SOLIDARITET. “Den största välgöraren av alla är den trötta, fattiga, deprimerade solitären som aldrig orkar göra någonting”, skriver Christoffer Andersson.

Människor är stressade och ömtåliga, skräckslagna för att hamna i dålig dager i omgivningens ögon och myndigheternas register. Det “oordnade” livet har blivit synonymt med inaktivt, ensamt och eftersatt i det offentliga tycket. Rykte, image och slagord är livsnödvändigheter; det finns en toppen och en botten i människans inbördes näringskedja, en tidlös naturlag som vi aldrig lyckades undfly. Månlandningarna på 60- och 70-talet var frukten av årtionden av det kalla krigets kapplöpning: vår rymdhistorias största bragder var inget annat än en vändpunkt i en teknologisk kukmätartävling. Vad säger det om människan om inte en stiliserad hommage till hennes lystnad?

Rousseau skrev att han “känner människorna” och än kan ingen ta det ifrån honom. Han förebådade motupplysningens, romantikens och indirekt postmodernismens individualism. Han såg oss innan vi såg oss själva i vår rotlöshet, rastlöshet och ensamhet, “utmaningarna” som fyller våra mediala implikationer på 2000-talet. Det är vi “millennianer” som är upplysningens sista generation, det centraliserade förnuftets sista suck. Nästa generation kommer att vara fullfjädrade postmodernister; empatiserade, globaliserade, distanserade, subjektiviserade, med tillgång till ett virtuellt universum av möjligheter att underbygga vilka åsikter som helst. De kommer kanske våga sätta sig ner en gång för alla.

I den långa kampen mellan känslan och förnuftet ska känslan till slut segra och det firar vi genom att sluta förblindas inför det faktum att det enda sättet att göra världen jämställd i nivå med de premisser vi har satt upp är att göra mindre. Jag tänker inte använda det misstolkade begreppet “ge”, för det förlorade sin djupaste betydelse för länge sedan. Jag säger det jag har att säga på enklast möjliga sätt, så att det i möjligaste mån inte går att läsa in någonting annat i det jag skriver än det jag skriver: lägg av, du kan inte rädda världen genom att kämpa hårdare, du bidrar bara ytterligare till segregationen. Lägg ner dina storslagna planer, entreprenöriella satsningar och investeringar och besparingar och resor till Tahiti, bostadsjakter och långa shoppingdagar på Östermalm. Sluta spela efter konkurrensens deviser! Lägg av med dina insamlingar till Röda korset och alla syskonorganisationer som ska rädda världen åt dig. Lägg av med allt det där. Hemligheten bakom en jämställd glob är mycket enklare än så: existensminimum, enkelhet, begränsningar. Det rimmar illa med storslagna planer om din målsättning är global jämställdhet.

De där barnen i Afrika som svälter i sina mödrars armar, de svälter på grund av dina konsumtionsvanor. De försöker klara sig på det som blir kvar när du och dina likar har gjort vad ni tror att ni behöver för att “må bra”, ett begrepp ni inte ens har något rimligt svar på. De svälter och dör för att du kräver mer av livet än vad en globalt jämställd värld kan tillåta. Och du klär in dig i vilka visdomsord och välgörenhetsparadigm som helst som kan hjälpa dig att upprätthålla ett städat samvete för att du säger en sak och gör en annan. Den största välgöraren av alla är den trötta, fattiga, deprimerade solitären som aldrig orkar göra någonting och sitter hemma hela dagarna framför sin gamla teve i trasiga kalsonger och en gammal T-shirt han fick av någon han inte längre minns namnet på för åtta år sedan. Vad du än gör, hur hårt du än kämpar, du missledda entreprenör, kommer du aldrig bidra så mycket till den globala jämställdheten som solitären.

Heja passiviteten! Nu sätter vi oss unisont på våra arslen och räddar världen!

The post “Nu sätter vi oss på våra arslen och räddar världen” first appeared on Opulens.

“För min del handlar denna om något mycket vidare och djupare än barn eller barnbarn”, skriver Carsten Palmer Schale i en betraktelse om livets mening.

Både i radio och i olika tidningar, och i privata sammanhang, har det under den senaste tiden diskuterats en hel del om meningen med livet. Men också om barn; inte minst om frivillig barnlöshet. Bland många hävdas det samtidigt, inte minst i mina kretsar, att barnen är livets självklara mening och att – i min egen åldersgrupp – barnbarnen utgör ”livets efterrätt”. Jag är delvis av en annan åsikt.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Livets mening first appeared on Opulens.

