EMPATILÖSHET. “Nä, ni sverigedemokrater. Jag låter er svina utan att kommentera det så mycket. Men när ni använder era plattformar för att, av alla samhällsproblem ni kunde ha lyft, kladda ner julidyllen…” Myra Åhbeck Öhrman är starkt kritisk till adventskalendern i SD:s nya Youtubekanal.

“I stugorna kokas julkola seg, i orten apteras en till sprängdeg.
Många äter polkagrisar med ränder, medan barnen är ute och förnedras i gränder.
I tider som dessa tar vi hand om våra kära, medan andra mördar barn efter hederns lära.
Och glöm ej kära du, om du blir kall om din hand, är det sällan långt till en värmande bilbrand”.

I november sjösatte Sverigedemokraterna sin nya mediesatsning: Youtubekanalen “Riks”. Den drivs av samma bolag som deras nättidning Samtiden och har samma Dick Erixon som ansvarig utgivare. SD:s kommunikationschef uttalar sig i Dagens Opinion om planerna med projektet, och gör det tydligt att det är en del av deras hittills framgångsrika strategi för att locka följare i sociala medier. Men i Riks egen kanal beskriver de sig inte som ett partiorgan utan kort och gott som en “konservativ nyhetsförmedling”.

På tre veckor har de lyckats publicera hela 104 videor. En del är kritik mot regeringen, antirasister eller feminister men den absoluta majoriteten lyfter – precis som förväntat – olika typer av problem de kan koppla till invandring.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Inga överraskningar där. Men något som faktiskt fick även mig att höja på ögonbrynen, trots att jag är rätt avtrubbad när det kommer till SD-propaganda, var den rimmade adventskalender som citeras i inledningen. Inte bara för att versmåttet är helt uppåt väggarna, utan för hur disharmoniskt det hela är även på andra sätt. Riks har bemannat kanalen med precis den grupp av människor de har svårast att själva rekrytera: unga kvinnor. En av dem sitter välstylad och med ett rött stearinljus framför en bild av en grankvist och gnistrande julbelysning. Så stakar hon sig på skånska igenom rimmade dikter om samhällets förfall i förorten.

En del i konceptet är så klart att kontrastera den julidyll vi alla gärna flyr till mot samhällets verkliga problem. Det har gjorts förut, till exempel genom att ställa situationen för de hemlösa runt jul i kontrast mot andras överflöd. Det skaver bara att se ett riksdagspartis kanaler använda de svenska traditioner de säger sig värna om, och smutsa ner dem med uppenbar propaganda som har udden riktad mot människor från andra kulturer. Särskilt när de tillhör den rörelse som i tid och fucking otid försöker utmåla alla förändringar av svenska jultraditioner som ett krig mot det goda och anständiga.

Julen, om något, ska handla om empati.

Nä, ni sverigedemokrater. Jag låter er svina utan att kommentera det så mycket. Men när ni använder era plattformar för att, av alla samhällsproblem ni kunde ha lyft, kladda ner julidyllen med ert vanliga laserfokus riktat enbart mot politiska frågor ni kan använda för att skapa opinion mot invandrare, är ni ute och cyklar lite extra.

Även om jag skiter i mycket annat som räknas som svenska jultraditioner, finns det en sak med svensk jul som till och med en högtidsanarkist värnar om. Att julen, om något, ska handla om empati. Om att öppna sina dörrar och bjuda in andra till mat och värme, och ge bort klappar för att sprida glädje.

Därför är en kampanj för att påminna om att vi bör ha empati för sådana som saknar värme, mat och tak över huvudet inte en politisk vurpa, medan det här SD-tilltaget utan tvekan är det. Tyvärr saknar Sverigedemokraterna precis allt vad gäller både fingertoppskänsla, empati och faktiska svenska värderingar. Om någon hade glömt det finns ingen bättre påminnelse än detta.

The post SD kladdar ner julen med sitt hat first appeared on Opulens.

RESPEKT. Empatin för trasiga människor är på tok för låg, skriver Sofia Nerbrand. Hon kräver att vi ska bete oss respektfullt, ja till och med trevligt, mot människor som inte behagar vårt estetiska sinne.  En politiskt laddad åsikt i en tid då det förekommer tiggeriförbud.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En man står framför mig i kön på kaféet. Han beställer, betalar och ler stort. ”Ha en fin dag”, säger han till expediten innan han svänger om och hastar i väg, lite förläget. Kvinnan bakom disken har knappt bevärdigat honom med en blick, än mindre ett leende.

