SEMESTER. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur du kan bo gratis på semesterresmålet. Men det krävs både mod och tillit. Den enklaste formen av solidaritet.

Med bostadsbyte blir semestern inte så dyr

Jag är ingen modig person, ibland nästan feg. Ändå har jag och min hustru i snart 40 ägnat oss åt något som får de flesta att utbrista: ”Men snälla nån – hur vågar ni? Vi skulle aldrig…”

Vad har vi gjort? Jo, närmare 40 gånger har vi bytt vår bostad med en annan, tidigare okänd familj. Vi har bott i deras hem, sovit i deras sängar, använt deras lakan och handdukar, brukat deras toaletter och badrum, rivit runt i deras kök, ibland tagit ansvar för deras guldfiskar och katter samt ofta kört många mil i deras bilar.

Vi har låtit dessa familjer utnyttja oss på samma sätt. Utan någon ekonomisk ersättning från något håll. Den enda verkliga kostnaden för dessa semestrar är resan fram och tillbaka. Levnadsomkostnaden på orten är i de flesta fall ungefär samma som hemma.

Månadslånga vistelser på semestern

Metoden har fört oss till ibland månadslånga vistelser, bland annat i lyxiga orter vid Kaliforniens stränder, händelserika turer bland kängurur och koalor i Australien, svindlande vackra resor i skotska högländerna, närmast oändligt långa turer genom Islands natur fylld med vulkanisk hetta och isande glaciärkyla samt vistelser i europeiska storstäder fyllda med vacker kultur och spännande historia. Samt Medelhavets kuster med allt det innebär.

Dessa rader skriver jag från salongen i ett charmigt stadsradhus i Kanadas huvudstad Ottawa. Där vi nu planerar att ta del av landets spännande historia och kultur, se landskapet genom att företa långa bilresor samt besöka Niagarafallen. Medan det kanadensiska husets invånare vandrar runt i de medeltida kvarteren i Gamla stan i Stockholm, besöker regalskeppet Vasa, Abba-museet och planerar för en tur med övernattningar i skärgården.

Den enklaste formen av solidaritet: om du litar på mig, så lovar jag att lita på dig.

Den enda insatsen är nyfikenhet, en gnutta mod och framförallt en stor portion tillit. Den enklaste formen av solidaritet: om du litar på mig, så lovar jag att lita på dig.

Fördelarna med denna typ av semester förefaller överväldigande. Ända har våra berättelser genom åren nästan alltid möts med kommentarer i stil med: ”Fantastiskt. Men vi fattar inte hur ni törs. Det skulle vi inte göra. Någon vi inte känner … I våra sängar… vårt kök… Och bilen… Nej, aldrig…”

Låt mig redovisa några av svaren jag brukar ge.

Mina svar angående bostadsbyte

För det första, när ni bor på hotell, tar ni med egna lakan och madrasser? Eller antar ni att hotellets sängkläder är tvättade?

För det andra: om någon använder ditt porslin och dina kastruller, ditt mjöl, socker och kryddor – tror du att detta blir förorenat eller smittat med något?

För det tredje, något kan bli förstört eller gå sönder – självklart. Precis som du kan ställa till med något i den andras hem. Då får man ersätta det, precis som om man själv har sönder något i sitt eget hem. Här kommer tilliten in:  jag måste sköta mig om jag ska kunna kräva att den andra gör det.

För det fjärde – något kan bli stulet. Visst risken finns.  Men den kan minimeras. För kravet är att den du byter med ska kunna leva ett bra och fungerande liv i din bostad, inte ta del av hela ditt liv. Personliga och värdefulla ägodelar kan stoppas undan i ett låst rum eller skåp. Som finaste matsilvret och farfars värdefulla gitarr. Kanske också vasen från andra Mingdynastin, om du råkar äga en sådan.  Vad finns övrigt att stjäla från ett ordinärt hem? tv:n, kaffebryggaren?

Bilbyte kan vara känsligt

Om bil ingår i bytet kan det vara mer känsligt och oroligt. Å andra sidan ger det förstås en oerhörd frihet om man vill utforska en region i ett nytt land. Kravet vid bilbyten är att bilen är helförsäkrad. Och ett avtal om att betala självrisken om olyckan skulle vara framme.

Är du orolig – kolla med ditt försäkringsbolag. För den som bor i hyreslägenhet eller bostadsrätt skadar det inte att berätta för värd respektive bostadsrättsförening. Men jag har aldrig hört att det skulle vara något problem. Inget görs för ekonomisk vinning och varaktigheten är ofta bara några veckor per år. Precis som när du låter en god vän eller släkting låna din bostad någon gång.

Helt okända människor?

Men ändå – helt okända människor?

Nja, okända är de inte. Bytet föregås av tät mejlväxling där man berättar om sig själv, beskriver sin bostad och omgivning. Dessa kontakter är ofta roliga och givande. Verkliga strulputtar och eller oärliga personer skulle förmodligen inte lämna sitt eget boende till någon annan. De flesta bytessajter har dessutom ett ratingsystem där du i efterhand betygsätter huset du bott i samt hur bytespartnern uppfört sig. De med dåliga omdömen får inte många nya erbjudanden,

Vårt facit efter snart 40 byten är två holländska pojkar som med en boll spräckte en fönsterruta i vårt radhus. Och vi satt sönder en gammal stol i Palermo. Rutan kunde lagas till en rimlig kostnad för våra gäster. Stolen visade sig sönderäten av mask. Våra italienska vänner var tacksamma att den inte brakat när de själva satt i den.

Att komma i gång

Hur gör man? Det finns flera sajter på nätet som ordnar husbyten. Det är bara att googla. Upplägget är likartat. För en kostnad för någon tusenlapp per år lägger du upp din bostad som en annons på sajten och väljer sedan att kontakta de erbjudanden du finner lockande. Och du blir kontaktad av dem som gillar din bostad.

Törs du?

The post Bästa semestern bygger på tillit first appeared on Opulens.

TV/EKONOMI. I veckans krönika skriver Lars Thulin om SVT:s Ekonomibyrån. Ett program som han anser kan förbättras avsevärt genom ett vidgat socialt perspektiv. Inte minst när det gäller diskussionen om bostadspriser.

Något skaver med Ekonomibyrån

SVT har ett program som uppfyller public service-kravet på både upplysning och underhållning. Det heter Ekonomibyrån, sänds ganska sent på måndagskvällar, men kan ses när som helst på SVT Play.

Till det yttre är det bra, modern tv. Det tar upp en viktig del av vår tillvaro, ekonomin i stort och smått. Ämnena som avhandlas presenteras med klatschiga rubriker. Formatet är föredömligt anpassat till tittare som är vana att omedelbart scrolla vidare så fort något bli tungt och saggigt. Så faktabaserade inslag och utläggningar från experter varvas med smålustiga filmer samt korta intervjuer där vanliga människor fångade på gatan får tycka till.

De inbjudna gästerna är snygga och bra stajlade. Programledare är en prisad ekonomijournalist, Carolina Neurath Bengtsson. Hon är dessutom en attraktiv blondin, vars utseende och framtoning skulle kunna ge henne huvudroll i vilken tv-såpa som helst.

Med andra ord perfekt tv för en publik mitt i livet med hyfsad koll på verkligheten och sin tillvaro. Dock helt fostrade i nätets snabba flöden och Netflix-dramaturgi. Ändå skaver programmet för mig. Måhända beror det på att jag är en grinig gubbe, vars åsikter är på väg ut. Fast väl fortfarande har viss bäring.

