är just unga människor som har varit i Sverige under en lång tid. Flera kom till Sverige som barn och många av dem har aldrig varit i Afghanistan och känner inte till ljudet av skjutningar och bombexplosioner.

På grund av pandemin pausades tvångsutvisningarna från Sverige under en längre period, men nu verkar utvisningar kunna genomföras igen. Det torde betyda, skulle man kunna tro, att pandemin är under kontroll. Hur är det då ställt med covid-19 i Afghanistan? Jag googlar. Oj! I början på augusti meddelade Afghanistans hälsominister Ahmad Jawad Osmani att en tredjedel av Afghanistans befolkning – ca 10 miljoner människor – är smittade av covid-19. I Kabul är läget ännu värre. Siffran som baseras på en undersökning som tagits fram med stöd av Världshälsoorganisationen och Johns Hopkins University, visade att mer än hälften av Kabuls fem miljoner invånare var smittade av viruset i augusti 2020.

Det låter inte bra. Men hur är det med sjukvården i Afghanistan? Sverige och Afghanistan har i sitt samförståndsavtal från 2016 på första sidan beskrivit att de vill ”samarbeta i syfte att stödja ett värdigt, säkert och ordnat återvändande till Afghanistan för afghanska medborgare som inte har laglig rätt att vistas i Sverige” Bra. Detta betyder alltså att de utvisade ska kunna få sjukvård.

Jag googlar “Healthcare Afghanistan pandemic”. Den 29 juni 2020 skriver BBC: “Coronavirus overwhelms hospitals in war-ravaged Afghanistan”. Artikeln handlar om hur den på grund av kriget överbelastade sjukvården inte klarar av pandemin och hur människor brottas för att få syrgas. “Det är väldigt svårt att hitta syrgas idag”, berättar Ahmad Shah, vars fru insjuknat i covid-19, och som intervjuas av BBC. “Det är inte bara dyrt att få tag på en syremask, ca 270 dollar, utan du måste känna någon i företaget som säljer den för att kunna köpa en.”

270 dollar… hur mycket tjänar man egentligen i Afghanistan? tänker jag. Jag hittar ett diagram som pekar på att BNP är 502 dollar per år.

Mottagandet känns inte riktigt värdigt och ordnat.

United Nations Development Program skriver i en artikel från 18 juni 2020 att ”Afghanistan står inför allvarliga utmaningar som ett resultat av covid-19-pandemin, som hotar att undergräva landets fredsprocess, överväldiga landets hälsovårdssystem och minska den ekonomiska produktionen med 17 procent fram till 2023.” Welthungerhilfe i Bonn/Berlin varnar för något helt annat som jag inte kände till. De skriver att mer än en tredjedel av Afghanistans befolkning, 13,2 miljoner människor,  kommer att vara beroende av livsmedelsbistånd i vinter.

Mottagandet känns inte riktigt värdigt och ordnat. Men är det säkert? Enligt samförståndsavtalet mellan Sveriges och Afghanistans regeringar är syftet att de som återvänder ska känna sig säkra. Jag kollar vad jag kan hitta om det aktuella säkerhetsläget. Under den gångna veckan uppmanade FN: s generalsekreterare Antonio Guterres Afghanistans grannländer och partners att aktivt medverka i att bygga en fredlig och framgångsrik framtid för det krigshärjade landet. Han uttryckte djup oro över fortsatt höga våldsnivåer. Så Antonio Guterres är alltså djupt orolig över säkerheten i Afghanistan, och han är ju inte vem som helst. Men om fredsförhandlingar är på gång, betyder det inte att det är mer fredligt nu?

New York Times skriver 12 november 2020 att raden av den senaste tidens dödliga attacker i Kabul lyfter fram hur explosiv situationen är just nu och beskriver dessutom det växande missnöjet med en afghansk regering som inte kan beskydda sitt folk, trots dess många offentliga löften. Afghanistans regering lovar alltså säkerhet till sin egen befolkning på samma sätt som de i samförståndsavtalet med svenska regeringen lovar säkerhet till alla de afghaner som förväntas återvända med planet 15 december.