Mannen har nämligen inte haft tur i naturens lotteri när det kommer till utseende. Han är ful. Det är hans enda brott. Det spelar mindre roll att han är hel, ren och artig. Omgivningen visar honom ändå inte vänlighet och respekt.

En video med en liten flicka har blivit viral på nätet. I de första scenerna står hon ensam på trottoaren, klädd i fin rosa kappa, klänning och söta skor. Vuxna rusar till: Var är hennes föräldrar? Behöver hon hjälp? Var bor hon? Sedan står samma flicka iförd trasiga kläder och ditmålad smuts i ansiktet. Människor undviker henne, viker undan blicken och hon står ensam kvar på gatstenarna. Ingen kommer fram för att hjälpa henne.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Samma scen utspelar sig därefter inne på en restaurang. När hon är finklädd blir hon inbjuden att sitta ner och dela måltiden med gästerna. När hon bär lump plockar folk bort väskan från stolen när hon kommer nära och någon ber personalen ta bort henne därifrån. Hon börjar gråta och experimentet får avslutas.

Hon beskriver efteråt hur ont det gör att bli avvisad, bara på grund av sitt utseende.

Samma flicka, olika kläder — diametralt skilda bemötanden.

I Vellinge kommun har de styrande Moderaterna gjort en stor sak av att förbjuda tiggeri. De vill inte ha otyget med tiggare som sitter i sina fula kläder och ber om pengar utanför närbutiken. De stör. De skaver. De är inte vackra.

Därför ska de bort, trots deras prekära situation. För ingen ber om allmosor i den råa kylan därför att det är roligt, eller därför att det är särskilt lukrativt.

Empatin för trasiga människor är på tok för låg. Kanske ligger det i vår natur att slicka uppåt och sparka neråt. Men människan har också ett förnuft, ett samvete och en förmåga till medkännande. Det går att kräva att vi ska bete oss respektfullt, ja till och med trevligt, mot människor som inte behagar vårt estetiska sinne.

Alla människor har ett värde, oavsett sitt utseende. Vi behöver inte älska alla, men att visa hövlighet är inte att begära för mycket.

Om vi tvärtom låter den primitiva reaktionen bli dominerande på ett samhällsplan blir det farligt. När vi delar upp oss i vi och dom, de rena mot de smutsiga, slutar det inte sällan riktigt illa.

Att ge alla medmänniskor ett leende tillbaka kan vara dagens mest politiska handling.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Leendet som politisk handling first appeared on Opulens.

NATTMARAN. Vi är inte mer än människor. Vi kan inte själva bära allt det onda som finns där ute. Ibland måste vi sluta våra ögon. Låta bli att lyssna. Skjuta igen dörren till den hårda verkligheten.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Men det finns emellertid de som kan bära mer än andra. För dem är smärta förpliktigande. Vissa kallar det för moral. Så är det kanske. Likväl finns en punkt när även de som kan ta smärta resignerar.

Svårt är det att vara människa när det blir för mycket. Lätt är det då att man väljer att vända bort blicken. För man måste ju vidare. Inte sant? Man måste kunna mäkta med dagen som kommer. Och natten. För det är inte sällan om natten som tankarna infinner sig. De som man under dagen försköt. Tankarna som säger att det är för jävligt. Att det är så förbannat orättvist att vissa ska behöva lida mer ont än andra. Att världen är som den är.

Det är det där sista – att världen är som den är – som gnager i en. För behöver den verkligen vara som den är? Och vad kan jag själv göra för att förändra den? Det är frågor som hemsöker en när man för ett ögonblick tvekar. När empatin tränger fram inom en. När något i ens själ påminner en om att man i grund och botten är en god människa, det vill säga, en som inte är hjärtlös.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Så man vänder sig om i sängen i ett försök att somna. Ibland går det. Ibland inte. Men bara den saken att man ägnade det som gjorde ont en viss uppmärksamhet är alltid en början. För visst har vi ett ansvar. Eller har vi inte det? Har alla hemskheter där ute inget med en själv att göra? Är man utan skuld? Kanhända. Kanhända inte. Vem ska bedöma det?

Dagarna går. Livet fortsätter. Vissa engagerar sig i oförrätter. Andra vet inte vad de ska göra. Och åter andra vill inte. Men det som är gemensamt för oss alla är att det där som gör ont fortsätter att värka. Och så måste det väl vara. När allt kommer omkring är vi bara människor. Vi har ju känslor. För visst bryr vi oss om varandra?