Storfinansens vinkel råder

För att lyssna på samtalen mellan experterna, alltid tre stycken, runt redaktionens bord är lite som att hamna på ett glöggmingel i en fashionabel lägenhet på Östermalm. Eller på altanen på en kräftskiva i Torekov medan solen sänker sig i Kattegatt. Tillställningar där vackra människor kyligt och lite könlöst säger kloka och snusförnuftiga saker. Personer, vars mardröm är att deras lägenhet inte längre är värderad till över 15 miljoner kronor. Alternativt att deras hedgefond baserad i Gibraltar fallit dramatiskt. Vilket kan vara tecken på en nedgång i ekonomin som kan leda till att de måste avvakta med att teckna nytt leasingkontrakt på hustruns mysiga BMW Z3. Eller måhända tvingas hyra ut lägenheten i Åre denna påsk för att få ett hyfsat cash-flow för familjen.

Med andra ord, folket runt bordet är tjusigt, men talar om världen helt utifrån storfinansens vinkel och problemformulering. Samt gör då och då lite chica kopplingar till sina privatekonomier, vilka är ogripbara för många av tittarna. Sedan kryddar panelen allt med att prata det språk som kan kallas finanska. Ett tungomål där svengelska uttryck används om termer från börsgolvet på Wall Street. Dessutom är de till syvende och sist rörande eniga om det mesta. Vilket emellertid inte är bra tv.

Ekonomibyrån och bostadspriserna

Det som retar mig mest är att när bostadspriser kommer upp, vilket är ofta, sätts alltid likhetstecken mellan höjda priser och ordet bättre. När orosmolnen hopar sig över svenskarnas ekonomi försöker experterna lugna tittarna med att bostadspriser nog ändå kommer fortsätta stiga – det blir alltså bättre. Ingen fara på taket.

För vem, frågar sig en förvirrad tittare. Jo, för dem som redan har en fin plats i bostadskarusellen men är oroliga för att vinsten på deras boende inte ska bli så stor som de räknat med. För mäklare, då deras procentbaserade avgifter bygger på priserna. Därför betyder högre prisnivå rassel i egna plånboken. Samt givetvis för banker som får låna ut ännu mer och genom sitt saftiga räntenetto kan öka sina mångmiljardvinster samt bonusarna för företagsledningarna.

Men för dem som inte kommit in på marknaden? Som kämpar på i svindyra hyreslägenheter, bor i källaren i mammas och pappas villa, är inne på åttonde andrahandskontraktet – vad är bättre för dem? Att tröskeln in på marknaden höjs ännu mer? Vad betyder det för dem som inte kan flytta till orter med vettiga bopriser, för där finns inga bra jobb. Och inte kan ta de bra jobben, för på de orterna har de inte råd att bo.

Ska de hoppas på att staten ska ändra på reglerna så att tröskeln sänks? Kanske ge subventioner eller skattelättnader för dem som ska kunna köpa sin första bostad. Vilket då innebär att alla skattebetalare får pröjsa mer för att prisnivån ska kunna fortsätta stiga.

Ett tips till SVT om Eknomibyrån

Fast man ska inte bara gnälla. Så jag har gett SVT ett tips. Kanske nappar de. Jag vill att den vackra och påtagligt svala redaktionen på Ekonomibyrån ska våga tänka utanför boxen. Söka alternativa svar på frågan vad vi kan vänta oss av 2026. Och då också välja tre nya gäster. Exempelvis en socialsekreterare från Botkyrka kommun, någon som jobbar med skuldsanering samt en ensamstående förtidspensionerad kvinna som slitit hela yrkeslivet i hemtjänsten och nu ska få en saftig hyreshöjning samt dyrare sjukvård och mediciner. Hon som skruvar på sig när finansministern i ett av programmets inslag gör klart att hon i princip bara bryr sig om ”hårt arbetande svenskar som går till jobbet varje morgon.”

Diskussionen runt bordet blir då kanske mer högljudd och känslosam än tidigare. Måhända samtalet inte rör vad som är bullish och nitty-gritty på amerikanska marknaden för långa räntepapper och konvertibler. Ett möte med de gäster jag föreslår kan emellertid bli lysande tv. Under förutsättning att den tjusiga programledaren klarar av att leda diskussionen.

The post För vem görs SVT:s program Ekonomibyrån? first appeared on Opulens.

SATIR.  Samuel Andersson har skrivit en dagsvers med anledning av att KPA pension kommer att tillåta investeringar i vapenindustrin (eller ”försvarsindustrin” som de utrycker det) från årsskiftet.

KPA – för krig är bra 

Gillar du vapen och ammunition

– minor och JAS-plan och pansarskott? 

Då kommer du älska vår tjänstepension.

(Bortse från folkmord och dylika brott.)

Värdet ska växa, vi sätter vårt hopp

till splittring och söndring och evig konflikt.

Fredsvänner, sorry, det finns inget stopp

– vi vinner på lögn och förbannad dikt. 

The post ”KPA – för krig är bra” – dagsvers first appeared on Opulens.

MATPRISERNA. Stämmer verkligen bilden av giriga handlare som omotiverat höjer matpriserna och därmed rånar svenska folket? Den frågan besvaras av Lars Thulin i veckans krönika.

Är handlarna verkligen giriga?

Matpriserna är i fokus, på grund av stora höjningar under en period samt löftet om sänkt matmoms. Den som följer debatten i tidningarna och på sociala medier får en bild av giriga handlare som omotiverat höjer priserna och därmed rånar svenska folket. För att stoppa miljoners miljoner i sina överfulla fickor. Och att den svenska mathandeln fungerar uselt.

Pressen och nätsajter jagar klick och gör världen svart och vit. Trots att världen oftast är grå med en rad ”å andra sidan”. Som journalist följde jag i decennier handeln och livsmedelsindustrin. Här kommer den grå bilden.

Den grå bilden av handlarnas villkor

1. Varför blir maten dyrare? Denna gång nästan enbart på grund av tillverkarna. Mejerier, bagerier, chokladfabriker med flera hävdar ökade kostnader och höjer sina priser. I de allra flesta fall skickar handeln höjningarna vidare till konsumenten. Enkelt exempel: säg att handeln får ett inpris på hundra kronor för en stor bit ost. Handeln har sedan kostnader för att du ska kunna ta osten från butikskylen: löner, hyror, energi, marknadsföring, allmänna avgifter med mera.

Sedan vill handlaren ha betalt för att kunna placera sina pengar i rörelsen. Annars kunde hen haft pengarna på banken. Genomsnittligt är handelns påslag cirka 20 procent, i det här fallet 20 kronor. I en butik med hyfsad lönsamhet går mellan tre och fyra procentenheter av detta till handlarens överskott. Därefter slänger staten på tolv procent i moms. Du får betala cirka 135 kronor för osten.

Om inpriset höjs till exempelvis 115 kronor blir priset till konsumenten med denna modell 155 kronor. Väljer handeln att behålla priset 135 blir osten en stor förlustaffär. flera sådana varor och rörelsen går snabbt omkull. Om handeln helt skippar sitt överskott blir priset i detta fall kanske 149 istället för 155.

Är allt handlarnas fel?

