BOKTIPS. De flesta känner nog till och har kanske också läst George Orwells dystopiska roman 1984. Lis Lovén uppmärksammar ett mindre känt verk av författaren  ‒ ”Nere för räkning i Paris och London” som skrevs 1933 och 90 år senare utkom i en svensk nyöversättning.

Nere för räkning i Paris och London av George Orwell
Översättning och efterord av Christian Ekvall.
Bakhåll

Jag tänker på Henry Miller när jag nu läser George Orwells bok ”Nere för räkning i Paris och London”. De båda författarna har vissa gemensamma nämnare och det finns också något millerskt självutlämnande i denna Orwellbok.  

”Nere för räkning i Paris och London” handlar bland annat om de år då Orwell jobbade i köket på ett hotell i Paris. Stället är smutsigt, jargongen rå och arbetstiden orimlig. Maktstrukturen är lika ingrodd som smutsen och soporna på golvet. Orwell föddes ju själv inom överklassen, men ville undersöka de fattigas och de utslagnas tillvaro. Man kan väl säga att han wallraffade i denna värld.

Ändå är det som han är del av denna tillvaro på samhällets botten, trots sitt överklassarv.

Han levde några år i Paris med usla arbetsvillkor och låg lön. Och i London var han en bland lodisarna som sov på ungkarlshotell. Och jag tänker på hur alla slags strukturer verkar i oss, var vi än kommer ifrån och vilken uppväxt vi än haft. Strukturerna är sociala, kulturella, klassmässiga – och så har vi genusstrukturer förstås. Vi bär dessa kollektiva mönster med oss och de låter oss blomma upp under gynnsamma omständigheter och innebär förtryck under olyckliga.

Jag betraktar detta som Orwells budskap – att vi alla har en inneboende potential för jämlikhet i den bemärkelsen att vi i grunden är lika till naturen. Det hemska är förstås att vi medverkar till utslagningsmekanismerna varje gång som vi föraktar de människor som inte tycks passa in.

Så den här boken kan fungera som en ögonöppnare. Den bibringar läsaren tankar om strukturernas betydelse. Så lika vi ändå är, och hur vi likväl tror oss vara så unika.

The post Sommarläsning: Med George Orwell på samhällets botten first appeared on Opulens.

SKRÄCK. E F Bensons ”Mannen som gick för långt” är utmärkt läsning för den som vill skrämma upp sig hemma i soffvärmen i vintermörkret, skriver Elisabeth Brännström som också ger en kortare introduktion till  författarskapet. 

Mannen som gick för långt av E F Benson
Förord: Sten Wistrand
Översättare: Veronica Sandström
Hastur Förlag

Den brittiske arkeologen och författaren Edward Fredric (E F) Benson föddes 1867 på privatskolan Wellington College i Berkshire som femte barn till skolans rektor Edward White Benson och hans fru Mary. Benson växte upp i en både begåvad och uppåtsträvande familj, hans far hade varit så pass respekterad inom The Church of England att han utnämndes till Ärkebiskop av Canterbury 1883,  hans syster Margaret var amatör-egyptolog och skribent och bröderna, Arthur och Robert, var båda poeter och författare.

Arthur skrev bland annat texten till Land of Hope and Glory och Robert, som konverterade till katolicismen och blev vigd till präst inom katolska kyrkan, var en aktiv författare som skrev i alla möjliga genrer: alltifrån religiös litteratur, samtida skönlitteratur, barnböcker och dramatik till skräckhistorier och science fiction.

Succédebut

E F Benson hade alltså en hel del att brås på och man får nog säga att han levde upp till förväntningarna. Debuten med romanen Dodo 1893 blev en stor succé; bokens tema om en ytlig, socitetsflicka, troligtvis baserad på tidens ”it”-girl Margot Asquith, som gifter sig för pengar och social status men får ångra sig emotionellt, ansågs både roande, skarp och kontroversiell och den unge E.F Benson hamnade högt upp på försäljningslistorna.

