ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, berättar i en essä, som delats upp i sex delar, om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är den fjärde delen.

Enderby

Inside Mr Enderby (1964; del ett av serien Enderby tillsammans med Enderby Outside som Enderby, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1975) inleds med en typisk Burgess-twist: “Prffffrrrummmmp.”

Men i huvudsak, som jag förstår det, handlar inte detta primärt om något dyspeptiskt, utan snarare om en snarkning. Dock är magen på gång: Peerrrp.

”En akterlig replik från Mr Enderby” – som, naturligtvis, också Burgess himself var utsatt för.

Och om man, som jag, sedan min 25-årsdag, läst Enderby i sin helhet (alltså även de två engelska delarna i kvartetten) ett antal gånger känner man redan igen sig. I synnerhet om man har läst en hel del andra böcker av Burgess; inte minst Confessions.

Här finns nämligen ett otal trassliga korsreferenser till andra böcker, och inom kvartetten i sig. Burgess är dessutom, som så ofta, naturligtvis närvarande i egen hög person.

Denne Enderby, en måttfullt begåvad poet, som sitter och skiter samtidigt som han skriver poesi – vilket Burgess fick idén till, när han såg samma sak i sydöstra Asien. Denne Enderby, vars värdinna heter Mrs Meldrum, det vill säga detsamma som en del andra i Burgess böcker, och har sin rot i Gibraltar, där Burgess, (lärare och påtvungen propagandist för Englands påstådda eller önskade framtid) är ytterst kritisk till (sedermera) majoren Meldrum, som naturligtvis återfinns också i A vision of Battlements.

Och Vesta Bainbridge, den plötsliga gemålen, på svensk botten väl jämförbar med en särskilt flärdfull Amelia Adamo. Eller det misslyckade självmordsförsöket i Rom. Eller tiden som bartender först i London, och senare – på flykt undan en oriktig beskyllning för mord på sångaren i ett popband, i Tanger (där Burgess alltså själv ofta besökte sin vän William S Burroughs, och där Ken M Toomey, i Jordiska makter som påpekats också bodde i några år).

Men. Är den dubbelroman – jag håller mig till nu – verkligen bara hejdlöst humoristisk, satirisk och surrealistisk? NEJ, påstår jag. Ett framträdande element är exempelvis ”misstaget” och det ”felaktiga valet”. Jämför vi med ett stort antal andra romaner av Burgess finner vi då alltså återigen korskopplingar till ett av hans huvudteman: detta med vilja, synd och ont och gott. Och med detta i åtanke, kan man mycket väl läsa Enderby på flera olika sätt. Men det förstod jag inte när jag var 25 år.

Intet är som solen

Nothing Like The Sun: A Story of Shakespeare’s Love-Life (1964) (Intet är som solen: en berättelse om Shakespeares kärleksliv, översättning Åke Ohlmarks, Bonnier, 1964)

Som av många ansett en av världens främsta författare på det engelska språket, som expert på Marlowe (som han började och avslutade sin bana med, 1938 respektive 1993), och som besatt av moral, protestantism kontra katolicism, gyckel och sex etcetera var det väl helt självklart att Burgess också skulle skriva minst en bok om Shakespeare.

För den som är något bekant med Shakespeares sonetter är det följande särskilt intressant.

I maj 1963 recenserade Burgess, inte utan viss negativ kritik, en bok av Henrietta Buckmaster: All of the Living: A Novel of One Year in the Life of Shakespeare. Burgess själv hade då redan börjat arbeta på sin egen fiktiva biografi om ”barden WS”. Romanens titel kommer från den första raden i Shakespeares 130:e sonett.

“My mistress’ eyes are nothing like the sun” (i Sven Christer Swans tolkning av Shakespeares sonetter, från 1981, lyder raden sålunda på svenska: ”Min flickas blick är inte alls en sol”. Sonetten utgör både ett inlägg i debatten om den typ av kärlekslyrik som skrevs av WS:s vänner och samtida kollegor, och är naturligtvis i sig en bra och för tiden något udda kärleksdikt. Shakespeare upprepar exempelvis sonetten igenom vad hans flicka (eller mistress/älskarinna) inte är; framför allt är hon, eller sonetten, inte en palett för trötta och slitna metaforer (jämför här med passager hos Donne!). Trots det är hon sällsynt skön och betagande.