Jag har aldrig läst att förnumstiga krönikörer med ett ord ifrågasätter om leverantörer måste höja så mycket. Allt är handelns fel och den måste därför läxas upp av finansministern. Som dock vet hur handeln fungerar. Därför utmynnar dessa samtal i ingenting.

Det finns undersökningar som visar att handlare på vissa varor nu höjt priset mer än vad som anses motiverat av den som undersöker. Så fungerar en marknad: i vissa lägen höjs marginalen, i andra fall sänks den. Men det är inte huvudsakligen handeln som i nuläget står för höjningen

Aktuella siffror från handeln

2. Är våra handlare mer giriga än omvärldens? Hur ser vinsterna där ut, räknat på rörelsemarginalen, alltså hur mycket i procent som blir över på butikens omsättning? Aktuella siffror säger Axfood (som äger Willys och Hemköp) 3,9. Tesco, ledande i Storbritannien, 5,2, Kesko, dominant i Finland, 5,0, Salling Group, störst i Danmark, 3,3. Norgesgruppen, etta på sin marknad, 3,4. (Icas siffra något svårt att ange, då vinst uppstår både i det egenägda grossistledet och i varje enskilt ägd butik, men 3-4 procent i snitt är en hyfsad gissning, Vissa butiker tjänar betydligt mer, andra avsevärt mindre.)

Varför dominerar fyra aktörer?

3. Tyckarna upprörs över koncentrationen av handeln i Sverige. Ica, Axfood, Coop och Lidl dominerar totalt marknaden. Tyckarnas våta dröm är betydligt fler grossister som försörjer ”fria” butiker. Då skulle allt bli billigare och bättre. Så det så.

Men handel med livsmedel är en logistisk utmaning och är extremt volymberoende. Det är inte som att via nätet sälja en baddräkt från Kina. I stället handlar det om att butiker i ett stort och glesbefolkat land sju dagar i veckan behöver ha bulkvaror, dessutom ofta känsliga för temperatur, datum och stötar.

Det   är inte bara krönikörer på Södermalm i Stockholm som vill hitta ätmogna och ekologiska avokador i sin butik en söndagskväll. Därtill ska Pekka och Gudrun utanför Arvidsjaur kunna köpa filmjölk och falukorv. Stora lager med kyl och frys, stora lastbilar och mil på vägar kostar. Nya grossister måste på något magiskt vis kapa dessa kostnader och bli bättre än jättarna. Hittills har ingen lyckats. Och fler lastbilar på vägarna räddar inte miljön.

Är vinsterna oskäliga?

4. I de allra flesta länder i västra Europa dominerar tre till fyra aktörer helt marknaden. Av samma skäl som här. Om Sverige vore ineffektivt med oskäliga vinster, skulle aktörer ta sig in för att ta del av kakan. Danska Netto försökte men drog sig ur. Norska Rema 1000 gjorde samma resa. Lidl lyckades, men först efter många år med förluster. Lidl ägs av en stiftelse med en långsiktighet som inget vanligt aktiebolag har.

En slutsats

Slutsats: Handlar man med mat och gör det bra finns ordentligt med pengar att tjäna. De gäller hela världen. Men hur ska handeln i Sverige organiseras för att kritikerna ska bli nöjda och kunderna erbjudas bra utbud och tillgänglighet? Ska staten lagstifta priser? Ska staten bli grossist? Ska staten subventionera nya aktörer?

Varför blöder Coop?

Intressant är att Ica, Axfood och Lidl har privata ägare. Coop är ägt av medlemmarna, och ska sätta kunden främst så ingen girig skurk tar deras pengar. Ica, Axfood och Lidl får hyfsade överskott, totalt på miljarder kronor. Coop, som varken är billigare eller bättre än sina konkurrenter har blött ekonomiskt i decennier och länge levt på att sälja av sina fasta tillgångar. Nu är dessa slut. Frågan man måste ställa sig är: vart tog och tar medlemmarnas pengar vägen?

The post Är det sant att handlarna rånar kunderna? first appeared on Opulens.

POLITIK. Vad kommer efter kapitalismen och hur kan mänskligheten skapa förutsättningar för något bättre? Den frågan försöker Emil Siekkinen besvara med utgångspunkt i Robin Wall Kimmerers bok”The Serviceberry”.

The serviceberry: an economy of gifts and abundance av Robin Wall Kimmerer
Förlag: Allen Lane

Den amerikanske litteraturkritikern och marxistiske statsvetaren Fredric Jameson har sagt att det i dag är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens slut.

Det skulle tyda på att mänskligheten besitter dålig fantasi. I sanningens namn finns det gott om alternativ till kapitalismen.

Alternativ till kapitalismen

I olika livsmiljöer hittas väl fungerande ekonomiska system.

Utvecklade ekosystem består av olika arter som tillsammans skapar livsmiljöer vilka gynnar alla inblandade arter. Den ekologiska ekonomi som dessa arter tillsammans skapar är cirkulär. Energi och kol tillförs genom fotosyntes och överförs till organismer via växters levande vävnader. Näringsämnen cirkulerar mellan växter, djur, mikrober, och jorden genom föda och nedbrytning av dött organiskt material och avfallsprodukter.

Skräp och sopor finns inte i denna ekonomi, utan allt återanvänds ständigt i detta kretslopp.

Och det mänskliga livets saga skrevs länge utan att kapitalismens linjära ekonomi var ett inslag i den. Denna berättelse är ännu inte färdigskriven, och i sin bok ”The serviceberry” berättar botanisten Robin Wall Kimmerer om alternativ till kapitalismens ekonomiska system.

Kimmerer tillhör den nordamerikanska ursprungsbefolkningen (potawatomi), och hämtar kritik av den rådande ekonomin från en medlem av stammen: Om det ekonomiska systemet – för att förhindra en ekonomisk kollaps – kräver att folk konsumerar mer resurser än jorden kan ersätta, är det då inte dags för en ny slags ekonomi?

Kapitalismen – ett omoget ekonomiskt system

Författaren föreslår att kapitalismen är ett omoget ekonomiskt system, och tycker det påminner om hur pionjärväxter efter en störning (som en skogsbrand) snabbt drar nytta av de öppna ytor som framträder i landskapet. Dessa växter konsumerar resurser snabbt, tränger undan alla andra, och förökar sig i hög takt. Det är dock ohållbart att i långa loppet fortsätta att använda så stora resurser, och tillväxten är dömd att avta.

Kapitalismens framväxt

Den störning som resulterat i kapitalismens framväxt skulle kunna vara kolonialismen. Under handelskapitalismens tid (från 1400- till 1700-talet) gav kolonierna tillgång till råvaror och nya marknader, medan slavhandel bidrog till en anhopning av kapital.

Den industriella revolutionen ökade behovet av råvaror och arbetskraft, vilket drev på den koloniala expansionen.

Kolonialismen drev på kapitalismen

Europeiska makter (och senare USA) använde kolonier för billig arbetskraft, resurser, och monopol på marknader, vilket påskyndade kapitalismens utveckling. Även efter den egentliga kolonialismens slut, fortsatte den ekonomiska exploateringen i form av neokolonialism och globala företag.

Vad är ekologisk succession?

Om kapitalismen blott är en pionjärväxt, vad kommer då efter den? I biologin talas om ekologisk succession Det är en kontinuerligt förekommande förändring i ett ekosystem, i vilken nya arter anländer, och tids nog ersätter befintliga arter.

