POLITIK. Vad kommer efter kapitalismen och hur kan mänskligheten skapa förutsättningar för något bättre? Den frågan försöker Emil Siekkinen besvara med utgångspunkt i Robin Wall Kimmerers bok”The Serviceberry”.

The serviceberry: an economy of gifts and abundance av Robin Wall Kimmerer
Förlag: Allen Lane

Den amerikanske litteraturkritikern och marxistiske statsvetaren Fredric Jameson har sagt att det i dag är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.

Det skulle tyda på att mänskligheten besitter dålig fantasi. I sanningens namn finns det gott om alternativ till kapitalismen.

Alternativ till kapitalismen

I olika livsmiljöer hittas väl fungerande ekonomiska system.

Utvecklade ekosystem består av olika arter som tillsammans skapar livsmiljöer vilka gynnar alla inblandade arter. Den ekologiska ekonomi som dessa arter tillsammans skapar är cirkulär. Energi och kol tillförs genom fotosyntes och överförs till organismer via växters levande vävnader. Näringsämnen cirkulerar mellan växter, djur, mikrober, och jorden genom föda och nedbrytning av dött organiskt material och avfallsprodukter.

Skräp och sopor finns inte i denna ekonomi, utan allt återanvänds ständigt i detta kretslopp.

Och det mänskliga livets saga skrevs länge utan att kapitalismens linjära ekonomi var ett inslag i den. Denna berättelse är ännu inte färdigskriven, och i sin bok ”The serviceberry” berättar botanisten Robin Wall Kimmerer om alternativ till kapitalismens ekonomiska system.

Kimmerer tillhör den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (potawatomi), och hämtar kritik av den rådande ekonomin från en medlem av stammen: Om det ekonomiska systemet – för att förhindra en ekonomisk kollaps – kräver att folk konsumerar mer resurser än jorden kan ersätta, är det då inte dags för en ny slags ekonomi?

Kapitalismen – ett omoget ekonomiskt system

Författaren föreslår att kapitalismen är ett omoget ekonomiskt system, och tycker det påminner om hur pionjärväxter efter en störning (som en skogsbrand) snabbt drar nytta av de öppna ytor som framträder i landskapet. Dessa växter konsumerar resurser snabbt, tränger undan alla andra, och förökar sig i hög takt. Det är dock ohållbart att i långa loppet fortsätta att använda så stora resurser, och tillväxten är dömd att avta.

Kapitalismens framväxt

Den störning som resulterat i kapitalismens framväxt skulle kunna vara kolonialismen. Under handelskapitalismens tid (från 1400- till 1700-talet) gav kolonierna tillgång till råvaror och nya marknader, medan slavhandel bidrog till en anhopning av kapital.

Den industriella revolutionen ökade behovet av råvaror och arbetskraft, vilket drev på den koloniala expansionen.

Kolonialismen drev på kapitalismen

Europeiska makter (och senare USA) använde kolonier för billig arbetskraft, resurser, och monopol på marknader, vilket påskyndade kapitalismens utveckling. Även efter den egentliga kolonialismens slut, fortsatte den ekonomiska exploateringen i form av neokolonialism och globala företag.

Vad är ekologisk succession?

Om kapitalismen blott är en pionjärväxt, vad kommer då efter den? I biologin talas om ekologisk succession Det är en kontinuerligt förekommande förändring i ett ekosystem, i vilken nya arter anländer, och tids nog ersätter befintliga arter.

Pionjärväxternas framfart avtar så småningom eftersom resurserna sinar. Inbördes konkurrens begränsar deras utbredning, och sjukdomar kan ansätta dem. Deras förhållningssätt till omvärlden gör att de med tiden ersätts av annan flora. Dessa växter (och svampar) växter långsammare i en omvärld med begränsade resurser. Konkurrens upphör inte att vara en del av tillvaron, men samarbeten mellan olika levande organismer är bokstavligen livsviktiga, och olika arter är ömsesidigt beroende av varandra.

Det ges och det fås.

Dessa livsmiljöer brukar kallas mogna och hållbara. De är mindre intresserade av individens bästa än av allas väl.

En gåvobaserad ekonomi

Biologen beskriver denna ekologiska ekonomi som en gåvobaserad ekonomi kännetecknad av en rättvis fördelning av ens överflöd, samt av olika arters ömsesidiga beroende av varandra.

Succession, berättar Kimmerer, kan inträffa på olika sätt. Ibland rör det sig om gradvisa förändringar. Det kan också handla om större störningar som omkullkastar status quo och ger nya arter utrymme. Vissa större störningar går det inte att återhämta sig från, menar hon, men andra störningar skapar utrymme för förnyelse och mångfald.

Störningar i kapitalismens maskineri, hävdar botanisten, kan skapa öppningar i det ekonomiska landskapet vilket ger utrymme åt alternativa ekonomier.

Att betala skatt är att hjälpa andra, men också att få hjälp av andra.

Kimmerer förespråkar en gåvobaserad ekonomi – alltså, en rättvis fördelning av ens överflöd. Det kan tyckas som om denna ekonomi endast kan vara småskalig, men om mängder av gåvobaserade ekonomier etablerar sig runt om i världen, så kan de påverka världen på ett betydande sätt.

Författaren berättar om lokalt förankrade, regenerativa, och symbiotiska ekonomier, och hon menar att betalandet av skatt också kan ses som en del av den gåvobaserade ekonomin. Att betala skatt är att hjälpa andra, men också att få hjälp av andra. Detta att betala skatt är detsamma som att dela med sig av sitt överflöd för att möjliggöra inslag i samhället som gynnar alla. Det är något som kan verka främmande för den som har svårt att få tillvaron att gå ihop ekonomiskt, men en grundanledning till att vissa lever i fattigdom är att en del andra – ett litet fåtal – är oerhört rika.

Därför är det rimligt att skattesatsen är progressiv, det vill säga att skatten i procent ökar med beskattningsunderlagets storlek.

Den som har ett större överflöd bör dela med sig av detta överflöd i större utsträckning än någon som endast har litet att dela med sig av. ”Det välstånd och den trygghet vi längtar efter,” säger professor Kimmerer, ”kan tillgodoses redan nu om vi delar det vi har.”

Överflöd, menar biologen, uppstår inte genom att det som finns slösas bort, utan genom att det ständigt cirkulerar i tillvaron. Det växande antal människor som svälter, klimatkatastrofen, och förlusten av biologisk mångfald är konsekvensen av det slöseri som är ohämmad mänsklig konsumtion.

En renodlad kapitalism är svår att finna i världen i dag, och möjligen kommer den att delvis eller helt att ersättas av en slags parallell evolution, i vilken andra system växer fram vid sidan av, och så småningom underminerar, den rådande ordningen.

Detta påminner då om hur ekologiska successioner fungerar – pionjärväxter dominerar först, men sakta förändras miljön tills de inte längre har samma fördel.

Kan kapitalismens inflytande minska?

Om cirkulär ekonomi, lokal hållbarhet, och ett gemensamt delande av resurser kan växa och förminska kapitalismens inflytande över världen, så kan den till slut möjligen bli en av många ekonomiska modeller.

Kanske kommer den att leva kvar som en del av en större väv, men i en mer marginell och reglerad form, ungefär som gamla koloniala nationers lämningar återstår, utan att de längre styr världen.

Inget varar för alltid. System kommer och går, och förändring är det enda som är konstant i tillvaron.

Vad kommer efter det rådande ekonomiska systemet, och hur kan mänskligheten skapa förutsättningar för något bättre?

Vilka berättelser som lyfts fram spelar en betydande roll i detta förändringsarbete.