Även de två uppföljarna, Dodo, the second (1914) och Dodo Wonders (1921) som båda utspelar sig inom Londons dåvarande innekretsar, gjorde intryck på både läsare och kritiker, men Bensons mest kända böcker, serien om de två uttråkade överklassfruarna Mapp och Lucia (1922-1939), som ägnar all sin tid till att bråka om vem som ska vara högsta hönset i hieriarkin inom de lite finare kretsarna i en lantlig, snobbig socitetsmiljö, anses tillhöra Storbritanniens mest hållbara humoristiska klassiker.

Böckerna har flera gånger getts ut i nytryck efter E F. Bensons död 1940 och två miniserier baserade på tre av romanerna har också spelats in så sent som 1985 och 2014, med kända skådespelare i huvudrollerna.

Spök- och skräckhistorier

Utöver att skriva humoristiska berättelser i överklassmiljö, ägnade sig Benson, precis som sin bror Robert, åt att skriva i flera olika litterära genrer och ett av de ämnesområden som intresserade och roade honom mest var det övernaturliga. Under sina mest kreativa år skrev han ett stort antal spök-och-skräckhistorier, en bra inkomstkälla då ett stort antal viktorianer intresserade sig för spöken och övernaturliga fenomen som en motreaktion till det vetenskapliga synsätt som dominerade i Europa.

Det var både lukrativt och modernt att skriva om ”things that go bump in the night”, alltså sådant som framkallade rysningar hos den ganska stora läsekrets som ägnade sig åt att läsa kuslig litteratur vid brasan om kvällarna när skuggorna började lura i hörnen och Bensons berättelser tillhörde definitivt de bättre inom genren.  

Mannen som gick för långt

Sten Wistrand skriver i sitt förord till Mannen som gick för långt, en liten volym innehållande tre av Bensons spök-och-skräcknoveller som nyligen getts ut på Hastur Förlag, att Benson verkade ha bestämt sig för att försöka återförtrolla en värld som avförtrollats genom tidens vurm för vetenskap och modern teknik. Han ville också, påstod han lite skämtsamt, göra sitt bästa för att ”inge läsaren en del angenäma farhågor” och om man ska döma efter de noveller som ingår i den här samlingen lyckades han utmärkt med att infria sina egna förhoppningar.  

I själva titelnovellen Mannen som gick för långt; en berättelse baserad på myten om den grekiske bockguden Pan, ett motsägelsefullt, opålitligt väsen som ofta dök upp i litteraturen och konsten under 1800-talet, möter vi en konstnär som i sin iver att ta till sig allt det okomplicerade och goda han anser att man kan finna ute i det fria, ger sig för långt in i naturens grymma egentliga centrum, där han till sist går under när han, alltför oreserverat, försöker närma sig Pan under sina ensamma vandringar i New Forest.

Novellen visar tydligt Bensons förmåga att skildra den brittiska landsbygden som både idyllisk och farofylld och hans sätt att föra fram konsekvenserna av den drabbade konstnärens naiva inställning till den förtrollade värld han söker efter känns till sist inte enbart skrämmande, utan också lite krasst lärorik.

“Busschauffören”

De övriga två novellerna täcker två andra populära områden inom 1800-talets skräckgenre och båda är, precis som Benson ju hoppats på, genuint obehagliga. Den inledande berättelsen Busschauffören, utspelar sig i smogen och gasljusens London och innehåller mycket av den rekvisita en klassisk spökhistoria behöver ha för att få läsaren att rysa av skräckblandad förtjusning: en likvagn på en mörk dimmig gata när klockan visar midnatt, en kusk som erbjuder det unga manliga berättarjaget sin sista kvarvarande plats, klockor som plötsligt ändrar tid och en avslutning som konfunderar och leder till frågor om tidsuppfattning och över-lappande dimensioner.

Busschaffören är den enda riktigt klassiska spökhistorien i samlingen och även den enda av novellerna som utspelar sig i London.