Pionjärväxternas framfart avtar så småningom eftersom resurserna sinar. Inbördes konkurrens begränsar deras utbredning, och sjukdomar kan ansätta dem. Deras förhållningssätt till omvärlden gör att de med tiden ersätts av annan flora. Dessa växter (och svampar) växter långsammare i en omvärld med begränsade resurser. Konkurrens upphör inte att vara en del av tillvaron, men samarbeten mellan olika levande organismer är bokstavligen livsviktiga, och olika arter är ömsesidigt beroende av varandra.

Det ges och det fås.

Dessa livsmiljöer brukar kallas mogna och hållbara. De är mindre intresserade av individens bästa än av allas väl.

En gåvobaserad ekonomi

Biologen beskriver denna ekologiska ekonomi som en gåvobaserad ekonomi kännetecknad av en rättvis fördelning av ens överflöd, samt av olika arters ömsesidiga beroende av varandra.

Succession, berättar Kimmerer, kan inträffa på olika sätt. Ibland rör det sig om gradvisa förändringar. Det kan också handla om större störningar som omkullkastar status quo och ger nya arter utrymme. Vissa större störningar går det inte att återhämta sig från, menar hon, men andra störningar skapar utrymme för förnyelse och mångfald.

Störningar i kapitalismens maskineri, hävdar botanisten, kan skapa öppningar i det ekonomiska landskapet vilket ger utrymme åt alternativa ekonomier.

Att betala skatt är att hjälpa andra, men också att få hjälp av andra.

Kimmerer förespråkar en gåvobaserad ekonomi – alltså, en rättvis fördelning av ens överflöd. Det kan tyckas som om denna ekonomi endast kan vara småskalig, men om mängder av gåvobaserade ekonomier etablerar sig runt om i världen, så kan de påverka världen på ett betydande sätt.

Författaren berättar om lokalt förankrade, regenerativa, och symbiotiska ekonomier, och hon menar att betalandet av skatt också kan ses som en del av den gåvobaserade ekonomin. Att betala skatt är att hjälpa andra, men också att få hjälp av andra. Detta att betala skatt är detsamma som att dela med sig av sitt överflöd för att möjliggöra inslag i samhället som gynnar alla. Det är något som kan verka främmande för den som har svårt att få tillvaron att gå ihop ekonomiskt, men en grundanledning till att vissa lever i fattigdom är att en del andra – ett litet fåtal – är oerhört rika.

Därför är det rimligt att skattesatsen är progressiv, det vill säga att skatten i procent ökar med beskattningsunderlagets storlek.

Den som har ett större överflöd bör dela med sig av detta överflöd i större utsträckning än någon som endast har litet att dela med sig av. ”Det välstånd och den trygghet vi längtar efter,” säger professor Kimmerer, ”kan tillgodoses redan nu om vi delar det vi har.”

Överflöd, menar biologen, uppstår inte genom att det som finns slösas bort, utan genom att det ständigt cirkulerar i tillvaron. Det växande antal människor som svälter, klimatkatastrofen, och förlusten av biologisk mångfald är konsekvensen av det slöseri som är ohämmad mänsklig konsumtion.

En renodlad kapitalism är svår att finna i världen i dag, och möjligen kommer den att delvis eller helt att ersättas av en slags parallell evolution, i vilken andra system växer fram vid sidan av, och så småningom underminerar, den rådande ordningen.

Detta påminner då om hur ekologiska successioner fungerar – pionjärväxter dominerar först, men sakta förändras miljön tills de inte längre har samma fördel.

Kan kapitalismens inflytande minska?

Om cirkulär ekonomi, lokal hållbarhet, och ett gemensamt delande av resurser kan växa och förminska kapitalismens inflytande över världen, så kan den till slut möjligen bli en av många ekonomiska modeller.

Kanske kommer den att leva kvar som en del av en större väv, men i en mer marginell och reglerad form, ungefär som gamla koloniala nationers lämningar återstår, utan att de längre styr världen.

Inget varar för alltid. System kommer och går, och förändring är det enda som är konstant i tillvaron.

Vad kommer efter det rådande ekonomiska systemet, och hur kan mänskligheten skapa förutsättningar för något bättre?

Vilka berättelser som lyfts fram spelar en betydande roll i detta förändringsarbete.

En av dessa berättelser är ”The serviceberry” av Robin Wall Kimmerer.

The post Vad kommer efter kapitalismen? first appeared on Opulens.

KONST/POLITIK. Maria Johansson har skrivit en krönika om konstnärers villkor i dagens samhälle. Hon reflekterar också över fenomenet chockhöjda hyror.

Hatar samhället konst?

Jag tror inte samhället hatar konst. Jag tror tvärtom att de flesta älskar konst. Man älskar att höra om van Goghs strävsamma liv, besöka Carl Larsson-gården på sommaren eller betrakta stora Monetmålningar av näckrosdammar på ett konstmuseum. På samma självklara vis som så gott som alla har en relation till musik eller litteratur.

Men jag undrar om samhället tycker om konstnärer? Man vill gärna ta del av konsten, men det är inte så självklart att skapa goda villkor för dess tillkomst.

Konsten tas nog i hög grad för given, den ska bara finnas där. Man ger utrymme för att de mest namnkunniga ska kunna verka. Men att även de övriga konstnärerna behöver möjliga villkor för att ett konstklimat ska bära frukt saknas en djupare förståelse för.

Jag är inte säker på att konstetablissemanget (som jag tänker är de statliga och kommunala konstråden, konstnärsnämnden och de inre cirklarna på ledande kultursidor, konstmuseer och gallerier) självt inser det, med tanke på hur få som ges möjligheter att fortsätta utvecklas genom stipendier, uppdrag och utställningar.

Allt satsas på ett fåtal konstnärer

Förr var det mer uppdelat, de största konstnärerna blev utställande konstnärer medan övriga ägnade sig åt offentliga uppdrag och blev lärare. I dag tycks alla ägg läggas i en och samma korg. I sportvärlden har man förstått vikten av att odla brett för att få fram stora talanger, i konstvärlden gör man tvärtom, satsar allt på några få.

Jag tror att bristen på respekt från samhällets sida gentemot konstnärer bottnar i att ett konstnärskap inte är kommersiellt på det sätt som företag vanligtvis är.

Drivkraften bakom är inte ekonomisk vinst. Samhällsapparaten har inte förståelse för dem som inte tänker kommersiellt. Är en verksamhet inte ekonomiskt lönsam bör den läggas ner. Speciellt i tider som nu, när vi behöver konsten som mest. När ekonomin stramas åt och även vård, skola och omsorg drabbas av nedskärningar.

Ateljésituationen i Stocholm

Kulturförvaltningens ateljékö förmedlar ateljéer och ateljébostäder för konstnärer som finns i Stockholms stads fastigheter. Det är de förtroendevalda i fastighetsnämnden som beslutar om vad som ska hända med stadens fastigheter. Fastighetskontoret ska sedan utföra nämndens beslut. Nu har man beslutat att rusta upp den gamla skolan i Midsommarkransen och Änkehuset i Vasastan, som är fulla av konstnärsateljéer.

Man vill (lyx)renovera ateljéerna och sen chockhöja hyran. Varför det? Konstnärer vill sällan ha topprenoverade lokaler. Varför frågar man inte konstnärerna vad de vill? Konstnärer letar alltid bland halvskabbiga lokaler för att få en låg hyra. Eftersom verksamheten sällan är kommersiellt framgångsrik. Samhället utvecklas, genom Stockholms stads tänkande, bort från verkligheten.