Men låt mig nu komma till saken: Vad håller svenska regeringen på med? Detta är ju rena vansinnet! Medan de diskuterar en marginell ändring i en gymnasielag planerar de i all tystnad en utvisning av precis de som borde ha fått skydd i Sverige. Tänker de verkligen tvångsutvisa unga människor till ett land som enligt Global Peace Index rankas som farligast i världen under 2019 och 2020? Till ett land där enligt Reuters 4 500 attacker ägde rum under en period av 45 dagar samtidigt som fredsförhandlingar pågick i maj 2020? 100 attacker per dag i ett land med drygt tre gånger så många invånare som Sverige. Tänk om Sverige skulle drabbas av nästan 30 vålds- och terrorattacker per dag!

Till och med försvarsminister Peter Hultqvist sa i DN i förra veckan i samband med Trumps beslut om att minska sin närvaro i Afghanistan att ”snabba förändringar i form av truppneddragningar har effekter på såväl säkerhetsläget som stabiliteten i respektive region. Andra aktörer kan utnyttja ett eventuellt vakuum som kan uppstå.”

”Andra aktörer”. Alltså: fler attacker, mer terror och mer våld. Vi vet ingenting om Afghanistans framtid, bara att det idag är ett helvete på jorden. Att mer än hälften i Kabul var smittade med covid-19 i augusti, att det kostar en halv årsinkomst att få tag på syremask, att sjukhusen är överbelastade, att en tredjedel av befolkningen kommer att bli beroende av livsmedelsbistånd i vinter och att våldet i det 40-åriga kriget trappas upp för varje dag. Och att den afghanska regeringen inte kan ge skydd. ”Ett värdigt, säkert och ordnat återvändande…” Cyniskt.

God jul, ni som efter denna redogörelse vågar tvångsutvisa människor till Afghanistan den 15 december.

The post Vad håller svenska regeringen på med? first appeared on Opulens.

AMNESTI. KG Hammar, Silvana Imam, Suzanne Osten och Anders Wijkman är några av de kända svenskar som nu anmäler Sverige till FN för brott mot mänskliga rättigheter. Genom kampanjen Håll ihop Sverige kräver de en omedelbar lösning för Sveriges ensamkommande ungdomar.

Tusentals förstörda unga människoliv är illa nog, och samtidigt undermineras det svenska civilsamhällets förtroende för såväl myndigheter som politiker. Det handlar om den statliga behandlingen av Sveriges ensamkommande ungdomar, unga krigsflyktingar och skyddsbehövande som numera blivit våra familjemedlemmar, skolelever, idrottskamrater och församlingsmedlemmar.

Efter åratal av protester från såväl tusentals svenska privatpersoner som internationella människorättsorganisationer vänder vi oss nu till FN för att sätta fokus på Sveriges inhumana hantering av de ensamkommande ungdomarna.

Det som 2015 började som goda ringar på vattnet, vågor av solidaritet, uppfinningsrikedom, ny vänskap och stolthet över det genuint svenska – ett folk som öppnar sina hjärtan – har nu förvandlats till ett slukhål av misstro, missunnsamhet, ilska och hat, med riksdagens och regeringens goda minne.

Medan hundratusentals svenska privatpersoner fortfarande bistår de unga skyddsbehövande med allt från mat och husrum till läxläsning och övningskörning, används våra gemensamma skattemedel till en regelrätt jakt på de unga. Gränspolisen jagar unga krigsflyktingar ända in i skolor och privata hem för inlåsning i Migrationsverkets förvar, trots att inga brott begåtts. Därefter väntar tvångsutvisningar till krigsdrabbade länder som Afghanistan i strid mot rekommendationer från bland annat FN, Röda Korset och Amnesty International.