I sin stora Burgess-biografi föreslår Andrew Biswell att romanens titel “is intended as a warning. It implies, with a fair degree of humility, that the fakeries of Burgess’s language are a dim candle in comparison with the brighter Shakespearean sun”.

Men nu är ju knappast överdriven ödmjukhet ett personlighetsdrag som vi vanligtvis förknippar med Burgess, och själva den intrikata, matematiskt dikterade kompositionen av romanen tillåter ändå författaren att dra paralleller mellan Shakespeare och sin egen förmåga (romanens komplexitet skall vara formsträng som en sonett, fast avsevärt större till volymen). Innehållsligt rör vi oss från Shakespeares pubertala tid, resan (eller flykten?) till London, livet där, hans eventuellt bisexuella kärleksliv, en chockartad upptäckt av syfilis, ålderdomen och så vidare.

Romanen framstår emellertid inte bara som ett rent formexperiment. Nothing Like the Sun kan mycket väl ses som en utmanande, och gnistrande, väv av egen forskning, fantasier och ren språklig akrobatik. Burgess försöker med andra ord att berätta historien om Shakespeares liv, varvid hans egna teorier får ingå i hans mycket omfattande kunskaper, på ett språk som på en och samma gång är autentiskt Elisabetanskt och modernt.

Romanens undertitel – A Story of Shakespeare’s Love Life – implicerar att det sistnämnda är det viktigaste för Burgess.

William Shakespeare blir sålunda älskare till både Henry Wriothesley, Earlen av Southampton, och en exotiskt skön kvinna; kort sagt sonetternas ”Dark Lady” (troligen med någon malajiska som förebild). Hans kärlek till den mörka damen, också kallad Fatimah, är febrig – och hon skänker honom också älskarens sjukdom, syfilis.

Burgess hade för övrigt ”noticed that Shakespeare’s most superb creations came during a time when, to judge from the imagery of his plays, he was preoccupied with disease – disease in the body, in the spirit, and in the State.”

Många av detaljerna i William Shakespeares liv är, som Burgess själv erkände, ren fantasi. Det finns exempelvis ingenting som verkligen bevisar att Richard Shakespeare var halt eller att Gilbert var “epileptisk och drabbad av religiös mani”. Men Burgess fria associationer är trots det rotade i seriös forskning och en sorts besatthet av Shakespeare och hans värld. Hans tolkningar av luckorna och inkonsekvenserna i Shakespeares liv är därför intressanta, även om deras rimlighet varierar. Hans fiktion fördjupar därmed, paradoxalt nog, vår kunskap om Shakespeares liv, och förklarar till exempel varför det finns en post i ett episkopalregister om en äktenskapslicens för “Wm Shaxpere et Annam Whateley”: därigenom får vi möjligen en idé om var Shakespeares tillbringade sina oredovisade år, till vem sonetterna egentligen var skrivna och vad som dödade honom.

Burgess upptäcker även, eller skapar, personer i Shakespeares liv som kan ha inspirerat karaktärerna i dennes dramer. Shakespeares syster Anne kallar sin bror Richard, Duke of Gloucester. Samma bror, som  senare, bedrar, eller bedras av, William. Richard, Duke of Gloucester, blev Richard III.

Anne Whateley har “långa vita händer” och en mild, låg röst som en pojkes”; Anne Hathaway klär sig avvikande. Men det är Cleopatra som dominerar romanens bild. William reser ner för Themsen på en “pråm nymålad med tyg av guld”. Alla vägar, för Burgess och för Shakespeare, leder också till öst.” (Biswell)

Mer intressant är dock kanske det sätt på vilket de flesta karaktärerna verkar inspireras av William själv. Han är Romeo, när han torteras av obehaglig lust, Polonius när han säger “Jag lånar inte själv, därför lånar jag inte ut”.

Kompliceras och kvalificeras det uttalandet blir han Shylock.

Fatimah tenderar att ge William huvudvärk med en näsduk, som den som Othello ger till Desdemona, om än broderad med fläckar snarare än jordgubbar.