Varför inte respektera konstnärerna så mycket att man lyssnar på vilka behov de har lokalmässigt när man renoverar? De kulturlotsar Stockholms stad har anställt för att stötta när man letar efter nya och fler ateljélokaler tenderar att leda till att man satsar på välutrustade fastighetslokaler med marknadshyra. Frågan är hur realistiskt det är för konstnärerna?

Ragna Berlin och Konstpool

Förra veckan begravdes Ragna Berlin. Det kändes bra att vara med och ta avsked av Ragna.

Hon var min chef när jag jobbade på Konstpool. Som är ett verktyg för konstnärer och uppdragsgivare att lättare hantera de alltmer komplexa ansökningarna av offentliga konstnärliga uppdrag.

Det fick mig att minnas hur min respekt växte för hennes arbete med att etablera Konstpool under den tid vi samarbetade. Utan hennes ideella arbete under många år hade det inte blivit verklighet. Idag är Konstpool ett oumbärligt verktyg vid utlysningar av offentliga uppdrag.

Chockhöjda hyror

Jag kommer att tänka på det stambyte som pågår i hyreshuset där jag bor. Och konsekvenserna som följer på  det. Detta har egentligen inget med kultur och samhällets syn på konstnärer att göra, men jag vill ändå nämna det för att understryka som ännu ett exempel på en samhällelig tendens att brista i respekt mot individen till förmån för ekonomisk vinning.

Man chockhöjer nämligen hyran i samband med stambytet och det kan bli en höjning upp till 70 procent. Samtidigt som man väljer att lägga samma gråa plastmatta i alla rum i alla lägenheter. Hyresgäster ska i framtiden inte erbjudas ett vardagsrum med parkettgolv eller plankgolv.

Varför inte fråga hyresgästerna hur de vill ha det? Av någon anledning finns det inte utrymme för den aspekten längre. Hyran sätts numera efter en lag kallad Allbolagen som klubbades av Reinfeldts regering 2015.

Den lista man tidigare utgick ifrån när man fastställer hyran slopades. Det innebär att en lägenhet med lägre standard kan få samma hyra som en med högre standard beroende på fastighetens bruksvärde och hyror i intilliggande fastigheter.

I have a dream

I have a dream. En dröm om ett samhälle som inser att konst är samhällets själ. En dröm om ett samhälle där det är självklart att konstnärer kan få arbetslokaler med hyresnivåer i proportion till en icke kommersiell verksamhet.

The post Maria Johansson: ”I have a dream” first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Elakt och drastiskt kan sägas att högern älskar skattepengar man kan sno åt sig och stoppa i egna plånböcker, men hatar skatter som går tillbaka till medborgarna i form av service.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

I högerns värld är skattesänkningar självändamål. Precis som privatiseringar. Om effekterna av åtgärderna är bra eller dåliga är ovidkommande.

Så vår regering, styrd av SD, dånar på med skattesänkningar i ett läge med krisande kommuner och regioner, en skola i fritt fall kvalitetsmässigt, en infrastruktur där järnvägar och VA-system bokstavligt faller i bitar samt ett försvar som måste väckas till liv när krigiska grannen i öst mullrar. Ett försvar som tidigare högerregeringar ansåg vara ett onödigt särintresse.

Sänkta skatter för högerns favoriter

Skattesänkningarna går främst till dem som högern gullar med – de som tjänar mest. Samt till dem som det nyssnazistiska partiet gullar med – snusare, älskare av plastpåsar och personer som gärna kör långt i bränsleslukande bilar.

För högern är skatt alltid lika med stöld från medborgarna. Skatt är sedlar som körs genom en dokumentförstörare. Att skattepengar kan göra nytta för samhället eller att det blir problem om skatten inte räcker till, är tankar som inte fått plats i högerns DNA-kod.

Högern föredrar alltid sänkt skatt

Fast det väsentliga är väl inte om skattesatsen är säg 41 procent eller 35.  Utan vad vi medborgare får för pengarna. Personligen betalar jag hellre den högre satsen om pengarna går tillbaka till mig och övriga medborgare i form av bra service, främst i vård, skola och omsorg. Men i högerns värld är 35 procent alltid bättre även om gemensamma åtaganden sätts på svältkur. Bra är också om en del av skattepengarna går rakt ner i riskkapitalisters fickor i form av vinster som de tar ut för att driva vård, skola och omsorg. Detta via bolag som ofta ägs, eller drivs, av högerns bästa lekkamrater.

Elakt och drastiskt kan sägas att högern älskar skattepengar man kan sno åt sig och stoppa i egna plånböcker, men hatar skatter som går tillbaka till medborgarna i form av service.

Ekonomi är sällan så svårt. Alla som hyfsat kan sköta sitt hushåll fattar samma saker som en finansminister. Nämligen att i princip ingenting är gratis och att det ofta är en fråga om från vilket konto en kostnad ska dras, samt till vilket konto som räkningen ska betalas. Betala måste man i alla fall.

Den amerikanska synen på skatter

I USA är skatterna lägre. Men den normala familjen som vill ha en bra sjukvård och där barnen ska kunna utbilda sig på högskolan, betalar betydligt mer för sin samhälleliga service än vad man gör i övriga västvärlden. Det amerikanska systemet föder dessutom en undervegetation av verksamheter – mängder av försäkringsbolag för sjukvården samt en armé av advokater som ständigt ska stämma allt och alla. En väsentlig del av kostnaden för sjukhus i USA går till försäkringar och lagkunniga för att skydda mot stämningar för sådant som kan betraktas som felaktiga behandlingar. Jurister jobbar inte gratis.

I USA kämpar alltså inte högern mot skattefinansierade verksamheter av ekonomiska skäl, eftersom skillnaden på notorna jämfört med privata alternativ inte är högre utan lägre. Nej, motståndet är helt ideologiskt, precis som den svenska högerns hat mot skatter i allmänhet, precis som dess reservationslösa kärlek till skattesänkningar. Ledande politiker i USA dömer ut ett system med skattefinansierad vård som kommunism. Något ologiskt för i så fall är nästan hela västvärlden kommunistisk, även USA:s granne i norr, Kanada. Men i kampen mellan ideologi och logik vinner oftast ideologin på knockout.

Mer pengar till de rikaste

Det bärande i den klassiska högerns sätt att se på skattefinansierade verksamheter är att i den modellen kan en del av de pengar man betalar in vid några tillfällen gå till att hjälpa andra. Med det underförstådda löftet att jag då själv kan få pengar när jag behöver det. För många är denna tankegång ett exempel på solidaritet. För högern är det kommunism. Därför så avskyvärd att den riskerar att resultera i ett blodtryck så högt att en stroke lurar runt hörnet. I det läget är den bästa medicinen att ha en finansminister som Elisabeth Svantesson.

Hennes och övriga högertänkares försvar för mer pengar till de rikaste är smul-modellen. Att när de välbeställda får mer pengar så sipprar en del smulor från deras kalas ner i folkdjupet, vilket sätter fart på ekonomin. De rikas konsumtion ger jobb, som kan ge mer konsumtion, som kan ge…. På ekonomispråk kallas det multiplikatoreffekter.