TEAMWORK. Vi måste strunta i det uråldriga vi-och-dom-snittet och impulserna som pockar i våra hjärnor. Istället agera tillsammans och enas i insikten om att vi står inför ett gemensamt klimathot, skriver Erik Cardelús.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En sensommarmorgon ligger ett utskick i min mejlkorg. Titeln är: “Vad skiljer de som lyckas från de övriga?” Yrvaket slås jag av det klatschiga budskapet, den braskande säljpitchen. Här säljs en föreläsning där vi med några tusenlappar mindre i plånboken kan få exklusiva nycklar till att lyckas. Vi – till skillnad från ”de övriga.”

I tanken sitter jag på föreläsningen och lyssnar. Leende översköljs jag av jubel och aha-upplevelser. På podiet står en smartsnygg föreläsare som tvärsäkert och karismatiskt berättar om hur just jag och de andra betalande i salen kan lyckas och skilja ut oss från ”de övriga.”

Vitt och brett ritas det där magiska snittet som ska skilja oss från “de övriga”, penndraget som särar på kreti och pleti, som separarar vi och dom. Eller in-group och out-group, som det heter på psykologiska och sociologiska. Snittet som är inristat i människans DNA, som förföljer oss genom historien och som präglat det mesta på jorden. Snittet som markerar familjen, gruppen, flocken, gänget, klubben, företaget, organisationen och nationen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

På ”rätt sida” av snittet öppnas en bana där skinande framgångståg rusar mot framtiden. Tåg med begränsat antal biljetter, tåg dit många kallas men få blir utvalda, tåg där man sitter och njuter av landskapet alltmedan de övriga står kvar på stationen.

Något pinglar till i mejlkorgen. Det är en kompis som kommer med en uppmaning att stödja Greenpeace i kampen att få stopp på skogsbränderna i Amazonas regnskogar. Ty sedan flera dagar tillbaka brinner det okontrollerat i jordklotets viktigaste och rikaste biotop, helt i linje med de klimatförändringar som beskrivits så ofta. I närtid har vi nåtts av rapporter om omfattande skogsbränder i det kändistäta Kalifornien, på turistparadiset Gran Canaria och i de vida viddernas Sibirien.

Frågor lösgör sig. Hur mycket kan vi egentligen ”lyckas” på en planet som faller sönder? Kan vi skilja ut oss från ”de övriga” när det brinner runt omkring oss? Med andra ord: fungerar det uråldriga vi-och-dom-snittet nu när det verkar skita sig för oss alla? Funkar en Noaks ark eller Aniara i en sönderslagen värld? Kommer VIP-biljetterna att bli obrukbara och värdelösa?

Här uppstår risk för dålig stämning. För ingen exklusiv föreläsning och sylvass föreläsare kan prata bort att planeten mår illa (såvida hen inte förkastar vetenskapen). För vi befinner oss i ett eländigt tillstånd, ett uselt läge som drabbar oss här och nu och som kommer att slå ännu hårdare imorgon och mot kommande generationer. Ingen ny planet finns heller att fly till, ingen skinande framtidsfarkost som kan ta oss bort från den plats vi nu håller på att förstöra och förgöra. Varken Noaks ark, Aniara eller ens Tesla kommer kunna fixa det. Inte heller finns det några magiska tips, buzzwords eller superteknologier som ensamt kan få oss att slippa det klimatelände som ökar, dag för dag, månad för månad, år för år.

Så vad återstår? Ja, hur banalt och flummigt det än låter, behöver vi strunta i det där snittet och impulserna som pockar i våra hjärnor. Istället agera tillsammans och enas i insikten om att vi står inför ett gemensamt hot, en situation som vi alla ansvarar för och ingen kan fly. Solidaritet, samarbete och samhörighet. Eller teamwork, win-win och hållbar kapitalism, om vi inte kan släppa Mammon och Adam Smiths osynliga hand. Detta oavsett hur många exklusiva föreläsningar vi än besöker och hur många VIP-sällskap vi än tillhör.

The post När blir VIP-biljetten obrukbar? first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSKONTRAKTET. Jag finner det idag omöjligt att förbli en alltigenom laglydig medborgare. Moralens tvingande bud, de medmänskliga skyldigheterna, väger tyngre än en inhuman och orättfärdig lagstiftning, skriver Crister Enander i en rasande uppgörelse med en allt kallare samtid.

December, julmånaden som firas till minnet av Jesu födelse, borde vara en tid av glädje och tacksamhet.