I denna del av världen är vi lyckligt lottade. Dock har ingen av oss valt att födas i ett tryggt och rikt land som vårt. Det blev bara så. På samma sätt blev det bara så att vissa föds där eländet härjar. Det elände som vi är förskonade ifrån. Om det kan man tycka vad man vill om. Det gör vi också. Det är därför somliga engagerar sig. Andra inte. Vissa kallar det för moral. Så är det kanske. Likväl finns en punkt när även den som kan ta smärta vänder bort blicken.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Vissa kallar det för moral first appeared on Opulens.

FRAMTIDSMEDIUM. Virtual reality har på allvar tagit steget in i filmens värld. Karolina Bergström funderar på vad tekniken kan tänkas innebära för filmmediet och för vårt seende.

Inte nog med att årets upplaga av filmfestivalen Sundance hade sitt mest späckade virtual reality-program någonsin. En av festivalens snackisar blev  försäljningen av vr-rymdserien Spheres, producerad av Black swan-regissören Darren Aronofsky. Det prestigefyllda brittiska dokumentärdistributionsbolaget Dogwoof köpte in virtual reality-dokumentären Zikr – A sufi revival, och dessutom premiärvisades en vr-adaption av Neil Gaimans barnbok Vargarna i väggen, rosad av bland andra Variety, som beskrivit den som ”magisk och mystisk”.

Att den ”uppslukande” virtual reality-tekniken nu på allvar tagit steget in i filmbranschen torde överraska många, även om en del förutspådde teknikens slutliga comeback redan för några år sedan. Efter en minst sagt darrig start, där grunden för dagens virtuella verklighet lades redan på sextiotalet med datavetaren Ivan Sutherlands experimentella 3D-skärm Sword of damocles, men där nittiotalens grafiskt undermåliga vr-experiment gav åskådaren en minst sagt åksjuk eftersmak, har vi de senaste åren kunnat se ett flertal varianter av nykonstruerade vr-glasögon och material av varierande kvalitet att fylla dem med. Och när till och med organ som FN och Unicef satsar stort på filmtekniken, med den virtuella flyktingdokumentären Clouds over Sidra som ett av de mer lyckade exemplen, är det bara att inse att det en gång bespottade bildmediet med all sannolikhet kommer sätta sitt avtryck även i filmen.

På vilket sätt är dock mer oklart. Fortfarande är virtual reality starkt förknippat med spelindustrin, även om tekniken i dag också används i terapeutiskt syfte – det finns till exempel en svensk forskning där virtual reality används för att bota spindelfobi. Ett par högupplösta vr-glasögon är knappast heller gratis med ett lägstapris på drygt fyratusen kronor, även om lågprislösningen Google Cardboard gjort det möjligt även för mindre bemedlade att ta del av den nya tekniken. Och så kvarstår förstås också frågan hur gemene filmskapare ställer sig till en filmteknik där det är åskådaren och inte de själva som bestämmer blickriktningar och bildutsnitt, och där 360-gradersvinkeln innebär ett helt nytt filmiskt tänkande.

Bortser man från dessa detaljer finns dock en hel del att vinna med vr-tekniken. Man kan utnyttja mediets egenskaper för att förstärka det egna berättandet, så till exempel i filmskaparen Jaysha Patels vr-dokumentär Notes to my father, som berättar om ett offer för trafficking. I en scen placeras vi i en tågvagn full av män, och upplevelsen av deras blickar på huvudpersonen alias åskådaren blir mångfalt starkare genom virtual reality-upplevelsen. ”Jag försökte få åskådaren att känna hur det är att vara den enda kvinnan i vagnen och att ha alla dessa män som tittar på dig, höra dem justera sina bälten och andas häftigt. Då kan man börja förstå hur det verkligen är att bli objektifierad”, menar Patel i en intervju i Guardian. Ett annat exempel är det svenskproducerade vr-projektet Oh deer i regi av Peter Pontikis, där åskådaren får se världen genom ett skadskjutet rådjurs ögon med jägare som letar sig allt närmare bytet i den mörka skogen.

Studier vid Stanford-universitetet har visat att virtual reality har bättre förutsättningar att väcka vår empati än något annat medium. Och kanske är det just i fråga om de mest brännande etiska frågorna som virtual reality-tekniken kommer att slå igenom filmiskt – där den har störst möjlighet att beröra, förklara och i förlängningen rent av förändra vårt sätt att se.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Den virtuella framtiden är vår first appeared on Opulens.

RAPPORT. “Det femte jubileumsåret för detta viktiga kulturella evenemang var en succé. Köerna ringlade sig långa för att lyssna på författare kända som mindre kända”, skriver Anne Edelstam om Stockholm Literature på Moderna Museet.

