FÖRTRÖSTAN. “Det fanns enbart tandpetare tillverkade av plast. Alltså ytterst av olja. Den nyuppväckta medvetenheten om hur sent på jorden klockan är slagen.”

Genom fönstret ser det ut som en vacker och inbjudande sommardag. Hög blå himmel. Strålande sol. Men luften är krispig och kall. Det drar utmed golvbrädorna trots att maj månad närmar sig raskt. Det är mest som en solig senhöstmorgon.

Men solen stiger sakta men säkert upp på himlavalvet och det gör även termometern, kvicksilvret som man kunde säga förr. Jag tyckte alltid att det lät så vackert, ett ovanligt och fantasieggande ord.

“Den lilla skitdetaljen”, det var ett uttryck som P O Enquist använde ibland, gärna i artiklar. Att man i den lilla skitdetaljen – i det till synes fullkomligt obetydliga – kunde se de stora förändringarna, eller kanske till och med att det var enbart var i vardagen inpå vår egen hud, det vi verkligen kände och såg tydligt, som kunde ge oss inblickar i de avgörande skeendena.

Det där ordet, skitdetaljen, har följt mig några decennier, men extra starkt har det levt inom mig under ett par eller tre år nu. Till exempel minns jag första gången som jag själv, efter år av tid då jag var bunden vid sjukbädden, skulle ta mig till Apoteket.

Jag skulle bland annat köpa tandpetare. Jo. Just så skenbart banalt. Så tröttsamt vardagligt. Jag skulle köpa tandpetare. Under åratal hade jag köpt samma sort, de var gjorda av björkträd. Något som vi ju som bekant har mycket gott om i det här landet. “Tyvärr. De tillverkas inte längre”, sade den trevliga expediten och hänvisade mig tillbaka till just samma hylla där jag letat förgäves en bra stund. Det fanns enbart tandpetare tillverkade av plast. Alltså ytterst av olja.

Och där gick jag, med den ettriga värken i min stelopererade fot som nu plötsligt blev en del av min vrede,

Den nyuppväckta medvetenheten om hur sent på jorden klockan är slagen, vår enda planet, var mycket stark då. Det gick fortfarande att till exempel utan restriktioner hålla demonstrationer varje fredag. Här i den lilla staden på slätten, som jag föredrar att kalla min del av Lund, var det många som slöt upp varje fredag för att visa sin djupt kända oro och sitt stöd.

Och där gick jag, med den ettriga värken i min stelopererade fot som nu plötsligt blev en del av min vrede, med min röda krycka i ena handen och en liten påse med livsuppehållande medicin och två sorters tandpetare i plast i den andra handen.

Jag linkade bort till Domkyrkans vägg, satte mig i solen för att fånga lite värme och för att försöka sätta koppel på min vrede och ilska. Jag tog upp tandpetarna, tittade på dem och tänkte gång på gång:

“Den lilla skitdetaljen… Den lilla skitdetaljen… Den lilla skitdetaljen!” P O Enquist har rätt, vet jag att jag också tänkte. Han var ännu vid liv om än drabbad av sjukdom.

I en värld som riskerar att rusa mot sin egen undergång, kvävd av bland annat det enorma missbruket av olja för att maximera vinsterna i en sanslöst galen form, en dödsspiral, av kapitalism som styr det mesta som händer och sker, på ett alltmer värnlöst klot där de enorma sju haven är fulla av ton efter ton efter ton av plastskräp, människans sopor, där kan jag inte längre köpa ett paket med tandpetare gjorda av vanligt trä, inte ens i ett land fullt av just björkträd och furor.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Genom att titta på dessa fula små borstliknande tingestar blev profitjaktens absurditet och förryckthet etsande tydlig. Dessutom med en svidande och smärtsam klarhet. Obevekligt och obestridligt.

Den lilla skitdetaljen. Glöm inte att betrakta den lilla världen, glöm aldrig att se klarögt på vardagen som så lätt försvinner ur medvetandet genom rutinens förmåga att förblinda oss genom vaneseendet. Det har hunnit gå ett år sedan P O Enquist dog. Han gick bort alldeles i början av denna Den Stora Skuggans tid.

Och jag minns med glasklar skärpa när jag fick beskedet. Det var på kvällen. Jag hade just kommit in, klätt av mig, lagt mig i sängen och gick ut på nätet med mobilen. Det var ett ofantligt tungt besked.

Jag låg här i sjukbädden. Tankarna gick inte att styra. Samtal jag haft med P O Enquist genom åren, enskilda ord, situationer, dök upp i minnet. Sorgen jag erfor, som övermannade mig, började att vändas i en svart och liksom sotflagad förtvivlan, i en form av paralyserande uppgivenhet. Som om jag ville ge upp. Som om jag var beredd på att inte fortsätta att säga emot penningen och makten.