Rummet i tornet

I den avslutande berättelsen av de tre, Rummet i tornet, förflyttas läsaren återigen ut på landsbygden. Berättarjaget, är en ung man som länge plågats av otäcka drömmar om ett hus på landet, där han under besök hos en före detta skolkamrat, måste umgås med vännens obehagliga familj. Kvällarna avslutas alltid med att den unge mannen erbjuds att sova i ett rum i tornet, men som tur är vaknar han alltid innan han tagit de sista stegen uppför trappan och han ser därför aldrig rummet förrän han en dag bjuds ut till landet av en annan gammal bekant.

Huset dit han kommer är detsamma som i drömmen, men människorna är vänliga och normala och stämningen är på topp fram till att berättarjaget till sin stora fasa erbjuds ett rum i tornet som visar sig innehålla vidrigheter som varken läsaren eller han själv kunnat föreställa sig.

Utmärkt läsning i vintermörkret

Berättelsen kretsar kring drömmar och odöda, två ämnen som också intresserade den del av allmänheten som ägnade sig åt att läsa om det övernaturliga. Det är både ruskigt och makabert med en krypande stämning som blir alltmer kvävande och klaustrofobisk under händelsernas gång.

Allt sammantaget utgör de här tre novellerna utmärkt läsning för den som vill skrämma upp sig hemma i soffvärmen i vintermörkret. Det är fråga om genuint kuslig, ruggig brittisk skräcklitteratur med stor spännvidd av en författare som verkligen kunde sina saker.

The post Utmärkt läsning för skräckfantaster first appeared on Opulens.

MINIESSÄ. Gunnar Lundin reflekterar över Tolstojs kritik mot Shakespeare. Och framför också ett försvar av “Barden från Avon”. “Om man saknar sinne för poetisk filosofi har man inte tillgång till Shakespeare,” skriver Lundin.

Visst, Muntra fruarna i Windsor är en rad billiga revytablåer. Det är tröttande och pinsamt. Vilken lättnad då att gå till allvaret hos Tolstoj och Sofia Andrejevna. Där kan man andas (det ska jag skriva upp!).

I ”Tolstoy on Shakespeare” (Alpha-Edition) riktar Leo Tolstoj kritiken mot psykologin (Kung Lear och döttrarna), oförmågan att gestalta trovärdiga och logiska karaktärer, brutalitet och operamässighet och konstruerade skämt. Men är Tolstoj blind för Shakespeares förtjänster: poesin, bildflödet, kameravinklarna? En visdom i rörelsen, då och då, en för alla, som när Röda Korset utan hänsyn till börd eller klass delar ut bröd i en krigszon (och tillvaron i dramerna är krigisk).

Tolstoj hävdar därtill att de antika dramer och medeltida sagor Shakespeare lånar från står moraliskt och psykologiskt högre. Har han missat texterna med sagans och legendens enkelhet, till exempel “Pericles”, även om bordellscenerna är obscena?

Och misantropin. Är misantropin i Shakespeares 66:e sonett en grundton? Nej, det är en ton, som visserligen återkommer, men den står inte ensam. Bakom de grovt realistiska scenerna och de cyniska typerna står en vaktpost av godhet, adel, mod, storsinthet. Och han – eller hon – övertygar genom sin tystnad medan djävulskap och godhet grälar på tiljorna.

”Kung Lear” är ett drama med morbida och brutala effekter. Den gick hem, både ståplatsbiljetterna och de välbeställdas sittplatser såldes slut i flera uppsättningar, i dåtidens London. På samma vis som skräckfilmer drar publik idag. Men kungen, Goneril, Regan, Cordelia, Edmund, Edward, Gloucester, ja, man behöver bara räkna upp namnen för att förstå att detta är något mer än en skräckfilm, det är en skräck som finns, på arbetsplatser, i hemmen, i kotterierna.

De första scenerna i ”Köpmannen i Venedig” väcker hos mig den stimulans som är det bästa argumentet mot Tolstojs kritik mot Shakespeare. I pjäsens femte akt sitter ett par på en bänk nedanför ett slott. Nattmörkret har sänkt sig. Musik hörs från slottet. Hon säger att hon inte kan bli glad av musik (är det John, semper dolens, Dowlands?) Han: vet hon inte att vilda och ystra föl som sparkar bakut stannar upp då de hör musik, ”ögats eld förbyts i sedligt lugn av toners milda makt”? En omusikalisk människa är opålitlig. Det vill säga en som inte har musik inom sig. Det är den ”musiken” det gäller. En moralisk musikalitet? Kanske. Men om det primära är, vilket det är hos Shakespeare, att individen ska vara som hen skapats, kan hen vara nog så omoralisk.