Men december är ofta kall, vinden hård och svidande och tuggar sig in i märg och ben. Minusgraderna kryper neråt. Bland de allra fattigaste, till exempel de mentalsjuka som inte längre får den vård de behöver och många andra som piskats och drivits ut från samhällsgemenskapen, är det många — ja oanständigt många — som inte ens har tak över huvudet eller väggar som skyddar mot isvindarna.

Tidigt på morgonen, långt innan de välanpassade ens slagit upp ögonen och än mindre lämnat den varma sköna sängen och härliga inomhusvärmen, hämtas uteliggarna som dött av kylan under natten. Anonyma bilar rullar fram i skydd av mörkret till de anonyma livlösa kropparna.

Ingen ska dessa de, fattigaste av bröder och systrar, få störa ens i döden.
Jag har sett det några gånger. Stela som stora bräder läggs de i säckar och hivas in därbak på bilen.

Summan av ett liv.

Spillror av ett kollapsat samhälle.

Inget samhälle är någonsin bättre än vad som uppvisas när det tar hand om sina svaga och minsta. Sedan får de mäktiga och rika rabbla sina hjärnbedövande ramsor och lögner hur mycket de vill. Tomma ord. Ihåliga människor.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag känner enbart förakt, ja, förakt och vämjelse, inför tidens egoism och dessa omänskliga människor som förvandlats till en sorts empatilösa monster, avskalade sina känslor och förmågan till inlevelse. De borde fira Djävulens ankomst, inte Jesu födelse.

Men vem bryr sig egentligen om dessa falskspelare och fifflare? Cyniska manipulatörer som ser allt i siffror, som vinst eller onödiga utgifter. Människor av kött och blod blir döda decimaler på en dataskärm.

Glöm inte den där bilden: stela som bräder!

Ihjälfrusna i ett av världens rikaste länder.

Med de massiva angreppen på grundläggande och för många helt livsavgörande sociala nätverk som pågår oavbrutet, och eskalerade under Alliansens tid vid makten, måste gamla frågor ställas på nytt och dagens frågor formuleras på andra sätt.

En hemlös i Mörbylånga fick nyligen ett litet tält av Socialen i stället för att få hjälp med en bostad. Vem av beslutsfattarna eller vem av socialtjänstemännen i landet är beredd att övervintra i ett tält? Jag tycker på allvar att de ska prova på det. De borde tvingas att prova, inget annat tycks ju fungera i denna förhärdade tid.

Gapet mellan moraluppfattning och lagstiftning är numera fatalt stort. Vad många, ja, jag tror rentav överväldigande många, håller för moraliska sanningar står i öppen strid med de lagar och förordningar som gäller i dagens Sverige. Vad händer med ett samhälle där diskrepansen blir för stor? Förtroende vittrar självfallet sönder. Rättssamhället riskerar att reduceras till en pappersprodukt, en ihålig radda tomma ord och paragrafer utan fäste i vardagslivet.

Jag kan redan i dag utan ansträngning tänka mig en rad situationer där jag knappast skulle tveka att följa mitt samvete, min övertygelse om vad som moraliskt är rätt, och därigenom bryta mot lagen. Många gör det utan att tveka. Flyktingar undan tortyr, förtryck och grymma krig hålls gömda för att skydda dem från polis som ska verkställa beslut om utvisning och hemtransport till länder där en säker död väntar.

Samhällskontraktet är, som jag ser det, brutet på en mängd områden. Rent filosofiskt gör det uppror till en nödvändig och, tillspetsat uttryckt, laglig rättighet — ja, till och med en skyldighet. De styrande har svikit folkets förtroende.

Hur länge kommer vi till exempel att acceptera och uthärda utförsäkringar från sjukförsäkringssystemet? När tål vi inte längre att se cancersjuka tvingas ut och förnedra sig i arbetslöshetsköerna och därmed förkorta sina liv ännu mer än deras sjukdom redan dömt dem till? När blir de drabbades och sjukas svåra lidanden för mycket för vår moraluppfattning? När har vi helt enkelt fått nog?

Jag finner det redan idag omöjligt att förbli en alltigenom laglydig medborgare. Moralens tvingande bud, de medmänskliga skyldigheterna, väger tyngre än en inhuman och orättfärdig lagstiftning. Och jag är fullt medveten om att det är en såväl vansklig som ytterst farlig situation. Men ansvaret är inte mitt. Det är heller inte ditt. När avståndet mellan medborgare och makthavare blivit så stort att lagarna inte är förankrade i det allmänna rättsmedvetandet är det politikernas skyldighet att skapa nya lagar.

Samhällskontraktet är, som sagt, brutet — av makthavarna.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Spillrorna av ett kollapsat samhälle first appeared on Opulens.