Förespråkarna för bokens död hade fel. Gudskelov, säger vi litteraturälskare. Människor läser, orden har en tyngd, författarna förmedlar sina budskap och läsarna är intresserade även av de djupare och tyngre romanerna. För årets deltagare i Stockholm Literature var inga lättviktare. De ställde frågor mer än de svarade på några. Men är inte det författarnas och konstnärernas roll? Att nå utöver vår trygghetszon? Att få oss att tänka om, tänka igen, gå in i oss själva, skärskåda vår egen oförmåga och empatiska apati? Det är vad denna litteraturfestival gjorde: fick lyssnarna och läsarna att tänka till.

Lördagsmorgonen började med inledningstalaren Mohsin Hamid och hans senaste bok Exit väst. Mohsin, med sin utsökta Oxford-engelska fick med detsamma publiken med sig när han började berätta om sin spännande bana. Född i Pakistan 1971 med urdu som första språk; för att sedan som treåring bli stum efter att ha flyttat med föräldrarna till USA men efter en månads tv-tittande öppnade munnen återigen och pratade då flytande engelska med amerikansk accent; flyttade sen tillbaka till Pakistan vid nio års ålder efter att ha glömt sitt modersmål som han då fick lära sig på nytt. Livet tog honom som vuxen till London och sedan åtta år är han åter bosatt i Lahore, Pakistan, med sin familj. ”Jag har inget första språk, bara ett andra och ett tredje.” Han skriver på sitt ”andra” språk: engelska ­­– och det gör han förträffligt!

”Jag har alltid flyttat. Jag är en utlänning överallt. Men vi är alla migranter. Mänskligheten har alltid migrerat. Sedan födseln upplever vi förändringar. Mindre eller större migrationer. När vi lämnar föräldrahemmet, när vi flyttar till ett hus, när vi byter jobb… Förändring är en del av livet.” Mohsin menar att vi alla är flyktingar men att vi vägrar att se det i oss själva. Vi tror att de andra är ”dem där” när det egentligen är en förnekelse av oss själva och våra egna liv.

Mohsins första bok Nattsvärmare (2000) beskriver en heroinists liv men framförallt är det en roman om hur en amerikan ser på Pakistan. Medan nästa berättelse, Den ovillige fundamentalisten (2007), är en historia om USA upplevt från en pakistaniers perspektiv. Den tredje boken handlar om kommersialism och den senaste, Exit väst, om migration och förluster men även om utveckling.

För Mohsin är en optimist och han pekar på hur världen har blivit en bättre plats för majoriteten. Men vi tenderar att bli beroende av negativ information i stället för positiv sådan. Vi har därför utvecklat en extrem rädsla de senare åren som har lett till att vi ser tillbaka med nostalgi på den tid som inte längre finns. Femtiotalets framtidsoptimism har blivit till dagens terror vilket lett till Brexit, Trump, Daesh (ISIS), Erdogan för att nämna några extremfall. Vi måste rikta vår blick framåt igen. Romaner är ett sätt att ge läsaren ett annat, positivt perspektiv. För vad vi tänker, det skapar vi.

Den kanadensiska författarinnan hade ett annat men ändå liknande perspektiv på sitt skrivande för kvinnogestalterna i hennes böcker migrerade från landet och skammen till stadens anonymitet. Årets roman Huset på St. Pauls väg handlar om exilens pris.

För henne är ångesten en drivande faktor för romanskrivandet. En terapi. Boken blir till – den skrivs. ”Först blir jag berörd av något, sedan blir det en bok.” Hon intervjuades tillsammans med en fotograf, Julia Peirone. Det var en intressant infallsvinkel. Ingen av de två förskönar karaktärerna – mestadels kvinnor – i sina skapelser men pekar på detaljer, varav alla inte är så fördelaktiga. ”Det är det komplexa i kvinnorna som är intressant. Det är inte bara gott eller ont – det är både och” säger Julia om Lises gestalter. Julias fotografier visas i utställningen på Moderna Museet och är porträtt av sårbara men kaxiga tonårsflickor.

Den engelske författaren Julian Barnes senaste roman Tidens larm har med en konstnärs överlevnadsfråga att göra och vad man som människa kan eller inte kan göra avkall på för att föra fram sitt konstnärskap. Det är en intressant och dagsaktuell fråga för flera konstnärer som bor i dagens diktaturer och kämpar för sin och sina familjers överlevnad. Romanen är en poetisk berättelse om kompositören Dimitrij Sjostakovitjs kamp för överlevnad under Stalins Sovjet.

