HISTORIA. Nu startar vi en ny veckoserie där Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. I dagens text handlar det bland annat om en spektakulär elefant.

Vi lever mångt och mycket i det förra sekelskiftets värld. Vissa saker som ofta skapar irritation och friktion härrör från det sena 1800-talet: en snabb vass sensationspress, stress och storstadens anonymitet. Samt, sist men inte minst, trängsel på kollektiva färdmedel.

När man tänker storstad så går sinnet automatiskt till tunnelbana och hur det blivit närmast sinnebilden för urbanitet. Men det var inte självskrivet att det skulle bli denna sorts rälsburna fortskaffningsmedel. Ett annat system var högbanan även kallad monorail på klingande nysvenska och i Wuppertal byggde man en extra lyxig vagn i ädelträ och mässing för att ge som reklamgåva till kejsar Wilhelm I. Det handlade om att man ville sälja ett helt sånt här system till Berlin, som sedan valde bussar och tunnelbana i stället.

Den så kallade Kaiserwagen körs fortfarande som turistattraktion. Så klart är hela konstruktionen och tekniken med sina fackverksbågar och utsikt från tågen ett slags dragplåster i sig, och utgör en hel del av reseindustrin här. Det är allvarligt en sämre, mer komplicerad och skranglig teknik med mycket mer säkerhetsföreskrifter, men tillspetsat så hade väl ingen kommit på tanken att rasera Eiffeltornet bara för att det är gammal teknik som kräver mycket underhåll.

Tyskland befann sig i ett slags nihilistiskt nolläge på 50-talet där allt verkade tillåtet och då kom cirkusdirektören Franz Althoff på den “briljanta” idéen att låta den fyråriga elefanthonan Tuffi åka som passagerare på en linje, och gå igenom biljettluckor och perronger som vilken passagerare som helst. Detta slog såklart bakut. Stressen blev för stor för djuret som fick panik, sprang fram och tillbaka i vagnarna och klämde passagerare allvarligt och så brast en dörr av trycket och elefanten störtade mot en förmodad död. Men icke. Hon landade i floden, simmade i land och fångades senare in. Man kan spekulera och fundera en del i det vettiga med detta tilltag, men etiken och djurrätten var ju inte som idag.

Wuppertal drabbades hårt av andra världskriget och det blev ett sätt för stadens självkänsla och signum att renovera och nylansera sin annorlunda kollektivtrafik. I det här ruset så försvann kanske lite av omdömet. Samtidigt så är man i färd med att marknadsföra och nylansera en stad så då kommer väl ett sådant här debacle som en skänk från ovan. Fotomontage och vykort och nyckelringar och kaffekoppar med elefantens språng växte till en souvenir-industri över alla breddar och det resulterade även i en barnbok.

Men elefanten då? Hoppet från tåget visade sig vara bra för karriären, om man nu kan säga så om en cirkuselefant. Ryktet säger att när hon väl såldes till en cirkus i Paris var det inte så mycket tal om att dressera fram nya konster. Det räckte liksom med att ha hoppat från ett tåg i Tyskland. Folk kom och betalade för att se på elefanten i vilket fall som helst.

The post Tyska vykort: Elefanten i Wuppertal first appeared on Opulens.

EFTERKRIGSTIDEN. “Sammantaget är det en mycket gedigen forskargärning som redovisas, dessutom på välskriven sakprosa.” Björn Lundberg har läst en nyutkommen bok om svensk biståndshistoria från andra världskrigets slut till mitten av sjuttiotalet.

En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945-75
Av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén
Ordfront förlag

Under efterkrigstiden blev internationellt utvecklingsbistånd en ny och med tiden mycket betydelsefull del av svensk utrikespolitik. Biståndspolitiken bidrog till att profilera Sverige internationellt och vidgade den geografiska horisonten för svensk utrikespolitik, som tidigare under 1900-talet främst hade tagit sikte på Norden och norra Europa. Nästan lika betydelsefull blev biståndspolitikens inhemska dimension. Genom informationskampanjer skulle svenskarnas solidaritet med invånarna i jordens fattigaste länder väckas. Snart sågs skolungdomar, föreningar och företag samla in pengar till den så kallade u-hjälpen, samtidigt som statens anslag till bistånd växte.

Med tanke på biståndspolitikens betydelse är det förvånande att historiker inte intresserat sig mer för detta ämne. Denna brist har nu åtgärdats genom det första försöket att ta ett helhetsgrepp på svensk biståndshistoria under dess genombrottsår, redovisat i boken En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–75 av Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén.