Problemet med modellen är att extra pengar till de rikaste ofta i liten utsträckning går till utlägg som gynnar landet i stort. Utan främst till sparande och ren lyxkonsumtion, ofta med vinnare långt utanför våra gränser. Extra pengar till normalt avlönade kan gå till mer och bättre mat från Willys, kläder från svenska butiker samt behövlig renovering av det egna huset. Det ger multiplikatoreffekter. Fler andelar i högriskfonder baserade i Gibraltar eller Lichtenstein, dyr konst samt jorden-runt-resor ger inte dessa effekter.

Givetvis är allt en glidande skala. Skattesänkningar ska inte vara självändamål. Fast inte heller höga skatter. Det vi betalar för via skattsedeln måste skötas effektivt. Men våra skattepengar ska inte stoppas i bankomater där näringslivet och högerns kompisar kan tanka ut stora belopp till egna plånböcker. Så sker idag med Tidölagets mycket goda minne.

The post För högern är skatt lika med stöld first appeared on Opulens.

POLITIK. Har inte de gängkriminella skapat ett parallellt näringsliv vid det här laget? Med koncerner och konglomerat, företag och ideella verksamheter, chefer och anställda, karriärrådgivning, praktiktjänster, rekryteringsapparater och talangscouting. Samt marknadsavdelningar, utbildningsväsen och avgångsvederlag. Ett parallellsamhälle i all sin bokstavlighet: ett arbetssamhällets onda tvilling. Varför duger inte det näringsliv vi redan har?

Jag raljerar såklart! Men kan det vara så att nyckelhålet till det gängse arbetssamhället är så trångt, och trygghetssamhällets golv så bräckligt, att bluffen om ett samhälle som är till för alla möjliggjort för den undre världen att utnyttja situationen? Efterfrågan på ett samhälle som är till för alla finns ju alltid. Men alla lösningar är inte hälsosamma. Nu skriker väljarna efter poliskommissarier och kriminologer när de borde söka audiens hos sociologerna.

Ekonomin tillåter ett samhälle som är till för alla om vi kräver det. Men någon tog uppenbarligen Darwin på för stort allvar. För inte tror du väl att ”Get rich or die trying” fick fäste för att låtarna är bra?

CHRISTOPHER ANDERSSON

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Get rich or die tryin’” first appeared on Opulens.

KAPITALISM. ”Jag rekommenderar alltså boken för den som vill få inblick i kapitalismens logik. Men var beredda på det djupa allvar som tynger boken,” skriver Lis Lovén som läst Tommy Jensens bok Kapitalism.

Kapitalism av Tommy Jensen
Black Island Books

Kanske, tänker jag slugt, kan vi äntligen göra oss av med kommunismen för att rätt förstå Marx, och verkligen förstå kapitalismens inneboende logik. För logik finns det i massor. Även jag som är förhållandevis okunnig när det gäller ekonomisk teori kan ta till mig Tommy Jensens bok som  har titeln Kapitalism och undertiteln organiserandet av ojämlikhet och naturförstörelse.

Boken är på ett vis lätt att läsa, men sedan när jag återvänder till texten för att fundera över vad jag fastnade för så har jag svårt att sammanfatta vad jag läst. Men jag försöker ändå. Det finns något lockande med vad kapitalismen utlovar. Allt kan säljas och i ekonomins efterföljd kommer det gränslösa som öppnar upp för en hel värld. Allt är en arena i den globala kapitalismen, men inte alla är fria aktörer. Vi har hamnat i buken på den ekonomi som svalt oss med löften om att allt är möjligt. Jag har till och med en skev uppfattning om att kapitalismen kan sälja ”rätt” slags radikala böcker och därmed inlemma oss än en gång i löftet om att vi faktiskt är fria individer.

Tommy Jensen tror att kapitalismen är konstruerad av oss människor, alltså går det att komma åt den. Men grejen med dess löfte tycks mig vara att den är naturgiven, att den vuxit fram ur historiska och kulturella förutsättningar.

Kapitalismen styr men den tycks styra bortom mänskliga principer. Det är något spöklikt med den värld vi lever i och kanske är det därför många ger upp hoppet om att vi kan komma till rätta med de globala problemen, inte minst miljöproblemen. Och eftersom vi blir individualister på kapitalets marknad känner vi oss maktlösa i en värld vi inte kan överblicka.

Det är som om allt hänger på individen. Därför tänker Jensen att det är kollektiva lösningar vi borde ha. Något större som lyfter bördan från våra egna privata val. Ja, kapitalism och borgerlig privatism hänger ihop. Alltså är dess grenverk något som kryper in i den privata sfären. Kapitalismen slinker in i våra privata liv. Den omgärdar oss överallt.

Det är som om vi måste sälja oss själva för att vara gångbara. Kapitalismens logik är ju att få allt i dess väg att ge avkastning. Allt ska öka profiten och i kapitalets logik ska vi äta vad som serveras. Men i en värld där individen har löfte om att vara totalt fri blir människan beroende av profitens löfte även om många i fattiga länder hamnar utanför.

Om vi blir arbetslösa eller fattiga beror problemet på oss själva. Och det utanförskap som skapas i kapitalismens kölvatten blir ett politiskt problem. Det tycks mig som att just detta är en paradox.

Kapitalismen vill täcka in allt men skapar ett ojämlikt samhälle där några hamnar utanför. Och de som är utanför drömmer om att bli rika för att höra till. 

På ett sätt förstår jag logiken och på ett annat plan hamnar jag i motsägelser. När jag vänder tillbaka till bokens innehåll känner jag en viss uppgivenhet. Och att ge upp är ju känslan kapitalismen i sig kan ge oss. Ge upp för att lösningen på dess problematik tycks hänga på oss som individer. Och inte många av oss i dagens samhälle vill organisera sig.  Men Jensen tror att vi kan avmystifiera kapitalismen för att sedan avveckla den. Och denna avveckling måste då utgå från politiska beslut.

När jag kommer till kapitlet om tillväxt tröttnar jag rejält, men inte för att texten är dåligt skriven. Det är snarast ämnets omåttliga tyngd och allvar som gör att mitt fokus släpper.  

Jensen lägger fram sin kunskap på ett bra sätt, men hopplösheten griper mig ändå. Han tror att det kan finnas marknader med få inslag av kapitalism och han lotsar läsaren genom den slags omvälvning som behövs för att ta oss dit. Ja, det hela verkar vettigt men svårt för mig att återge på bästa sätt. Jag rekommenderar alltså boken till alla som vill få inblick i kapitalismens logik. Men var beredda på det djupa allvar som tynger boken.

The post En inblick i kapitalismens logik first appeared on Opulens.

FALLSKÄRMAR. ”Det mest upprörande med förmånerna för näringslivets toppar är enligt min åsikt inte fallskärmar eller höga löner. Däremot måste systemet med bonusar som numera anses som självklara ifrågsättas.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Det faktum att Anna Kinberg Batra, f d landshövding i Stockholm, anses ha fått en gyllene fallskärm på fem år har upprört många. Alla som är politiskt korrekta kräver nu att reglerna görs om. För fallskärmar är fel. Efter ett yrkesliv där jag tidvis följt några av näringslivets toppar från sidlinjen anser jag att debatten måste hyfsas. Fallskärmar är bra, ibland nödvändiga för att arbetslivet ska fungera.

