SPRÄNGKRAFT. “Som en utmärkt medicin mot giftig vanebildning, framstår ofta nog aforismen”, skriver Carsten Palmer Schale.

I det att uppfatta eller uppleva något som självklart ligger en form av ofrihet. Till det självklara finns det, eller ser man, inget alternativ. Det självklara har jag inte valt, det har valt mig. Tanken på att det man ser som självklart bara är självklart om man ser det utifrån ett visst perspektiv är omöjlig. Att det självklara är självklart är självklart självklart. När man kan se att det som jag ser som självklart inte självklart är självklart sett ur ett annat perspektiv, ja då är det inte längre självklart.

Då inser jag att världen inte måste förstås eller vara på ett visst sätt, utan att den både kan förstås och skulle kunna vara annorlunda. Då finns det valmöjligheter. Och där det finns valmöjligheter finns det också ett embryo till frihet.

Det självklara är alltså en fråga om perspektiv och perspektivlöshet. Omvänt är ett perspektiv (och en viss form av perspektivlöshet) självklart när vi väl valt det. Positivismen är sålunda ett självklart perspektiv inom stora delar av den (åtminstone klassiska) naturvetenskapen och i vardagen. Omvänt är hermeneutiken för många samhällsvetare och humanister ett självklart perspektiv, eftersom detta perspektiv inte bara tillåter utan därtill uppmuntrar tanken att världen aldrig är något i sig – utan bara låter sig ses som något.

För positivisten (och vardagsmänniskan) är mångtydigheten ett problem, som ytterst hotar att leda till kaos. För hermeneutiker (och många konstnärer) är i stället entydigheten ett problem, som ytterst hotar att leda till förstening.

Positivistens strävan efter att avbilda verkligheten så som den faktiskt är, framstår i ett hermeneutiskt perspektiv som lika fruktlös som den realistiska målarens inom konsten. Det finns ingen verklighet som är oberoende av människan, hennes seende, språk och tolkningar. Åtminstone ingen värld att tala om. Hela den klassiska naturvetenskapen är inbäddad i en mycket speciell metod. Fiktionslitteraturen i en helt annan. Religionen och mystiken åter ett diametralt eget sätt att uppleva. Däremellan ryms världens aspekter.

Ytligt sett kan det naturligtvis tyckas vara en begränsning att det inte finns någon position utifrån vilken tillvaron kan betraktas på ett objektivt, distanserat och entydigt sätt. Men djupast sett ligger en väsentlig del av människans frihet i just denna ytliga begränsning. De möjliga perspektiven är otaliga. Likaså de tillfällen då olika perspektiv och människor kan mötas. Världen är sålunda långt ifrån uttömd eller färdigskapad.

Vilket är självklart.

Viktigt att hålla i minnet här, är emellertid, för det första, att vi talar om människor. För det andra att mycket nyttigt har åstadkommits inom ramen för ett mer eller mindre stängt perspektiv. För det tredje att till och med samma människa ibland kan förflytta sig mellan perspektiv. Också i kvalificerad bemärkelse. Betänk exempelvis bara hur Wittgenstein resonerar som ung, äldre och ännu äldre.

Faran ligger i att vi envar låser oss vid vardagliga och scientistiska perspektiv.

I den dagsaktuella debatten, om exempelvis klimatet eller coronapandemin, eller om socialt konstruerade könsroller och den klassiska nationalekonomins homo economicus, beaktas detta väldigt sällan. Att perspektiven kan variera högst betydligt, och att vad som kommer ut ur de olika perspektiven mycket väl kan vara inskränkt självklara allihop. Men bara inskränkt. Faran ligger i att vi envar låser oss vid vardagliga och scientistiska perspektiv. Så att vi blir blinda. Då har det självklara överträtt en sorts tröskel till det prekära.

Som en utmärkt medicin mot giftig vanebildning, framstår ofta nog aforismen. I sin förtätade och komplicerat enkla form kan den många gånger på ett överraskande sätt problematisera och tydliggöra, vända upp och ner och synliggöra, förvilla och förlösa, förvända och förändra.

Den polske författaren Stanislaw Jerzy Lec (1909-1966) har just i detta syfte formulerat en lång rad aforismer med stark effekt. Andra aforistiker med samma tyngd är naturligtvis Nietzsche, Alexander Weiss och (ställvis) Ekelund. Lec förefaller mig emellertid i det sammanhang vi här rör oss i ha särskild sprängkraft.

I ”Ofriserade tankar” (på svenska 2012) kan det exempelvis låta så här:

Det finns ingen botten. Det finns bara hinder på väg mot djupet.

Man må betänka att Giordano Bruno brändes i samma eld som Prometheus stulit.

För att höja moralen måste man sänka anspråken.

Min absoluta, och högst aktuella, favorit är dock:

Utsikten till världen kan man stänga ute med en tidning.

The post Från en kobbe i Bohuslän: De otaliga perspektiven first appeared on Opulens.

KLASS. “Det är politiska beslut som skapar sociala orättvisor.” Författaren Kristian Lundberg har tröttnat på den svenska debatten.

Det pågår en slags märklig icke-debatt i vårt land. Gärna med min hemstad Malmö i fokus. Det som skall förklaras är bland annat orsakerna till det våld och den kriminalitet vi kan läsa om mer eller mindre dagligen. Det är ett våld som på ett konkret sätt ingår i stadsbilden, som rent faktiskt påverkar en allt större del av stadens invånare. Det är unga män, tunga vapen. Det är till synes slumpartade skottlossningar som vilken dag som helst får konsekvenser långt bortom den kriminella världen.

