MUSK. Sverigedemokraten Tobias Andersson kritiserar protesterna mot Elon Musk och hans inställning till kollektivavtal. Det är signifikativt. Mångmiljardären Musk är ju en favorit för alla snorjärsar som själva inte blivit rika entreprenörer. På samma vis som Mussolini var favorit hos alla italienska pastafrossande morsgrisar. Den som har, symboliskt sett, liten snopp projicerar ofta sina drömmar på någon annan ställföreträdande fallos. Svaga människor gillar inte sant starka män, de gillar snarare den estetiska bilden och gestaltningen av starka män. Då behöver de inte själv göra något.

Där har vi skillnaden mellan Obama och Trump. Där den förre visade upp en varm och jordad faderlighet rev Trump i stället ner jubel genom att skräna ”grab them by the pussy”. Det där är mellanstadiegrabbarnas mentala nivå. Det är också skillnaden mellan en ledare och en idol, där den senare bara blir en tomt skramlande bild utan djup eller värme.

Själsdöda män ser alltså upp till kalla, hårda miljardärer och visar upp sin mentala fattigdom. Om de inte själva törs ”grab pussy” kan de projicera alla sina drömmar på någon som Trump. Vi andra av manligt kön gick vidare efter mellanstadiet. Vi plockade ner pojkrumsplanscherna av Lamborghini och Samantha Fox och mognade till något mer sammansatt.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Själsdöda män ser upp till Musk first appeared on Opulens.

PENGAR. “Kanske kan det verka missunnsamt att glunka om tajming. Svensk avundsjuka, jantelagen, sossegnäll och ingen får vara bäst i mellanmjölkens gråa land. Men ändå: dessa enorma pengasummor hade kunnat göra mer nytta nere på jorden och bland fler människor.” Erik Cardelús om Elon Musks dåliga tajming med rymdresor för rika vilka kostar flera miljarder kronor.

Det sägs att tajming är allt. Ett misstajmat skämt får inga skratt. Ett framviskat ”jag-älskar-dig” vid toapappershyllan på Ica blir sällan romantiskt. Förslaget om en öl på förmiddagen väcker lätt misstankar om alkoholism.

Speciellt viktig är tajmingen av forskningsrapporter, publikationer som väller över oss i tusentals i dagens vetenskapsdrivna globala samhälle. Här gäller det att pricka rätt, annars riskerar publikationen att förgås i klickokratiskt mörker. För forskning, forskare och forskningsprojekt är sällan någon bristvara. Snarare är det svårt att märkas i bruset, utan kändisskap, elaka tweets eller en medialiserad kris som draghjälp.

En påtagligt feltajmad publikation från i år är Time to Care. Den publicerades av den internationella biståndsorganisationen Oxfam vid årets början. Huvudtemat är de skenande globala inkomstklyftorna, att en strimma hyperrika människor fått så enormt mycket mer och att en förskräckande stor andel människor fortfarande har så lite. Detta har skett trots allt fagert tal om liberalismens välståndsbringande effekter, trickle-down-effekten respektive större-tillväxtkaka-mer-till-alla-snacket. Allt detta sammanfattades i meningen ”Inequality is out of control”, en fras som frontade Oxfams hemsida.

Publiceringen känns avlägsen. Sällan har den kollektiva tidsuppfattningen känts så böjlig som nu, med coronakrisen i förgrunden för allt. Och visst måste det vara så, åtgärder för att säkerställa människors överlevnad måste prioriteras nu, inget tu tal om saken.

Samtidigt väcker Oxfam-rapporten en del ofrånkomliga och rent av obehagliga frågor. Frågor som riskerar att förstöra stämningen. Inte minst idag då vårdsektorn går på knäna och många mindre företag rasar ihop.

I rapporten slås fast att en procent av jordens befolkning har dubbelt så stor förmögenhet som 6,9 miljarder människor tillsammans. Att världens 2153 miljardärer har större tillgångar än 4,6 miljarder människor. Plockar man sedan ut 22 män ur denna superrika samling visar det sig att de har större tillgångar än alla Afrikas kvinnor tillsammans.

Mellan den frusna vintern och den spirande försommaren har mycket hänt. Vi befinner oss i en fruktansvärd pandemi vars destruktiva konsekvenser är och kommer att vara enorma. En human och ekonomisk massdöd, en process där framförallt de svagaste i befolkningen dött, men även många andra. Nu tycks pandemin börja plana ut i den rika delen av världen, medan den sprider sig i många fattiga länder, inte minst i Sydamerika. Och i pandemins spår befaras den globala barnfattigdomen öka med 86 miljoner.

Både nationellt och internationellt har stödpaket tagits fram. Bland politiker råder nu en unik samförståndsanda, samtidigt som monarker och andra potentater gått ut i media och manat till solidaritet och medmänsklighet. Och bland så kallat vanligt folk myllrar det av solidariska stödåtgärder.

Fint och flott ska det vara. Men är det så lägligt?

Men mitt i allt det där saknas det onekligen något. Vad händer egentligen med dessa superrika människor, de blott 2 153 miljardärerna som har större tillgångar än 4,6 miljarder människor tillsammans? Varför märks dessa människor knappt alls?

Jo, förresten. Nu rapporteras det om Elon Musks privata rymdexpedition, där ett gäng hyperrika människor ska betala astronomiska belopp för att åka på tur i rymden. Det talas om kostnader på 5,5 miljarder och mer lär det säkert bli. Inga reserestriktioner råder här. Ingen småsur hemester eller rastlöst vankande i kvarteret med fysisk distansering. Fint och flott ska det vara. Men är det så lägligt?

Kanske kan det verka missunnsamt att glunka om tajming. Svensk avundsjuka, jantelagen, sossegnäll och ingen får vara bäst i mellanmjölkens gråa land. Men ändå: dessa enorma pengasummor hade kunnat göra mer nytta nere på jorden och bland fler människor – just nu.

För att skjuta på (eller rent av ställa in) rymdresan hade varit en win-win för alla. Här är ju forskningen tydlig: altruism och generositet leder till välbefinnande. Vi mår bra av att hjälpa andra. På jorden – snarare än i himlen. I livet – snarare än i döden.

Dessutom går det alltid att medialisera denna altruism, så att det ser riktigt snyggt ut, vilket stärker det personliga varumärket – dagens viktigaste resurs, enligt flertalet managementgurus. Och att ta snygga bilder när man svävar omkring tyngdlöst i rymden är svårt. Frisyren fladdrar, kläderna knycklas till och saker far okontrollerat runt. Så även en multimiljardär kan se löjlig ut uppe i rymden. Eller annorlunda uttryckt: det personliga varumärket kan få större avkastning på jorden just nu. Solidarity is good for business. Även för multimiljardärer.

The post Elon Musks dåligt tajmade rymdresor first appeared on Opulens.