Bakgrunden till Batra-debatten

Låt oss se på bakgrunden till debatten om Batra. Att hon är olämplig som landshövding är klart. Hon har gjort fatala misstag och tycks ha drunknat i tron på sin förträfflighet och rättfärdighet. JO:s kritik av henne var, på sitt torra språk, en total utskällning och sågning.

Men Batras fallskärm innebär inte att hon kan rulla tummarna i fem år eller ta nytt jobb och få dubbel lön. Hon är fortsatt anställd av regeringen. Det är deras sak att se till att hon gör skälig nytta för pengarna. Gör hon inte det kan hon måhända avskedas för arbetsvägran.

Vad är en fallskärm?

Varför behövs fallskärmar för näringslivets och politikens toppar och vad är egentligen en fallskärm? Jo, i detta sammanhang ett avtal som gör att en person får betalt en tid efter att hen förlorat jobbet.

I den betydelsen har de flesta anställda i Sverige en form av fallskärm genom kollektivavtal. Det finns uppsägningstider och om ett företag helt går omkull finns en statlig lönegaranti. Få står utan lön dagen efter ett besked att en anställning ska avslutas.

Det som skiljer topparna i samhället från oss andra är att på toppen kan ingen stava till LAS, turordning eller facklig förhandling. På toppen finns inga krav på lagliga skäl för avsked. En styrelse kan helt lagligt säga omedelbart tack och adjö till en vd av vilket skäl som helst. Så fallskärmen ersätter i viss bemärkelse arbetslivets lagar.

VD är en nyckelposition

På toppen kan det behövas att folk genast ersätts. Det behöver inte bero på misskötsel, typ Batra, utan för att omständigheter i omvärlden kräver det: nya ägare, ny inriktning på verksamheten, att VD och styrelse är oense om något och så vidare. VD är en nyckelposition och mycket står på spel, i förlängningen företagets väl och ve.

För att ett byte ska ske snabbt ska en styrelse inte behöva tänka: men hur ska hen kunna sätta mat på bordet till familjen då? Kan vi verkligen göra så? Problemet är löst på förhand, hen får en tid på sig att söka nytt jobb utan att behöva ta omvägen om socialkontoret. Utan detta hade ett VD-jobb varit mindre attraktivt och kanske även skapat chefer och styrelser som varit mer rädda och oroliga i sin roller. Sådana behövs det inte fler av.

Fallskärmar en förutsättning

Fallskärmar är en förutsättning för att företag och organisationer ska fungera effektivt. Sedan kan man ha synpunkter på storleken och detaljer i avtalet. Två år är ganska vanlig tid och det är väl rimligt. Men i upprörda artiklar framstår de villkoren som gyllene. För där brukar skribenter ta med den stora månadslönen, gärna kasta på sociala kostnader och multiplicera med 24. Då blir fallskärmar gyllene.

Bonussystemet måste ifrågasättas

Det mest upprörande med förmånerna för näringslivets toppar är enligt min åsikt inte fallskärmar eller höga löner. Däremot måste systemet med bonusar som numera anses som självklara ifrågsättas.. Varför anses bonusar vara självklara? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Att en lön är hög kan motiveras med ansvar och förmodligen stor arbetsbelastning. Men sedan ska en massa extra slantar betalas av dimmigt uttryckta anledningar och på konstiga grunder.

När jag ställde frågan till berörda var svaret att bonusen behövdes för att personen skulle anstränga sig och ”lägga manken till”. Obegripligt argument, är det inte därför lönen är hög? Måste man dessutom ha extra betalt för att göra jobbet på allvar? Flytta över detta till andra delar av samhället. En chefskirurg på en hjärtavdelning är värd hög lön på grund av stort ansvar. Ska hen ha extra betalt för att fundera på om hen skär rätt eller fel? Eller en lokförare? Hen har betalt för att köra tåget. Ska hen sedan få extra ersättning för att bry sig om signaler visar rött eller grönt?

Dessutom ändras ofta kriterierna för bonus för att de i princip alltid ska ge utdelning. Det naturliga är att den sätts i relation till det ekonomiska resultatet. På något sätt rimligt – VD får en del av vinsten, en slags provision. Men om detta inte ger pengar kan bonus sättas i relation till aktiekursen. Det kan leda helt fel. Aktiekurser handlar bara om förväntningar. IT-bubblan lärde oss att bolag med jätteförluster kunde ha aktiekurser i monsterformat. Det finns många exempel på att kurser bedrägligt blåsts upp med enda skäl att fixa bonusar.

Bonusar handlar om ren girighet

Om inte det ger utdelning kan bonus sättas på kassaflödet, det mått som mäter hur mycket pengar som kommer in i respektive lämnar företaget. Det säger inte entydigt om bolaget lyckats eller ens är lönsamt.

Dessutom är det måhända när ett bolag får rejäla problem, som uppmuntran behövs. Då krävs det mycket av en företagsledning för att lyckas när det är tung uppförsbacke och kraven från alla från ägare till kunder och anställda blir stenhårda.

Bonussystemet handlar ytterst om ren girighet. Det gäller inte för fallskärmar.

The post Fallskärmar behövs om arbetslivet ska fungera first appeared on Opulens.

UTANFÖRSKAP. Carsten Palmer Schale förordar ett samhälle “byggt på något så gammaldags som frihet, jämlikhet och syskonskap”. Han föreslår därför införandet av en medborgarinkomst.

Behöver man anstränga sig för att klara ekonomin? Nej. Man kan exempelvis ärva, leva på räntor eller låta ”kapitalet arbeta”. Kan man anstränga sig, mycket, utan att klara sig ekonomiskt? Ja. Exempelvis genom att deltidsarbeta, jaga efter timmar eller hamna i vårt moderna Sveriges verkliga slaveri: gig. Arbete förefaller med andra ord inte att på ett enkelt vis vara förknippat med vare sig ekonomisk belöning eller ansträngning. Är inte detta märkligt? För mig är det så. Men inte för regeringen eller majoriteten av oppositionen.

Arbetet har inte längre ett självklart innehåll. Arbetet är en kulturellt betingad form sedan ungefär 150 år. Denna form, som skiljer agnarna från vetet, är för majoriteten av oss lönearbetet. En form som gör att en del människor lever gott, medan andra tvingas till slaveri och förnedring. Men denna form uppfostras vi till att anamma. Från det att vi är barn till dess att vi är formellt myndiga. Hela samhället understöder denna linje. Inte minst dresseras vi till detta tänkande i skolan.

Samhällets värdegemenskap har kommit i otakt med de reella existensvillkoren. De sociala konsekvenserna av arbetslösheten – lönearbetslösheten – bör därför ses i sitt kulturella sammanhang, dvs. i ljuset av vilka värderingar och materiella villkor som de facto råder.

Parollerna om allas arbetsvilja och arbete till varje pris, för att inte tala om den så kallade arbetslinjen, förstärker de lönearbetslösas (som inte ärvt en förmögenhet eller så, ty detta är legitimt) förtryck och självdisciplinering – dvs. anpassar dem till det rådande arbetslivets rådande ordning. Och med detta sätt att naturalisera det kulturellt rotade lönearbetet mister vi förmågan att uppfatta det historiskt specifika i vår nuvarande situation.

Vi är helt enkelt uppfostrade och skolade till att bejaka lönearbetet som form för våra produktiva aktiviteter och som form för gemenskap (andra innanförskap är inte tänkbara) – och samtidigt förneka dess inre motsättningar och förekomsten av eventuella alternativ. Kanske är det dock inte arbetslösheten som är det egentliga problemet – kanske är det istället lönearbetskulturens former och ofta godtyckliga uttryck.