En av dessa berättelser är ”The serviceberry” av Robin Wall Kimmerer.

The post Vad kommer efter kapitalismen? first appeared on Opulens.

EKOSYSTEM. ”Om de getts möjlighet att leva, hade björnhonan Rapas ungar stärkt och balanserat ekosystem, verkat för biologisk mångfald, och gjort biotoper mer motståndskraftiga,” skriver Emil Siekkinen.

Björnhonan Rapa döptes efter Rapadalen där hon föddes. Denna nejd ligger i Sarek nationalpark, som ingår i världsarvet Laponia. Det kan tyckas som om Sarek nationalpark borde kunna erbjuda en björn trygga livsmiljöer, för år 1909 grundades nationalparken med syfte att undsätta den utrotningshotade brunbjörnen. Trakterna är dock dödliga för stora rovdjur.

Jaktbrott är vanligare i nationalparken än i kringliggande områden. Detta beror på bristande övervakning, och på att det är sparsamt med människor (potentiella vittnen) i de parker vilka var ämnade att skydda vilda djur. De som har rätt att färdas i landskapet är numera betydligt mer mobila än områdets befolkning var 1909. Snöskotern erbjuder stor rörlighet, och det är tämligen lätt att döda, gräva, och tiga i dessa nejder. Risken att ens jaktbrott blir upptäckt är liten.

Rapas liv kom därför att bli en tragedi. Av hennes 16 ungar dödas 14 illegalt om vårarna, medan snö ännu möjliggör snöskoterfärd, och solen ger långa dagar.

Vad det blev av björnhonan är okänt. Känt är däremot att Rapa spårlöst försvann – tjugotre år gammal – sedan hennes sändare tystnat.

I vissa områden av Sverige beräknas jaktbrott stå för 35 procent av dödligheten för björn. Till den betydande illegala jakten tillkommer skyddsjakt och licensjakt på brunbjörn.

Det sammanlagda jaktuttaget av björn har sedan jaktbeslut flyttades till länsstyrelserna nått rekordnivåer, detta trots att björnstammens storlek är svår att uppskatta – egentligen är dess omfång okänt. Är nedskjutningen för stor? Under fyra år (2019-2022) dödades 2 063 björnar enbart under licensjakt. Detta i ett land med (kanske, kanske inte) 2 500 björnar. Jaktligt uttag överstiger rimligtvis bruttotillväxten, och detta leder tids nog till en minskad björnstam.

Vad ska då allt detta dödande uppnå?

Det sägs att målet med den förvaltningsmässiga jakten är att få björnar att fortsätta med sitt folkskygga beteende, reglera stammens storlek, samt förebygga skador.

Men björnar vet redan att människan är farligast av alla djur. Forskning visar att både ensamma björnar och honor med ungar undviker kontakt med människor. De tar omvägar för att slippa närkontakt med människan. Men om björnar i en trakt skjuts ihjäl, så vet andra björnar inte att artfränderna bragts om livet av människor. De som lever, känner endast till att ett områdes björnpopulation minskat.

Vad gäller björnstammens storlek, så har rådande makt utifrån egna tolkningar av vetenskapliga dokument, kommit fram till att brunbjörnen har gynnsam bevarandestatus i landet. Samtidigt är det fastslaget att arten är nära hotad i riket, och för stora uttag av björn kan mycket snabbt rasera den stam som mödosamt byggts upp. Antalet tilldelade björnar borde sättas med god marginal, för den som hanterar osäkerhet måste agera med försiktighet.

Bidrar då dödandet till att förebygga skador?

Vilka skador avses? Bortom rennäringens trakter är de skador björnen står för obetydliga. Landets drygt tusen yrkesverksamma renskötare får en arealbaserad ersättning för förekomsten av björn, vilken utgår från storleken på samebyns barmarksbete. Är denna ersättning rättvis? Det kan vara svårt att veta med säkerhet, eftersom antalet förlorade djur är okänt, fast sannolikt är den alldeles för snål. Förslag på en förbättrad ersättningsmodell finns emellertid, men svenska riksdagar har inte för vana att intressera sig för dessa frågor. På så sätt medverkar riksdagsledamöters beteende till jaktbrott, för ointresset kan leda till frustration och en känsla av vanmakt bland de som försörjer sig på renskötsel.

Frustrationen till trots: De som ansvarar för renhjordar måste acceptera att dessa ⅔-vilda djur drar till sig köttätare. Björnar söker sig till nejder där det finns mat. Inte olikt en människa som ätit en god måltid någonstans, kommer björnen att återvända till den plats där mat påträffats. Björnen blir en stamgäst.

Kortsiktigt kan det hjälpa att döda en renätande björn, men dödandet av björnen leder till att ett hemområde görs tillgängligt för andra björnar. Över betydande avstånd kan en björn uppfatta om en trakt saknar inslag av andra björnar. Tids nog flyttar en björn eller flera björnar in för att dra nytta av det nejden erbjuder.

I stället för dödligt våld kan GPS-spårning användas. Då en björn närmar sig hjordar kan djuret jagas bort. Kanske kan naturvårdsföreningars medlemmar ges möjlighet att ta sig an detta arbete, så att det inte belastar renskötare?

Boskapskragar kan också brukas. Vissa kragar följer boskaps puls. Närvaron av björn leder till förhöjd puls hos bytesdjuret, varpå åtgärder kan sättas in.

Bortom renbetesmark är jakten på björn inget annat än troféjakt.

Drönare kan också vara till användning för att övervaka en nejd. Det kan invändas att drönare kan stressa renar, men det kan också snöskotrar. Och allmänt sett är livet som bytesdjur stressigt. Klart är att människor eller artificiella intelligenser kan spana efter björn med hjälp av obemannade luftfarkoster, och därmed erhålla ett fördelaktigt fågelperspektiv. Om björn rör sig i anslutning till ren kan omnivoren skrämmas bort.

En björn besitter förmågan att lära sig vad som är tillåtet och inte.

Bortom renbetesmark är jakten på björn inget annat än troféjakt. Bland vissa jägare kan inget matcha en björntrofé. Och medan rennäringens företrädare visat en vilja att hitta konstruktiva lösningar för renskötselområdet, intar rovdjursjägare ofta en oförsonlig hållning. Rovdjur är till för att jagas. De stora rovdjuren är inget annat än jaktekonomins råvara. Djuren är inte kännande varelser med en bakgrund och förhållanden, utan en del av underhållningsindustrin. Att rovdjursjägare skulle besitta djupa kunskaper om naturen bestrids av det faktum att de dödar trängda nyckelarter – djur vilka är omistliga för frodiga livsmiljöer.

Med hjälp av sina bundsförvanter i riksdagen – vilken inte representerar befolkningen i den så kallade rovdjursfrågan – har den lilla minoritet jägarna utgör i stort sett tilldelats monopol på landets rovdjur. Därmed berövas rikets överväldigande majoriteten sin relation till björnen.

Levande björnar gynnar en välmående natur, och därmed en välmående ekonomi – de två är oskiljaktiga. De som välkomnar björn kommer följaktligen få uppleva många fördelar med att leva i denna arts närhet.

Och varför ska björnen vara förvisad till karg vildmark där de visat sig vara särskilt utsatta för dödligt våld? Den som studerar var människans äldre betydelsefulla städer ligger, upptäcker strax att de återfinns i trakter som en gång utmärktes av rik fauna och flora. Människan drogs till dessa obygder eftersom de fylldes av liv. I dessa nejder var det lätt att leva.

