RETRO. I dessa ideologiskt urvattnade tider när det är vilset i alla fall till höger och trångt i mitten kanske det är dags att hämta upp något edgy och mindre polerat samt murrigt från det vilda 70-talet. Får jag föreslå att Ulf, Ebba och Jimmie svidar om till tv-serien Tårtan med Frasse, Hilding och Janos.

Nyamko får vara den trötta Sonja Åkesson som egentligen inte orkar mer och bara skänker bort rörelsen efter att hennes desperata försök att rädda verksamheten med lite flashiga kändisar bakom disken misslyckats. Helt i linje med att det gamla bedagade konditoriet låg bortåt Hornstull där det nu är full sving med absinth-glass och lakritsprovningar.

Manuset från serien är bara att ta över och kan kretsa kring att misslyckas hela tiden med göra en bra tårta då nyliberalism, värdekonservatism och gröna entreprenörer inte passar ihop. Eh, just det Annie glömde vi… Nå hon kan kanske vara nån beskäftig gapig inspektör för miljönämnden. Jimmie Åkesson blir utmärkt som den där springpojken på cykel som går lite jobbiga ärenden i smyg och får slicka smetskålen bara han inte säger var han jobbar. Exempelvis kan han göra lite uttalanden om hårdare tag och islam som den hale vattenkammade Ulf inte vill ska komma från den egna munnen. “Och så sist men inte minst en liten ros av BRUN choklad”.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Dom blåbruna som tv-serie first appeared on Opulens.

FEGHET. “Varför tycks svenska väljare anse att detta är okej?” Ola Sturesson gör upp med de svenska partiledarna.

Jag har minst sagt svårt för landets partiledare, eller rättare sagt, jag kan inte ta något av vad de säger till mig som eventuell väljare på allvar. Agenda är för mig lika plågsamt som en magåkomma. Det har möjligen till stor del att göra med överdriven och snedvriden medieträning och alltför angelägna men okunniga PR- konsulter, vilket ju alltid tycks resultera i oacceptabel opportunism. Men också med de personligheter som utgör denna ledarskara – oavsett vilket gör det sådant olyssningsbart för mig. Och här några mer specifika exempel på varför jag anser dem vara just olyssningsbara:

Kristdemokraternas Ebba Busch har gett ett snart oräkneligt antal flagranta exempel, här är två: Hon erkänner just nu förtal men anser sig vara oskyldig och menar därmed att svensk lagstiftning inte gäller henne. Och hon har ju annat att göra, nämligen att tillsammans med Moderaterna hitta ett gott samarbete med nynazisterna i Sverigedemokraterna. Att hon dessutom tidigare krävt litteraturkanon-kunnande för invandrare utan att själv ha en aning om vem som har skrivit till exempel Gösta Berlings saga eller Giftas är bara två exempel på enfald deluxe i en sedan dess stadigt växande rad som gör att hon för mig är just oerhört olyssningsbar.

Ulf Kristersson har levererat minst lika många exempel och fortsätter så göra. Bland annat sa han i en intervju i Aftonbladet för tre år sedan att ”mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD, däremot ska mina väljare veta att jag kommer att göra allt jag kan för att det jag går till val på ska få så stort genomslag som möjligt.” Att detta ”allt” har visat sig innebära just tvärtom att ”samarbeta, samtala, samverka, samregera” med nynazistiska SD verkar nu inte bekomma honom alls. Och att därutöver även tvärljuga för en Förintelseöverlevare bekommer honom heller inte alls, kanske eftersom han nyligen i en intervju i Omni menar att han aldrig ljuger, ”det är fel [att ljuga] och det funkar inte”. Därmed är även han otvetydigt olyssningsbar.

Nyamko Sabuni är inte dålig hon heller, trots att partiet knappt längre är värt att nämna på grund kappvänderi och sitt låga väljarantal. Hon var inför valet precis som Busch och Kristersson väldigt tydlig med att Liberalerna aldrig skulle samarbeta med nynazistiska SD. Nu är hon tydligen beredd att spräcka hela partiet genom att vilja göra just det. Skönt att bli av med dem tänker jag då. Grandiost olyssningsbar.