Sverige är numera ett land som människor tvingas fly från. Istället för statsminister Stefan Löfvens “Mitt Europa bygger inga murar” pratar justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) växelvis om hårdare tag mot kriminaliteten, och om Sveriges framgångsrika tvångsutvisningar till “säkra” Afghanistan. Populistiska, främlingsfientliga krafter är inte sena att sända ut misskrediterande anklagelser om “vuxna män utan asylskäl” från högsta politiska ort.

Men Sveriges ensamkommande ungdomar var barn när de sökte skydd i vårt land. Unga och formbara, fulla av ambitioner och framtidstro. Nu har de flesta tillbringat flera år av sina unga liv hos oss. De har bokstavligen kämpat för sin överlevnad, med stöd av sina svenska familjer, lärare, idrottsledare och församlingsmedlemmar, medan behandlingen av deras asylansökningar uppvisat skriande brister:

* Den “tillfälliga” lagen som tillämpades retroaktivt och ryckte undan de skyddsgrunder som gällde då de unga kom till Sverige 2015.

* Bristande rättssäkerhet i asylprocessen, i form av bland annat otillräckliga utredningar, offentliga biträden som inte sköter sina uppdrag, och tolkar som inte kan språket. I januari 2018 larmar anställda vid Migrationsverket i ett upprop: Asylprövningen är ”varken rättssäker, enhetlig, förutsägbar eller hållbar”.

* Bristande tolkning av landinformationen för de länder dit tvångsutvisningarna sker. Afghanistan, där många av Sveriges ensamkommande ungdomar har sitt ursprung, är ett av världens bevisligen farligaste länder. Enligt Amnesty International Sverige och Svenska Röda Korset har en övervägande majoritet av de afghanska krigsflyktingarna asylskäl på grund av säkerhetsläget i landet.

* Godtyckliga åldersuppskrivningar. Under hösten 2015 uppmuntrades Migrationsverkets nyanställda handläggare att utifrån eget godtycke justera de asylsökande barnens ålder uppåt. Enligt författaren och journalisten Thord Eriksson kan det röra sig om cirka 2 500 individer som på detta sätt fått sin ålder ändrad på ett sätt som inte hör hemma i en fungerande rättsstat.

* Ovetenskapliga medicinska åldersbedömningar. Skandalen med de ovetenskapliga metoder som nu är under utredning, ledde bland annat till massavhopp av anställda med specialkompetens från Rättsmedicinalverket.

* Den oklara nya gymnasielagen möttes redan på ett tidigt stadium av massiv kritik från de tunga remissinstanserna och sågades av lagrådet. Förutom att en stor del av de ensamkommande redan från början föll utanför den hastigt ihopkomna lagen, är det nu närmast omöjligt att klara de orimligt höga kraven som en direkt följd av covid-19.

* Oacceptabla väntetider. Ingen ska behöva leva i ovisshet om sin framtid i åratal, så som många av Sveriges ensamkommande ungdomar har tvingats göra under sina formativa år.

Nu är det nog! Utan en lösning kommer många tusen ungdomar – de allra flesta av dem med god utbildning och god anpassning till det svenska samhället – att tvingas in i ett skuggsamhälle. Vi kan bara ana vad en sådan situation skulle leda till i form av psykisk ohälsa, självmord, missbruk, prostitution och kriminalitet. Vi behöver hålla ihop Sverige och vi “ambassadörer” för kampanjen Håll ihop Sverige uppmanar er, riksdagsledamöter och medlemmar av Sveriges regering: Hitta en human lösning för Sveriges ensamkommande ungdomar – nu!