Burgess försökte därutöver ofta hitta eller uppfinna likheter mellan sig själv och Shakespeare. Han går ett steg längre i Nothing like the sun, och ger sig själv eller en version av sig själv en roll i romanen.

Historien är därtill inramad av en avskedsföreläsning som en lärare i Malaysia levererar till sina “speciella studenter”. Just denna anknytning till öst gör Burgess Dark Lady en till honom mycket personligen närstående kvinna. Han ville att hon skulle “komma från öst – en kvinna som en av dem som jag hade varit varmt attraherad av under min tid som en kolonial tjänsteman”. Burgess förstod “mycket väl den desperation som Shakespeare kände för den mörka damen.”

Föreläsaren blir också allt fullare under föreläsningen, ju mer han dricker den samsu hans elever har köpt honom som avskedsgåva. Burgess själv “hade föreläst om Shakespeare i Fjärran Östern, ibland när det inte var helt nyktert”.

På romanens sista sidor slås föreläsarens och dramatikerns respektive karaktärer samman.

Epilogen är skriven i första person men inte, säger Burgess, direkt av Shakespeare. Det är William “som försöker tala genom berättaren eller föreläsaren, som var jag”. I sin biografi om Shakespeare hävdar Burgess “rätten till varje Shakespeare-älskare som någonsin har levt att måla sitt eget porträtt av mannen”. Burgess målar sig in i det porträttet, som i så många av sina böcker. Därvid påminner han starkt om många renässansmålare, men särskilt om just – Burgess.

Skuggan av ett svek

Tremor Of Intent: An Eschatological Spy Novel (1966) (Skuggan av ett svek, översättning Caj Lundgren, Wahlström & Widstrand, 1972)

Burgess såg Skuggan av ett svek som en reaktion mot både John le Carrés, som han ansåg, tungrodda och lätt tråkiga spionfiktion, och Ian Flemings, som han ansåg, humorlösa James Bond, som Burgess betraktade som en imperialistisk relik.

The post Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 4 first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. En expert på området, Carsten Palmer Schale, kommer i en essä som delats upp i sex delar att berätta om den mångsidige författaren Anthony Burgess och dennes omfattande författarskap. Detta är första delen.

Intonation

John Anthony Burgess Wilson (1917–1993), var, hur man än ser på honom och allt det han på olika områden presterade, ett fenomen. Hans litterära universum, som hans musikaliska, präglas ofta, kan man tycka, av splittring och inkonsekvens, men minst lika mycket – och mer – av enhetlighet och konsekvens. Både hans liv och skriftställarskap bjuder på såväl intrikata motsägelser som ett nystan av röda trådar.

Böckerna, som blev många, sträcker sig över gängse genregränser, samtidigt som här finns en grundläggande struktur och tematisk palett. Han kan på många sätt framstå som en pessimistisk misantrop, men också som en livsbejakande humanist och filantrop. Han förfaller politiskt konservativ, ibland rentav reaktionär, på samma gång som han sitt vuxna liv igenom hyllade liberalismen, humanismen och de borgerliga fri- och rättigheterna.

Partiellt kunde han vara starkt kritisk till vissa drag inom judendomen och delar av den svarta medborgarrättsrörelsen under amerikanskt 60- och 70-tal – men visade både i ord och handling ständigt prov på sitt förakt för antisemitismen, rasismen, etnofobin, etcetera. Han var en polyglott globetrotter; ett genuint språkgeni och en jorden runt-resenär. Han kunde, särskilt i frågor om moral och religion, framstå som en försvarare av ett svart-vitt och dualistiskt tänkande, men kämpade de facto i hela sitt värv med att överbrygga denna klyfta. Ja, faktum är, att han i ett samtal med Isaac B Singer, i SVT, plötsligt sade sig vilja vara jude, eftersom judarna står för en mer enhetlig teologisk och moralfilosofisk syn än vi mer kluvna kristna. Han blandade högt och lågt. Han ställde det monomant humoristiska och underhållande mot det stramt moraliska och djupt allvarliga. Han var extremt produktiv.