Allt detta har sagts i månsken. Nu går den i moln, månen. Då ser hon ljus strömma ut från palatset. Ett större ljus hade fördunklat det mindre ljuset, och så är det, vi rör oss i det mindre ljuset.

Om man saknar sinne för poetisk filosofi har man inte tillgång till Shakespeare, eller mycket begränsad; en dömande, en som kritiserar Guds vägar? För Emerson i ”Representative Men” blir han representant för skalden. Här ser Emerson, som ofta, rätt.

The post Litterära klassiker: Tolstoj och Shakespeare first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den tredje delen.

En lust att leva

The Wanting Seed (1962) (En lust att leva, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1976) är en av de principiellt viktigaste böckerna av Anthony Burgess, inte för alla dess bisarra, surrealistiska, satiriska och fruktansvärda passagerna – som som vanligt samtidigt är fantastiskt roliga att läsa – utan framför allt för att den utgör en av klangbottnarna till Burgess kanske viktigaste teman av alla: förhållandet mellan gott och ont. Som ovanstående A Clockwork Orange.

Själva huvudberättelsen skildrar ett mardrömslikt framtida England. Några av de yttre villkoren eller förutsättningarna – datatekniken och byråkratin – som förtrycker och infiltrerar –  är väl kanske inte så svåra att till sig. Men kärnan?

Mattillgången är knapp. Befolkningstrycket för högt. Vad göra? Här förenar Burgess tre tidigare nämnda ”intressen”, om vilka han skriver varstans – särskilt två: sexualiteten och det statliga förtrycket. De genomsyrar ju, mer eller mindre, merparten av hans betydande verk. Men här tillkommer ett tredje, som han är inne på i sina Confessions: demografen Thomas Malthus teorier; dvs. att befolkningstrycket kommer att självregleras genom minskad tillgång på mat (fr. gällde detta för Malthus del på Irland). Här varieras emellertid temat något: trycket kan ju också minska genom (drastisk) födelsekontroll och ”autofagi”, alltså självätande (Burgess använder för övrigt denna term också beträffande detta med att skriva memoarer eller självbiografier).

Barnafödandet motarbetas alltså, medan homosexualiteten uppmuntras. Det senare bland annat med hjälp av slagord som ”Det är sapiens att vara homo”; ”Älska din broder!” samt kvällskurser på Homosexinstitutet. Ett Fertilitets- eller Infertilitetsministerium inrättas också – men med den omvända uppgiften än den vi nog tänker oss. I övrigt utvecklas, eller fungerar, samhället cykliskt genom periodvisa övergångar mellan en mildare PEL-fas, en kaotisk MELLAN-fas och en förtryckande GUS-fas och så – en PEL-fas igen.

Ändå är inte detta hela den hemska sanningen. En annan del handlar nämligen om iscensatta låtsaskrig mellan ”oönskade” kvinnor och män, varvid, efter slutsignalen, en sorts slaktbilar kommer och hämtar upp liken, som sedan behandlas, portionsförpackas och säljs som ”Meat” (eller ”Mensch”, eller Munch”). En annan del handlar om de kravaller som under en MELLAN-fas uppträder bland ”vanligt folk”, och som resulterar i mer oreglerad kannibalism. Huvudpersonerna i romanen är kvinnan Beatrice-Joanna Foxe och historieläraren Tristram Foxe (som båda djupast sett, om än inte alltid ytligt, är skeptiska medborgare i landet). Det är ofta genom Tristram vi får grepp om några av de grundpelare i mardrömssamhället, som också utgör grundpelare i Burgess eget universum.