Titeln är kongenial. Den uppgift biståndets förespråkare hade att hantera var svindlande, men detsamma gäller det forskningsprojekt som ligger till grund för boken. Enbart i SIDA:s centrala arkiv finns mer än en hyllkilometer material och till detta kan läggas relevanta dokument bland Utrikesdepartementets handlingar, personarkiv och en uppsjö av organisationer med anknytning till biståndspolitiken.

I historieskrivningen spåras ofta biståndets ursprung till 1800-talets missionsverksamhet. En mer förbisedd rottråd utgjorde kampanjerna till stöd för de nordiska grannländerna under andra världskriget. Förhistorien skildras dock mycket översiktligt i En svindlande uppgift. Här ligger tonvikten istället på den statliga biståndspolitiken, som inleds med bildandet av Centralkommittén för svenskt tekniskt bistånd till mindre utvecklade områden (CK) 1952.

I takt med att forna kolonier blev självständiga framträdde de globala orättvisorna.

Den politiska kontexten stod att finna i två parallella processer: kalla krigets framväxt och avkoloniseringen. I takt med att forna kolonier blev självständiga framträdde de globala orättvisorna i ny dager. Genom FN:s insatser för så kallat tekniskt bistånd – med tonvikt på kunskapsöverföring – hamnade frågan om ett nationellt samordnat utvecklingsbistånd också på den svenska regeringens bord. CK fick i uppgift att koordinera arbetet som folkrörelser och föreningsliv redan bedrev samt sprida information om tillståndet i de fattiga länderna. Två år senare blev Ulla Lindström minister med ansvar för biståndsfrågor. I januari 1962 ersattes CK av Nämnden för internationellt bistånd, NIB, och samma år presenterade Tage Erlanders regering den första biståndspropositionen. Därmed hade svenskt utvecklingsbistånd på bara ett decennium utvecklats från en fråga för civilsamhället till ett nytt område för svensk utrikespolitik.

NIB:s historia blev dock kortvarig och kantades av personliga motsättningar mellan flera ledande tjänstemän och politiker, inte minst Olof Palme och Ulla Lindström. 1965 ersattes NIB av SIDA, en helt ny myndighet med tydligare uppdrag. Målet stod tidigt klart: fattigdomsbekämpning genom utveckling. I detta arbete prioriterades ekonomisk tillväxt, men också familjeplanering blev ett huvudområde för svenska insatser. Med tiden fastställdes också ett volymmål för biståndet, motsvarande en procent av BNP – vilket dock skulle ta åtskilliga år att uppnå.

Tidigare forskning har uppmärksammat att biståndspolitiken bekräftade en överlägsen svensk – eller i vidare mening europeisk – självbild. Denna referensram hjälper oss att blottlägga invanda tankemönster och stereotyper, men fungerar illa för att förklara utvecklingsbiståndets motiv. Det hade funnits enklare sätt att ge uttryck för postkoloniala fantasier, om detta nu varit huvudsyftet. Diskussionen griper in i en annan problemställning som sysselsatt biståndsforskningen och som rör biståndets motiv. Ska verksamheten ses som altruistisk eller primärt egoistisk? Berg, Lundberg och Tydén duckar delvis för frågan och väljer, klokt nog, att skildra biståndspolitiken som en mångfacetterad historisk process där olika individer och grupper hade skilda motiv och metoder.

En av de utmaningar politiker och tjänstemän hade att hantera var den dystra utveckling som präglade omvärlden, och som stod i bjärt kontrast till de mycket hoppfulla visioner som väglett det biståndet under tidig efterkrigstid. Utvecklingsoptimismen kom av sig när varken ekonomi eller demokrati utvecklades som moderniseringsivrarna hade förutspått. Sjunkande råvarupriser skapade ekonomisk oro med växande statsskulder som följd. Istället för fred och stabilitet utbröt nya inbördeskrig. Att regeringen trots detta lyckades öka biståndsanslagen mer än tjugofalt 1962–1976 framstår i sammanhanget som något av en bedrift.

Biståndspolitikens formativa fas avslutades i mitten av 1970-talet, när Sverige uppnådde enprocentmålet. Där slutar också En svindlande uppgift. Det innebär tyvärr att biståndspolitiken under den borgerliga regering som tillträdde 1976 avhandlas mycket kortfattat, medan effekterna av de marknadsliberala doktriner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) etablerade under 1900-talets sista decennier inte berörs allt.

