MEDLÖPARE. Filip Hallbäck reflekterar över Zarah Leanders roll i Tredje riket och funderar över paralleller i dagens Ryssland.

Ända sedan Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag 2010 och än mer efter flertalet högerextrema partiers framgångar i EU-valet 2014 jämförs vår samtid med 1930-talet. Rysslands president Vladimir Putin jämförs alltmer med Adolf Hitler, på grund av sin ideologiska blindhet, maktfullkomlighet och alltmer hämndlystna motiv – något som utkristalliserat sig i invasionerna mot Ukraina (något som påminner om just Nazitysklands invasion mot Polen 1939). Putin har sina fränder i stora delar av Europa, i form av fascismens och nationalsocialismens förvaltare.

Apropå dessa historiska jämförelser, undrar jag vem i så fall som kommer att bli 2020-talets motsvarighet till Zarah Leander. Om det nu är 1930-talet som håller på att upprepas, varför skulle det inte då finnas en som hon i vår samtid? Det måhända vara en tramsig fundering, men den är ju inte ointressant när man väl börjar tänka efter. Det har trots allt rapporterats en hel del om hur det ryska kulturlivet påverkats av Putins invasionskrig.

Putin har bland annat slagit fast att ingen får kalla invasionskriget i Ukraina för ett krig. Det finns ändå de som öppet tagit ställning mot såväl krigföringen i Ukraina som Putins försök till censur, till exempel tv-producenten Marina Ovsyannikova, teaterregissören Elena Kovalskaya och balettstjärnan Olga Smirnova. Men det krävs ett ofantligt mod, för dessa blir svartlistade av den ryska regimen. Samtidigt finns det säkert personer inom det ryska kulturlivet som stödjer Putin invasionskrig, men frågan är om det finns någon i dagens Ryssland som kan jämföras med Leander och vem det i så fall skulle kunna vara?

Vad är det första man tänker på, när man hör namnet Zarah Leander? Tänker man på själva schlagerartisten, med den igenkännbara kontraalten och dramatiska scenpersonligheten? Tänker man på själva den mytomspunna ikonen, vars gåtfulla aura var i paritet med Greta Garbo och Marlene Dietrich? Eller tänker man enbart på det faktum att hon råkade vara Nazitysklands favoritdiva i sju år, men som själv ända in i döden hävdade att hon aldrig någonsin var intresserad av politik?

Ja, hon är en person som fortfarande förmår att väcka starka känslor. Nina Hagen har hyllat henne, Ebba Grön sjöng att de hatade henne. Själv tänker jag att jag egentligen borde känna en obestridlig vämjelse mot Zarah Leander, av förklarliga skäl, men det är något med henne som ändå aldrig slutat fascinera mig. Likt många före och efter mig slutar jag aldrig förundras hur en människa kan tro sig förmå att frikoppla sig själv och sin egen yrkesverksamhet från att vara en del av politiskt extremt laddad kontext.

Är det ens möjligt idag att ens ha en karriär inom showbiz och tro sig bortse från samhällsutvecklingen i övrigt, alltså vägra att ta ställning för eller mot något?

Teaterforskaren Tiina Rosenberg hävdar att det bara finns en Zarah Leander och att hon är helt unik. På sätt och vis håller jag med Rosenberg, för jag har svårt att tro att det kan finnas någon en Leander i dagens populärmusik. Däremot kan man möjligen finna någon motsvarande diva inom den klassiska musiken på elitnivå, med tanke på att klassisk musik ofta förknippas med borgerlig finkultur. Det har hänt förut, i alla fall i Sverige, att konserter har finansierats av ”överklassnazismen” under och även efter andra världskriget, något som den antirasistiske forskaren Tobias Hubinette skrivit mer om på sin blogg.

Exempelvis uppträdde Jussi Björling för protyska svensk-tyska föreningen vid ett flertal tillfällen på Grând Hotel, när nazityskar kom på besök. Birgit Nilsson uppträdde 1953 på en välgörenhetskonsert vid St. Jacobs kyrka i Kungsträdgården i Stockholm, som anordnades av överklassnazistiska Hjälpkommittén för Tysklands barn.