Under en historielektion får vi sålunda, genom Tristram, åhöra bland annat följande:

”En produkt av den anglosachsiska rasen var det parlamentariska styrelseskicket, vilket med tiden kom att betyda styrelse genom partier. När man senare upptäckte att regeringsarbetet kunde utföras smidigare utan debatter och utan den opposition som styrelse genom partier medförde, började cykelns natur framstå klart. /…/ Det är så här cykeln fungerar. Vi har en pelagiansk fas. Sen har vi en mellanliggande fas. Den leder till en augustinsk fas. /…/ Pelfas, Mellanfas, Gusfas, Pelfas, Mellanfas, Gusfas och så vidare i all oändlighet. /…/ Nu måste vi begrunda vad det är för en motivation som får hjulet att snurra runt.”.

Och: ”Låt oss först erinra oss vad pelagianismen står för. En regering som fungerar i den pelagianska fasen skriver under på tron att människan kan förbättras och nå fullkomning (jfr här med Kierkegaards tal om vardandet, min anm.) genom ansträngningar och att vägen till fullkomningen är en rak väg (så såg dock knappast Kierkegaard det, min anm.). Människan strävar efter fullkomning”.

(Hon vill vara god: så ser Pelagius och Don Campanati/påven Gregorius XVII det i huvudsak, i Jordiska makter, JM, men inte Toomey (i samma bok) eller Burgess själv).

Medborgarna i ett samhälle vill samarbeta med sina härskare, och därför finns det inget verkligt behov av tvångsmedel eller sanktioner som tvingar dem att samarbeta. Lagar är naturligtvis nödvändiga, för hur god eller samarbetsvillig den enskilde individen än är, så kan den inte ha någon exakt kunskap om samhällets totala behov. Lagar pekar ut vägen till ett mönster för det fulländade samhället – de är vägvisare. Men på grund av den fundamentala tesen att medborgarens önskan är att bete sig som en god social varelse och inte som ett själviskt djur i den öde skogen, så utgår man ifrån att lagarna skall åtlydas. Den pelagianska staten anser det alltså inte nödvändigt att upprätta någon invecklad statsapparat. Bryter man mot lagen blir man tillsagd att inte göra om det, eller kanske dömd till ett par crowns i böter.

Olydnaden har inte sitt ursprung i arvsynden (som åtminstone Augustinus menade, och också till stor del Kierkegaard), den är inte något ofrånkomligt inslag i den mänskliga väven. Den är helt enkelt en felaktighet, något som vi kommer att lämna bakom oss på vägen mot den slutliga mänskliga fullkomligheten.

”Förstår ni det? /…/ Nåväl, under den pelagianska fasen, eller pelfasen, tycks alltså den stora liberala drömmen möjlig att förverkliga (vilket Burgess själv, tidvis i alla fall, tycks tro eller hoppas på, min anm.). Det syndfulla ägandebegäret är borta, de syndfulla drifterna hålls under förnuftsmässig kontroll.

Privatkapitalisten till exempel (ja, vad tycker Burgess om honom?), girighetens symbol i sin höga hatt, har ingen plats i ett pelagianskt samhälle. Staten kontrollerar således produktionsmedlen (detta, är väl snarast en socialistisk eller rentav kommunistisk tanke, inte en liberal, min anm.), staten är den enda chefen. Men statens vilja är medborgarens vilja, och sålunda arbetar medborgaren för egen räkning. Ingen lyckligare existensform kan tänkas. Men kom ihåg, kom ihåg att det eftersträvade alltid ligger ett stycke före verkligheten. Vad är det /alltså/ som krossar drömmen? Vad är det som krossar den, hör ni? /…/ Besvikelse, besvikelse, BESVIKELSE. /…/”.

De styrande blir besvikna när de märker att människorna inte är så goda som de hade trott. Invaggade i sina fullkomlighetsdrömmar blir de förfärade när inseglet bryts och de ser människorna som de verkligen är. Det blir nödvändigt att försöka tvinga medborgarna till godhet. Lagarna betonas på nytt, ett system som tvingar till åtlydnad av dessa lagar yxas till i all hast. Besvikelsen öppnar kaotiska perspektiv. Oförnuft och panik förekommer. När vettet går ut gör den vilda besten entré. Brutalitet! /…/ Misshandel. Hemlig polis. Tortyr i klart upplyst källare. Dom utan rannsakning. Naglar utryckta med tång. Kallvattensbehandling. Ögon som rivs ut. Exekutionsplutoner i den kalla gryningen. Och allt detta på grund av besvikelse. Mellanfasen.