Trots kvantiteten höll åtminstone merparten av Burgess litterära verk en förvånansvärt hög kvalitet. I den andra delen av sin dubbelbiografi, Din tid är ute, kom han också själv, med egenartad ironi, fram till att hans böcker (innan de började bli populära runtom i världen) ju faktiskt låg på en hög konstnärlig nivå:

“Det var ju uppenbart: Mina små upplagesiffror bevisade det”. En karaktäristisk fras, för övrigt, hos denne onelinerns lakoniskt lagde mästare, som sällan missade en dräpande poäng eller slutreplik. Att Burgess alltså med förkärlek kunde vara lakonisk, är i sig ett intressant faktum. Lite tillspetsat uttryckt kunde man eventuellt påstå att hans monumentala produktion av textmassa parallellt utvecklade en föredömlig förmåga att uttrycka sig kortfattat.

Hans pessimistiska inställning till människosläktet resulterade inte bara i obetalbart roliga romaner, utan också i några som det var lättare att hålla sig för skratt inför. Bland annat skrev han en rad  hisnande dystopier. I En lust att leva är jorden överbefolkad och lösningen på världssvälten är – homosexualitet och kannibalism. I 1985 gör han en satirisk parafras på Orwells 1984, men i Burgess socialistiska framtidsmardröm är det fackföreningarna som har tagit över. På svenska LO och SAP. Mest känd av Burgess dystopier är ju annars A Clockwork Orange. Här ägnar sig nihilistiska ungdomsgäng åt “ultravåld” – misshandlar, våldtar och mördar ”helt utan anledning”.

Burgess började faktiskt skriva litteratur ganska sent (ungefär vid 40 års ålder), anmärkningsvärt med tanke på hans enorma produktivitet.

Fast: ett av de mer originella dragen i Burgess verk, bland en mängd andra originella drag, är väl att han förmådde förena det ohyggliga med det komiska?

Få författare finner det enkelt att börja skriva. De måste rentav arbeta länge med berättelsernas första mening. Och det tar tid innan de blir nöjda. Hur länge Burgess filade på sin världsberömda inledning till mästerverket Jordiska makter skall jag låta vara osagt, men slutresultatet blev hursomhelst detta (på svenska, och i översättning av Caj Lundgren):

“Det var på eftermiddagen av min åttioförsta födelsedag och jag låg i sängen med min manliga konkubin när Ali förkunnade att ärkebiskopen hade kommit för att träffa mig.”

John Anthony Burgess Wilson – sedermera bara Anthony Burgess – var alltså en unik och gränslös författare och kompositör. I backspegeln har det också blivit allt mer erkänt, att han var en av 1900-talets allra främsta författare.

Låt mig emellertid redan här konstatera följande.  Jag har i sysslat med Burgess i ungefär 35 år, och läst (i princip) allt som han skrivit, och det mesta av det bästa som skrivits om honom. Samt besökt Manchester. Samt intervjuat och samtalat med den bästa expertisen på området.

I en något längre essä (cirka 150 sidor) skriver jag inte bara om Burgess verk, utom också om hans liv (som är nog så intressant). I essän är jag också mer utförlig om inte bara de böcker som hastigast nämns i det följande, utan om fler. Vad som måste sägas här, menar jag, är emellertid följande:

1. Burgess började faktiskt skriva litteratur ganska sent (ungefär vid 40 års ålder), anmärkningsvärt med tanke på hans enorma produktivitet.

2. Burgess förstod, talade, läste och skrev (mer eller mindre bra, men oftast fantastiskt bra) på en lång rad språk: exempelvis engelska (givetvis), italienska, spanska, franska, hebreiska, klassisk grekiska, latin, ryska, kinesiska, malajiska, anglo-saxiska (!), norska och – mot slutet, men han fann att han inte hann med – japanska.

3. Ett mycket betydande verk som bara antyds här, är hans formidabla dubbelbiografi (om cirka 1 000 sidor), som både kan läsas som just (till kanske 85 procent sann) biografi och som litteratur. Här nämns dock en så stor mängd detaljer, att de inte får plats här. Den första delen heter på svenska Lille John Wilson och store Gud, den andra Du har haft din tid (båda i excellent översättning av Caj Lundgren). Ofta omnämns detta dubbelverk enbart som Confessions (underrubriken) eller Confessions I + II.