Då människan anlände dödades rovdjuren, eller så trängdes de undan, och tvingades till ett liv i exil i områden där det var svårare att överleva. Att björnen endast hör hemma i avlägsna och ogästvänliga trakter stämmer inte, och att människodominerade landskap är olämpliga för björnen är också det en vrångbild, som förhindrar människan att föreställa sig naturvårdsinsatser som inte inkluderar så kallad orörd natur.

Björnen hör hemma också i de gästvänliga trakter människan gärna bebor. Bevisen blir allt starkare för att vilda djur som björnen kan leva och verka i människodominerade landskap, och björnens vilja att undvika närkontakt med människor kan främja fredlig samexistens. Människan och de vilda djuren kan dela land, och med tanke på att skogsindustrin ersätter levande skogar med matfattiga trädåkrar, kan artens bevarande vara åtminstone delvis beroende av det gemensamma nyttjandet av mark.

Detta kräver en del av människan. Den överdrivna rädslan för vad en björn kan tänkas göra behöver ersättas med en sansad syn på detta däggdjur. Ett kollektivt ansvar för artens bevarande måste uppmuntras. En tydlig myndighetsstyrning och tydliga och vetenskapsbaserade mål måste till.

Sverige ska följa EU-rätten och sluta bete sig som om nationen har egna artskyddsregler. Björnar – som kan röra sig över stora avstånd – ska inte räknas länsvis, och jaktbeslut ska inte fattas av länsstyrelser, utan av Naturvårdsverket. För länsstyrelsernas jaktbejakande inställning har inte enbart skadat rovdjursstammarna, utan också jägarna och jaktlobbyn vilka blivit alltmer ifrågasatta av bevarandeförespråkare. De riktlinjer riksdagen beslutar om ska vara grundade på vetenskapens syn på björnen, och inte ha sitt ursprung i ledamöters bristande expertkunnande och antidemokratiska ovilja att följa befolkningens positiva syn på björnen och andra stora rovdjur.

Kostnaderna ska erkännas, och ersättning för skador ska vara rättvis, men de betydande vinsterna ska också noteras. Bevarandet av björn på detta orädda sätt skulle främja en livskraftig population som är hela landet till gagn. Kanske kan förhållningssättet också leda till att människan på ett ödmjukare sätt uppskattar sin plats i världsalltet, och ersätter uppfattningen av att vara naturens förmyndare, med känslan av att vara en del av naturen.

För naturen är det en mödosam och invecklad process att skapa en björn. För människan, å andra sidan, är det enkelt att döda en björn med hjälp av hets med snöskoter, kulvapen 1, eller annan metod. Och då människan dödar en björn är det inte endast individen som berövas sitt liv – också de björnungar björnen kunnat alstra omöjliggörs. Därför innebär varje i förtid dödad björn en stor förlust, och varje sådan björndöd bär en osedvanlig tyngd.

En död björn gör ingen nytta. Om de getts möjlighet att leva, hade björnhonan Rapas ungar stärkt och balanserat ekosystem, verkat för biologisk mångfald, och gjort biotoper mer motståndskraftiga. I slutändan hade de bidragit till ett mer välmående land – de hade gjort den största nytta.

The post En överlevnadsguide för björnen first appeared on Opulens.

JORDBRUK. Människan kan ge sig själv och världen i stort en hållbar framtid, resonerar Emil  Siekkinen, efter att ha läst George Monbiots aktuella bok “Ny jord”. 

Ny jord: att föda världen utan att sluka planeten
av George Monbiot
Leopard förlag, 2023

Den brittiske journalisten George Monbiot har länge förespråkat en radikalt förändrad värld, en värld där människan – för att säkra sin egen framtid – värnar den natur hon är beroende av.

I Monbiots bok, Ny jord, lyder en underliggande fråga: Vilken av mänsklighetens alla aktiviteter är den mest förödande? Och svaret lyder: Jordbruket.

Detta kan låta märkligt. Människan har ägnat sig åt jordbruk i drygt tiotusen år, och detta sätt att utvinna mat har möjliggjort fasta bosättningar, högcivilisationer, och månfärder. 

Kostnaden dock varit hög. Jordbruk har utplånat livsmiljöer och fauna och flora. Jordbrukets utbredning har förstört grässlätter och våtmarker, runt om i världen, och under 2000-talet har jordbruket varit ansvarigt för 80% av världens skogsavverkning. Vanligtvis har det omfattande utplånandet av skog sin grund i att regnskog raderats för att ge plats åt åkermark som producerar grödor, vilka används för utfodring av djur som ska slaktas. Ungefär 70 procent av världens åkermark existerar för att möjliggöra köttkonsumtion på nuvarande nivå (omkring 75 miljarder slaktade djur per år).

Jordbruk bidrar direkt och indirekt till 25 procent av mänsklighetens koldioxidutsläpp, det medverkar till vattenbrist runt om i världen, medan det också innebär omfattande övergödning av jord och vatten, och betydande användning av bekämpningsmedel som inte bara drabbar så kallade skadeinsekter, utan också andra insekter, fåglar, och till slut människan. 

Vilken effekt bekämpningsmedlen har på det ekosystem jordmånen är, känner i dag ingen till. Vilket är anmärkningsvärt, eftersom jordmånen möjliggör de civilisationer vi är bekanta med i dag.

Och nu har matproduktionssystem börjat visa tecken på kollaps.

Länge tycktes svält vara på väg att försvinna. Sedan 2015 ökar emellertid svälten i världen på nytt. Hur kan detta komma sig? Möjligen har matproduktion och -distributionssystemet börjat haverera. I stora drag består systemet av ett fåtal aktörer som i effektiviseringsiver avlägsnat alla slags buffertar  som gör komplexa system habila. Därför sprider sig nu chocker snabbt genom systemet. En liknelse kan hämtas från det geopolitiska området. Sovjetunionens fall tycktes komma plötsligt, men i själva verket hade detta ryska imperium försvagats under lång tid. Dess kollaps var långsam, men också plötslig.

Det har uppskattats att fyra bolag kontrollerar 90 procent av all handel med spannmål, och vete, ris, majs, samt soja står för 60 procent av de kalorier världens bönder producerar. Av dessa 60 procent odlas det allra mesta i en handfull nationer, såsom Ryssland och Ukraina, och världen har kommit att delas in i storexportörer och storimportörer av dessa jordbruksprodukter. Torka, översvämningar, krig, och logistikproblem kan snabbt få betydande kringeffekter. Och det har de redan fått. Men de som bor i rika nationer började höra varningsklockorna först under coronapandemin. I fattigare länder har problemet varit känt sedan åtminstone 2010 års vetebrist. 

Problemet är alltså tvåfaldigt, och består av den miljömässiga skada systemet orsakar, samt det faktum att systemet kan bryta samman och orsaka en världsomfattande kris.

Hur ser då potentiella lösningar ut?

Vad gäller jordbrukstekniker, finns der framför allt två som intresserar Monbiot.

I den tempererade klimatzonen är de flesta spannmålsgrödorna ettåriga, vilket innebär att de måste planteras och skördas varje odlingssäsong. Tunga maskiner och plogande sliter på jorden, och avsaknaden av rötter gör den känslig för erosion. Detta ökar risken för läckage av näringsämnen vilka övergöder och sakta förstör jord, våtmark, och hav.

Därför ökar intresset för perenna grödor.

Genom att odla fleråriga grödor kan jordbruket minska sina koldioxidutsläpp eftersom dessa grödor binder kol i marken under en längre tid. Fleråriga grödor har dessutom fördelen att de är torktåliga, och deras rotsystem möjliggör ett mer effektivt näringsupptag. Försök visar också att perenna spannmål kan göra bekämpningsmedel överflödiga. Predatorer får i denna miljö längre tid på sig att utvidga sitt territorium, och de kan därför hålla så kallade skadeinsekter i schack, medan pollinationernas antal också ökar.