Barnes försökte skriva historien i första person men det låste sig så han valde i stället att använda sig av tredje person. ”Man kan göra som med en kameralins – gå väldigt nära en person och komma in i dess inre – men sedan zooma ut igen.” Det fungerade bra för honom i denna förträffliga roman.

Söndagen började nattsvart med den turkiske författarens genombrottsroman Mer. Det krävde Cecilias erfarenhet och skicklighet som utrikeskorrespondent för att klara av en sådan intervju. För hur kan man få fram något ljus ur liknande mörker? Men det lyckades hon galant med. Författaren själv lyfte också under intervjun från att framstå som en rätt osympatisk och okänslig pervers person till en djupsinnig människorättsaktivist. Kanske växte hans empati eller var det min egen empati som växte i och med att den horribla smugglarsonen boken handlar om utvecklar ett uns mänsklighet.

”Jag är inte intresserad av ett samhälle där allt fungerar som det ska. Jag dras till de mörka sidorna för att där leta upp ljuset”, säger författaren. Framförallt är boken en svidande kritik på dagens ”stängda dörrar” politik inför flyktingarna och deras lidande. ”Det räcker tydligen inte att vara människa som lever i en hopplös situation för att få hjälp.”

Så länge vi inte inser att vi alla är lika med samma rättigheter till ett värdigt liv, kommer det att finnas orättvisor och våld. Men ytterst är vi alla ansvariga menar författaren.

En författare och poet som gått från undergrunden till att ha blivit en del av etablissemanget – och en samhällsengagerad sådan – är årets P.O. Enquist pristagare Johannes Anyuru. Han debuterade med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya där han skildrar rotlösa ungdomar på drift. Men sitt genombrott fick han med En storm kom från paradiset (2012). Vinden eller stormen susar igenom hans författarskap och representerar livet där ”man virvlar runt och försöker styra det eller i alla fall göra det begripligt” enligt författaren. Litteraturen förändrar och i början finns ”Boken” enligt våra monoteistiska religioner. Anyuru är troende muslim och har tilltro till det skrivna ordet.

Han hoppas på en värld där det kan finnas skillnad utan särskillnad. Och det är väl kanske det som kännetecknade årets litteraturfestival: författare som på var sitt sätt, med var sin röst förändrar och lämnar sin egen stämpel i läsarnas inre. Men sedan är det trots allt var och ens ansvar att agera utifrån vår civilkänsla. För boken är som tanken: en språngbräda till att agera i enlighet med vårt eget samvete.

Arrangörerna och juryn ska ha stort tack för att ha valt just dessa författare med svåra och djupa ämnen som migration, våld och svek. Det breda intresset för festivalen och för böckerna visade att de inte tog fel.

The post Migration, våld och svek first appeared on Opulens.

ROBOTAR. “I den nu aktuella tv-serien Westworld så har robotmotivet både förändrats och fördjupats och i grunden har den mycket gemensamt med både filmen Blade Runner och Kazuo Ishiguros roman Never Let Me Go,” skriver Clemens Altgård om androidernas effekt på popkulturen.

Efter Twin Peaks: The Return är det nu dags för en annan återkomst, när science-fiction klassikern Blade Runner genom Blade Runner 2049 får en uppföljare efter 35 år. Men jag ska inte recensera den nya filmen, som regisserats av Denis Villeneuve, nu (jag har inte hunnit se den än). Jag bara konstaterar att det tycks vara en bra tid för androider. Själv har jag nyss hunnit ikapp när det gäller att se avsnitten i tv-serien Westworld på HBO. Den kom redan förra året, men utbudet av högkvalitativa och sevärda tv-serier än numera så stort att det är svårt att hålla jämna steg. Androidernas kusiner klonerna är för övrigt också rätt heta igen, inte minst efter att författaren till Never Let Me Go, Kazuo Ishiguro, tilldelats ett Nobelpris i litteratur.

När filmen Westworld dök upp på biograferna i det tidiga 70-talet så var tanken på en nöjespark befolkad av robotar, ytligt sett omöjliga att skilja från människor, fortfarande att betrakta som en ren framtidsfantasi. Tv-serien Westworld som kom förra året utgick från den gamla kultfilmen men har uppdaterat tematiken avsevärt. När det gäller Westworld så var skaparen av filmen, Michael Crichton, mest intresserad av att utforska filmfantasier av olika slag och då med det spänningsmoment som uppstår när programmering slår fel. I den nu aktuella tv-serien Westworld så har robotmotivet både förändrats och fördjupats och i grunden har den mycket gemensamt med både filmen Blade Runner och Kazuo Ishiguros roman Never Let Me Go. Tv-seriens androider är nämligen även på insidan mycket lika människor.