“Ge upp.” Redan orden är för mig en vässad provokation. Vi får, vi kan inte under några villkor, ge upp. Jag steg upp ur sängen, tog på mig kläderna igen, plockade med mig en Ramlösa ur kylen och gick ner och satte mig ensam nere på gården. Mitt inre var som förstummat. Dödsbeskeden hade varit många.

Hur länge jag satt där ute i kylan är jag osäker på. Men det dröjde inte länge. Något inom mig förändrades ganska fort. Den snudd på förlamande apatin, den vidriga resignationen, började släppa sitt grepp.

Nu hade världen drabbats av en ny hemsökelse, en pandemi.

Tankarna började ta andra vägar. Det gick att se P O Enquist frånfälle på ett annat sätt. Jag hörde hans starkt manande ord sjunga som en sorts sång inom mig – kanske påminde den om “himlaharpan” som P O Enquist benämnde telefonledningarna som gick in i hans barndomshem och som det riktigt kalla nätter uppe i Hjoggböle sjöng om i hans rum, det ord jag hörde var förstås:

“Om vi inte försökte. Vad vore vi då?” Så där satt jag, alldeles ensam i natten men ändå såsom innesluten av något större, en tradition av motstånd, av uppror som aldrig ställs in, som P O Enquist var en minst sagt utomordentligt viktig representant för.

Och då tänkte jag, och så tänker jag än idag. P O Enquist kämpade under ett långt och ofta hårt liv mot samhällets orättvisor, han kämpade genom att skriva, han deltog i föreningar som protesterade, sade alltid emot när makten hade fel. Han gav sig aldrig, hur svårt han än hade det.

Nu hade världen drabbats av en ny hemsökelse, en pandemi, något ännu oöverskådligt, och jag liksom såg framför mig hur han oändligt försiktigt, ja ömsint hade rört vid sjukhustäcket, mumlat och småharklat sig. Och orden jag hörde där ute på gården, i min skenbara ensamhet, var enkla. De var tydliga.

“Jag har under ett långt liv försökt. Jag har försökt så gott jag kunnat. Nu får ni ta över.” Och så, med klar uppfordrande stämma:

“Nu är det er tur!”

Dessa ord, denna uppmaning, gjorde mig paradoxalt nog på gott humör. Eller sannare: de förmådde återigen fylla mig med mod att finna kraften att stå det onda, det vidriga och orättvisa, emot.

“Nu är det er tur!”

The post Den lilla skitdetaljen first appeared on Opulens.

LEVNADSTECKNING. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare i lite längre texter återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Kurt Bäckström om nyligen bortgångne PO Enquist, vilken han lärde känna under studentåren, 0ch hans självbiografiska Ett annat liv. Skriv ”coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta de andra delarna i serien.

Många framhåller i dag PO Enquists unika förmåga att skriva och engagera. Om hans Livläkarens besök skrev Bruce Bower i New York Times att ”boken är en av de främsta inom den samtida skönlitteraturen.” Reinhard Baumgart, Die Zeit, om samma bok var inte sämre: “Ett mästerligt historiskt verk”.

En annan av Enquists mest uppskattade böcker är Ett annat liv. En berättelse med hans eget liv som utgångspunkt.

Konceptionen ägde rum någon gång efter mitten av februari år 1990. Hur den exakt gick till är oklart. Havandeskapet varade i arton år innan nedkomsten tog sin början. När subjektet ”jag” efter 70 sidors författande ändrades till ”han” gick allt lika lätt som att hoppa 195 cm i höjd i ungdomen och efter nio månader var skrivprocessen avslutad.

Ungefär så kan man tolka Per Olov Enquists egna uppgifter om tillkomsten av sin Ett annat liv.

Allt börjar i Hjoggböle i Norra Västerbotten, där Enquist växer upp tillsammans med sin djupt religiösa mamma Maja. Pappan dör när PO bara är sex månader gammal – men är det inte från honom författarådran härstammar, undrar författaren sedermera.

Per Olov blir tidigt indoktrinerad i snällhet, vilket han lydigt fogar sig i, men senare i livet ifrågasätter och beskriver som en cancer som kan ge en felaktig uppfattning om livet. Men som snäll uppfattar han sig och med all rätt, intygar de flesta, som kommit i kontakt med honom. Vad allt nu snäll kan stå för. Jag är själv med bland dem som tolkar omdömet positivt, i Enquists fall.