Det har också visats att grödor av detta slag kräver mindre gödsel från djur. Gröngödslingen används och myllas ner i marken, vilket gör att jorden på sikt blir mullrik, full av näring, och porös.

Utöver detta är fleråriga grödor också arbetsbesparande, eftersom mindre tid krävs för att jorden ska vara produktiv.

Andra jordbrukare har ökat sin avkastning utan såväl animaliskt gödsel som bekämpningsmedel. Näring kommer i huvudsak från grödor som är odlade för att bygga upp jordmånen, samt gröngödsel som är del av den välplanerade (sjuåriga) växtföljden. Jordmånen stärks, predatorer (som erbjuds orörda reservat mitt ute i åkrarna) tar itu med de insekter som kan skada skörden, antalet sjukdomar minskar, grödorna mår bättre, skörden ökar.

Båda dessa alternativ är variationer på jordbruk, men helt nya sätt att producera mat har också börjat göra sig gällande. 

Dessa nya metoder kan producera protein utan bekämpningsmedel och kräver endast litet vatten. Något behov av odlingsmark finns inte. Detta är av betydelse eftersom nya åkrar i dag breder ut sig på skogens bekostnad, vilket innebär att oerhörda mängder koldioxidslukande träd utplånas. 

Tillverkningen av proteinet resulterar i endast 25 procent av de koldioxidutsläpp som samma mängd ärtprotein ger upphov till. Verksamheten orsaker koldioxidutsläpp som motsvarar 1-2 procent av köttindustrins utsläpp.

Denna process kan också minimera antalet transporter eftersom proteinet kan produceras i samhällens direkta närhet (traditionella jordbruksprodukter har i genomsnitt mycket långa transportsträckor). Närheten mellan matproduktion och konsument är inte minst av vikt ur totalförsvarets perspektiv.

Monbiot hyser stor tilltro till det arbete som utförs av finska Solar Foods. I Finland har Klimatfonden beviljat Solar Foods ett lån på tio miljoner euro, och flera aktörer har öst stora summor över bolaget, som ägnar sig åt precisionsfermentering. Företaget använder elektricitet för att producera vätgas som kombineras med koldioxid, vatten, vitaminer, och mineraler för att odla mikrober. Mikroberna skördas i form av ett ätbart protein som kan anpassas till alla smaker och allas kosthållning. 

Matvaran – som kallas solein – består till 65-70 procent av protein, 5-8 procent fett (i huvudsak omättat), 10-15 procent fibrer, och 3-5 procent mineraler. Solein erbjuder också järn och B-vitamin samt de nio aminosyror människan behöver.

Möjligen kan precisionsfermentering resultera i en djupgående förändring av det mänskliga samhället och världen i stort. Enorma landområden skulle kunna återställas, vilket skulle binda betydande mängder koldioxid. Vattenbrist skulle bli mer hanterbart. Livet i havet skulle ges möjlighet att återhämta sig efter århundraden av för stort fisketryck.

Nationer skulle kunna bryta sitt beroende av livsmedelsimport. Svält och den pågående massutplåningen av fauna och flora skulle kunna förpassas till det förflutna. 

Människan skulle kunna ge sig själv och världen i stort en hållbar framtid.

The post En hållbar framtid inom räckhåll first appeared on Opulens.

BIOMER. En ekonomi som förstör kollektiva nyttigheter och förbiser ekosystemens värde, är en ekonomi som sakta begår självmord. Det förflutnas våtmarkslikviderare ville endast överleva, men den kunskap människan idag besitter fastslår att utarmandet av våtmarkerna måste stoppas. Det menar Emil Siekkinen i denna veckas helgessä.

Den fornnordiska världssynen värderade sank mark högt, och världsträdet Yggdrasils rötter hämtade vatten ur tre källor. Brunnen Hvergelmer, i dödsriket Nifelhel, var en av dessa källor, men här låg också draken Nidhögg som gnagde på en av Yggdrasils rötter. I Utgård, jättarnas land, fanns Mimers källa, vars vatten gav kunskap och visdom, medan det även närde det träd som var världen. Och Yggdrasil hämtade dessutom vatten från Urds brunn. Vid denna källa bodde tre väsen som rådde över ödet, nornorna Urd, Verdandi, och Skuld, vilka varje dag vattnade Yggdrasil med vatten från brunnen och vitmenade trädet med lera, för att världsträdet skulle frodas. Det är också känt att järnålderns människor betraktade sin byggds våtmark med vördnad, för i detta gränsland mellan jord och vatten har betydande offergåvor hittats, som om mäktiga krafter vistades i den vattenrika underjorden.

Med tiden försvagades dock insikten att människan var en del av naturen, och också Nordens folk – som en gång trott sig ha förmågan att skifta hamn och bli andra djur som björn och varg – började skilja på natur och kultur. Sankmark började beskrivas som vattensjuk och betraktades som områden helt utan värde.

Då svält drabbade Sverige på 1800-talet behövdes mer jordbruksmark för att öka matproduktionen, och därför dikades kärr och mossar ut eller fylldes igen, och havsvikar vallades in. Till följd av detta påverkades 75 procent av alla större våtmarker nedanför fjällen, medan 90 procent av våtmarkerna försvann i slättlandskapen. Ända in på 1970-talet uppmuntrade den svenska staten torrläggning av detta slag i form av råd och bidrag. Inget tycktes gå förlorat i denna omvandling av landskapen, och de individer som mättades tack vare reformen var omedvetna om vilka problem förändringarna en dag skulle leda till.

Våtmarker är emellertid inte bara ansatta i Sverige och i Norden, utan de minskar i antal och yta jorden runt, och där de försvinner, försvåras livet.

Tre amerikanska katastrofer

När orkanen Katrina tidigt på morgonen, 23 augusti 2005, drog in över sydöstra USA, bodde jag i Raleigh, North Carolina, ungefär 120 mil bort. Inom någon vecka dök det upp tiggare på gatorna i staden där jag levde, och de sade sig ha förlorat allt på grund av ovädret. Om de personer jag stötte på talade sanning var okänd, men sant var att fattiga, i vanlig ordning, drabbades värst då katastrofen slog till. Strax fylldes Raleigh av affischer vilka efterlyste folk som kunde tänka sig att åka till Louisiana för att röja upp, i synnerhet i New Orleans, en stad vars landyta till 80 procent drabbats av översvämningar.

Anledningarna till att orkanen blev oerhört dödlig och dyr var många. Katrina var i sig en kolossalt våldsam orkan. Vindar når orkanstyrka vid 32,7 meter per sekund, men Katrina uppnådde vindar på 80 m/s. Till en följd av detta förde ovädret med sig fem meter höga vågor, och dessutom var orkanen varaktighet betydande. Eftersom Katrina rörde sig långsamt, härjade den i hela 20 timmar i området. I mötet med denna naturens urkraft kollapsade de flesta av New Orleans människotillverkade skyddsvallar, den ena efter den andra, och väldiga vattenmängder forsade in över stadens gator, torg, och hem.

Det fanns likväl ett undantag. En del av St. Bernard Parish klarade sig relativt väl undan katastrofen. Anledningen var enkel att lista ut. St. Bernards flodfördämningar var naturligt förstärkta av träsk som motverkade erosion, medan den naturliga våtmarken också absorberade orkanvindarnas kraft och vågornas styrka.

På andra håll, där människor utplånat träsken, förintade orkanen de skyddsvallar människan konstruerat.