För den nationella kampanjen Håll ihop Sverige – Flyktingamnesti för de ensamkommande:

Henry Ascher, Professor Barn- och ungdomsläkare
Thomas Avén, ordförande Läkare I Världen
Sara Brachet, föreningen LAMSF “Svensktalande migranters vänner i Frankrike”
KG Hammar, Ärkebiskop emeritus
Silvana Imam, Artist och aktivist
Betlehem Isaak, Författare och krönikör
Bertil Kågedal, Professor emeritus i klinisk kemi, fd överläkare i klinisk kemi
Agneta Pleijel, Författare
Parul Sharma, Människorättsjurist och författare
Anders Silfverdahl, Sjukhuspastor i Östersund
Marit Törnqvist, Illustratör och författare
Anders Wijkman, Författare och debattör
Karin Nyman, Författare och översättare
Suzanne Osten, dramatiker och regissör

The post Vi anmäler Sverige för brott mot mänskliga rättigheter first appeared on Opulens.

KULTUREN. I väntan på att välfärden och regeringen är på plats kan vi andra ta tag i att ordna kulturen. Kultur — det vi odlar — kan alla ingå i, även om det görs en enorm sak av att det är det som skiljer oss åt, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Situationen med ett land utan regering (nåja, en expeditionsministär är väl vad man kallar regeringen Löfven till dess att den ersätts) har fått larmet om vilka som är svenskar och vilka som inte är det att bedarra en stund. Men när en ny regering väl finns är det ingen högoddsare att antingen regeringen eller oppositionen gör utspel om ”vi och dom” — antingen för att motivera begränsningar för regeringens ambitioner vad gäller välfärdens omfattning, eller för att attackera regeringens politik och utdöma den som ohållbar. Frågan är om inte Sverige kan sägas vara ett av de länder i Europa där idéer om medborgarskap är minst utvecklade , och om så är fallet — stärker inte ett sådant faktum det eviga dravlet om svenska värderingar.

Var är det tänkt att människor ska lära sig dessa värderingar? Eller snarare: är inte ”värderingar” ett klent substitut för medborgarskap? Mytiska svenska värderingar är omöjliga att bocka av, men rättigheter, friheter och skyldigheter som medborgarskapet innebär är möjliga att besluta politiskt. Medborgarskap är långt mer pedagogiskt än värderingar — det här är vad vi anser att alla medborgare har rätt till och allt vi förväntar och kräver av de som är medborgare i landet. Ingen gummiartad dressyr där vem som helst som anses svensk på volley får föreläsa om vad de som inte anses som svenska ska omfamna för värderingar. Annorlunda uttryckt: säg vad som förväntas av alla, inte av några.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Vilket leder till välfärd — generell välfärd, det som alla förväntas ha rätt till — är materialisering av gemensamma värderingar. Vilket kostar desto mer än att prata värderingar. Put your money where your mouth is, som de säger i USA.

I väntan på att välfärden och regeringen är på plats kan vi andra ta tag i att ordna kulturen. Kultur — det vi odlar — kan alla ingå i, även om det görs en enorm sak av att det är det som skiljer oss åt. ”Det” som gör en stor sak av kultur som skillnad är samtidens nationalistiska bakgrundsbrus som sveper in alla samtal. Ta ”ensamkommande” och ”nyanlända” till exempel: den ”kultur” de anses vara marinerade i är någon muslimsk, arabisk eller utrikiskt nationell essens, oavsett om de inte levt med sina föräldrar på flera år eller om de levt i flera olika länder innan Sverige. Ett annat sätt är att se det som att de sannolikt är marinerade i flyktingförvarens kultur, exilens kultur, kulturen av att slaviskt följa eller skita i Champions league, mobilspelens kultur, kulturen att bry sig om eller ignorera “Mello”, kompiskretsens kultur, skolgårdens kultur och förhoppningsvis föreningslivets och fritidens kultur. Om vi ser det så blir kultur det vi delar, inte det som delar upp oss.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Låt kulturen inkludera first appeared on Opulens.

PROBLEMRETORIK. Det har snart gått fem månader sedan eleven Mahmoud Alizade knivhöggs till döds på min gamla arbetsplats, Enskede Gårds gymnasium. Fem månder, så kort tid räknat i sorgetid, vilket hans familj, hans vänner och skolans personal vet bättre än jag.