I Philip K. Dicks roman som ursprungligen hette Do Androids Dream of Electric Sheep? är androiderna i flera avseenden intelligentare än flertalet människor, men saknar förmåga till empati. Philip K. Dick hade funderat åtskilligt över detta med avsaknad av sådan förmåga när han studerade andra världskrigets krigsförbrytelser. I romanen är Deckards största problem med jobbet som prisjägare att han tycker sig bli alltmer lik en android eftersom hans jobb är att döda. Filmregissören Scott valde inte bara att byta ut ordet android mot replikant, han gjorde samtidigt skillnaden mellan människa och android mindre uppenbar.

I filmen antyds att Deckard är en replikant och alltså av samma sort som de artificiella varelser han jagar. I filmen blir han också förälskad i Rachael som är en replikant. Bokens Deckard har visserligen sex med en replikant som heter Rachael, men de blir aldrig kära i varandra och när han ställs inför hennes ”tvilling” i en hotfull situation så dödar han utan att tveka.  Samtidigt finns det i Philip K. Dicks roman en metafysisk/religiös dimension samt ett djurtema som filmen Blade Runner saknar. I Do Androids Dream of Electric Sheep? håller jordens djurarter på att försvinna. Högsta status är att äga ett levande djur. De flesta får nöja sig med artificiella djur som är till förväxling lika sina biologiska förlagor. Den förhärskande religionen, Mercerismen, föreskriver hållandet av husdjur då det ökar empatin hos individen. Dessutom finns humörorglar och empatimaskiner för att hålla medvetandet på rätt nivå. I filmen är däremot replikanterna inte helt i avsaknad av empati.

Vilket får mig att tänka på A.I. — en film som inte blev det mästerverk den kunde blivit, men ändå tål att ses om. I Steven Spielbergs film A.I. från 2001 var huvudpersonen en android, en ”mecha”, en liten pojke programmerad inte bara med empati utan också med förmågan att älska andra individer. Den Pinocchioinspirerade storyn hade också en litterär förlaga i form av en novell från slutet av 60-talet, Supertoys Last All Summer Long av Brian Aldiss. Från början var det Stanley Kubricks filmprojekt men han lämnade över det till Spielberg, som genomförde det först efter Kubricks död. Jag minns att jag tyckte den första halvan av filmen var oerhört engagerande, men att Spielberg tappade greppet efter hand. Det går inte att låta bli att fundera över vilken film det kunde blivit om Kubrick istället bestämt sig för att göra den.

Westworld går egentligen ett steg längre än både Philip K .Dick och Ridley Scott gjorde genom att Westworld-androidernas skapare och nöjesanläggningens härskare, rollfiguren Ford, i visserligen gåtfulla men ändå otvetydiga formuleringar, talar om ett nästa steg i utvecklingen, det vill säga att androiderna på sikt kommer att betyda slutet för den nuvarande mänskligheten och en ny fas i evolutionen.

Jag tror att det relativt breda publika intresset för fiktioner som Blade Runner och Westworld och likaså Never Let Me Go, delvis hänger samman med vetskapen om att detta egentligen inte är spekulationer kring vad som är möjligt att för människor att åstadkomma. Ja, jag höll faktiskt på att glömma de stora internationella försäljningsframgångarna för SVT:s satsning på serien Äkta Människor, där androiderna kallas hubotar.

Vid det här laget gör AI-forskningen nya framsteg för varje år och tekniken för att klona människor finns redan. Men även om det är fullt möjligt att skapa genetiska kopior, det vill säga flera individer med samma arvsanlag, så verkar det fortfarande råda enighet bland läkare och forskare om att det är oetiskt att försöka klona en mänsklig individ.

Men vad kommer att ske om våra samhällen en dag tillåter att vissa etiska och moraliska gränser överskrids och går med på att tabun bryts i framstegets och den ekonomiska vinningens namn? Det är det förstås ingen som kan veta. Och kanske är det just därför en tv-serie som Westworld är så fascinerande att följa. Till våren kommer säsong 2, den kommer jag inte att missa.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Det våras för androiderna first appeared on Opulens.

BETRAKTELSE. Ecce homo. Se människan. Att se hela människan. Inte bara en del. Att se henne som en helhet. Att förstå att hon är odelbar. Att hon inte kan reduceras. Det vill säga: Inte reduceras till en klass, en färg, ett kön eller till ett begrepp som ska förklara allt. Att se människan är en kärlekshandling; se henne som hon verkligen är. Med alla hennes styrkor och svagheter. Med alla hennes förtjänster och brister.