Annie Lööf spelar som vanligt ett slags makthungrigt politiskt spel som är varken-eller, precis som själva partinamnet också klargör; det är en slags egen opportunism som obegripligt nog vill verka rakryggad – naturligtvis misslyckas det alltid eftersom det i sig är en motsägelse. Å ena sidan går det bra att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, fast å andra sidan går det lika bra även med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, eller vilken variant av detta som helst. SD ogillas dock (vilket är ett plus), minst lika mycket som Vänsterpartiet, om inte mer vad det verkar. Fan vet vad de egentligen vill med sin politik. I Skåne kallas sådant hittepå, det vill säga olyssningsbart.

Stefan Löfven fortsätter att svika, skända och dra de socialistiska ideal som i grunden skapade hans parti i smutsen på ett som kan tyckas nästan medvetet självutplånande sätt, vilket renderar även honom en plats i de olyssningsbaras skara. Dock ett plus för att han åtminstone hittills fortsätter motsätta sig allt samröre med nynazisterna i SD.

Märta Stenevi är språkrör för ett parti som, likt Centerpartiet, flaxar hit och dit beroende på var minsta lilla makt kan tänkas hittas, och är därför olyssningsbar. Dock även här ett plus för att hon inte vill samarbeta med nynazistiska SD – fast fan vet.

Nooshi Dadgostar får slutligen ett plus för sitt obönhörliga nej till allt samarbete med nynazisterna i SD och kan faktiskt bli lyssningsbar om hon fortsätter visa karaktär genom att vidhålla och driva den politik man saluför – som hon nu gjort i och med att stå fast vid sitt tidigare beslut att neka till införande av marknadshyror. Det är, som jag ser det, upp till bevis. (Jimmie Åkesson, som är nynazist, kommenterar jag självklart inte alls.)

Allt detta har troligast sin upprinnelse i Donald Trump. Som ju har visat att man mycket väl och med framgång kan bedriva politik genom att ljuga, svika löften och att ge fan i fakta, vallöften och allmän hederlighet. Dock är den allvarligaste frågan: Varför tycks även svenska väljare anse att detta är okej?

The post De olyssningsbara first appeared on Opulens.

Regeringskrisen i midsomras visade upp de blåbrunas taktik inför valet 2022. Sanningen är att de står enade och att SD:s syn på Sverige är en grundsten i bygget. Intressant är att man väljer en taktik som till stora delar har hämtats från USA:s 45:e president, Donald J Trump.

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch går längst. Vid valet till EU-parlamentet 2019 valde hon en slogan som löd ”Make EU lagom again”. Ett märkligt slagord på svengelska och som inte förpliktigade till något. Och det var obegripligt för den som inte följt den store läromästaren i Vita huset, Donald Trump. Hans devis var ”Make America great again”. Att välja en slogan som flörtar med den mest kontroversielle och hatade president USA har haft under överskådlig tid, tyder på urusel tajming och total tondövhet. Men dessa egenskaper har länge präglat KD:s arbete.

EU-valet gick inte bra för KD. En anledning var att Dagens Nyheter avslöjade hur partiets representant i EU-parlamentet, Lars Adaktusson, röstat i frågor om abort. Artikeln byggde inte på antaganden eller anonyma källor, utan på journalistiskt fotarbete: att utifrån EU:s arkiv redovisa hur Adaktusson röstat.

Ebba Busch tappade koncepterna, ändrade sin åsikt om Adaktusson flera gånger och valde till sist att göra som idolen i Vita huset – skylla allt på journalister. Hon kallade SVT för statstelevision, vilket var det vidrigaste hon kunde tänka sig. Uttrycket är häpnadsväckande för att komma från en ledamot i riksdagen. Public services ägande är snårigt, men syftet är ett enda: att staten inte ska makt över dessa media. Ägare är en stiftelse där alla riksdagspartier ingår. Allt detta vet Ebba Busch väl. Men när hon blev pressad valde Trumps mest älskade vapen.

Ett av Trumps grundläggande argument var att den demokratiska ordningen i USA var fel, att makten byggde på mygel i träsket och enbart han kunde ställa allt tillrätta. Han bad därför medborgarna om tillåtelse att sätta sig över de demokratiska spelreglerna. De blåbruna gjorde samma sak i somras genom att gång på gång utmåla Sveriges regering som illegitim, snudd på olaglig.