Alizade kom till Sverige ensam och gick språkintroduktionsklass på en skola som länge fått trolla med knäna, en skola som fått stå för tryggheten och som efter bästa förmåga försökt uppväga brister i övriga samhället. Att få chansen att undervisa dessa elever var något av det största jag varit med om: alla möten med människor med ambition, disciplin och en genuin nyfikenhet och vilja att veta mer.

När så gymnasiedirektör Jan Holmquist blir intervjuad i P1 i samband med att rättegången kring mordet börjat är det något sådant jag förväntar mig att höra: det tragiska i att en ung människa gått bort och att den förlust som det innebär för Sverige. I stället får jag höra honom säga att en åtgärd som man vidtagit för att skapa trygghet på skolan är att minska antalet klasser för språkintroduktion. “Det har varit för många på samma skola.” Rätt vad det är blir offret en del av en anonym massa som anses vara ett ”problem”. Utan en enda kritisk fråga eller någon egen självrannsakan går gymnsiedirektör Holmquist från att prata om offret för ett mord till att prata om att det ska bli sämre förutsättningar för dem som befinner sig i en liknande situation.

Det behöver sägas en gång för alla: skolan brast inte i trygghet på grund av ”elevsammansättningen”, som gymnasiedirektören påstod. Problemet hos alla landets skolor där otryggheten ökat är resursbrist. Om vi ska prata om otrygghet och ohälsa bland de ensamkommande, är deras problem inte heller att de går i skolor där alltför många befinner sig i samma situation. Deras problem är, förutom den flykt de tvingats till, den politik som Sverigedemokraterna eldat på och som Socialdemokraterna långt före SD:s intåg gått i bräschen för. En politik som går ut på att misstänkliggöra, ja till och med kriminalisera dem som söker asyl, att förhindra människor att åtnjuta en så kallad mänsklig rättighet, att straffa och behandla dem som fångar på en anstalt, att frånta dem val i fråga om boende och arbete, att göra det omöjligt för dem att bli trygga – allt utifrån den falska motsättningen mellan dem som är medborgare och dem som inte är det.

Det var säkert varken reporterns eller gymnasiedirektörens avsikt att skuldbelägga ensamkommande i allmänhet eller pojken i synnerhet. Det var säkert inte heller var P1 Morgons producents eller chefs avsikt att framställa en tragisk händelse på det här sättet. Men det lömska med avsikter är att det sällan är de som påverkar människor, som betyder något, utan våra handlingar.

Men det går att göra om och rätt: att utöka stödet till språkintroduktion, att återinföra en reell asylrätt, att ge folk chans att bosätta sig och bidra till samhället i stället för att först dra bort mattan under deras fötter och sedan straffa dem ytterligare när de försöker att få ett gott liv.

Vi lever i en tid då ingen av oss längre har lyxen att existera i ett politiskt vakum. Vi måste därför tänka på att det vi säger ska vara välgrundat. För en flyktig tanke blir lätt en vind som blåser liv i farliga bränder vare sig det är vår avsikt eller inte. Inga ursäkter eller förklaringar kan göra skadan av den elden ogjord.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post En flyktig tanke kan tända en livsfarlig brand first appeared on Opulens.

RÄTTSLÖSHET. Sveriges nuvarande flyktingpolitik är omänsklig, inte minst med tanke på de ensamkommande barnen och ungdomarna, skriver Nora Axelsson Håkanson och Toktam Jahangiry, som representerar Feministiskt initiativ.

1 800 barn har försvunnit i Sverige de senaste fyra åren och är borta från sina föräldrar. Om några år tänker vi tillbaka på dagens flyktingpolitik och skäms. Tiotusentals barn sitter i förfallna flyktingläger runt om i Europa, gränser stängs, omänskliga utvisningar äger rum och vedervärdiga åldersbedömningar är vardag för våra barn och ungdomar.

