FILM. Arne Melberg som bor i Oslo har sett en högaktuell film om Edvard Munch och är entusiastisk. I mars kan du se den på Viaplay, men en annan möjlighet är att åka till Norges huvudstad och kombinera biobesöket med en rundtur på det nya Munch-museet.

I Norge kan man nu se filmen om Edvard Munch. Den heter helt enkelt Munch och har regisserats av Henrik M Dahlsbakken. Konstnärsfilmer är det gott om. Den här är originell på så sätt att den ordnar Munchs liv i fyra etapper: den unge och ivrige och osäkre målaren på 1880-talet i Kristiania och vid fjorden; 90-talsbohemen i Berlin; konvalescenten i Köpenhamn 1906; gamlingen i Oslo 1942.

Första avsnittet i vackra färger, andra expressionistiskt växlande, tredje i nyktert svart-vitt, fjärde återigen i varma färger.

Fyra skådespelare – den sista, gamlingen, en fenomenal kvinna: Anne Krigsvoll. Kronologi men ändå inte: de fyra delarna går in och ut i varandra med stor effekt. Kameraarbete och klippning är utsökta: man får verkligen ana sig till hur motiven och bilderna växer fram. Hur till exempel en nergången och förvirrad och motarbetad Munch i Berlin ristar med kol på ett papper och så ser han – och vi – plötsligt konturerna av Skrik.

Gripande: den unge osäkre, den kaotiske bohemen, den kapsejsade patienten, den lurige – men ändå fortfarande osäkre – gamlingen med det kolossala livsverket.

Det djärvaste greppet är att bohemens Berlin flyttats hundra år fram i tiden: nu går Munch och hans kompisar – som så många andra konstnärer – runt i det nyss öppnade Öst-Berlin. Den legendariska gris-krogen har blivit ett häftigt disco där Vigeland och Obstfelder och Przybyszewski bröstar sig, där Dagny Juel vacklar mellan männen och där Strindberg är – en kvinna! Lisa Karlehed spelar en Strindberg som bråkar med Munch om konsten och livet och som konkurrerar om Dagny Juel.

Så Oslo kan locka svenskar med ytterligare en kulturattraktion: när man har tagit sig igenom alla våningarna i det nya Munch-museet kan man gå till närmaste bio och se en underbar film om Munch. Med Strindberg som kvinna!

The post Djärva grepp i färsk norsk film om Munch first appeared on Opulens.

SKÅNE. “I september är Skåne som allra vackrast, enligt Hansson,” skriver Lasse Ekstrand som här tecknar ett porträtt av den mångsidige skånske författaren Ola Hansson.

Ola Hansson är för mig främst poeten Ola Hansson. Jämte Vilhelm Ekelund och A U Bååth en av de stora Skåneskalderna, Anders Österling icke att förglömma. Alla oefterhärmliga hembygdsskildrare, strövande omkring på nostalgins och barndomens solupplysta stigar.

Jag har förvisso läst annat än poesi av den produktive och mångsidige Ola Hansson. I en mig skavande samtid med stigande kulturell vantrivsel, för att parafrasera Sigmund Freud, finner jag det nödvändigt att återvända till honom.

Flyr jag, som Hansson bokstavligt talat flydde, men i mitt fall för att mentalt slippa undan? En eskapistisk flykt till samhälls- och kulturella tillstånd som i flera avseenden tycks mig bättre än de förhandenvarande? Följande Ola Hanssons skönlitterära förmedling av de förra, nota bene.

Paradise lost? Borta och förbi? Allt som är fast måste förflyktigas. Den vemodiga insikten om alltings övergående natur smyger sig på den åldrade läsaren, förstärker läsupplevelsen.

Tre prosaböcker från 1895 har jag ur Hanssons hand ägnat mitt återuppvaknande intresse: Resan hem. En ungdoms- och vandringshistoria, del I och del II, samt Studentdagarne i Lund.

De är skrivna med gammalsvenskans stavning som ofta sätter den nutida läsaren på icke föraktliga prov.

Anekdotstinna berättelser – sådana som Fritiof Nilsson Piraten var en mästare på att exekvera –  från det sena 1800-talets Skåneland med avstamp i den akademiska miljöns Lund och den brusande, kosmopolitiskt anstuckna metropolen Malmö.

Gratis har jag från Svenska Akademien kunnat ladda ner dessa dyrgripar och levandegörande tidsdokument, sedan försjunkit. Kastat loss från dyster samtidsvardag, rest i väg utan koffertar och proviant.

Jag drömmer mig hämningslöst tillbaka. Åh, vad jag hade velat vara en i det sorglösa studentgänget när det begav sig! “Drönarklubben” skulle kanske någon avundsjuk, välanpassad skattebetalare muttra. Sjungande, lycksaliga och bildade, lifskonst utövande klubbmedlemmar.

Alla gasquer,  alla muntra upptåg! Termin efter termin hos Alma mater, utan att examen avlades. Överliggarnas eldorado. Inte överge universitetet för en själlös, nedbrytande småborgerlig tillvaro utanför!