Vatten som sjunker undan i träsk kommer att stiga där asfalt och betong ersatt växtlighet.

I oktober 2015 besökte jag Louisiana, dess storstad New Orleans och delstatens träsk. I frodig våtmark hängde tung spansk mossa i cypresser som kastade skugga över några av nejdens för stunden sömniga alligatorer. Mer förvånande var att se vilda grisar röra sig i trakten, men rent chockerande var det att upptäcka att våtmarker fortfarande dränerades och utplånades för att ge utrymme åt villaförstäder med medföljande asfalt och betong – Katrina till trots. Framtida orkaner kommer med andra ord att i ännu mindre utsträckning mildras av våtmarker. Vatten som sjunker undan i träsk kommer att stiga där asfalt och betong ersatt växtlighet.

I Houston, Texas – som i likhet med New Orleans också varit historiskt förknippat med bayous, eller träskområden – försvann mellan 1992 och 2010 över 10,000 hektar våtmarker, vilket minskade regionens förmåga att absorbera regn med över 5,297,200 ton vatten. I augusti 2017, orsakade mycket riktigt orkanen Harvey katastrofala översvämningar i Houston. Då skyfall mötte asfalt och betong i stället för växtlighet och våtmark kunde vattnet inte göra annat än stiga då avloppssystemet överväldigats. Orkanen Harvey blev inte lika dödlig som Katrina, men kostade samhället ungefär lika mycket: USD 125 miljarder.

När orkanen Michael, drygt ett år efter Harvey, drog in över min då före detta hemstad Raleigh, blev förödelsen större än förutspått. Till en del berodde detta på att kommunen tillåtit byggnation på flodslätten, alltså det område där vattnet naturligt bredde ut sig vid stora vattenflöden.

Kortsiktigt kunde utplånandet av våtmarker tyckas resultera i monetär profit, men långsiktigt visade sig kostnaden vara hög och till och med svåröverskådlig.

En slags inrikesimperialism

Det är emellertid inte enbart i USA som människan, med insatser som liv, hälsa, egendom, och välfärd, vanvårdat våtmarker. Problematiken är världsomspännande. Sedan 1900-talets början har, enligt forskning vid australiska Charles Sturt University, minst 64 procent av världens våtmarker försvunnit, och sedan år 2000 har förstörelsen av dessa biotoper ökat årligen.

Världens mangroveskogar, vars våtmarker upprätthåller några av världens rikaste ekosystem, och som skyddar och försörjer miljontals människor i tropiska och subtropiska klimat, är i dag kraftigt reducerade. Som exempel kan nämnas att 350 000 hektar mangrove försvann i Indonesien inom loppet av ett enda år. När mangroveskogen skövlas, blir de som bor längs kusten mer sårbara för stormars framfart, och dessutom minskar eller försvinner tillgången till mat och inkomst för lokala fiskarfamiljer. I stället för traditionella försörjningsmetoder, som eftersträvar att inte överexploatera det naturen har att erbjuda, introduceras till exempel odlingar av jätteräkor, vilka gör ett fåtal rika, leder till läckage av skadliga kemikalier, och bidrar till ökade koldioxidutsläpp. Räkodlingar står för ungefär 55 procent av världens räkmarknad, och i delar av Asien och Latinamerika har anläggandet av räkodlingar tvingat hundratusentals människor att överge sina traditionella hem.

Förödelsen av Gula havets kustlandskap i Kina har beskrivits som en av världens värsta naturkatastrofer. Dammbyggen och torrläggning av kustområden har varit katastrofal för de miljontals människor som är beroende av ett välmående hav, och förstörandet av dessa ekosystem har också hotat miljontals flyttfåglar vilka vilar och äter upp sig i nejden, då de flyttar ofattbara sträckor (en del över tusen mil). Där hektar efter hektar av livgivande miljöer en gång sträckte ut sig, anlades i stället tung industri och jordbruk. I sin bok A World on the Wing (2021), redogör likväl naturforskaren Scott Weidensaul om hur läget plötsligt och drastiskt förbättrades från en dag till nästa. De styrande i Beijing meddelade oväntat att fortsatt exploatering av området var förbjuden, och återstående lerbankar och våtmarker vid Gula havet skulle också framledes kunna ge oerhörda mängder fåglar skydd och näring.

Insatsen kom verkligen i sista stund, men en av de som verkat för naturvårdsinsatser i området beskrev sig ändå uppleva ”Förbluffad glädje.”

I Europa har förstörelse av våtmarker med åren minskat, men mellan varven föreslås infrastrukturinitiativ som kan påverka dessa ekosystem negativt, eller helt utplåna dem. I boken Irreplaceable (2020), berättar skribenten Julian Hoffman om när Londons dåvarande borgmästare, Boris Johnson, år 2008 ville lägga ned Heathrow Airport, som direkt eller indirekt erbjuder omkring 200,000 arbetstillfällen i relativt utsatta områden, för att i stället bygga en helt ny flygplats för GBP 123 miljarder. Den nya flygplatsen hade utplånat tre hela byar, samt våtmark i Kent, som är vital för den biologiska mångfalden, och bokstavligen livsviktig för hundratusentals fåglar. Asfalt, betong, glas, och stål hade ersatt liv, trots att det rörde sig om ett område som av den internationella Våtmarkskonventionen var utnämnd till en globalt sett betydelsefull våtmark, och som dessutom rymde naturreservat. Då stora byggplaner lanserades, var det många fann det lätt att ignorera såväl nationella naturskyddsåtgärder som den internationella konvention gällande våtmarker, vilken Storbritannien ratificerat 1976.

En slags inrikesimperialism hade underkuvat lokala samhällen, landskap, samt flora och fauna, och byggandet av flygplatsen hade gått på tvärs mot alla möjliga slags hållbarhetsperspektiv. Utvinning och produktion av råvaror hade bidragit till markförstöring. Utsläpp från industriprocesser hade resulterat i luft- och vattenföroreningar. Infrastrukturinitiativet hade lett till fast avfall som skickats till deponi eller förbränning som sedan genererat ytterligare miljöfarliga utsläpp. Den biologiska mångfalden i nejden hade reducerats helt eller till utplåningens gräns, och flygplatsbygget hade till yttermera visso inneburit oöverskådliga mängder koldioxidutsläpp, i en era då växthusgaserna i jordens atmosfär måste begränsas.

Den beräknade kostnaden (som nästan garanterat hade överskridit GBP 123 miljarder) och lokalt motstånd lyckades sätta stopp för byggnationen, men initiativet, som i folkmun bar namnet Boris Island, visade att rådande makters miljöhänsyn lätt kan begränsa sig till tomma löften.

Bland svenska ekoliberaler

Åter i Sverige efter många år utomlands, hyste jag hopp om att bosätta mig i ett land med en väl utvecklad miljöpolitik. Svenska politiska partier hävdar ju då och då att Sverige är ett föregångsland vad gäller miljöfrågor. Sveriges riksdag består dock till övervägande del av ekoliberaler, det vill säga politiker som bland annat menar att det i huvudsak är mänsklig innovation, teknik, och industri som ska lösa klimatkrisen. Att använda sig av existerande, fungerande, billiga, och naturliga kolsänkor, alltså skog och våtmark, tycks mindre intressant. Förlegade måttstockar som bruttonationalprodukt och tillväxt används envist, och att mänsklig överkonsumtion bidrar till ett utarmande av den natur människan är beroende av, är det få som vill tala om. Detta har lett till att regering efter regering inte prioriterat kontinuitet i värnandet och återskapandet av våtmarker. Då osäkerhet kring finansiering uppstår blir såväl markägare som projektörer tveksamt inställda till våtmarksfrämjande initiativ.