Ensamkommande barn och ungdomar är ingen homogen grupp. Bakom varje siffra finns en individ med en röst, en dröm och en strimma av hopp som vi behöver ta till vara. Feministiskt initiativs politik bygger på mänskliga rättigheter. Så länge världen har områden med naturkatastrofer, krig, hot och förtryck ska det vara varje människas rätt att fly till tryggheten. Detta finns nedskrivet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionens artikel 22 och 38.

Den asylprocess som ensamkommande och asylsökande barn tvingas gå igenom är utdragen och inhuman. Milslånga väntetider, osäkra åldersbedömningar och utvisningar till länder man aldrig satt sin fot i har plötsligt blivit verklighet för de barn som sitter med oss i våra klassrum eller bredvid oss på bussen på vägen till jobbet.

Många av dem som utvisas till Afghanistan påbörjar sin flykt på nytt så fort de landat. Ett liv som papperslös i grannlandet Iran framstår som lugnt i jämförelse med livet i hemlandet med dess terrorattacker och inbördeskrig, men hittas du av staten i Iran skickas du som barnsoldat till kriget i Syrien – ett blodbad utan dess like. Hittas du i Sverige däremot skickas du till Afghanistan. Kanske ser dina vänner i Sverige två veckor senare bilder av din döda och sargade kropp i medierna. Afghanistan är inte säkert för någon och det är ovärdigt att skicka dit ensamma barn.

Partierna och regeringen velar mellan vilka rättigheter världens folkgrupper ska ha. Feministiskt initiativ har en tydlig linje. Vi vill se ett Sverige som värnar om flyktingbarn lika mycket som inrikes födda och där alla barn får sina rättigheter tillgodosedda. Där rätten till liv, lek och trygghet går först och där närheten till familjen prioriteras före extra pengar i statskassan. Feministiskt initiativ har god kontakt med organisationer som jobbar med flyktingars rättigheter. Ensamkommande barn är inte helt ensamma, de kan lita på oss, som aldrig lämnar dem.

The post Bakom varje siffra finns en individ first appeared on Opulens.

HUMANITET. Så står han framför mig igen. Inte särskilt lång, inget särskilt med hans utseende. Det är i solen, i de oändliga trädgårdarna i Montjuic, Barcelona. Jag lyssnar på papegojor, och där står han: Johannes Krilon.

Det är som om han skulle finnas på riktigt, redan på första sidan säger han: ”Det är mitt krig, vad ska jag göra?” Svaret blir: bära. Och han säger: ”Jag är rätt så stark, du får inte uppfatta det som skryt, men jag är ganska stark, i alla fall rätt så kraftig.”

Det är i Eyvind Johnsons Krilontrilogi från världskrigets 40-tal, jag är mitt i Krilons resa. Vännerna har vänt sig bort från honom efter hotfulla påtryckningar och i ett försök att rädda sina egna skinn. De har lierat sig med mörkerkrafter, rädda för att mista sina privilegier. De vill vara i fred, som Krilon förklarar det.

I Grupp Krilon hade de en samtalsgrupp, de pratade konst och människans värde. Diskussionerna hörde samman med den solidaritetsprincip som Krilon förfäktar och som går ut på att alltid försöka finna dem som försvunnit och att aldrig låta fienden gå över ens mark för att komma till grannen. Då måste man göra motstånd, även om man riskerar sitt eget liv.

Krilon blev besvärlig i kapitalisters och fascisters ögon. Det enda sättet att skydda människor enligt deras mening är att övervaka och ockupera. Krilons enda vän Isabelle tror att de vill förgöra honom därför att han försvarar konsten. Han försvarar drömmarna, utopierna, sanningen, rent av kärleken, det som andra kallar omöjligt eller i varje fall olönsamt.

