SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

28. In the ghetto/Elvis Presley 1969

Vacker kille som borde jobbat på installationsfirma. Han var ju El-vis.

Släpande sång, Elvis stämma som alltid lyckas vara stark och mjuk på samma gång, ylande körtjejer och brutal socialrealism. Det är ingredienserna till denna sång. Gripande, realistisk, sentimental, sliskig, patetisk – omdömena är många. Oavsett vad man tycker, man glömmer den inte.

En Elvis Presley som var plågad av sin egen enorma framgång och varumärke, gjorde här en comeback. Det var hans första topp-tio-placering på fyra år i USA och första motsvarande framgång i England på tre år.

Men snart började den plågsamma resan utför för den forne lastbilschauffören från Tupelo, Mississippi. Framgångarna med musik blev färre samtidigt som problemen och drogerna blev fler. 1977 dog han, bara 42 år ung. Därmed slutade en av rockens största karriärer.

En sångs styrka kan ibland mätas i antalet cover. Nätet räknar här upp 26. En är spöklik – dottern Lisa Marie sjöng den 2007 som duett med sin döde far.

Låtens enkla uppbyggnad gör den lätt att parodiera. Teveserien South Park gjorde det, i dansk radio häcklades dåvarande Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen med varianten Ned i Nato. (Imorgon: Toppen och botten för demonproducenten)

Här kan du lyssna på In the ghetto!  (Ni får den med dottern)

Okej, det är ju ändå Elvis. Så det blir en till. Det var så här det började 1954! 

The post Radio 208: “In the ghetto”/Elvis Presley 1969 first appeared on Opulens.

SOMMARUTSTÄLLNING. Den brittiska fotografen Terry O’Neill porträtterade Hollywoodkändisar, musiker, modeikoner, kungligheter och idrottare. “Stars” på Fotografiska i Stockholm blir den största utställningen hittills med den hyllade fotografens arbete.

Bland de hundratals bilderna syns bland andra Brigitte Bardot, Mick Jagger, Audrey Hepburn, Faye Dunaway och Frank Sinatra samt sällan visade fotografier på bland andra Elvis Presley, Elton John, Liza Minnelli och Bianca Jagger.

The post Hollywoodhistoria visas på Fotografiska first appeared on Opulens.

ROCK ‘ N’ ROLL. Ronnie Tutt var trumslagare i Elvis kompband från 1969 och fram till 1977 då “The King of Rock ‘n’ Roll” dog. Nu har Ronnie Tutt avlidit. Gussy Löwenhielm minns en barndomshjälte.

Jag var väl kanske fem år. Satt på huk framför den vita skivbänken i gillestugan med dess gröna heltäckningsmatta och den bruna låga obekväma soffan som stod belägen i hörnet av rummet. Några minuter senare skulle jag ligga där och absorbera den musik som nogsamt valdes ut innan jag skulle bege mig till daghemmet Pärlan vars vistelse bara var en lång transportsträcka innan jag återigen skulle stifta bekantskap med den vinylskivan jag tidigare valt ut.

Det här var innan David Bowie hade gjort entré i mitt liv och strax efter ”Fablernas Värld”, med Bert-Åke Varg i spetsen, var lagd åt handlingarna. Ofta lyssnade jag på Beach Boys ”Surfin’ Safari” eller ”Sounds like Herb Alpert & the Tijuana Brass” men när jag kände att dessa skivor hade tjänat sitt syfte var det dags att hitta ett nytt spår som skulle hjälpa mig att trigga igång dopaminet i det 5-åriga jagets hjärnbark. Det var då jag fann den. Skivan som skulle bli ett ledmotiv till otaliga morgnar innan min vistelse på Pärlan. Skivan med stort S. ”Elvis as recorded at Madison Square Garden”.

Det här var ren och skär magi. Från det invaggande introt med Rickard Strauss ”Also sprach Zarathustra” som följs av Ronnie Tutts oslagbara trumintro som leder in till ”That´s Alright mama” till de avslutande orden från annonsören efter bandet knutit ihop säcken och avslutat med ett outro av ”That’s Alright Mama”. ”Elvis has left the building”. Det var tråkiga nyheter, men som enkelt gick att lösa genom att vända på skivan igen. Och så höll det på.