Och detta är av betydelse. När en torvmark dräneras på vatten övergår marken från att vara kolsänka till att släppa ut koldioxid till atmosfären. När vattennivån sänks, når syre torven, som bryts ned och bildar koldioxid. Om marken är näringsrik kan det även ske betydande utsläpp av lustgas.

Utdikade våtmarker i Sverige släpper, enligt en studie från Göteborgs universitet, ut nästan lika mycket växthusgaser som hela vägtrafiken, och står för 20 procent av rikets klimatutsläpp.

Och när en våtmark förstörs påverkar det inte bara detta ekosystem, utan också andra livsmiljöer.

De förlorade och skadade våtmarkerna i Sverige förvärrar emellertid inte enbart klimatkrisen. Eftersom välmående våtmarker erbjuder en uppsjö av ekosystemtjänster, är det mycket som går förlorat när sank mark torrläggs. Våtmarker är naturliga brandhinder i skog och mark – vilket borde intressera en skogsnation av Sveriges rang – och våtmarker jämnar också ut vattenflöden; de balanserar vattentillgången i såväl torka som översvämning, och förbättrar grundvattennivåerna. Våtmarkerna renar dessutom vatten genom att filtrera regn som i slutändan används som dricksvatten, och de står även för ett flertal rekreationsvärden: Bärplockning, fiske, fågelskådning, och vandring. Och när en våtmark förstörs påverkar det inte bara detta ekosystem, utan också andra livsmiljöer. En minskad mängd våtmarker i kombination med förändrad markanvändning – mer jord- och skogsbruk – innebär att en större mängd näringsämnen, såsom fosfor och kväve, överbelastar sjöar, vattendrag, och hav, vilket bidrar till den kris Östersjön befinner sig i. Utan våtmarkens reningsfunktion riskerar jämväl dricksvattnets kvalitet att försämras. Till yttermera visso ökar risken för översvämningar när våtmarker inte längre reglerar vattenflödet. Också i Sverige har översvämningar bevittnats. Folk och fä har dött och skadats, och de materiella kostnaderna har varit stora. Det finns enkla sätt att undvika dödligt och kostsamt elände av detta slag: Bygg inte på platser som historiskt sett tillhört vattnet. För vattnets historiska identitet gör att det fortsätter att vistas där det alltid har vistats – oavsett vad människan bestämt att marken ska användas till. Människan kan dränera och bygga över urgamla vattendrag. Det hindrar inte vattnet från att återvända då det till exempel regnar tungt, eller vårfloden är riklig. Vattnet fortsätter att betrakta asfalterade våtmarker som just våtmarker, och inget annat. Vattnet bryr sig inte om värdet på de fastigheter människan bygger i eller nära översvämningsbenägna områden.

Med detta i åtanke är det anmärkningsvärt att Sverige fortsätter att utplåna och negativt påverka våtmarker. Detta sker, som bland andra Sveriges Televisions Uppdrag granskning visat, i samband med flera större utvidgningar av rikets infrastruktur, och när skog på utdikad mark avverkas, planteras gran igen, på fortsatt torrlagd mark. Bättre vore att låta våtmark återuppstå och odla sälg och rörflen i landskapet. Forskare vid Institutionen för geovetenskaper vid Göteborgs universitet har beräknat att skogsägare skulle kunna uppnå god, till och med dubbelt så stor, förtjänst om detta tillvägagångssätt användes.

Denna levande planets hälsa

För att värna och utöka antalet våtmarker i Sverige krävs en annan syn på miljöinvesteringar i dessa ekosystem.

Att återskapa våtmarker är tids- och arbetskrävande: Identifiering av möjliga platser, utvecklande av goda förhållanden mellan de som är inblandade, tillstånds- och dispensprövning, finansiering och rapportering – allt detta tar tid och arbete. Därför krävs långsiktiga strategier och tydlighet.

Tydlighet tenderar att prägla infrastrukturinitiativ som rör exempelvis järnvägar och vägar. Insatser för miljön – investeringar vilka kommer att bidra till framtida avkastning, bland annat eftersom bindandet av kol är oerhört undervärderat – kräver en liknande tydlighet.

När myndigheter och projektörer vet vad som gäller blir deras tillvaro enklare och de kan arbeta på ett långsiktigt och mer effektivt sätt.

Fungerande ekosystem bildar nätverk av natur. Dessa nätverk kallas ibland grön infrastruktur, och är en förutsättning för att växter och djur – också däggdjuret människan – ska kunna överleva, och de bildar uppenbart den grund som det mänskliga samhället vilar på.

När ekosystemen frodas, berikas människan på otaliga sätt. En ekonomi som förstör kollektiva nyttigheter och förbiser ekosystemens värde, är en ekonomi som sakta begår självmord. Det förflutnas våtmarkslikviderare ville endast överleva, och var helt omedvetna om de framtida problem de la grunden för, fast den kunskap människan nu besitter berättar: Så här kan det inte fortgå.

Denna levande planets hälsa och det mänskliga samhällets ekonomiska välbefinnande går inte att förena med ett fortsatt utarmande av våtmarker, och eftersom människan för sin överlevnad är helt beroende av världens biomer, är det givet att också våtmarkernas öde är vårt.

The post Helgessän: Våtmarkernas öde är vårt first appeared on Opulens.

SLUTREPLIK. Evolutionsteorin är liksom allt annat en del av ett större sammanhang, menar Christian Wåhlander i sin replik på Peder Palmstiernas debattinlägg i torsdags.

Min senaste tankespegel, Du är exakt vad du äter, behandlade framförallt det intressanta faktum att vi inte består än något annat än falafel, fläskkotletter, gurka och pommes frites, rent bokstavligt.

Jag kom även in på något jag kallar slumpteorin (ett av mig själv påhittat begrepp), för att beskriva den för mig märkvärdiga tron att hela kosmos finns till utan att någon som helst intelligens ligger bakom – trots att kosmos likt en jättelik fabrik formligen sprutar ur sig intelligens och ordning och organisation.

Kosmos föder galaxer, inklusive stjärnor och planeter, där märkligheter som dinosaurier, näbbmöss, bergsgorillor och vi själva frodas eller har frodats, och där den av herr Darwin (som för övrigt ansåg att kvinnor var mindre begåvade än män) framlagda evolutionsteorin pekar på viktiga bakomliggande lagar gällande livets utveckling – när väl livet hade kommit att existera.

Livets mycket spretiga träd innefattar amöbor, bläckfiskar, coronavirus, Tyrannosaurus Rex, tulpaner och oräkneliga andra – ur många aspekter disparata – livsentiteter. En enorm mångfald med andra ord. Detta är naturligtvis ingen nyhet för någon, men icke desto mindre fantastiskt, och för många rentav något underbart. Och att DNA och RNA på det mest utmärkta av sätt representerar såväl ordning som organisation är det nog ingen som på allvar motsätter sig. Tänk bara på dessa miljoner svarta kajor som skymmer höstens himlar, alla kopior av varandra. Inte skenbar ordning, utan ordning.

För mig har det alltid varit naturligt att se livet som något oförklarligt.

För mig har det alltid varit naturligt att se livet som något oförklarligt och i grunden vackert, och kanske är det därför jag har så svårt för dagens svarta, cyniska och rent nihilistiska kulturyttringar. Filmer som hånar människors sorger och misslyckanden kommer aldrig att bli min grej, inte ens när de är jättepopulära bland mina medmänniskor.