Dåtidens universitet sannerligen något annat än det nutida ideologiskt genomsyrade värdegrundseländet! Inte ens anrika Lund har förblivit vad det stolt en gång var och ville vara.

Växlar som drogs, växande skulder man sköt framför sig. Grå räkenskaps morgondag glömd och begraven. Sittningar på Jernvägshotellet och Kramer till långt in på småtimmarna. Tålmodigt uppassande hovmästare, gäspande med allt tyngre ögonlock. 

Ångbåtsturer över till det Köpenhamn som likt de lättfotade madamerna i stadens glädjehus frestade med öppen famn på andra sidan Sundet. Den danska huvudstadens otaliga bodegor att slinka in och hygge sig på.

Den från allmogen härstammande Hansson, ett arv han aldrig förskingrade, tecknar med skicklig hand det skånska landskapet. Det är inte främst det yttre landskapet han fångar, det som ligger utanför oss att observera och registrera, utan det inre.

Olika känslostämningar framkallas av hans Heimat. Han färgsätter, liknar ofta en ordens Edvard Munch, årstidernas växlingar. Bister vinter över slätten med iskall vind. Och så våren, ack de ljusa bokskogarnas vår!

Den varma sommaren med de gulaste rapsfält och blånande sjöar. Hösten med sin klara luft, nattens stjärnhimmel. I september är Skåne som allra vackrast, enligt Hansson.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Visst anfäktas hans alterego av melankoli och Weltschmertz. Hur kunde en konstnärssjäl känna annorledes vid förtrollande solnedgång över stad och slätt?

Visst finns där också fullblodsromantikern, de fagra damernas noble uppvaktare, med häftig längtan efter det fullvärdiga, kompromisslösa lifvet.

Som han skriver, Hansson! Han är som råttfångaren i Hameln. Vem är så andligen förfrusen och existentiellt uppgiven att densamma förmår att stå emot locktonerna från skimrande, förgångna dagar?

Jag går hjälplöst förlorad. Avslutningsvis med Hanssons stingande ord: ”Hvart styrde han han? Vart hörde han hemma? Hvar skulle han finna sitt eget jag? Och hur såg detta ut?”

The post Litterära klassiker: Ola Hansson – en ordens Edvard Munch first appeared on Opulens.

CORONAKULTUR. Känner du ett behov av att skrika ut din ångest och frustration över pandemin? Mathias Jansson tipsar om hur du kan hantera det hela på ett kultiverat vis.

Det här året har man vid flera tillfällen känt att man bara skulle vilja skrika rakt ut av frustration och ångest. Men skrik inte för döva öron utan ring istället +1-561-567-8431 och dela med dig av ditt skrik i ett pågående konstverk. Det är konstnären Chris Gollmar som öppnat skriklinjen “Just Scream!” som samlar in våra skrik till den 21 januari 2021.

För den där ångesten kan verkligen dyka upp när som helst, som när man promenerar med sina vänner på en bro i Oslo en sommarkväll, då himlen är sådär vackert röd-gul.  Då kan det plötsligt hända: ”Jag kände hur ett högljutt, ändlöst skri genomträngde naturen” skriver konstnären Edvard Munch om tillkomsten av tavlan ”Skriet” (1893).

En annan konstnär som också skrikit en hel del är Marina Abramović som i performanceverket ”Freeing the Voice” från 1976 skrek och skrek och skrek tills hon helt tappade rösten. Jag förmodar att hon känner en viss släktskap med Munch för under hösten 2013, vid 150-årsjubileet av Munchs födelse, skapade hon vid Ekebergsparken, med vy ut mot Munch upprörda landskap, en performance där 300 av Oslos invånare skulle skrika för att hylla ”Skriet”. Abramović avtäckte sedan ett mer permanent verk, som bestod av en tavelram där varje besökare sedan kunde återskapa sitt eget ”Skriet” och naturligtvis ta en bild.

Skriket fungerar som en varningssignal till gruppen att något händer i omgivningen. Ett lejon hoppar fram ur busken, vi skriker högt av rädsla, så de andra i gruppen kan komma till undsättning, eller lägga benen på ryggen och rädda sig. Det räcker kanske med att en i gruppen blir lejonföda? Det är därför vissa personer av ren reflex skriker till när de ser skräckfilm och monstret hoppar fram bakom dörren. För oss andra vana skräckfilmsentusiaster som inte blir rädda för ett monster, kan det istället vara vännens oväntade skrik som får oss att hoppa högt ur soffan och ställa oss i försvarsposition.

Ibland när känslorna svallar över, måste man helt enkelt lämna rummet och gå in i ett annat rum för att ventilera sin frustration, så att man sedan kan gå tillbaka till mötet eller till sina barn och behärskat försöka förklara för dem varför de har fel. Konstnären Babak Golkar har i ett citat sagt att ”When logic fails to explain, it becomes natural to scream”. Han har för ändamålet skapat “Scream Pots”, som är stora lerkrukor där besökarna i utställningen kan skrika ut sin frustration och frigöra den negativa energi som de bär inom sig. Krukorna är drejade så att ljudet försvagas och mattas av.  Även konstnären Kylin O’Brien har tagit fasta på vårt behov att ventilera våra känslor. I installationen ”Scream Room”, som är ett rum stort som en garderob med vita ljudisolerade väggar, kan besökaren gå in och skrika ut sin frustration.