Världstenoren Set Svanholm uppträdde 1942 för den nazityska makteliten. Jag är osäker på samtligas politiska sympatier, men faktum kvarstår: alla var verksamma inom klassisk musik och uppträdde i evenemang som sponsrades av överklassens nazisympatisörer. Kanske finns det några inom den klassiska musiken som idag uppträder för oligarkerna i Ryssland, i skuggan av Putins invasionskrig, och som likt Leander hävdar att de inte är intresserade av politik.

The post Vem är vår tids motsvarighet till Zarah Leander? first appeared on Opulens.

TIDSPERSPEKTIV. Jag vet inte hur punkens män ser på sig själva som förebilder för sina egna barn. Många sanningar har genomskådats. Inte minst genom att själv vara förälder, skriver Maria Johansson.

Jag hade egentligen velat göra en intervju med Joakim Thåström men han är känd för att inte svara på den sortens frågor som jag vill ställa. Och kanske behöver jag inte ställa dem. Svaren går att hitta i hans material. Jag har läst flertalet av intervjuer med honom och lagt märke till att när han får frågor om personliga relationer svarar han helst inte. Han förklarade vid något tillfälle att han upplevde det som fel gentemot sina syskon, att han i egenskap av kändis skulle få ensamrätt på att beskriva uppväxten. Hade jag fått frågan hade jag gärna berättat, och anser därmed inte att jag har ensamrätt men att min tolkning är lika relevant som någon annans. Men det är nobelt av honom att stå tillbaka, att inte nödvändigtvis vända ut och in på sig själv, att vilja vara privat, att inte låta sig ägas, att vägra bli allmängods.

Visst kan rutiner vara guld men om man aldrig lär känna varandra blir livet tomt.

Det jag läst mig till mellan raderna är en problematisk relation med pappan som var major och hade en pistol i garderoben som han visade upp när han blev berusad.

Den stora bristen i relationen tycks ha varit att den var obefintlig. Att de aldrig talade med varandra. Och var egentligen inte hela punken ett fadersuppror? Vilka signaler fick pojkar och unga män som växte upp på slutet av 70- och 80 talet om vad slags män de som vuxna förväntades att bli? Vad väntade dem och vilka mansroller lockande?

De flesta pappor på den tiden gick till jobbet innan barnen vaknat och när de kom hem var det middag och nyheterna på tv, sen började Forsytesagan, Svenska hjärtan eller Herrskap och tjänstefolk…. på helgen en deckare som Mannen från Uncle eller Helgonet (då satt föräldrarna snart bakåtlutade i soffan och sov sig igenom det mesta på teven). Även om de velat fanns inte mycket ork över att tala med varandra. Sedan var det dags att lägga sig. Proceduren upprepades nästa dag. ”Samma sak händer imorgon” som Thåström sjöng. Visst kan rutiner vara guld men om man aldrig lär känna varandra blir livet tomt.

De fäder som satsade på sina familjer stod säkert för nån utflykt på helgen, kanske till ett museum, eller en picknick. Semester skulle man åka på, med sin familj, gjorde man inte det började grannar och släktingar misstänka att allt inte stod rätt till. Så man åkte iväg, mamma, pappa och barn, till nån semesterort. Hyrde stuga eller campade. En familj som under året knappt samtalat skulle umgås dygnet runt. Då skulle allt tas igen. För en ordinärt dysfunktionell familj fanns risken att semestern frestade på. Enligt statistik lämnas flest skilsmässoansökningar in i september och januari, efter semestern.

Jag kan förstå om unga män då saknade manliga förebilder i vuxenvärlden. Ebba Grön låten ”Vad ska du bli” beskriver en desperation inför framtiden (“Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch-samma sak händer imorgon-jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo-det är inget liv-det är slaveri…”) eller ”Uppgång och fall (“Mitt liv är en skyddad verkstad – för meningslöshet – mitt liv är en välfärdsvals – jag har allt men – jag har ingenting alls”). Thåström närmast skrek ut dessa ord. Som om de bottnade i en enorm vrede och förtvivlan.