Att se människan är något radikalt i dagens samhälle. Då vi håller på att förlora förmågan att se den andre. Den som står framför oss. Den som visar på något viktigt, men som vi inte ser. Den som säger saker och ting, men som vi inte lyssnar till. Den som gråter, men vars sorg vi inte förmår att ta till oss. Det är som om vi vore blinda. Förblindade av en tid där allt som anses betydelsefullt lyser. Glänser. Blänker. Och skiner likt falska mynt.

Att se är inte en självklarhet. Lätt är det att hamna i ett vaneseende. Att endast se det som träder fram i tunneln; den som begränsar vårt dagliga synfält. Det borde inte vara så. Men likväl är det så. Att öppna upp för annat anses ta alltför lång tid. Den tid som skulle kunna göra ens tillvaro lite rikare, lite varmare. Och lite gladare. Istället tar allvaret plats – det allvar som är så oändligt svårt att begripa. Som får skrattet att bli en aning förställt. Ihåligt. Oäkta.

Vi försöker se. Vi försöker hitta ett språk eller en bild som ska hjälpa oss. Få oss att nå den som vi inte är i stånd att se. För någonstans inne i oss vet vi att den andre inte är någon annan än vi själva. Men den tanken är alltför omstörtande. En tanke som kan riva ner mycket. Allt för mycket så att det blir smärtsamt. Det finns dock en skillnad på smärta och smärta. Det finns en smärta när man förlorar något eller någon. En annan när man förlorar sig själv.

Att se människan är att se sig själv i den andre. Med andra ord: Att begripa att den andre skulle kunna vara en själv. Att begripa det är att vidga horisonten. Empati blir då en framkomlig väg. En kraft som kan förändra allt. Men det finns så mycket som håller den kraften tillbaka. Som åtskillnaden: Vi och de. Där har vi orden som splittrar. Orden för den som inte vill se den andre – främlingen. Avståndet mellan vi och de blir då stort.

Det är då tonfallet förändras. Blicken hårdnar. Avståndet vidgas än mer. Att se människan blir strax omöjligt. Men fullt så enkelt är det inte. Som sagt, man kan inte reducera människan. Vare sig den som ser eller den som inte förmår att se. Det finns en upplyst glänta i oss. Där vi för ett svindlande ögonblick kan erfara något när det är som mörkast. Upptäckten av att vara alldeles ensam.

Den upptäckten kan förändra allt. Ändra riktningen i ens liv. För ingen vill vara ensam. I oss människor finns avgjort en nedärvd längtan efter gemenskap. Den som kan få oss att sträcka ut handen. Den som kan få oss att se den andre. Att se människan. Att se oss själva i andra. Hos den som har förmågan att se är tonfallet ett annat. Och blicken förstående. Den glänta som vi har inom oss växer aldrig igen. Den finns där för att nå den andre.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Att se människan first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER.  Leslie Jamieson, Tove Folkesson och Catherine Merridale.

Gingarderoben av Leslie Jamison
Weylers (2017)

Prisbelönt debutroman om ensamhet, kärlek och empati. En dag under julen hittar Stella sin mormor, Lucy, så gott som livlös på köksgolvet. Stella förstår omedelbart att Lucy behöver hennes hjälp permanent och hon bestämmer sig för att ge upp sitt liv i New York för att stanna kvar och ta hand om sin döende mormor. Snart inser hon också att familjen har en hemlighet som dolts för henne genom åren. Hemligheten är den försvunna mostern Matilda, familjens svarta får, som gav sig av för många år sedan och som inte har hört av sig sedan dess.

Berättelsen tar sitt avstamp i Stellas sökande efter sin försvunna moster, som hon hittar, nedgången och alkoholiserad, på en trailercamp där hon håller på att supa ihjäl sig. Tilly, som mostern kallas, har levt ett hårt liv. Hon har under många år som alkoholberoende prostituerat sig och det är en illa sliten kvinna som Stella möter. Den empati som väckts hos henne under mormoderns sjukdom visar hon nu mot Tilly, och försöken att få mostern på rätt köl blir mer och mer en strävan att förbättra sin egen, Tillys och andra anhörigas situation.

Romanen är skriven ur två perspektiv, Stellas och Tillys, och valet av berättarteknik bidrar till att ge en tydligare bild av dem båda och det läge de befinner sig i. Läsaren blir också genom Tillys röst snabbt uppmärksam på det tröstlösa i Stellas strävan att få sin moster att sluta dricka. Genom Stella får man, om man är lite lyhörd, en förståelse för hennes vilja att vara sitt bästa jag oavsett resultat. Empati är något som kräver uthållighet och Stella är trots många brister en envis ung kvinna med sin omgivnings bästa i fokus.