Och allt detta våld! Där man skjuter ned tre människor och sen utan att blinka beställer in en kaffe latte med extra mjölk, fullständigt oberörd. Patetiskt och sjukt, enligt min ödmjuka uppfattning.

Jag ber var och en att notera: Ingenstans i min senaste tankespegel står att läsa att slumpteorin är uppfunnen av vetenskapsmän. Det är naturligtvis ett medvetet val från min sida, eftersom vetenskapsmän inte har nånting med denna slumpteori att göra.

Döm om min förvåning när chefredaktören för detta utmärkta kulturmagasin kallat Opulens (och i vars redaktion jag inte utan viss stolthet ingår) låter mig veta att min existentiella betraktelse över tillståndet i kosmos provocerat fram ett debattinlägg! Och döm om min ytterligare förvåning när jag upptäcker att titeln på debattinlägget är “Vetenskapen talar inte om slumpteori”.

Något klentrogen läser jag inlägget, skrivet av Peder Palmstierna, som tydligen är lärare på högstadiet, bland annat i ämnet biologi. Här kanske det passar bra att avslöja att jag är dataprogrammerare och databasdesigner, van att hantera stora mängder information, och i denna finna mönster och konsistens – men även inkonsistens (ej att förväxla med inkontinens, av vare sig mental eller fysisk karaktär).

Ingen av oss tycks alltså vara någon vetenskapsman av rang, utan tvärtom rena lekmän, eller kanske inte ens det.

Jag känner mig smickrad över att Palmstierna kallar min tankespegel “synnerligen njutbar”, men har i övrigt svårt att relatera till hans text. Debattartikeln är välskriven rent grammatiskt, såvitt jag kan bedöma det, men min upplevelse är att den till sitt innehåll skjuter vid sidan av målet.

Min förmodan är att Palmstierna tror att jag är motståndare till evolutionsteorin, vilket är helt felaktigt. Däremot tror jag att denna teori, liksom allt annat, är en del av ett större sammanhang.

Min tanke är att det är osannolikt att kosmos, som utan tvekan är en ganska komplex skapelse (och som dessutom genererar komplexa skapelser), existerar utan att det finns någon form av bakomliggande intelligens – eller vad vi nu ska kalla det. Att som Palmstierna anföra att naturlagarna framtvingar dessa remarkabla resultat som vi kallar liv är bara – i mina ögon – att hänskjuta problemet. Vad jag pratar om är själva det faktum att det överhuvudtaget finns naturlagar.

Den krypande känslan av att Palmstierna hört nedrasade stenar och prasslande buskar i min text, och som följd inspirerats till en i viss mån felriktad “uppgörelse” med det han tror vara orsaken till detta prasslande växer i mitt sinne.

Jag ska erkänna att jag funderade en hel del på om jag skulle ge en slutreplik på hans text. Å ena sidan vet jag att såväl Palmstiernas som mina egna tankar kring vår existens är omöjliga att bevisa, och att fäktning kring dessa frågor är dömda till evighetsdiskussioner. Å andra sidan har jag en känsla av att det kanske är viktigt ibland att förklara sina tankar något ytterligare, och att någon möjligen finner inspiration och glädje över att inte vara – som det ibland säkert kan kännas – fullständigt ensam i sin syn på livet och världen.

Därav följer att svaret på frågan “att svara eller inte svara” – denna gång – helt tydligt blev: denna anspråkslösa text.

The post Att svara eller inte svara, det är frågan first appeared on Opulens.

NÄRINGSKEDJAN. I serien Tankespeglar reflekterar Christian Wåhlander över världen vi befinner oss i. Denna gång handlar det om maten vi stoppar i oss.

För många år sen läste jag nånstans att varenda liten byggsten i kroppen är utbytt efter sju år. Det vill säga att varenda cell har levt, dött, och blivit ersatt av en annan liknande cell. Ändå är vi samma personer från vaggan till graven, även om vi kanske hinner med att skaffa en del erfarenheter på vägen.

Det måste ju betyda att formen är överordnad innehållet. Och det är väl ingen nyhet direkt. Sedan till exempel företaget Volvo grundades 1927 har varenda person bytts ut i många omgångar – ändå är det samma företag rent juridiskt, även om det har utvecklats lite grand sen dess.

En människa består av flera miljarder celler, och cellerna består av sånt vi proppar i oss, alltså kolhydrater, proteiner och så fett också förstås, och lite mineraler hit och dit. Alla dessa celler är organiserade på ett sådant sätt att du existerar och har ett medvetande dessutom. Det är ju ganska otroligt egentligen, att denna ofattbara och komplexa mängd atomer, molekyler och celler kan bilda organismer som sitter framför datorn och skriver arga inlägg på Facebook om politiska motståndare.

Nuförtiden är det populärt att säga att allt detta, ja hela kosmos rentav, kom till av en slump, men sanningen att säga så finns det ingen här på jorden som egentligen vet varifrån denna ofantliga mängd materia som universum består av kommer ifrån, vilket innebär att det bara är en teori bland många andra. Och ganska osannolik dessutom. Människor i allmänhet brukar ju tro att det måste finnas nån tanke bakom sådant som är välordnat, men när det gäller hela kosmos som ju uppenbarligen kan frambringa sådana krångligheter som liv tack vare sina orubbliga lagar och för oss osynliga protokoll, nej då är det visst inte så noga med logiken längre. Då lägger man fram slumpteorin, som är fullständigt omöjlig att bevisa eller falsifiera.

Därav följer att slumpteorin är en tro. En slags religion skulle man kunna säga. Och eftersom jag är motståndare till svagt underbyggda teorier, även om de kan vara förföriska i sin skenbara enkelhet, undviker jag att själv bli en av dess många anhängare.

Man bör även komma ihåg att alla människor trodde att jorden var platt för några hundra år sen. Världen var trots denna rörande samstämmighet inte alls platt, utan istället klotformad. Sådana pinsamheter borde mänskligheten ha lärt sig av, människan borde vara ödmjuk inför sina begränsningar, vi borde helt enkelt förstå att vi faktiskt inte kan veta allting, och vi borde även förstå att vi trots detta tror att vi vet allting, vilket gör oss blinda för många djupare kunskaper om oss själva och tingens ordning.

Häromveckan satt jag på ett pizzaställe på Möllan och smaskade i mig tagliatelle med pestoröra. Då slog det mig att det ju faktiskt inte finns någon annan källa till byggmaterial för alla mina små celler än det som just nu låg på min tallrik!

Jag menar på följande sätt: mitt skelett, mitt hjärta, min hjärna, ja, alltihop är uppbyggt av mat. Och kroppen ser till att hitta de vettiga grejorna i maten, bryta ned dem i sina beståndsdelar, och låter sen dessa beståndsdelar bli byggmaterial för att reparera eller skapa nya celler. Och det som inte går att använda av det vi äter, vilket tycks vara en hel del, säkert nittio procent – ja, det hamnar i en toalett.

Och inte ens det är värdelöst, eftersom det går att använda till gödsel. Det är material som växter kan använda för att bli stora och starka, vilket betyder att de omvandlar skit till vackra blommor, och är inte det ett under så säg.

Jag skyfflar i mig tagliatelle. Äter en gurkskiva. Tänker.

Tagliatelle består av mjöl, mjölet kommer från vete. Vete är en växt. Gurkan är en växt. Om jag har köttfärssås gjord på blandfärs har jag även nermalda kor och grisar i maten, vilka representerar djurriket. Med andra ord äter vi ingenting annat än växter och djur, vilket är orsaken till att alla våra ladugårdar, slakterier och sädesfält finns.

