NY FAUST. Jens Ohlin och Hannes Meidal har skapat en ny version av klassikern Faust som just nu spelas på Elverket.  Vår teaterkritiker Lena S Karlsson har sett den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]  

Faust av Hannes Meidal och Jens Ohlin
Ljus och scenografi: Susanna Hedin.
Kostym: Matilda Hyttsten.
Musik: Foad Arbabi.
Regi: Jens Ohlin.
Medverkande: Thérèse Brunnander, Per Mattsson, Frida Österberg, Hannes Meidal, Ana Gil de Melo Nascimento, Razmus Nyström.
Elverket, Dramaten.

När Elverket slår upp portarna för en helt nyskriven inscenering av Faust, signerad av radarparet Hannes Meidal och Jens Ohlin, är förbluffande nog dramats huvudperson död. I hans ställe träder hans ”famulus”, tjänsteanden Iris Wagner, fram. Hon är den som ska ta över verksamheten efter den stores fall, en vitsminkad valkyria klädd helt i flammande rött, besatt av hungrigt maktbegär.

Som litterär gestalt har Faust vandrat genom världslitteraturen alltsedan 1500-talet. Den historiske Johann Faust var astrolog och mångkonstnär, känd för sina underkurer och utövandet av svart magi. Häxmästaren påstods ha ingått en pakt med den lede, som skulle hämta honom efter hans död. Hans öde skildrades i den vitt spridda och populära folkboken Doktor Faustus från 1587, som så småningom spreds över Europa, Goethe påstods ha kommit i kontakt med det högexplosiva stoffet under en marionetteaterföreställlning. På folkboken baserade senare den engelska författaren Christoffer Marlowe sin pjäs om Faust 1589.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Den mest kända tolkningen av myten om Doktor Faust är Goethes bångstyriga pjäser om Faust — Urfaust, Faust I och II — ett livsverk och läsdrama som aldrig nådde sin fullbordan, trots att att Goethe arbetade med stoffet i decennier, en hörnsten i den tyska litteraturen. Meidal och Ohlins drama baseras på Goethes dramer men har även inspirerats av Thomas Manns stora roman Doktor Faustus från 1947. Huvudpersonen är kompositören Adrian Leverkühn som ingår i en pakt med den onde och därmed får gåvan att skapa nyskapande och hittills ohörd musik, ett kontrakt som skulle fungera i 24 år.

Hannes Meidals och Jens Ohlins Faust utspelas i ”Huset”, en märklig musikinstitution försedd med en makaber källare. Här döljs hemligheter som förlöser den stora konsten för de utvalda. Källaren bebos av ett och annat bokstavligt lik, här antyds brott med sexuella undertoner och anspelningar på fallet Fritzl. Till ”Huset” söker sig också en skön yngling och wannabe vid namn Serenus Zeitblom som vill bli invigd i den sanna konsten, helst utan uppoffringar.

Rollen som Iris Wagner spelas av Thérèse Brunnander, hon finns på scenen under hela föreställningen, en imponerande skådespelarprestation. Vid sin sida har Iris den charmfullle men malätne pudeln, en av djävulens många skepnader. Han spelas övertygande av Per Mattsson. Numera är djävulen mest en skugga av sig själv när han vräker sig i en röd kanapé iklädd en gammal sjavig morgonrock och låter sig klias på de mest onämnbara ställen. På frågan om sin berömda kärna svarar pudeln som en upphakad grammofonskiva från anno dazumal: ”Det mesta är dressyr”.

Här dyker även andra Faustfigurer upp. Hannes Meidal och Ana Gil de Melo Nascimento iklär sig rollerna som ja-sägare och minglar runt som förståsigpåare och svans till konstens aktuella stjärnor. Gretchens och Fausts dotter har hållits gömd i källaren — ännu ett offer för maktbegär och ondska.

I denna Faust finns anspelningar på Dramaten och dess mest lysande namn genom tiderna. Det antyds att någonstans i Huset sitter en åldrad mästare och drar i tåtarna i detta metadrama. Ekon från den omgivande världen är märkbara som avslöjanden om sexuellt våld och dess konsekvenser post ≠metoo, vilket jag kan tycka känns lite påklistrat.

Scenografin är förförisk och sällsamt vacker med enbart ett fåtal sceniska element, klarröda draperingar och en ljussättning baserad på expressionistiska effekter och följespotlights, som understryker det teatrala elementet.