Ginggarderoben är en sammansatt, välskriven och mångbottnad debutroman, som vittnar om den styrka som krävs av människor som vill både älska och bli älskade. En av årets mest intressanta romandebuter.

Lenins resa: vägen till revolutionen 1917 av Catherine Merridale 
Historiska Media (2017)

Lenins resa: en revolutionärs resa hem till Ryssland återskapad av Catherine Merridale. I april 1917 satte sig Vladimir Lenin, tillsammans med sin fru Nadezhda Krupskaja och ett trettiotal andra ryssar, på tåget i Zürich. Efter förhandlingar med Tyskland hade Lenin fått ett löfte om att resa genom Europa i en plomberad tågvagn, skyddad av beväpnad tysk militär. Syftet var att han skulle kunna ta sig till Petrograd och fullfölja sin uppgift som en av ledarna för den ryska revolutionen.

Resenärerna skulle på sin väg hem stanna ett par dagar i Sverige. De åt bland annat smörgåsbord på Hotell Savoy i Malmö innan de åkte vidare till Stockholm där de vallades runt av politiker och kulturpersonligheter. Under besöket i Stockholm fick Lenin träffa både sympatisörer och meningsmotståndare, och han hade också lite tid över till att ekipera sig på det kända varuhuset PUB vid Hötorget innan han reste vidare mot Finland.

Den brittiska historikern och specialisten på rysk historia, Catherine Merridale, har i Lenins resa, utgiven 2017 på Historiska Media, skickligt lyckats återskapa Lenins väg tillbaka till revolutionens Ryssland mitt under brinnande krig. Skildringen innehåller många intressanta ögonblicksbilder, och Catherine Merridale har även lyckats ge en inträngande analys av de djupa missförhållanden som låg bakom revolutionen och av de nya former av förtryck som uppstod under Stalins tid som diktator.

Detta är en mycket välskriven, spännande bok som ger en fullödig bild av det händelseförlopp som ledde fram till Lenins återkomst och skapandet av den nya sovjetiska staten. Att Catherine Merridale även skildrar de brister som ledde fram till dess fall bidrar med extra poäng för dem som vill förstå bakgrunden till det ryska samhällssystem som vuxit fram under Vladimir Putin. Medryckande läsning som rekommenderas alla som intresserar sig för europeisk historia.

Ölandssången av Tove Folkesson
Weyler (2017) 

Ölandssången. Tredje delen i Tove Folkessons trilogi om Kalmars jägarinnor. När Tove Folkessons debutroman Kalmars jägarinnor kom ut 2014 blev den en omedelbar succé bland både läsare och kritiker. Folkesson hyllades för sitt poetiska språk och sin totala tonsäkerhet i skildringen av ett utåtagerande flickgäng på gränsen mellan barndom och vuxenliv. Berättelsen utspelar sig i Kalmar, den småstad där Tove Folkesson själv växte upp, och skildringen av jägarinnorna som tacklar allt med hjälp av alldeles för mycket kajal och mascara har en starkt självbiografisk ton.

Det har även uppföljaren Sund som gavs ut året efter på Weyler förlag. Huvudpersonen Eva Zachrisson, som starkt påminner om Tove Folkesson själv, flyttar från Kalmar för att studera på arkitekthögskola, men hoppar av utbildningen. Hon prövar sig utan större framgång fram som poet och musiker i en ny värld som hon många gånger uppfattar som störande borgerlig. Hennes känsla av utanförskap håller på att leda henne in på helt fel väg, innan hon upptäcker den talang som kommer att hjälpa henne tillrätta i tillvaron.

Ölandssången är den tredje och sista delen om Eva Zachrissons resa in i ett vuxenliv som inte blir vad någon hade väntat sig. För att hitta tillbaka till sig själv och sin barndom söker Eva efter en turbulent tid i Stockholm upp släkten på Öland.

Besöket på ön blir inte mindre omtumlande och Eva får efter en tid hos sin mormor Stickan veta en hel del om sin släkt och om de människor som levt nära dem flera generationer tillbaka. Romanen är skriven på ett poetiskt laddat språk som för läsaren nära den öländska naturen och de människor som bott på ön i århundraden. Evas resa hem och de upptäckter hon gör knyter ihop trilogin, och Ölandssång är en elegant avslutning på en poetiskt laddad berättelse om en ung människas sökande efter en plats i livet.

The post Berättelser om Lenin, kärlek och om att växa upp first appeared on Opulens.