ESSÄ. Adam Svedlund har skrivit en essä som utgår från en personlig erfarenhet av landskapets förändring och vår tids instrumentella syn på världen.

Han har en master i statsvetenskap och intresserar sig särskilt för politisk filosofi och offentlig förvaltning. I essän ”Det krossande” knyter Svedlund an till Elin Wägner, Michael Oakeshott och Hannah Arendt.

Det krossande

Ibland drabbas jag – inte av panik, men av något som liknar en sorts inre angelägenhet, som om ett händelseförlopp pågår under allt annat – en kontinentalplatta i trög rörelse mot en undergång jag är maktlös att hindra.

Det finns en plats i utkanten av Växjö jag brukade gå till. Skogen låg där stadens yttre gräns gled över i naturreservatet. Efter avverkningen låg träden staplade i högar. Det gjorde mig sorgsen, utan att jag riktigt förstod varför.

Bakgrunden till trafikplatsens tillkomst är enkel; bilköer, en växande stad, krav på framkomlighet och effektivitet. Det är en liten del av naturreservatet som röjts undan för att ge plats åt betongens väldiga bågar och cirklar. Som kompensation har en annan del av skogen avsatts till reservat. Utilitärt betraktat kommer naturreservatet rentav vara större till ytan än förut.

Ändå tänker jag ofta på just den platsen. På hur den såg ut, hur den ser ut nu. Varför jag var så bedrövad över den, trots att reservatet nu faktiskt blir större till sitt omfång. När jag läser Elin Wägners ”Tusen år i Småland” ger hennes ord ramar till sorgen när hon skriver om ”…det lysande, kolossala och krossande”. Det kontrasteras mot de små värdena, sådant som inte behöver motiveras utan ”begärde att stå för sin egen skull och sitt eget mysterium”. Det danas då. Min skogsrand är inte bara berättelsen om ett par knippen träd. Den är en tidstypisk berättelse, en smal lins som ger tillträde till en större värld, ett skeende som pågått och fortsätter att pågå – ständigt och överallt. En förskjutning som pågått betydligt längre än själva avverkningen, ett accelererande händelseförlopp som utgör krönikan över vår samtid.

Vår tid verkar söka det krossande, det omvälvande. Allt bryts upp, rationaliseras, underkastas ekonomin. Även det politiska tycks drivas mot det monumentala – ansiktslösa globala logistikkedjor, omfattande policyprogram. De må röra sig från olika startpunkter, men de leds alltid fram till samma slut. Blickarna lyser ut över samtiden – allt de faller på är blott verktyg, även människorna.

Det finns en tanke, som sipprar in i alla sfärer, lirkar sig in på vår inbjudan. Ett slags varufiering, att något per automatik kan bytas ut mot något annat. Blickar man ned i korgen under sin veckohandling är det onekligen så – ett mörbultat äpple byts diskret ut mot ett slätt. Logiken negligerar emellertid att platser, relationer, idéer och traditioner som folk skapar en anknytning till inte kan eller bör vara utbytbara. De håller inneboende värden, i sig själva. Just den platsen som nu är utraderad, den skärva av skogen som inte längre finns – som är nedhuggen, sprängd och schaktad – höll en särskild betydelse. Just de stigarna, de träden, hur vinden letade sig in i den sommarvarma skogen betydde något, hur ljuset bröt igenom barrverket under tidig vår.

Alla är vi i någon mån beroende av bekanta miljöer, personer och företeelser. En förutsägbar kontext som låter oss skicka ut våra rötter i den stilla jorden omkring oss.

Viljan, instinkten att något är värt bevara har alltid tyckts mig bo i varje människa. En slags vördnad inför vår fysiska och andliga värld. Den värld som vi har fått till skänks, med all dess skönhet och brister, vår att vårda med öm hand och varsamt överlämna till de efterkommande.

Känslan av att något bär mening i sig självt och är värt att bevara är kärnan i det konservativa lynnet, snarare än en samling politiska punkter som den konservative bryr sig om och därför att hon bryr sig om just de frågorna på ett specifikt sätt så blir hon konservativ.