Föreställningen kokar ner till frågan: är konsten ond eller god? Är frågan överhuvud möjlig att besvara? Jag fruktar att det skulle mynna ut i pudelns ständiga ”det mesta är dressyr”. Den föreställning som Ohlin och Meidal nu bjuder på är lysande underhållning på hög nivå, ibland lite väl akademisk men en intellektuell utmaning för den som gillar att spåra litterära influenser och citat.

The post Lysande underhållning på hög nivå first appeared on Opulens.

EGEN TALAN.  Visst skulle det gå att göra en föreställning som skildrar religiöst och patriarkaliskt förtryck. Svenska hijabis är inte en sådan föreställning, men det betyder inte att den är feg.

De flesta har säkert hört Olof Palmes radiotal om fördomar från 1965. Det fick förnyad aktualitet runt millennieskiftet när Latin Kings tog med det i en tonsatt version på albumet Mitt kvarter. Även om det gått 18 år sedan dess går det inte att bortse från relevansen i Palmes ord om att fördomen alltid ligger på lur, även i ett upplyst samhälle.

Nu i mars ska SVT visa en pjäs som verkligen utmanar fördomar. Jag tänker på Svenska hijabis av America Vera-Zavala. Den hade premiär på Dramatens separata scen Elverket för två år sedan och fick då ett blandat mottagande.

Kvinnorna i pjäsen, Benin Al-Najjar, Maryam Dinar, Ruhani, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour, spelar sig själva. Trots skiftande erfarenheter och bakgrunder har de alla en sak gemensamt: de bär slöja.

Det förekommer inte helt förvånande Frantz Fanon-citat i föreställningen. De ligger helt i linje med Fanons idé om att den som är förtryckt måste sluta se på sig själv med förtryckarens blick. Samtidigt konstateras det, vilket kan tyckas lite ironiskt, att ”Fanon var inte alltid så bra på det där med genus”.

Med det sagt så undviks i föreställningen vissa problemställningar kring kvinnoförtryck. Det har förekommit kritik mot detta och Karin Olsson i Expressen gick till och med så långt att hon stämplade Svenska hijabis som en ”feg pjäs”. Det ska dock sägas att den kritiken riktades mot America Vera-Zavala och inte mot kvinnorna på scenen, som berömdes för sitt ”otroliga mod”.

Givetvis har America Vera-Zavala gjort ett val i det att hon letat efter kvinnor med specifika berättelser som gäckar diverse schablonuppfattningar om vad det innebär att vara kvinna och muslim. Och visst skulle det gå att göra en föreställning som siktar in sig på att skildra religiöst och patriarkaliskt förtryck. Men det är, som jag ser det, inte per automatik fegt att välja bort det alternativet. Förr eller senare kommer sannolikt någon att göra en sådan pjäs också.

Svenska hijabis är en stram och stiliserad föreställning, där Paloma Madrids koreografi och ljussättning är starkt bidragande faktorer för helhetsintrycket. Som jag ser det har denna dramatisering av olika berättelser sin främsta tillgång i att kvinnorna på scenen får föra sin egen talan och att den ger plats åt deras egna ord. Det är definitivt inte fråga om någon plakat- eller budskapsteater, även om viljan att slå hål på fördomar är uppenbar.

Det finns politiskt stoff i pjäsen, även om det är personliga upplevelser som främst lyfts fram. Incidenten i Frankrike där fransk polis tvingade en kvinna att ta av sig sin burkini omnämns, och osökt går sedan tankarna till den franska kolonialmaktens förbrytelser.

Det finns en nyckelreplik: ”Inget av det du tror om mig stämmer.” Så får vi höra om kvinnornas framtidsdrömmar och förhoppningar. Det är allt från konstnärliga ambitioner till hoppet om en boxningskarriär och en förening för kvinnor — ”Fight club. Women boxers.” I uppräkningen ingår även siktet på att bli framgångsrik fotograf liksom förhoppningar om ett Iran fritt från förtryck och visionen om ett fritt Palestina.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Konsten att utmana fördomar first appeared on Opulens.

SAMTIDSDRAMA. Lena S. Karlsson recenserar Angels in America, Elverkets uppsättning av den moderna klassikern från 1991.