Golkars skrik-krukor får mig att tänka på myten om kung Midas. Midas är mest känd för att han önskade sig förmågan att allt han rörde vid skulle bli till guld, men han hjälpte också till att lösa en tvist mellan två gudar (den som kan sin antika mytologi vet att man aldrig ska beblanda sig i gudarnas tvistemål). I vilket fall tyckte Midas att Pan spelade mycket bättre musik än Apollo, vilket gjorde Apollo så rasande att han tackade Midas genom att ge honom åsneöron.

Nu är det inte så roligt att gå omkring med åsneöron om man är kung, så Midas gjorde allt för att dölja dem. Men han var lite fåfäng och ville ha en vacker frisyr (att det långa håret skulle dölja åsneöronen tänkte han nog inte på), så han kallade på sin frisör och fick honom att svära på att inte avslöja för någon att han hade åsneöron. Frisören klippte Midas, men vissa hemligheter är för svåra att bära och för att inte förgås av denna tunga börda, grävde frisören en grop vid stranden och skrek i hålet ”Kung Midas har åsneöron!” och grävde sedan igen hålet. Hålet var alltså en tidig version av Golkars ”Scream Pots” och Kylin O’Briens ”Scream Room”. Allt hade varit frid och fröjd, om det inte på platsen växt upp en vassdunge som i vinden vajade och skvallrade “Kung Midas har åsneöron!”

En grupp med stor ångest är annars studenter, helst när det börjar närma sig tenta och de inser att de nog har festat mer än läst på inför provet. Men studenterna har löst problemet på ett kreativt sätt. Delphivrålet och Flogstavrålet är en tradition där studenter från området Delphi i Lund respektive Flogsta i Uppsala öppnar sina fönster och skriker ut sin ångest. Det finns olika legender om hur det hela uppstod, men sedan 80-talet har det iallafall vrålats från studentboenden. Ett förnuftigt sätt att hantera sin ångest på. Om det dessutom hjälper för att förbättra tentaresultaten förtäljer inte historien.

Alla skrik behöver nu inte vara sprungna ur ångest och rädsla. Det finns också glädjeskrik.

”Bli inte rädd Birk, sa Ronja. Nu kommer mitt vårskrik! Och hon skrek, gällt som en fågel, ett jubelskrik så att det hördes långt bort i skogen.”

Det hade väl varit härligt om vi alla till våren kunde byta ut våra ångestskrik mot ett vårskrik av glädje när vi har fått ett vaccin mot covid-19 och kan gå ut i vårsolen och börja träffa och krama om våra nära och kära igen.

MATHIAS JANSSONinfo@opulens.se

The post Skrik som Skriet first appeared on Opulens.

INNEHÅLLSRIKT. Göran Söderström har läst Kurt Bäckströms minnesbok  Från Holmön till Wien, minnen och lärdomar och rekommenderar det lättlästa men innehållsrika häftet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kurt Bäckström, tidigare föreståndare för Centrum för Österrikestudier vid Högskolan i Skövde, har kommit ut med en liten läsvärd minnesbok, Från Holmön till Wien, minnen och lärdomar (Vulkan förlag). I egenskap av Strindbergsforskare har jag haft kontakt med honom främst under hans värdefulla arbete i samband med uppbyggandet av Strindbergsmuseet i österrikiska Saxen och som promotor till den välbesökta internationella konferensen Strindberg and Expressionism i Linz 1997.

Ett par essäer i boken handlar också om Strindberg, eller mer exakt om dennes kontakter med Österrike och andra hustrun Frida Uhl. Steget från lilla Holmön till det forna kejsardömet i Wien och vår internationellt mest kände författare kan tyckas stort, och boken handlar också om både stort och smått. Sven Jerring, Wilhelm Peterson-Berger, Arne Domnérus, Gustaf VI Adolf, prinsessan Sibylla, Edvard Munch, Bruno Kreisky, Torsten Nilsson, Olof Palme, Harry Schein, Birgit Nilsson, Herbert von Karajan och Björn Borg återfinns i boken, många gånger föranlett av Kurt Bäckströms personliga minnen, i vissa fall på grund av egna tolkningar. Just blandningen av minnen från författarens uppväxt och skildringar av många av världens stora personligheter är påtagligt charmerande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Boken är också en summering av de viktiga insatser författaren gjort inom Högskolan i Skövde, som under hans ledning byggde upp det största biblioteket i Norden av österrikisk litteratur — nu tyvärr magasinerat. Han var även med om att skapa Centrum för Österrikestudier som dess värre numera är nedlagt. Humanismen är på undantag i dag vid svenska universitet och högskolor, men Bäckström svarar ändå inte med bitterhet på nedläggandet av hans institution och den tidskrift, Ausblicke, som han under många år utgav. Jag kan varmt rekommendera det lättlästa men innehållsrika häftet både på grund av den stora bredden och för skildringen av författarens egen bildningshistoria.

The post Läsvärd minnesbok first appeared on Opulens.