Sammantaget är det dock en mycket gedigen forskargärning som redovisas, dessutom på välskriven sakprosa. Även om de första decennierna bjöd på pessimism och brustna drömmar konstaterar författarna i slutordet att biståndspolitiken också rymde små och stora framgångar. Svenska biståndspengar har direkt eller indirekt hjälpt till att förbättra flera miljoner människors liv. Först och främst är dock En svindlande uppgift en berättelse om den snåriga framväxten av ett helt nytt politikområde och hur det införlivades i den svenska statsapparaten.

The post När världen kom till Sverige – och Sverige till världen first appeared on Opulens.

NYÖVERSATT. “Med sina dikter ville han också lägga grunden till en ny humanism i Spanien i protest mot Francoregimens barbari. Här finns både liv och skönhet, detaljrikedom och skärpa”. Thomas Almqvist har läst och översatt några av José Agustín Goytisolos dikter.

José Agustín Goytisolos dikter slutar aldrig att vara aktuella i Spanien. Hans diktsamlingar kommer ständigt i nya upplagor och hans dikter tonsätts och sjungs in på skiva av många olika artister. I Sverige är han trots det fortfarande okänd och hans dikter har inte översatts till svenska förut.

Han föddes i Barcelona 1928 och var äldst i en syskonskara på fyra, tre bröder och en syster. De tre bröderna, José Agustín, Juan och Luís, skulle bli mycket populära författare i Spanien. Den enda systern hette Marta. Mamma Julia dog 1938, under ett flyganfall mot Barcelona, då hon blev ett av många, många tusen civila dödsoffer under spanska inbördeskriget. Julias man, José María – som var ”franquista” – hade svårt att inse att det var Francos stridsflyg som gjorde honom till änkling. De fyra små barnen blev moderlösa. Alla tre bröderna skulle skriva om sin borgerliga uppväxtmiljö i en släkt på nedgång, med reaktionära idéer och sympatier för Francoregimen. Alla tre revolterade mot det och hamnade politiskt långt ut på vänsterkanten. Mammans alltför tidiga död blev deras unga livs stora trauma och skulle påverka dem för all framtid.

José Agustín var äldst av syskonen och skulle bli en av efterkrigstidens främsta poeter i Spanien. Han hörde till ”la Generación de los 50”, tillsammans med bland annat José Manuel Caballero Bonald och Carlos Barall.  I José Agustíns mycket självbiografiska poesi finns både politisk och social medvetenhet. Enkelheten och det direkta tilltalet blev hans signum, då han försökte skriva för alla. Med sina dikter ville han också lägga grunden till en ny humanism i Spanien i protest mot Francoregimens barbari. Här finns både liv och skönhet, detaljrikedom och skärpa. Han försökte minimera avståndet mellan det egna livet och de dikter han skrev, då han på så sätt suggererade närvaro och autenticitet. Det fanns hela tiden ett tätt sammanhang mellan det liv han levde och de dikter han skrev. Det poetiska perspektivet bestämdes av förlust, saknad och sökande.

Till en början påverkades han av Blas de Otero, som skrev ett slags socialpoesi, innan han hittade sin egen ton och ett eget uttryck. Allra mest har ändå Antonio Machado betytt för honom. Flera av José Agustín Goytisolos dikter finns tonsatta och insjungna på CD av Paco Ibañez och Joan Manuel Serrat. Lyssna gärna på Ibañez, när han sjunger ‘Palabras para Julia’ här . ‘Palabras para Julia’ (Några ord till Julia) skrevs till dottern, som fått sitt namn efter farmor Julia. José Agustín Goytisolo dog 1999, sedan han ramlat ut genom ett fönster. Det var inte självmord, enligt familjen, utan en tragisk olycka.

NÅGRA ORD TILL JULIA

Du kan inte vända tillbaka
då livet driver dig framåt
som ett skrik utan slut.

Flicka lilla, det är bättre att leva
med människornas glädje
än att gråta mot den blinda muren.

Du kommer att känna dig instängd
förlorad och ensam
kanske du önskar att du inte blivit född.

Jag vet mycket väl vad de kommer att säga
att livet inte har någon mening
att allt är en sorglig historia.

Kom då alltid ihåg
det jag en gång skrev till dig
när jag tänkte på dig som jag tänker på dig nu.