Allt detta är både synnerligen intressant, och alltså principiellt viktigt, samt kastar en del ljus över Burgess något märkliga politiska föreställningar. Vidare finns här trådar till många av hans andra böcker, men också till hans tolkning av Orwells 1984 (och därmed hans egen kontradystopi, 1985). Slutligen formuleras här, och nedan närmast en formel för hur Burgess tänkte i religiösa och moraliska frågor om gott och ont.

”Men mellanfasen kan förstås inte vara i evighet. /…/ Det blir en chock. /…/ De styrande blir chockerade över sina egna excesser. De upptäcker att de tänkt i kätterska banor – betraktat människan som syndig och inte god av naturen. De mildrar sina sanktioner och följden blir totalt kaos. Men vid det laget kan besvikelsen inte bli djupare. /…/ Besvikelsen kan inte längre skrämma staten till repressiva åtgärder, och en sorts filosofisk pessimism tar överhanden. Med andra ord, vi glider in i den augustinska fasen, gusfasen. Den ortodoxa synen framställer människan som en syndig varelse av vilken man inte kan vänta sig något gott över huvud taget. En helt annan dröm, mina herrar, En dröm som återigen lämnar verkligheten bakom sig (märk detta, min anm.). Så småningom tycks det /emellertid/ stå klart att människans sociala beteende är en smula bättre än någon augustinsk pessimist har rätt att vänta sig, och en sorts optimism börjar ta form. Och sen återupprättas pelagianismen. Vi är tillbaka i pelfasen igen. Hjulet har gått varvet runt. Några frågor?”

Ja, en mängd skulle jag vilja påstå. Sådana här resonemangslinjer återfinner vi också både på och mellan raderna i diskussionerna mellan Carlos Campanati och Kenneth M. Toomey i Jordiska makter.

Hursomhelst utvecklas händelserna vidare i den nu aktuella boken, och fasorna och bisarrerierna staplas raskt på varandra. I ett tidsspann mellan slutet på en kaotisk pelfas och början på en ny mellanfas – och mot bakgrund av en tilltagande hungersnöd, uppstår spontant en sorts folklig kannibalism, varvid exempelvis familjer mördar och äter upp sina barn.

Ännu längre fram institutionaliseras dessutom de ovan nämnda låtsaskrigen och regimen förser sin befolkning med ”Meat”. Det hela ter sig naturligtvis både ohyggligt och surrealistiskt, och även Tristram får smaka på en sorts soppa gjord på mänskligt kött, vilket får honom att kräkas. Men allt liv är ett hävdas det. Tristram hävdar då, att han är emot regeringen, men bemöts med frågan. Vilken regering? ”Jasså”, säger Tristram, ”gusfasen har alltså inte börjat än”.

Men arméerna förstärks snart igen – för att kunna värja samhället mot helt tygellös kannibalism. ”Barnbegränsning är (plötsligt, min anm.) något grymt och onaturligt: alla har rätt att födas. Men på samma sätt måste alla dö förr eller senare. De åldersgrupper vi inkallar kommer att bli äldre undan för undan – i fråga om friska och mentalt sunda befolkningsgrupper, självfallet; avskummet får gå strax efter puberteten”.

Vilken härskare stod förresten gjuten i brons på höjden? Augustinus? Pelagius? Satan? Jesus? Till slut träffas makarna Foxe igen. Drivna, dessutom, av moderskaps- och faderskapslidelser.

The post Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 3 first appeared on Opulens.