4. Burgess komponerade omkring 250 musikverk (som just nu är under kontinuerlig utgivning av Naxos), och ibland gjorde han rentav gällande, att han ville betraktas som en kompositör som vid sidan om skrev böcker, snarare än tvärtom; en författare som vid sidan om komponerade musik.

5. Burgess föddes och växte upp i de fattiga katolska kvarteren i Manchester (och hette alltså då John Wilson). Senare studerade han vid Xavier College och University of Manchester (där han för övrigt skrev en avhandling om Marlowe). På universitetet träffade han också sin första fru, walesiskan (Lewellyn) Lynne Jones. Under åren som kom – fram till andra världskriget – arbetade han bland annat som lärare. Kriget kostade honom sex år, framför allt i Gibraltar. Under mitten av 50-talet fick han en lärartjänst i Malaysia. I England växlade han efter 1960 mellan skrivandet, komponerandet och läraryrket. 1968 dog hans första fru, och han träffade (på nytt) sin andra, den italienska lingvisten och översättaren Liana (Liliana Macellar). Samma år lämnade han (i princip) England för gott. Under perioden 1968–1978 reste han jorden runt ett par varv, arbetade som professor i USA och blev gäst i otaliga TV-shower. Sina sista 15 år blev han på nytt en extremt produktiv person.

Mitt första möte med Burgess: Enderby

Enderby gavs ut på svenska 1975. Den består av de i original separata romanerna Inside Mr. Enderby (1963) och Enderby Outside (1968). På engelska finns ytterligare två delar av kvartetten om Enderby: The Clockwork Testament, or Enderby’s End (1974) och Enderby’s Dark Lady, or No End to Enderby (1984).

1978 fick jag den svenska dubbelversionen i present av en av mina då bästa vänner, Göran Hamrin – som ungefär 20 år senare tyvärr försvann ur mitt blickfält. Likafullt hade Göran en stor betydelse i sammanhanget. Han – och jag – var litteraturnördar med mycket hög, alltför hög, svansföring.

Göran hade, i motsats till mig, en mycket trasslig barn- och ungdomstid, och fick per socialförvaltningen en egen lägenhet nära vår gemensamma skola, Majornas Gymnasium, eller Majornas H.A.L., redan vid 15 års ålder. (Jag studerade där i sex år, dvs. både i grundskolan och på gymnasiet).

Vi träffades, i mer allvarlig mening, dock först på gymnasiet vid 17 års ålder – men fann då varandra direkt. På mycket gott och mycket ont. Jag, som var ganska bra i skolan, började gå dit alltmer sällan (och sänkte mitt betyg med ett helt steg, från 4,7 till 3,7), medan Göran över huvud taget inte gick i skolan, annat än högst sporadiskt, eftersom han ”inte hade tid”. Trots hans svensklärares, och klassföreståndares, varningar gick det inte. Nej. Och vi framlevde våra liv i hans lägenhet på Karl Johansgatan 26, varvid han (endast ett år äldre än jag) blev en sorts ”Baudelaire”, medan jag blev ”Rimbaud”.

Tillsammans föraktade vi ”de andra”. Och inte blev det bättre av, att vi vid ett tillfälle faktiskt besökte skolan för att begå något slags centralprov i svenska, där uppgiften var att skriva en litterär text. De flesta valde uppsatsämnen i stil med ”Om jag hade en miljon!” (Detta var under slutet av 60-talet; idag hade väl ämnet hetat ”Om jag hade en miljard!”). Hursomhelst skrev vi båda högst speciella texter om klockor sedda från sidan och djupet i ”Homeros brunn” (jag) – och fick båda, kanske olyckligt nog, högsta betyg, det vill säga en femma. Detta innebar för Görans del att han helt slutade att ”besöka” skolan. Dock flyttade han bara ett knappt år senare till Norrköping, för att utbilda sig till dramapedagog. För mig innebar detta, turligt nog, att jag åtminstone fick gymnasiets tredje år på mig för att höja mina betyg till i princip tidigare nivåer.