Filosofen Oakeshott beskrev det som en hållning, en inställning till världen. En instinkt, en blick som värnar det redan existerande framför det omvälvande. Oakeshott fångade det hela väl när han skrev att vara konservativ är att “…prefer the familiar to the unknown, the tried to the untried, fact to mystery, the actual to the possible, the limited to the unbounded, the near to the distant, the sufficient to the superabundant, the convenient to the perfect, present laughter to utopian bliss.”

Instinkten felöversätts emellertid, och framträder då, både av livshållningens förespråkare och belackare, i reducerad och förenklad form – som en lista av sakpolitiska områden. Där faller den isär i sakfrågor som Rationalisten – figuren Oakeshott beskrev – sedan laborerar med i ett kontextlöst vakuum, åtskilda från det generationella minnet. Mätande, kvantiteter, scheman.

Varufieringen, förtingligandet bär med sig ett förminskande, ett förfulande av det mänskliga tillståndet. Allt måste tåla att granskas, jämföras med allt i samma kategori, vägas mot varje tänkbart scenario, mot varje möjlig framtid. Allt underställs formlerna. Till sist destilleras världen ned till ett äpple i en korg. Resultaten trillar ut på andra sidan, renskrubbade, formade till del i en storvulen politisk linje eller infogade i ett ekonomiskt system.

Konservatism – detta ekande rop som uttalas allt oftare över samtiden – blir underordnad en nyliberal världsåskådning där den genom grandiosa planer gör utfästelser om det storslagna, snarare än förvaltarskapet.

En konservatism som har bytt ut det lilla mot det stora, det bekanta mot det okända, det lokala mot det globala, det sansade mot det febrila. Varsamhet och andakt har bytts mot brutal likriktighet och grå effektivitet.

Konservatismen låter sig inte förstås som enbart en motplan till en progressiv motsvarighet. Konservatismen är inte en doktrin, utan en underkastelse. Underkastelse till tidigare generationers vilja och de kommandes rätt. Till nyanserna. En bro mellan nutid och dåtid. En instinkt av vördnad inför det ärvda – en känsla i vår blick – snarare än ett politiskt program.

När världen förändras påminns jag hela tiden om vad som gått förlorat – ett sätt att se på världen där vissa saker inte behöver motiveras eller förklaras. Ytterst är det en slags känsla av att något av betydelse både har och håller på att glida oss ur händerna, för att begravas under vår nya sköna värld, för oss att glömma bort, och aldrig mer återse.

Det ändlösa nedbrytandet är som en tornado där allt kastas om, bryts ned, återuppstår – allt fortare – och där världen blir alltmer kallhamrad och dränerad på mening var gång stormen dragit igenom den.

Hannah Arendt beskrev det som ett ekonomiskt kretslopp bestående av arbete och konsumtion som omsluter alltmer av det mänskliga livet. I det offras beständighet, allt förbrukas så fort det uppstår vilket nöter på den fysiska världen och lämnar oss förfrämligade. Sådant som inte bidrar till det växande kretsloppet förtjänar ingen plats bland oss.

Det blir en värld av tillfälliga skal, skuggor av det glömda. I den finns inget som förbinder oss med tidigare och kommande led. Inget som har makt att förena oss över tid och rum och därigenom skänka oss mening i det alltmer förgängliga nuet. En värld utan anknytning där vi svävar stilla i mörkret, där varje generation måste upptäcka den på nytt. Där vi sprungit ifrån tiden själv, lösta från århundradenas inverkan på oss.

Förmår vi i stället höja blicken ovanför det omedelbara, se bortom det instrumentella, bortom politiska program eller vilande krafter som väntar på att få frigöras och släppas lös på den globala marknaden. Se bildning, konst, kärlek, naturen, skönhet, värdighet och vänskap och inse att de inte måste användas till något bortom, de är tillräckliga i sig själva. De kräver att stå för sin egen rätt.

Världen – platser, människor, idéer och rentav saker – kan tillskrivas mening, bortom det storvulna. När vi förvaltar det vi fått till skänks snarare än att omdana det efter vår generations godtycke, bortom det utilitära och det instrumentella. När den samtida stormen bedarrat vågar vi åter forma djupa band till det som omger oss.

Betongen, vägarna, rondellerna markerar förändringen i vår blick. I Wägners Småland vilade blicken på det heliga, fylld av försiktighet och hövlighet. Hon skriver att det gick illa för folk i de gamla sagorna när ”…de förbisåg de små värdena, de små tingen och bara höll sig till det lysande, det kolossala och det krossande”.