Angels in America: Millennium av Tony Kushner
Översättning: Nils Gredeby.
Bearbetning: Farnaz Arbabi, Irena Kraus, Mattias Brunn.
Scenografi: Jenny Kronberg.
Kostym: Lena Lindgren.
Koreografi: Sofia Södergård.
Musik/ljud: Foad Arbabi.
Regi: Farnaz Arbabi
Medverkande: David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe.
Dramaten Elverket

När Dramaten slår upp dörrarna till sidoscenen Elverket bjuds publiken in till ett glittrande 80-talsdisco med en gigantisk roterande kula i taket. Den pumpande och rytmiska housemusiken ackompanjeras av grälla ljuseffekter och stroboskopljus. Scenen befolkas av ett tiotal figuranter i olika fantasifulla paljettförsedda kostymer och apparationer i läder och tyll; här pågår en hbtq-fest som inramning till Tony Kushners tvådelade moderna klassiker Angels in America. Pjäsen har undertiteln En gayfantasi om en nations angelägenheter och utspelas under de reaktionära Reaganåren i mitten av åttiotalet, då aids-skräcken drabbade framför allt de homosexuella, en tid då bromsmediciner var på experimentstadiet och då många drabbade av denna djävulska farsot levde dag för dag som på nåder.

Angels in America: Millennium har möjligen inte samma brännande aktualitet som vid premiären i Francisco 1991, men har visat sig vara ett stycke som hållit för många olika tolkningar. Pjäsen har också blivit film och lite otippat till och med opera. I HBO-versionen från 2003 medverkade storstjärnorna Al Pacino, Meryl Streep och Emma Thompson. Angels in America belönades med Pulitzerpriset 1993 och en Tony Award för bästa drama.

Den version som regissören Farnaz Arbabi iscensatt är en nedstruken och för Dramaten bearbetad version, ett slags drömspel, där hallucinationer, visioner, änglar och andra utomjordiska varelser existerar parallellt med den påtagliga verkligheten, som befolkas av en färgstark blandning av dragqueens, judar, protestanter och mormoner. Spelscenerna är infogade som episoder i dansföreställningen, vilket inte är ett helt lyckat regigrepp; en del fina scener försvinner i effekterna.

Personliga öden vävs samman med dagspolitik. Här möts den svårt sjuke Prior, känsligt spelad av Razmus Nyström, som sviks av sin partner sedan många år Louis i David Arnessons tolkning. Dramats ondskefulle genius är den maktfullkomlige Roy Cohn, en i högsta grad historisk person som en gång var senator Joseph McCarthys sidekick och rådgivare i de rättegångar och häxprocesser som bedrevs mot personer som ansågs hysa kommunistiska sympatier. Han var också åklagare i den rättegång 1953 som slutade med att Ethel och Julius Rosenberg fälldes för spionage. Roys Cohns närvaro är också en blinkning mot vår tid. Roy Cohn var mentor för den unge Donald Trump i början av 70-talet. Ursprungligen var rollen avsedd för Richard Wolff, men den spelas här av en tillbakalutad Staffan Göthe. Roy Cohn avvisar läkarens försök att diagnosticera honom med aids. Han menar att han är en ”heterosexuell man som ligger med män” och att han helt enkelt lider av levercancer.

Roy Cohn är beskyddare åt den unge trosvisse mormonen och karriäradvokaten Joe (Christoffer Svensson), fylld av skam eftersom han inser att hans nattliga vandringar i Central Park beror på att han söker sexuella kontakter med män. Hans äktenskap med ”kompisen”, den valiumknaprande Harper (Marall Nasiri), är barnlöst och olyckligt. Hon flyr in i hallucinationer och till låtsaskamrater, en alltigenom tom tillvaro. Harper vandrar som på ett gungfly på nattliga newyorkgator i ett ständigt sökande efter identitet och berättigande.

Det är en delvis ung och ganska oprövad ensemble, men Dramatentraditionen hålls vid liv framför allt av veteranerna Lotta Telje och Thérèse Brunnander i olika biroller, inte minst genom deras överlägsna röstbehandling.

Angels of America är en delvis oförlöst föreställning. Regin förefaller mest ha bestått i att bemästra de sceniska problem som följer av den form Farnaz Arbabi valt. Möjligen behöver den här ensemblen tid på sig att få texten att sitta. Den andra delen, Perestrojka från 1993, kommer att spelas på Elverket från den 22 februari. Kanske har bitarna fallit på plats då.

Trots invändningar är Angels in America ett övertygande samtidsdrama. Domedagsbasunen ljuder kanske inte lika hotfullt i dag, men intolerans mot sexuella variationer, politiska maktstrukturer och miljöproblem gör ändå att pjäsen känns kusligt aktuell.

The post En gayfantasi om en nations angelägenheter first appeared on Opulens.