Hur då med skolan? Vi odlar en myt om skolutbildning: utbildning (i motsats till bildning) har upphöjts till modern dogm, en helig ko som alla obligatoriskt dyrkar, tjänar och underkastar sig, trots att den inte ger någon verklig andlig näring i utbyte. Skolan har svikit våra individuella behov, då den stöder bedrägliga idéer om ”framsteg” och utveckling som en följd av tron att ständigt ökande ekonomisk tillväxt, konsumtion och vinst är de rätta måttstockarna för bedömning av den mänskliga livskvalitén.

Själv är jag mer än kritisk till detta tänkande. Jag förordar istället ett samhälle byggt på något så gammaldags som frihet, jämlikhet och syskonskap. På gemenskap och självförverkligande. På solidaritet, människovärde och verkligt miljöengagemang.

Jag föreslår därför införandet av en medborgarinkomst. Jag föreslår samtidigt en omdefiniering av det suspekta begreppet ”utanförskap”. Låt detta exempelvis inkludera bristande kulturell kompetens, bristande empati, bristande respekt för alla människors verkligt lika värde. Idag tycks utanförskap närmast vara synonymt med att inte vara stämplad som löntagare.

The post Vi behöver ett samhälle byggt på frihet, jämlikhet och syskonskap first appeared on Opulens.

FALSK MATEMATIK. “Förluster av skogar och andra ekosystem undergräver vårt dagliga välbefinnande och hotar till och med börsens och bruttonationalproduktens framtid”, skriver John Reid och Thomas Lovejoy.

John Reid grundade the Conservation Strategy Fund, och är seniorekonom på Nia Tero. Thomas Lovejoy var the Amazon Biodiversity Centers president, och professor i miljövetenskap och -policy på George Mason University. I våras publicerade W. W. Norton förlag Reid och Lovejoys bok Ever Green: Saving Big forests to Save the Planet, som New York Review of Books beskrev som “the best current overview of global forest health.”.

Ekonomi är hur vi människor använder resurser för att överleva och nå lycka. Men en ekonomi som förstör kollektiva nyttigheter och förbiser större och intakta ekosystems värde är en misslyckad ekonomi. Till dags dato har förstörelsen av levande miljöer ibland varit en oavsiktlig bieffekt av ekonomisk aktivitet, och ibland en del av pionjärers, härskares, och entreprenörers avsiktliga planer. I bägge fallen var de flesta människor länge omedvetna om att produktionen av varor urholkade vårt ekonomiska systems biofysiska grundfundament. Tidigare skogsfragmenterare var oskyldigt omedvetna om den vetskap vi nu besitter: Detta kan inte fortgå. Vår planetära och ekonomiska hälsa är oförenlig med ytterligare skogslikvideringar. Till att börja med är bindandet av kol i intakt skogsmark, alltså skog som inte splittrats i enskilda bestånd, extremt undervärderat.

För att ge plats åt jordens skogar, inom det slags ekonomiska ramverk som styr regeringar och utvecklingsbanker, behöver vi en ekonomi som i stället för att utplåna naturen främjar den. Detta innebär inte att ekonomin måste krympa; det betyder att den till fullo kan förverkligas. Som Partha Dasgupta säger i sin 606 sidor långa rapport från 2021 till den brittiska staten, angående den biologiska mångfaldens ekonomi: ”Att hävda att det finns ett ’ekonomiskt skäl’ å ena sidan, och ett ’miljömässigt skäl’ å andra sidan, är att missförstå ekonomins natur.”

Världen behöver en ekonomi som prioriterar skogen, inte träden.

Ekonomi är vad vi kallar summan av vårt sammanlagda samspel med varandra och den materiella världen – inklusive skogarna – för att erhålla varor och tjänster som främjar vårt välbefinnande. Men de flesta av oss verkar i ekonomier som fullt lagligt fäller skogar tills de är för små att förlora sig i. Våra marknadsplatser tillåter handel med skogens delar, utan att bry sig om integriteten hos de större ekosystem som gör dessa delar möjliga. En av våra mest betydande utmaningar, när vi eftersträvar en framtid bestående av välmående skogar med icke fragmenterade biotoper, är att ändra på detta. Om vi misslyckas är följderna enkla att förutse: De stora skogarna kommer att fällas och försvinna, såsom de alltid fällts och utplånats på grund av rådande ekonomiska prioriteringar.

Världen behöver en ekonomi som prioriterar skogen, inte träden. I stället för att söka kompromisser som rör en hektar eller ens 50 000 hektar, bör vår ekonomi ta hänsyn till skogen som helhet.

Skogsorienterade mått bör bli del av vardagsdiskussionen angående hur väl ekonomin gör sitt jobb – alltså, hur väl den fördelar resurser för att uppnå mänskligt välbefinnande. I stället diskuterar våra beslutsfattare och ekonomiska reportrar följande: Det monetära värdet av allt vi producerar, det vill säga bruttonationalprodukten, eller BNP; BNP:s årliga tillväxttakt; dagsvärdet av förväntade framtida vinster i börsnoterade företag; andelen villiga arbetstagare som har jobb (arbetslöshetstalet); huruvida vårt samhälle säljer fler varor till andra, eller köper mer (handelsbalansen); och människors mentala beredskap att köpa (konsumentförtroendet). Med andra ord: Ett transaktionsraseri, en drös bestående av vinster, mänskligt slit, ett handelsförsprång gentemot andra nationer, och en benägenhet att köpa.

Detta är alltså våra viktigaste indikatorer för välbefinnande.

Under covid-19-pandemin strömmade människor till naturen i rekordstora skaror för att stärka humöret. Men förluster av skogar och andra ekosystem undergräver vårt dagliga välbefinnande och hotar till och med börsens och bruttonationalproduktens framtid – ändå behandlas dessa förluster som mindre viktiga. Ekonomisk utvidgning i alla legitima branscher rapporteras som något otvetydigt gott. Istället borde vi uppmana journalister att varje gång de rapporterar, fråga sig om det de beskriver gynnar naturen. Medierna skulle kunna inkludera klimatkostnader och klimatfördelar i all företagsrapportering. Det finns data som möjliggör mätande av de atmosfäriska följderna av byggande, oljeborrning, konsumtion, flygresor, och sjöfart. Varför inte redovisa dessa uppgifter? Ett annat steg i rätt riktning vore en kvartalsvis återkommande skogsrapport, och som berättar om förluster och vinster, fragmentering, skogars koldioxidbindande och avverkningars utsläpp, samt förändringar av skogars skyddsstatus. Global Forest Watch erbjuder redan det mesta av denna information online. Det hela bör bevakas med samma iver som alla konventionella mätningar av ekonomin bevakas.

Transparens av detta slag kommer att hjälpa konsumenter att göra genomtänkta och förnuftiga ekonomiska val, och uppmuntra regeringar och företag att göra bättre ifrån sig i skogsfrågor. En upplyst ekonomi kommer att hjälpa länder att utforma en skogspolitik som har en realistisk syn på marknadens begränsningar, som undviker oåterkalleliga förluster av natur och kultur, och som är geografiskt specifik och ambitiös.

John Reid och Thomas Lovejoy

The post Helgessän: Ekonomin behöver intakta skogar first appeared on Opulens.