Jag stod i publiken på Tre Backar, Gula villan i Handen eller på Kapsylen och väntade på att Stefan Sundström skulle sjunga ”Näktergal”. Den handlar om en man, som när barnen blivit vuxna och livet hamnat på tomgång störs av en näktergal som sjunger utanför hans fönster på nätterna. När jag vid ett tillfälle frågade Stefan Sundström vad han tänkt på när han skrev texten svarade han att han haft sin pappa i tankarna (“Vi har ju levt för barnen, för den här villan har vi gnott – han vandrar runt i tomma tysta rum”) sjunger Sundström, på ett sätt där vart ord tycks omsorgsfullt skulpteras ut i rummet. Kanske blir det då som ung man svårt att förlika sig med vad som förväntas av en? Eller Grisen Skrikers ”Fy fan för att bli 65” ( “När du fyller 65 – har ditt liv kommit i kläm”) och Raketernas ”Lilla pappa” (“Nej lilla pappa – jag blir aldrig som du– jag blir aldrig som du”). Pappan har genomskådats, själva vill de bli något helt annat.

Kvinnorollen var inte karriärs- och lönemässigt fördelaktig, men våra hemmafru/deltidsarbetande-mammor verkade lite mer äga sin tid, än papporna som spenderade största delen av sina liv i ekorrhjulet. Den vuxne mannens framtid beskrevs med ord som gav lite utrymme för personliga val och drömmar eller nära relationer, till exempel med sina barn. Det sägs att två av tre självmord begås av män. För unga män med känslomässiga problem kan mansrollens paroll en god karl reder sig själv innebära att de väljer att inte söka psykisk vård även om de behöver. Män är inte så kommunikativa när det gäller mjuka frågor, sägs det.

På 80-talet hittade jag inte bara i punken, utan även i konsten, meningsfränder vad gällde ifrågasättande av en vuxenvärld av stereotyper i givna ramar.

Men kvinnorna i punken, gjorde de också ett fadersuppror? På ett sätt kanske kvinnor med hjälp av punken närmade sig fäderna. På det sättet att de hävdade sin rätt till manliga egenskaper som till exempel att vara arga, ta plats, låta högt och slå hårt på elgitarrer och trummor. Klä sig svart, raka håret och sticka säkerhetsnålar genom näsan var kanske ett sätt att visa att man inte längre prioriterade att vara tilldragande och servil. Jag vill här även nämna Karin Renbergs text ”Frihet åt en man” med bandet Vittra (men är jävig då jag var bandets trummis). Texten handlade om en gammal man som Karin Renberg mötte på T-banan varje morgon på väg till jobbet och började fantisera om (“Du är på väg till jobbet – med plikten som ett koppel runt din hals – din kropp är tung av motstånd – var du har gömt dina tårar – har du glömt för länge sen – deras plats har tagits av tomhet – frihet åt en man som bara vill sova”). Kanske berodde det på att hon var kvinna att hon kunde berätta om manlig sorg men inte heller hon tycktes uppfatta mansrollen som lockande, utan som full av krav och med tvånget trycka undan sina känslor. Självklart ville man göra uppror mot det.

På 80-talet hittade jag inte bara i punken, utan även i konsten, meningsfränder vad gällde ifrågasättande av en vuxenvärld av stereotyper i givna ramar. Det var i Cindy Sherman och Laurie Simmons konstnärskap som jag såg ett uppror mot en vuxenvärld som inkluderande en rätt orealistisk mansroll. Det var för mig både ett uppvaknande och ett igenkännande att möta deras konstnärskap, under den period jag själv utbildade mig till konstnär på Konsthögskolan och ofta slank in på Moderna museet för att ta del av deras utställningar och samlingar. Sherman och Simmons har fortsatt att i sin konst ifrågasätta den amerikanska förortsidyllen. De har i sin konst gläntat in till baksidorna med de medelklassiga monotona villaförorter som blev normen i USA. De har kritiserat just tomheten, satt fingret på varför det är farligt och vad som väntar när människan förlorar kontakten med sig själv.

Jag vet inte hur punkens män ser på sig själva som förebilder för sina egna barn. Många sanningar har genomskådats. Inte minst genom att själv vara förälder. Livet har slipat av kanterna på punkens desperation och lämnar plats för nästa generations kritik. När jag skriver texten dyker en text upp i Aftonbladet där skribenten Jack Hildén uppmärksammar att Henrik Franzen från Grisen Skriker fyllt 65, med just den låten – “Fy fan för att bli 65”. Lite märkligt att vi båda tar upp låten vid samma tillfälle, även om våra artiklar därefter går åt olika håll. Så visst har tiden gått.

The post Var punken ett fadersuppror? first appeared on Opulens.