I Sverige tar vintern aldrig slut. Jag läser forskaren Karl Gauffins ord i ETC om en alltmer villkorad asylpolitik ”som frånkopplats rätten till skydd och handlar mer om hur individen presterar”. Jag läser om Löfvens utspel mot papperslösa. Jag besöker min läkare och säger att jag kan inte vara sjukskriven längre, eftersom jag har så låg sjukpenning och inte får det att gå runt. Det ökar i stället för minskar min stress och ångest. Ah, säger min läkare, så bra, då behöver jag inte ha Försäkringskassan efter mig längre. Han beräknar att jag behöver max tre ångestlindrande à två veckor. Jag säger att jag inte kan veta hur ofta panikångesten kommer. Han säger: Du måste lära dig att stå ut med den. Jag säger: Det är inte som huvudvärk, det är en mardröm. Han säger: Det viktigaste är att du inte blir beroende av tabletterna. På medicinförpackningen står det: ”Mot stark ångest. GLEST.”

Hade min läkare befunnit sig i Johnsons roman hade statsministern suttit bredvid och pratat om hårdare tag och möjligheten att effektivare skicka hem de papperslösa, och runt dem hade de stått som efter partilinjen röstade nej till amnesti för ensamkommande och alla de som gjorde sitt jobb och tvingade bort aktivister från bussarna och tvingade de unga afghanerna på bussen, mot deportationen – och över dem skulle falla ett mycket hårt regn av vassa guldstjärnor.

I sitt svek mot Krilon håller bäste vännen Hovall på att förtvina: ”den inre bredd, som varje generös mänska har, tycktes smalna till ett litet utrymme, en gård där det annars vidlyftiga hjärtat fick hålla till mellan trånga murar.” Krilon skickar honom en storslagen färgstark plottrig tavla från ett avlägset land. Hovalls fru Ellen tycker att människorna på bilden är fula, varpå Hovall svarar: ”Jaja, var för sig kanske. Det är så med många mänskor – när de är ensamma.” Hovall förstår att tavlan är ett löfte om att världen kan förändras. Han får snusvisioner och försöker förklara för Ellen: ”Det är ibland som en enkel, klar dikt som man sjunker ner i till dess den inte är enkel och klar längre utan ett vittnesbörd om hur underlig den värld som den stigit upp ur kan vara.” Han tänker på Krilon och mångfalden och djupet och nyanserna i tavlan och säger: ”vi borde vara mycket annorlunda.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Och över dem skulle falla ett mycket hårt regn av guldstjärnor first appeared on Opulens.

STRIDER. “Det är mycket att hålla i och ta ansvar för, för de som tittar åt det håll där lidandet finns”, skriver Anna Jörgensdotter.

Läser att majoriteten av göteborgarna är för tiggeriförbud.

Läser att RMV (Rättsmedicinalverket) inte kommer att ändra de hårt kritiserade metoderna för åldersbedömningar. I Sverige är direktivet att ingen vuxen ska behandlas som barn. I andra länder är det tvärtom: Inget barn ska bedömas som vuxen.

Läser en insändare i Aftonbladet som efterlyser ett nationellt program för värdegrundsarbete i skolan, eftersom nyanlända, enligt skribenten, inte vet hur Sverige fungerar.

Läser Ulf Kristerssons och Moderaternas motto: ”Sverige är ingen kravlös gemenskap”.

Läser att Migrationsverkets personal larmar om allvarliga brister på myndigheten, osäkra rättsprocesser eftersom det blivit viktigare att förbättra siffror istället för människors liv.

Läser om utvisningshotade och Alzeimersjuka Salman som inte klarar sig själv på förvaret men förväntas klara sig själv i Afghanistan.

Läser Sanna Vestin, ordförande för Flyktinggruppernas riksråd, FARR: ”De åtgärder som polisen tar till med regeringens goda minne för att verkställa utvisningarna riktar sig också mot civilsamhället”.