Elvis-skivan var mitt allt. Min motivation i livet. Anledningen till att jag kom iväg till daghemmet och förmodligen anledningen till att jag även rymde därifrån. Jag kunde nog inte beskriva med ord vad det var som gjorde att den här skivan betydde så mycket för mig, men den gjorde det.

Jag älskade Elvis tolkning av ”Proud Mary” där Ronnie Tutt låter demonstrera sin arsenal av tom toms i ett två takters 16-delsfill. Förmodligen var det just detta trumfill som skulle få mig att välja just trummor som mitt förstahandsval av instrument. Och så ”Never Been to Spain” med James Burtons smakfullt skickliga gitarrsolo som framförs med sån feeling att det 5-åriga jagets lockar nästan rätades ut. Därefter var nästa höjdpunkt ”You’ve Lost That Loving Feeling” där det alltid samlades damm på stiftet vilket gjorde att jag trodde att Elvis sjöng med kakor i mun. (Kan ni tänka er va? Att Elvis var en av de första att acceptera cookies.)  Och sen efter denna semilugna ballad var det dags att plocka upp tempot en smula. Det var dags för skivans absoluta höjdpunkt.

”Ok, Bob” säger Elvis och låter basisten Jerry Schef börja pumpa åttondelar som intro till den snortajta och energirika versionen av Tony Joe Whites New Orleans-funkiga ”Polk Salad Annie”. Här smattrar Ronnie på i hårdsynkoperade hi-hatfills innan Jerry får chefa ordentligt och visa var basskåpet ska stå. Det här var ren eufori. En anledning till att jag vid ringa fem års ålder ville ”Tune in, turn on and drop out” of dagis. Jag ville umgås med Elvis hela dagarna. Och vad jag kan minnas gjorde jag det. Vid några tillfällen hade jag med mig skivan till dagis för att lyssna på under vilan istället för ”Pippi på Rymmen”.

Och det är nu den här texten får samma dramaturgi som Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson”. För skivan föll i glömska. Skolan tog vid, Bowies musik drog in som en tsunami i min hjärnbark och jag hörde att en kille i min parallellklass också gillade Elvis. Det gick inte för sig. Jag knäckte skivan på mitten och slängde den i soporna. Elvis had left the building och det skulle ta nästan 7 år innan han skulle göra sig påmind. På ett disco. Två fritidsledare agerade förband till vårt band ”Kind of Kinky” under en konsert som vi delade med bandet ”Doktor Glas”.

De två fritidsledarna spelade en låt som satte igång något i mitt system. Dopaminet gjorde sig påmint och ett lugn spred sig genom kroppen och slungade mig tillbaka sju år i tiden. Men vad var det för låt? Jo, ”Proud Mary”. Dagen därpå gick jag målmedvetet in på Skivfönstrets butik på Norrlandsgatan där jag nu tillbringade mycket tid. Där. Längst bak i Elvisfacket stod den. ”Elvis as recorded at Madison Square Garden”. Det var underbart att återupptäcka detta barndomens soundtrack tillika mästerverk. Och jag kunde nu lyssna till den med nya öron. Nu var jag dessutom trummis ”på riktigt” och insåg vilken enorm inverkan på mitt trumspel denna Ronnie Tutt hade haft.

Ronnie var ett med begreppet ”in the pocket”. Dessutom var han en motor utan dess like och en riktigt svängig jävel. Ronnie var den förskolepedagog jag hade men ändå inte. Jag tror jag lärde mig mer av honom än av någon på mitt daghem. Därför blev jag enormt berörd av att läsa om hans bortgång. Tack för allt Ronnie. Du var helt fantastisk!

Ronnie has left the building.

The post Ronnie Tutt has left the building first appeared on Opulens.

The post Tom Alandh gör dokumentär om Juholt first appeared on Opulens.

PERSONLIGT. “Det finns fler syften än vad jag kan räkna upp: musik är rogivande precis som den kan vara hetsande, den kan vara sorgsen likaså glad, den kan få oss att känna närvaro eller skapa avstånd mellan oss och andra”, skriver Linda Bönström.