Vad säger historien? Stefan Löfvens regering tillträdde 2018 efter 134 dagars förhandlingar. Moderaterna, Kristdemokraterna, och Sverigedemokraterna såg då inga fel i detta. Inte minst för att de själva fått chansen att bilda regering men fullständigt misslyckats. Ingen i kammaren påstod vid det tillfället att ett enda kommatecken i riksdagsordningen hade brutits då regeringen valdes.

Men vid krisen i somras lade de blåbruna sin kraft på att framställa Löfvens regering inte bara som dålig, vilket ju är oppositionens jobb, utan att allt starkare antyda att den tillkom på ett olagligt vis.

Ulf Kristersson upprepade gång på gång, som ett mantra, att regeringen aldrig borde ha tillträtt. Underförstått: något är fel, någon har lurat svenska folket. Någon borde stoppat detta. Sanningen är att den tillträdde för att en majoritet av riksdagen inte sade nej till det. Och det främsta skälet till det var att Ulf Kristersson inte förmådde presentera ett alternativ, trots två försök. Den som borde stoppat det var alltså Kristersson själv. Men han fick inte ens fram ett förslag som gick till omröstning. Kanske menade Ulf att den som borde stoppat det hela istället var lagen. I så fall ifrågasätter han den nuvarande. Eller är han bara dålig förlorare?

Ebba Busch var som vanligt helt okänslig med språket. I KD:s skäl till sin misstroendeförklaring sägs att Löfvens regering tillkom genom mygel. Ordbokens förklaring till ordet mygel är bland annat fusk, fiffel och bedrägeri. Att sätta den etiketten på ett beslut som en majoritet av riksdagen accepterar är oerhört. Speciellt då det görs av en partiledare och ledamot i denna riksdag. Men i förtalsmålet där Ebba Busch nyligen förklarat sig skyldig säger hon sig följa sin egen syn på rätt och fel och anser att Sveriges lagar är felaktiga. Uppenbarligen anser hon samma sak om grundlagen som styr riksdagsarbetet.

Ulf Kristerssons och Ebba Buschs meningsfrände Jimmie Åkesson dundrade på med att varje dag med Stefan Löfvens regering är en förlorad dag. Det antyder att landet utsatts för en statskupp och färdas mot katastrofen. Det understöddes av SD:s Rickard Jomshof som i Aftonbladet utmålar Sverige som ett laglöst land som nästan rusar mot inbördeskrig. Och att allt detta är Centerpartiets fel eftersom man slöt ett avtal med Stefan Löfven. Det är då lätt att minnas Trumps hat mot invandrare och skuldbeläggande av Demokratiska partiet i motsvarande fråga.

Sammantaget pekar detta på att de blåbruna kommer använda Donald Trumps taktik, nämligen att undergräva de grundlagsfästa lagar som styr Sverige. Vårt land har varit utsatt för ett kuppliknande mygel, kaos hotar och bara de blåbruna kan rädda nationen från undergång.

Och om de lyckas 2022? Men om väljarna inte ger dem förtroende 2026? Kommer deras anhängare storma Riksdagshuset? Allt i enlighet med läromästarens agenda? Vi får se.

The post De blåbruna har lärt av Trump first appeared on Opulens.

“Religion”: Av latinets religare, att binda. Att knyta sig till något. Till mystik, bok eller tradition, allt efter behag. Religionens historia är full av radikala tankar om värme och sympati som sen plockas upp och blir en förtryckande makt. Kyrkan har inte mycket med religion att göra.

När det gäller Ebba Busch rekommenderas att binda sig till Bibeln mer än Sveriges rikes lag. Två böcker som är sprungna ur samma källa månne men där valet nu visar hur djupt ens tro sitter. Pro primo: Leta upp passagerna där det talas  om de skriftlärda fariséerna och tänk några varv om dessa representerade lagen eller den djupt kända radikalism och solidaritet som snickaren från Nasaret förfäktade. Pro secundo: Läs passagen där det talas om den absolut syndfrie som må kasta första tweeten (en uppdatering till moderna förhållanden där).

Som överkurs kan rekommenderas lite hårdsmält vänsterkristendom genom att studera den helige Fransiskus skrifter. Notera gärna passagen där han ger bort sin mantel till en hemlös äldre man.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Religion är att binda sig first appeared on Opulens.