Jag lärde känna Enquist i Uppsala på Norrlands nation i slutet av 1950-talet.

Jag lärde känna Enquist i Uppsala på Norrlands nation i slutet av 1950-talet. Vi läste båda två på universitetet. Han var center och jag spelade på vänsterkanten i samma kedja i handboll i Norrlands nationslag; ”kedja” hette det då inte ”niometare”. Han var spänstig, snabb och en mycket vass skytt; som jag minns kom det dock inte så många bra passningar ut till min kant. Kamraten på andra yttern hade samma åsikt om sin egen roll.

Men PO var omtyckt som en god kamrat, med kloka tankar.

I Ett annat liv berättar PO om hur han i USA knäckte ett finger under en handbollsträning i Los Angeles. Han var då gästprofessor i UCLA, även känt som ett universitet framgångsrikt i idrottssammanhang. Olyckan skedde i en kollision med en man vid namn Bo Svensson, enligt Enquists bedömning ”en buffel”. Ett för honom något ovanligt uttalande. Handbollskarriären var över.

I Los Angeles undervisade Enquist i ”Samtida skandinavisk litteratur” med särskild inriktning mot Strindberg. I kontakten med studenterna förbryllas han av att det fanns märkliga uppfattningar om världshistoria. Stod verkligen Sovjet och USA på samma sida under andra världskriget kunde det frågas om.

Han kommer i kontakt med skådespelerskan Kim Novak, om vilken Frank Sinatra sagt, ”Wasn’t she well put together?” Enquist tyckte att hennes look påminde om första frun, Margaretas, utseende. Och det var han inte ensam om.

På Broadway blev det senare uppståndelse kring en uppsättning av Tribadernas natt. I potten låg en enorm vinstpotential om allt skulle gå bra. Under repetitionerna blev det en diskussion mellan Bibi Andersson och Enquist. Det gällde relationen Siri-Strindberg. Bibi visade att hon kunde ha humör, exploderade, kastade en kaffekopp och en stol. Enquist stod på sig så den lugne Max von Sydow ingrep som medlare.

Enquist identifierar sig med von Sydow. Snällheten. Skådespelerskorna klagar över att skådespelaren saknar sexuell dragningskraft. Författaren tycker att det stämmer på honom själv. Han menar att mamma Maja skulle klaga på att von Sydows synder var för fåtaliga. Det var inte så mycket att be om förlåtelse för i dennes böner.

Omdömena om pjäsen blev i flera tidningar goda men med ett viktigt undantag. New York Times. Och det räckte, stycket lades ned efter nitton föreställningar.

I Uppsala visste vi vilken unik förmåga Enquist hade att skriva och att han säkert skulle bli ett stort namn som författare. Så skedde också. Även som journalist. I Svenska Dagbladet och Expressen blev han uppmärksammad; även av socialdemokraterna och inte minst Olof Palme, som särskilt uppskattade Enquists idrottsintresse och syn på idrotten, satt i ett socialt sammanhang. Hans texter i samband med olympiaden i Tyskland 1972 och det grymma attentatet där väckte uppmärksamhet.

Som programledare i tv minns vi honom främst från programmet med Olof Palme och Wilhelm Moberg.

PO berättar om framgångar som kommer slag i slag. Romaner, essäsamlingar och så småningom dramer som ytterligare förstärker hans berömmelse, inte bara i Sverige utan i stora delar av världen.

Men annat lurar runt hörnet. Det första äktenskapet går i kras, Enquist lämnar frun Margareta och två barn för att så småningom gifta om sig med danskan Lone Bastholm. Detta innebär också ny bostadsort: Köpenhamn. Det andra äktenskapet blir lyckligt, men efter en tid börjar en författares värsta mardröm ta mer och mer plats: förmågan och lusten att skriva är inte som förut. Kanske tänkte han på Axel Sandemoses råd till kolleger: Om du kan sluta skriva som författare, gör det.

Till detta läggs en oroväckande stor och tilltagande alkoholkonsumtion: han dricker elefantöl i temuggar för att dölja innehållet och han dricker i sin ensamhet, stora mängder.

Han anklagar sig själv och skammen är stor. Redan som barn stoppade han ofta in flera av mammans magnecyltabletter under överläppen och kände sig då lugn och avslappnad. Han inser själv att han som vuxen borde ha förstått: jag måste se upp med beroendeframkallande medel.

Så sker då miraklet, i mitten av februari 1990, på en av dessa anstalter.