Bortom den sköra glansen, i de stillsamma värdena, när vi ser det som står för sitt eget mysterium snarare än tjänar det storslagna, kan vi åter skönja det heliga. En aning, något som glimmar till när vi med varsamhet blickar ut över världen.

The post ”Det krossande” – om förändring och beständighet first appeared on Opulens.

KVINNOHISTORIA. Podcastserien Kvinnors Plats lyfter kvinnor i filmhistorien i ett samarbete mellan Stockholms Kvinnohistoriska och Svenska Filminstitutet. Först ut är berättelsen om Anna Hofman-Uddgren, Sveriges första kvinnliga filmregissör.

Kvinnans Plats är en podcastserie av museet Stockholms Kvinnohistoriska. Under tre avsnitt uppmärksammas kvinnors plats i filmhistorien, genom ett samarbete med Filminstitutet, Nordic Women in Film och Filmarkivet.se. I det första avsnittet intervjuar Emma Ikekwe teaterforskaren Marika V. Lagercrantz om filmpionjären Anna Hofmann-Uddgren.

– Vi har i uppdrag att lyfta berättelser om kvinnor i historieskrivningen och bland annat kvinnor i film. Om vi ser till vår samtid känns det aktuellt, säger Sandra Åhman, producent, Stockholms Kvinnohistoriska.

Hon menar att det statistiskt sett är färre kvinnliga regissörer som vinner priser för sitt arbete, och därför blev Anna Hofmann-Uddgren extra intressant.

– Genom henne kan man få en inblick i hur livet kunde se ut som kvinnlig regissör under tidigt 1900-tal, och genom historien kan vi förstå vår samtid.

Anna Hofman-Uddgren började tidigt ägna sig åt filmen när biograferna tog över teaterscenerna. Mellan 1911 och 1912 regisserade hon sex filmer och bland dem finns två av August Strindbergs pjäser, Fröken Julie och Fadren, samt ett manus av Elin Wägner. Hofman-Uddgrens karriär blev intensiv men kortlivad.

Om henne säger Marika V. Lagercrantz i poddavsnittet att: det är svårt att fantisera om vad för filmer hon skulle ha gjort och hur det skulle ha gått, men man skulle kunna se hennes karriärväg som en slingrig bana, där hon tog sig fram där det var möjligt. På det sättet speglar hennes karriär tiden hon levde i.

Vilka andra två kvinnor i filmhistorien som kommer att uppmärksammas i podcasten är fortfarande hemligt, men enligt Åhman blir det en blandad skara för att få en spännande variation på berättelser.

Podcasten Kvinnans Plats bjuder in historiker och forskare som berättar om kvinnors vanliga och ovanliga livsöden med staden som utgångspunkt. Berättelserna kretsar kring bland annat aktivism, förbjudet sex och skönhetsideal. Åhman berättar att podcasten är ett sätt att lyfta fram vår gemensamma historia genom kvinnohistorien, och att tillgängliggöra den för en bred publik.

– Vårt mål är att kvinnohistorien ska bli en del av allmänbildningen och en naturlig del av vår kunskapsbank, säger hon.

The post Kvinnor i filmhistorien lyfts i podcastserie first appeared on Opulens.

PRIS. Stiftelsen Eva Bonniers 70-årsfonds stipendium 2021 går till författaren Ulrika Knutson för “Den besvärliga Elin Wägner” och till författaren Per Wirtén för “Europa, ständigt detta Europa. Elin Wägners förlorade kärlek”.

Ur motiveringen: “År 2020 var det år det vårades för Elin Wägner. Ulrika Knutson skriver fram en delvis ny bild av Elin Wägners liv och berättar om en sträv och mångsidig personlighet som aldrig lånade sig till enkla förklaringar. Per Wirtén berättar om den intellektuella tänkaren Elin Wägner och han lyckas bevara det kaos och den motsägelsefullhet som ett liv rymmer.”

Författarna får var sitt stipendium på 50 000 kronor.

Stiftelsen Eva Bonniers 70-årsfond stödjer berättande om i första hand kvinnor och den kvinnliga erfarenheten i dåtid och nutid.

TT Nyhetsbyrån

The post Elin Wägner-författare får stipendier first appeared on Opulens.