En man en kvinna
om man tar dem en och en
är som damm som ingenting.

Men när jag talar till dig
när jag skriver dessa ord
tänker jag också på andra människor.

Ditt öde finns hos de andra
din framtid är ditt liv
din värdighet är de andras.

Andra hoppas att du ska stå emot
att din glädje ska hjälpa dig
och din sång bland andra sånger.

Kom då alltid ihåg
det jag en gång skrev till dig
när jag tänkte på dig som jag tänker på dig nu.

Ge dig inte dra dig inte
undan säg aldrig
jag orkar inte mer här stannar jag.

Livet är skönt du ska se
att trots alla sorger
kommer du att finna kärleken och vänner.

För övrigt finns inget att välja på
i denna värld som är som den är
och som blir hela ditt arv.

Förlåt att jag inte har mer
att säga dig men förstå
att jag fortfarande är på väg.

Och kom alltid ihåg
det jag en gång skrev till dig
när jag tänkte på dig som jag tänker på dig nu.

***

SJU ÅR

Nu ser jag mandelträdet
darrande. Grenarna
fyller omgivningen med väldoft.

Och nära modern en bok
trasiga bitar av mitt liv
ljumma saker där
min dröm vilade.

Jag var bara ett barn
men kände ändå längtan efter det förgängliga
det som bara går och går
som just den dagen
under mandelträdet.

***

HEMLIGHET

Förut visste jag inte
varför vi alla alltid
Ð dag ut och dag in –
måste fortsätta framåt
så länge som kroppen orkade.
Nu vet jag.
Om du följer med mig
ska jag säga dig det.

***

MED OSS

I rummet bredvid
i det rum som var mitt
tills för lite sedan
med samma böcker
i samma hyllor
med samma tavlor
på samma väggar
till allas förvåning
liv ögon
kärlek händer
glädje
sjunger och leker
skrattar skrattar
ett barn ett
barn.

***

VAPEN MED TVÅ EGGAR

Dikten
är ett vapen
med två eggar.
En mjuk
och en som ett skärande skri
som en blixt
som slår ner.
O ljuvaste poet!
Glöm inte
den delen
av dikten.
Straffet
är att få halsen
avskuren
bakifrån
av den andra eggen.

***

DU DUGER INGENTING TILL

När jag var liten.
var jag alltid sorgsen
och min pappa alltid allvarlig
när han skakade på huvudet
och sa: min son
du duger ingenting till.

Sedan gick jag i skolan
med bröd och böner
sorgen vid min sida
och läraren som skrek:
det här barnet duger inte
han duger ingenting till.

Sen kom kriget
döden – jag såg henne –
och när det tog slut
och alla glömde
hörde jag fortfarande
du duger ingenting till.

Från den ena sorgen till den andra
föll jag nedför
livets trappor. Och en dag
sa den kvinna jag älskar med glädje
att du duger ingenting till.

Nu lever jag med henne
jag är proper och välkammad
vi har en dotter
som jag ibland säger till med glädje:
att du duger ingenting till
min dotter, du duger inte
du duger ingenting till.

***

DET ÄR NÅGOT SOM STÖR DIG

Det är något som stör dig
jag förstår mig på sådant
du talar alltid om
bortglömda människor
om avlägsna gator
om spårvagnsstrejker
du sjunger illa
och du slutar inte att dricka.

Det är något som stör dig.

Om jag vore du skulle jag rycka upp mig
och gå till doktorn
så att endera dagen
på en absurd plats
eller bland kalla lakan
i en säng som du hatar
kommer du att börja tänka
kommer du att börja tänka.

Det är något som stör dig
du är tillsammans med vänner
och genast börjar du bråka
det kan bli ditt fördärv
för utan att du märker det
kommer du att bli ensam
som en gammal hund
utan husse eller koppel.

Det är något som stör dig.

***

JAG ÄLSKADE DET HUSET

Jag älskade det huset
utan stormar av olycka.

Det var som min ljuva
och generösa ägodel.

Som den vitaste blomma
som lyser i buskarna.

Kanske jag på den tiden
föraktade gudarna.

Men de fanns inte
i sådana ljusa trakter.

Och som ett straff
förlorade jag det som var mitt.

En skoningslös eld
spred sig i dessa trakter.

Sedan fanns inget kvar
inte ens buskarnas blommor.

The post En av efterkrigstidens främsta poeter first appeared on Opulens.