Det enda vi får i oss som inte kommer från djur- eller växtriket är vatten. Och mineraler, av typen salt, järn med mera, men mineralerna utgör en oerhört liten del av vår mat och dryck.

Kan nån komma på en maträtt som inte består av växter eller djur? Whisky, kanske nån säger. Då svarar jag: Det är faktiskt ingen maträtt precis, men whisky är gjort på korn, så det kommer ur växtriket. Mjölk kommer från djur, havredryck från havre, nyponsoppa från nypon…

Men vattnet är det lysande undantaget. Det innehåller å andra sidan ingen näring, men är ändå nödvändigt för att få vårt blod att flyta runt i ådrorna. Det späder ut saker och ting. Vilket alltså innebär att din fingertopp består enbart av pommes frites, avokado, sojakorv, köttbullar med flera smaskigheter.

Fingrarna du använder för att skriva märkligheter på ditt tangentbord är gjorda av dina vänner i naturen som du helt enkelt ätit upp, men du har inte ansträngt dig det minsta för att få allt detta att fungera – det enda du gjort är att gå till snabbköpet där allt finns färdigpaketerat i plåt och plast, och sen tillaga alltihop och lägga det på din tallrik av porslin.

Kroppen arbetar med omvandlingen när du ser en toppendålig film på Netflix, och du behöver inte ens tänka på alla de djur och växter som dött för din skull.

The post Tankespeglar: Du är exakt vad du äter first appeared on Opulens.

LITTERATURKLIMATET. “Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?”, skriver Elina Sahlin.

Vi lever i en geologisk period som kännetecknas av kollapsande ekosystem, stigande havsnivåer, klimatflykt, lynniga årstider och fyndiga varianter av skam och ångest. Något som sällan återspeglas i romanen utanför sci-fi-världen. Hur behandlar den samtida litteraturen vårt eskalerande väder?

Det är oundvikligt att ha en konversation om vädret utan att tankar om klimatet dyker upp. Trots att den jag talar med inte nämner den globala uppvärmningen i sig finns tanken ändå där, som en lång utsträckt skugga. Som idag när en vän skickade en bild på en man som låg och solade i en park. Det hade varit en fin bild, om det inte varit slutet av november. På samma sätt har väder gått från att vara trivialt småprat till att bli ett upphöjt och laddat fenomen.

Vädret har förvisso alltid lämnat utrymme för undertexter, i verkliga livet såväl som i skönlitteraturen. Det är aldrig vädret du talar om, när du talar om vädret. Men i den artiga konversationen om hur soligt det är just den här novemberdagen är det svårt att kisa mot strålarna och bara njuta. Tankarna övergår i oro, det är nog för varmt för att vara vinter? Hur var det förra året? Metatankarna utmanövrerar undertexterna. Det har skett en förskjutning här som inte gestaltas i fiktionen. Vädret i litteraturen fungerar antingen som en stämningsskapande kuliss, eller också utgör den hela handlingen som i katastrofgenren climate fiction, cli-fi – litteratur som utforskar en värld av klimatförändringar och global uppvärmning.

Människans utsatthet i relation till en föränderlig natur har varit en grogrund för god litteratur i århundraden. Sedan fysikern Svante Arrhenius år 1896 tog fram en modell som förklarade istiderna, växthusgasernas uppvärmningseffekt och därmed också att människan själv var ansvarig för de stigande temperaturerna, har författare haft belägg för sina fiktionaliserade funderingar över hur ett varmare klimat påverkar oss. Går vi ännu längre tillbaka i tiden var det Egyptens tio plågor (med svärmar av gräshoppor, grodor, massdöd och hagelstormar) och inte minst den franske författaren Jules Vernes spekulationer om att klimatförändringar orsakades av jordens tiltade axel i Kapten Hatteras resa till Nordpolen (1866). Då var det endast gissningar. Nu har vi mer belägg för funderingarna. Och kanske var det därför cli-fi blev en egen genre utanför sci-fi år 2013. För att katastrofscenarierna blivit till verklighet.

Ett av nordens mest omtalade exempel på cli-fi är norska Maja Lundes roman Binas historia (2017), en skildring av vad som händer i klimatkatastrofens fotspår. I en fiktiv släktkrönika som utspelar sig under tre generationer undersöker Lunde vad som händer när bina försvinner; dör de, dör också vi. Men inte omedelbart. I boken låter Lunde en romanfigur klättra ut på en gren i ett aprikosträd i Kina och pollinera fruktblommor med en pensel.

Exempel på väderskiftningar och konsekvenser finns alltså främst i genrelitteraturen. Det jag saknar är skildringen av den långa skuggan som tar över vårt vardagliga samtal om, eller våra tankar på, vädret, utanför genren. Trots den dubbelhet och ängslan som många av oss känner inför vädret i vardagslivet, framkommer det inte riktigt när vi skriver. När allt fler områden avkrävs ansvar är frågan om den samtida fiktionen kan undvika en etisk skyldighet att engagera sig i klimatkrisen?

Man kanske kan tycka att det är vetenskapens uppgift. Men det är inte vetenskapens fel att vi som människor inte kan föreställa oss vår stundande framtid och därmed agera som att huset brinner. Vetenskapen kan ta fram rapporter men rapporterna duger inte enkom till att skapa omvälvande insikter. Vi behöver berättelser att enas kring bortom diagram och rubriker. Berättelser har alltid samlat människor. Genom att kommunicera till vårt djupaste plan kan historier bli symboler, de kan förflytta oss på sätt som vetenskapligt material och nyheter misslyckas med. Förutom att koppla ihop människor och kommunicera med känslor, tjänar berättelser ofta syftet att ha en underliggande moralisk kommentar. Eller åtminstone kan de ställa en fråga.

Det behövs fler författare som engagerar sig i att skriva fram ekologiskt ekonomiska berättelser. Berättelser som visar att den hand som föder oss också är den som har ihjäl oss. Det finns ett behov att den befintliga klimatfiktionen föreslår hur en klimatförändrad värld kommer se ut i framtiden. Men det behövs lika mycket en spegling av att vi lever i en klimatkris redan nu. Vad har vi för relation till den vetskapen? Om en komet stod i kollisionskurs med jorden, skulle vi knappast kunnat skriva fram en värld med romanfigurer som inte vid något tillfälle, i alla fall i bakgrunden, reflekterar över detta faktum. Det här klimatengagemanget behöver inte vara lika påtaglig som i klimatfiktionens magnus opus, Cormac McCarthys postakopolyptiska Vägen (2006), utan kan utgöras av något så sublimt som en fundering, en tanke som bråkar med en till synes så vänlig novemberdag.

Vi behöver en ny berättelse som skiljer sig från det nötta narrativet om att människan ska lära sig leva “ett med naturen”, eftersom den meningen i sig själv innehåller en dikotomi. Berättelsen borde snarare vara en där hon förstår att hon är naturen. En där hon inte närmar sig naturen som en canvas genom att besjäla den, eftersom att besjäla den med mänskliga attribut kan vara att sätta sig över den. Löven sjunger till exempel inte. De prasslar. I alla fall för någon som har förstått sin sanna plats i världsordningen.

Visst får den författaren själv fundera på om dennes karaktärer ska förhålla sig neutralt till det lynniga vädret, eller om de ska få tänka någon av alla de tankar som alla vi som kommer att dö i antropocen motvilligt tänker.

Kanske vill man som skrivande självförverkliga sig genom att skapa en roman utan att ta något ansvar för klimatet. Men med tanken i bakhuvudet kanske vi kan lyckas med både och.

The post Klimatförändringarna behöver nya berättelser first appeared on Opulens.