Krönikor är en historisk framställning i tidsföljd, om vi ska ta Svenska Akademins Ordlista på orden, vilket det nog kan vara en rimlig ansats. Jag är uppvuxen i ett skolsystem som tydligen ansåg att förmågan att skriva krönikor stakade ut vår ljusa framtid, käckt och personligt skulle det vara. Kanske är det inte av ren slump att man finner ordet krönika på samma sida som ordet kräkmedel. För har det inte blivit för mycket av alla dessa pretentiösa tolkningar, krönikor, som namnkunniga skribenter plitar ner som om det vore någon vedertagen sanning de talar om? Det går inte förneka att vi lever i tyckarnas tid, ett jädra välbetalt tjatter. Men jag är inte den som är den! Jag påstår inget annat än att följande är min värld.

I stort sett varje morgon går jag upp klockan fem och gör mig redo för dagen – vilket är ett stort uttryck för något som egentligen handlar om att klä på sig och borsta tänderna med ena handen medan jag hamrar på tangentbordet med den andra. Vid denna oanständiga tid på dygnet använder jag mina hörlurar, det är viktigt vad jag lyssnar på som om det satte tonen för resten av dagen. Och min vakenhetsgrad är ytterst beroende av detta upplägg.

När jag traskat iväg till bussen och lutat mig tillbaka i sätet så ger jag mig själv ytterligare en halvtimme med hörlurarna, som om av nåden given. För så är det, musiken är som en livsnerv, som något likt halspulsådern driver den livet framåt utan att man för den sakens skull alltid är medveten om dess verkan. När eftermiddagarna kommer och tröttheten blir alltmer som ett envetet surrande som vägrar att försvinna, ja då kliver musiken återigen in i ringen. Möjligen till grannarnas förtret.

Jag blev sjuk och musiken höll mig sällskap de där veckorna på sjukhuset när jag satt uppkrupen i en fåtölj framför det stora fönstret och tittade ut på de tunga snömassorna. Några år tidigare hade jag varit inlagd på samma sjukhus men av betydligt gladare skäl – nåja, om man inte räknar med hur svinont ett kejsarsnitt faktiskt gör – nämligen min dotters födelse. En kväll satt vi för oss själva i teverummet, för mig också känt som pappornas fristad, Lilith och jag. Jag höll henne i timmar medan teven visade en konsert med Elvis Presley och jag minns hur tårarna långsamt började rinna ner för mina kinder när han spelade Sinatras My Way.

Rationellt kan man konstatera, vilket säkert alla karlar i fristaden skulle hålla med mig om, att efter en förlossning är kvinnor som känslomässiga tyfoner men jag vill hävda att det inte var av hormoner utan av musiken som jag grät. Okej, jag kan sträcka mig till att det kom sig av lite av varje, men det är ett för mig oförglömligt minne.

När jag ordnade med min pappas begravning var musiken för mig det viktigaste. Musiken fick säga allt som jag inte kunde, och den återgäldade mitt förtroende. Alla har vi väl dessutom haft tillfällen när våra hjärtan känts som krossade tomater och man kan lita kallt på att just då spelar vi de sorgligaste låtar som vi möjligen kan tänka oss. Gärna på repeat.

Den mänskliga kulturen har alltid burit musiken med sig. Oavsett var och oavsett när så har den haft den mest centrala av roller både i det offentliga och i det privata. Det finns fler syften än vad jag kan räkna upp: musik är rogivande precis som den kan vara hetsande, den kan vara sorgsen likaså glad, den kan få oss att känna närvaro eller skapa avstånd mellan oss och andra.

Jag vet inte om mänskligheten ska anses vara konsumenter eller brukare av musik, kanske kan man till och med vara missbrukare. Jag tror att många människor lever mer med toner än vad de lägger märke till, vi gör vår egen ljudbild, vi är våra egna producenter. Gemene man borde få skriva fler krönikor om musik, det är ett sätt att närma oss varandra, att våga vara personlig, att våga inte vara experter. Att låta fler få dela sin historiska framställning i tidsföljd med musiken som ciceron, här i tyckarnas tid, gör den inget annat än stark och versatil.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post När allt är toner first appeared on Opulens.