Nu skriver stadens son, författaren Fredrik Ekelund, en mycket märklig text som enligt honom själv vill vara en del av en mer komplex förklaring. Det kan jag knappast påstå att han lyckas särskilt väl med. Han passerar däremot gränsen in till den rasistiska struktur som också den är en del av vår vardag här nere i Malmö. Demoniseringen. Selekteringen.

Fredrik Ekelund gör en vantolkning som det bara är möjligt att göra om man redan från början har en agenda klar för sig, nämligen att det på ett sätt ändå är uppenbart att det är invandringen som är en avgörande del av problemet. Ekelund skriver bland annat så här: ”I sin förtjänstfulla bok om Malmö, ”Framtidsstaden”, pekar Lars Åberg på en mängd andra faktorer som också bidrar till problemen: föråldrat klantänkande, reaktionär hederskultur, patriarkala värderingar, Ebo-lagstiftningen, en slapp vapenlagstiftning och en migrationspolitik som fått en gammal arbetarstad som Malmö att gå på knäna, till exempel”.

Det är självklart att patriarkala värderingar och en reaktionär hederskultur skall motarbetas, på alla sätt. Men det är trots allt en mikroskopisk del av problematiken. Men när vi utan att ens ha definierat innehållet skriver ut begrepp som patriarkala strukturer kan det faktiskt lika gärna handla om motorcykelklubbar för där kan man verkligen finna både patriarkala strukturer och hedersvåld. Men i Ekelunds värld är det uppenbart vilken grupp det handlar om, nämligen invandrarna. Ekelunds analys är både banal och grund. Han låter helt självklart oss förstå att problematiken naturligtvis beror på invandrare som lever ut både klantänkande och hederskultur. På det här sättet bygger han en förklaringsmodell som till slut helt saknar politisk relevans. Den består enbart av rasistiska schabloner. Det är häpnadsväckande att Ekelund helt väljer bort att förstå att Malmö ser ut så här till största delen beroende på ett antal politiska beslut. Det är beslut som har berört exempelvis skola, bibliotek, bostäder. Det är beslut som har fattats under en längre tid och vars konsekvenser vi har kunnat se växa med en förfärande hastighet.

Malmö är den stad i Sverige som har flest antal barn som lever i ekonomisk utsatthet. Det är helt ointressant för Ekelund. Han drar istället till med vapenlagstiftningen. Men det är inte heller det en självklar sanning att just den lagen skulle vara speciellt slapp. Den följer däremot ett antal rättsprinciper som Ekelund tycks vilja upphäva, nämligen att det skall finnas en trygghet i systemet. Det tar tid att påvisa ett brott. Det tar tid att ha ett demokratiskt rättssystem. Det är vad det kostar att ha en rättsstat. Det är det pris vi betalar för att inte på förhand döma människor utifrån exempelvis deras etnicitet. Och, så kommer Ekelunds själva grundförklaring till varför Malmö tycks ha tappat kontrollen över situationen, spiken i kistan till det vi ser äga rum: ”en migrationspolitik som fått en gammal arbetarstad som Malmö att gå på knäna, exempelvis.”

Det är häpnadsväckande, varken mer eller mindre. Det är ett tydligt exempel på politisk enfald. Det går att se en knivskarp klassgräns träda fram mellan våra olika stadsdelar. Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan barns rätt till kunskap, deras möjlighet att göra fria val. Det är heller inte pojken Staffan från stadsdelen Limhamn som avbryter sina grundskolestudier för att välja en kriminell yrkesbana. Det har därför heller inte varit ett problem att 22 procent av eleverna i stadens grundskolor saknar behörighet för vidare studier. Vi har ändå inte haft våra barn i den typen av skolor. Det är inte svårt att se från vilka delar av staden som den största andelen av icke behöriga elever kommer. Jag skulle vilja påstå att en avbruten grundskoleutbildning är ett betydligt större problem än exempelvis den nuvarande vapenlagstiftning eller detta mytiska klantänkande som tycks genomsyra Malmö.

Det må komma som en nyhet för vissa, men ingen föds till att bli kriminell. Det är en process i sig, en slags selektion som består också i att du fråntas dina möjligheter till fria val. I Rädda Barnens årsrapport från 2015 finns det en del intressant statistik. Det står bland annat att i stadsdel Rosengård lever 60.2 procent av barnen i ekonomisk utsatthet. Det är politiskt möjligt att förändra det, men vi har valt en annan väg, nämligen att inte ens befatta oss med problemet. Det är genom ett antal politiska beslut som vi har skapat en egendomslös klass som tvingas arbeta under i det närmaste slavliknande förhållanden. Det är politiska beslut vi hade kunnat förändra som gör att barn misslyckas med att få den grundläggande kunskap som borde vara självklar rättighet. Vi selekterar bort en viss grupp redan från början, sedan demoniserar vi den. Om detta talar knappast Ekelund, tvärtom. Det går att statiskt se att vi har skapat ett system där du inte bara föds in i fattigdom, du föds också till att misslyckas.

Det är naturligtvis ingen ursäkt för valet att bli kriminell. Men det kanske är så enkelt att det aldrig har funnits ett fritt val? Det är politiska beslut och inte klantänkande som skapar avgrundsdjupa klassklyftor.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

The post Invandringen är en mikroskopisk del av problemen first appeared on Opulens.