Enquists fru börjar reagera allt starkare. Han blir aldrig aggressiv eller våldsam, han blir passiv och inåtvänd; han skadar sig själv; men omgivningen blir också lidande. Till slut återstår bara intagningar på alkoholistanstalter. Han värjer sig kraftigt mot försöken att få honom ”nollställd”. Värst av allt är när personalen antyder att han anser sig vara förmer än de övriga patienterna och olycksbröderna. I hans barndom var det nästan värst av allt: ”du ska int tro att du är nån”.

Så sker då miraklet, i mitten av februari 1990, på en av dessa anstalter. Under nätterna, till tonerna av rumskamraten Grevens högljudda snarkningar, börjar han skriva på sin länge i tankarna eftersökta roman – Kapten Nemos bibliotek. Han är räddad. Han är nykterist, inte nykter alkoholist. Faktiskt har han aldrig blivit utesluten ur den nykterhetsorden, där han som åttaåring blev medlem, påpekar han själv.

Enquist var noga med att påpeka att det inte handlade om en memoarbok utan om en roman, självbiografisk, kanske dokumentär. Språket är som vanligt lysande, ibland med inslag av dialektala ord och uttryck i därför lämpliga sammanhang, vilket förhöjer läsvärdet.

Författaren frågar sig själv: hur kunde det som började så bra vända till ett missbruk och det olyckliga som följde med det? Vare sig han själv eller läsaren får något definitivt bra svar, men vi vet i alla fall att det andra, nyktra livet medförde nya framgångar och även ett tredje äktenskap.

The post Coronaomläsning: PO Enquists unga år first appeared on Opulens.

MINNESORD. “Han använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur.” Igår kom beskedet att Per Olov Enquist gått bort. Han blev 85 år. Erik Cardelús minns författaren, dramatikern och regissören.

Jag brukade se hans långa raka ryggtavla röra sig mot Medborgarplatsen. Morgonljus och aftonljus. En höjdhoppares resliga kropp. Det var tidigt 90-tal och närmare än så kom jag inte Per Olov Enquist. Närmare – i det köttsligt begränsade livet i alla fall.

I det andra livet – i terrängen där vi oupphörligen kan fabulera, flyta runt och förvandla oss – där kände jag alltid en närhet till honom, till alla de där förunderliga och fantastiska texter han skrev. Romaner, kortromaner, dokumentärromaner, dramer, essäer och några av de skarpaste journalistiska texter som skrivits.

Kapten Nemos bibliotek kanske berörde mig starkast. Romanen med det såriga familjemysteriet och de döda katternas grotta. I läsningen minns jag mig själv segla omkring på en västerbottnisk skogstjärn, med blicken rullande runt över himlen och landskapet, jag led av de smärtsamma övergreppen som gestaltades, barnen som uthärdade, och det tog lång tid innan texten släppte sitt suggestiva och starka grepp om mig.

Eller var det Legionärerna och Sekonden? Närmare än så kommer man nog inte gestaltningen av människan och tiden, av den smärtsamma historiska erfarenheten av att vara människa utsatt för sina omständigheter och sina val.

Eller kanske var den starkaste texten självbiografin Ett annat liv? Inte minst stannar den uppriktigt skarpa och smärtsamma skildringen av det alkoholmissbruk berättaren brottades med under många år. Även religionen, fromheten och den religiösa glöden kunde han skildra mästerligt, alltid med en skarp botten och stänk av kärv västerbottnisk humor.

Enquist använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur. Aldrig vadade han runt i det autofiktiva träsket, aldrig kammade han hem billiga poäng på att det ”här är JAG” och det här kom från MITT liv. Allt han skrev bar den litterära förhöjningen märke; jag har svårt att tänka att han någonsin skrev en rad för mycket, eller för lite. Det var alltid så precist.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil.

Med Boken om Blanche och Marie hittade han den litterära smärtpunkten i sekelskiftets Paris, i relationen mellan den världsberömda neurologen Jean Martin Charcot och hans favoritpatient Blanche, en stackars ung kvinna som förvisades som en hysterika och en vetenskaplig exempelvarelse, uppvisad inför stora skaror av grånade och självgoda vetenskapsgubbar. Här fanns också en kärlekshistoria – hisnande vacker, tragisk och välgestaltad som alltid.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil. Han var ett stort namn bland många litteraturälskare som jag träffade utanför vårt lands gränser. Det kändes betryggande, att vi delade de där fantastiska och förunderliga texterna tillsammans, långt bortom den blågula enögdheten i Stockholm.

För han var aldrig där, aldrig i det tillgjorda, alltid i det äkta. Han var i Västerbotten, men alltid överallt, i hela världen. Han var den litterära höjdhopparen som alltid hoppade högst.

The post Den litterära höjdhopparen first appeared on Opulens.