Läser Moa Martinson: ”Själv kommer jag att gå i graven med den indignation och besvikelse kvar som skapats av att inte akademisk bildning och ett ombonat liv skapade större vidsyn och mer medkänsla med det stora flertalet som stred sin kamp för livet på livets yttersta kant.” Här skrev hon i själva verket ”det stora flertalet medborgare” men om Moa funnits i dag hade hon tillägnat dessa rader också de människor som lever gömda, utan papper och rättigheter, som utnyttjas på slavliknande arbetsmarknader, och ändå fortsätter kämpa. Eller för den delen: inte orkar kämpa längre.

Läser Lena Mellin i Aftonbladet: ”Eftervärlden kommer att straffa oss hårt”. Kruxet är att om vi inte skärper oss i ”nuvärlden” kommer eftervärlden att bry sig ännu mindre. Det kommer att bli outhärdligt stumt och ekande mellan oss.

Läser om pastorn Marianne Andréas som hjälper åldersuppskrivna att hitta boende och komma ut på aktiviteter: ”Jag är förvånad över att politikerna är så avvisande till vad som finns i folkdjupen, detta väldiga engagemang”. I Gävle ska det snart startas upp ett boende för ensamkommande hemlösa. Det är en ideell förening som står bakom såväl initiativ som genomförande. Utmaningen kommer att vara att hålla boendet öppet. Det är få volontärer, och förutsättningen för boendets existens och ungdomarnas trygghet är att det finns vuxna där om nätterna.

Det är mycket att hålla i och ta ansvar för, för de som tittar åt det håll där lidandet finns. Civilsamhället ställer sig, till skillnad från politikerna, mitt i verkligheten. Så ska en ny valrörelse dra igång, där politiker kommer att uppmuntra människor till ännu större bortvändhet. Affischgubben Kristersson kommer, i vart och varannat gathörn, göra gemenskap till en tävling. Medan Löfvén målar sin samhällssyn i bruna kulörter. Har han inte sett humorgruppen Grotescos flyktingavsnitt? Till och med barnen i skolorna kan de sångerna: Trampa inte på mina tår, och Vända kappan efter vinden. Inte minst barnen ser och känner hur farligt livet är, när människor bara kan tas bort.

Läser Eyvind Johnson: ”Att de inte gjorde försök att hålla omförmälda person kvar i livet beklagar jag djupt. Dock vill jag inte här klandra dem, men jag anser att det är deras plikt att klandra sig själva.” Och vidare: ”En god modig handling kan bli en rispa i den nya istidens buk”.

Och så Moa igen: ”Hur nödvändig strid är då det strids för verkliga värden, det: att behålla livet.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post I den nya istidens buk first appeared on Opulens.

POESI. Miljöpartiet och Socialdemokraterna har gjort upp om de ensamkommande unga. Bland annat kommer ensamkommande som var under 18 år när de kom till Sverige 2015 och nu har hunnit fylla 18 få rätt till en ny asylprövning och i den bedömas som barn. Nedan en nyskriven dikt i ämnet av Melker Garay.

Barnkonventionen

Jag vill berätta om mina ärr.

Men man säger att jag inte har några.

Jag vill berätta om mina mardrömmar.

Men man säger att jag inte har några.

Jag vill berätta om mitt tablettberoende.

Men man säger att jag inte har ett sådant.

Och man vill att jag ska förstå allt det de säger till mig.

Trots att jag är ett barn.

Mitt namn lär vara persona non grata.

Vad det namnet betyder vet jag inte.

Kanske heter jag så i detta land.

Mitt blod är hazariskt.

Min familj finns inte längre.

Min medicin har olika namn.

Min framtid är ovissheten.

Min god man tror att de kommer att utvisa mig.

Trots att jag är ett barn.

Det är svårt att förstå.

Men en sak har jag förstått.

Man skickar inte vita barn till Afghanistan.

För mycket bomber säger UD.

Barn dör där.

Det finns något som heter barnkonventionen.

Den borde istället heta konventionen för vita barn.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Man skickar inte vita barn till Afghanistan first appeared on Opulens.