GÅTA. Shakespeares Factotum — Fixare av Martin Tegen är inte den första boken där det spekuleras kring Shakespeares identitet. Identitetsfrågan är en gåta som fortfarande vållar kontroverser. Men Tegens bok är föredömligt lättläst och bitvis riktigt underhållande, tycker Thomas Almqvist. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Shakespeares Factotum — Fixare av Martin Tegen
Themis förlag

Den här boken, Shakespeares Factotum — Fixare, kommer ut samma dag, nu på söndag den 28 april, som Martin Tegen skulle fyllt 100 år men tyvärr gick han bort i onsdags i förra veckan.

Tegen har medverkat i flera musikvetenskapliga verk, till exempel Musiken i Sverige, i fyra band. 2011 fick han Kungliga Musikaliska Akademiens högsta utmärkelse — Medaljen för tonkonstens främjande. Han har också skrivit om Franz Liszt och om Shakespeare tidigare, i Vem var Shakespeare?: sonetternas gåta (2014).

Tegens intresse för Shakespeare började under tidigt 50-tal, då han blev förtjust i hans sonetter. Han har också översatt alla 154 sonetterna, varav flera av hans tolkningar har publicerats i Artes. I den aktuella boken försöker han besvara frågan om vem Shakespeare var. Ingen vet hur han såg ut. Verket lever, men mannen är borta. Shakespeare, mannen från Stratford-on-Avon, köpte 1597 det näst största huset i Stratford, New Place, och han investerade i tomter, jordbruksprodukter och annat. Med tanke på alla stora affärer måste han ha tillbringat mycket tid där, men hur kunde han bli så förmögen? I testamentet, som återges i boken i svensk översättning, nämns ”alla mina lador, stall, fruktodlingar, trädgårdar, marker, arrenden och arvegods”.

Tegen hävdar bestämt att författaren och Stratfordmannen inte är samma person. En enkel hantverkarson, som Stratfordmannen var, kan inte ha haft den klassiska bildning som författaren hade och inte heller hans storartade ord- och språkkännedom. Författaren hade också läskunskaper i italienska. Stratfordmannen saknade alltså helt den utbildning och den aristokratiska bakgrund som krävts för att skriva 36 pjäser, 2 långa versberättelser och 154 sonetter.

Tegen menar att earlen Edward de Vere var författaren men att även Stratfordmannen arbetade med teater. Han köpte och sålde pjäser. Edward de Vere ville vara anonym men överlämnade sina alster till Stratfordmannen, som 1593 blev medlem i teatergruppen Chamberlain’s Men. Allt publicerades i Stratfordmannens namn, som så småningom skrevs Shakespeare. Från och med 1594 spelades Shakespeares pjäser enbart av Chamberlain’s Men. Stratfordmannen var förmodligen en pådrivande kraft för Edward de Vere och hade definitivt egna teaterambitioner.

Många andra författare pekar ut Edward de Vere som den verklige författaren. Det blir en aning rörigt, när Tegen staplar upp bevis för att Shakespeare var två personer, men hans resonemang är övertygande och han kan mycket väl ha rätt i alla avseenden. Enligt Tegen födde också drottning Elizabeth I en son, som Edward de Vere var pappa till, men som drottningen aldrig erkände. Om hon hade gjort det, hade han blivit hennes tronföljare. Han adopterades bort och fick namnet Henry Wriothesley.

Shakespeares sonetter tolkas bäst, om de anses riktade till en ung man och då till drottningens och Edward de Veres son, enligt Tegen. Shakespeares två första publicerade verk, versberättelserna Venus and Adonis och Lucrete (1594-1595), tillägnades just Henry Wriothesley. Fortunatus Infoelix, som syns i bokens undertitel, var en av Edward de Veres pseudonymer och betydde Den olyckligt lycklige.

Tegen är alltså inte först med alla dessa spekulationer. Hans bok är föredömligt lättläst och bitvis riktigt underhållande. Diskussionen om vem Shakespeare egentligen var lär fortsätta. Många teorier är ganska fantastiska, vilket förorsakar märkliga konsekvenser i historieskrivningen. Under tiden fortsätter jag att njuta av hans pjäser och sonetter, som jag alltid gjort. Och som om ingenting hänt.

The post Läsvärt om gåtan Shakespeare first appeared on Opulens.