Hursomhelst umgicks vi ju åtskilligt, i Stockholm mest (dit Göran flyttade efter Norrköping), men också i Göteborg. Och när jag fyllde 25 år, den 15 april 1978, fick jag alltså i present av honom Anthony Burgess svenska – av Caj Lundgren briljant översatta – tvåbands-Enderby. Som åtminstone då gjorde ett (helt barockt) stort intryck på mig! Och jag har alltså sedan dess, det vill säga i ungefär 40 år, av och till haft Burgess – allra mest dennes löjlige Enderby – i huvudet. Om än kanske mest som kuriositet. Men, varför det? Egentligen?

Man kan ju exempelvis tycka att själva ”storyn” i Enderby är rätt banal – särskilt om man, som vi, sedan rätt många år läst mer avancerad litteratur, i synnerhet poesi. Och vi såg inte Burgess som avancerad, vi såg honom som en provocerande motvikt till – ja – Vilhelm Moberg.

Förenklat uttryckt handlar Enderby om följande: Huvudpersonen Francis Xavier Enderby är en medelålders poet som lever ett mycket tillbakadraget liv helt ägnat åt att skriva dikter. (Namnet Xavier återkommer förresten på många håll i Burgess liv och verk; och inte utan skäl). Han övertalas att lämna sitt ensamma men litterärt produktiva ungkarlsliv av Vesta Bainbridge, redaktör för en kvinnotidning, sedan han av misstag har skickat henne en kärleksdikt istället för ett klagomål på ett recept (Vilket i sig är bisarrt!). De gifter sig, men äktenskapet varar inte länge. Enderby drabbas av skrivkramp, försöker begå självmord och inleder sedan en ny karriär som bartender.

I den andra delen arbetar han som bartender på ett hotell i London och får reda på att hans dikter har plagierats av popsångaren Yod Crewsy, vars band Crewsy Fixers (ja, ni ser ju!) har hans före detta hustru som manager. Crewsy mördas och Enderby blir misstänkt för mordet. Fastän oskyldig flyr han till Tanger och inleder där en jakt på poetrivalen Rawcliffe, som har stulit intrigen i ett av hans diktepos och gjort om den till en skräckfilm.

Dock. Enderby fascinerade oss inte minst för det ”sjaskiga” liv han levde. Presenterat på ett (kom det att visa sig) omisskännligt Burgess-språk. Här förväxlade vi nog sjaskigheten med något eftersträvansvärt bohemiskt, och romantiserade naturligtvis Enderbys misär. Den (med ett typiskt adjektiv à la Burgess) dyspeptiske (det vill säga magklene, som för övrigt Burgess själv) Enderby skrev sina dikter på toaletten. Han kunde inte bada, ity badkaret var fullt av diktmanus. Hans mathållning var något speciell: matlagningen bestod i att successivt lägga i lite av varje i en på spisen kokande evighetsgryta.

Att han alltså (trodde sig) ha skickat Vesta Bainbridge ett klagomål på ett recept framstår alltså därför som mycket märkligt, som så mycket annat i Enderby-kvartetten, och i de flesta av Burgess böcker. Hans misslyckade samliv med Vesta, hans misslyckade självmordsförsök i Rom, och hans karriär som bartender på flykt till Tanger är inslag som flätar in sig i samma bisarra – eller surrealistiska – ramverk. Vare nu hursomhelst med detta, men har man en gång läst Enderby (och det bör man ha gjort) har man oftast (åtminstone jag) mycket svårt att bli av med ”fanskapet” Burgess.

1978, förresten. Vietnamkriget var över. Båda bröderna Kennedy – och även Dr Martin Luther King – var mördade. Det kalla kriget var verkligen iskallt. Här i Sverige hade ett politiskt maktskifte ägt rum. Själv läste jag praktisk filosofi och sociologi på universitetet. Litterärt hade jag debuterat med några dikter, och läste mycket av sydamerikanska och afrikanska epiker och poeter. Burgess befann sig i USA, som gästprofessor, och var, med sina mått mätt, relativt improduktiv.

The post Anthony Burgess – mannen utan gränser – Del 1 first appeared on Opulens.