BILDNING. Att Ebba Busch Thor inte visste vem som skrivit Gösta Berlings Saga är tämligen signifikativt. För vad kan man vänta att denna kristendomens Tant Prüzelius vet om det andra kristna lägret som innebär tvivel, förfall, att resa sig och en liten droppe av kallsvett när prästen så äntligen står i predikstolen.

Med Ebba är det annorlunda. Hon verkar helt sakna bagage och framförallt ingen ställtid innan hon tar till orda. Rappt och kallt som ett twitterinlägg. När hon talar om en svensk kanon men sedan inte vet namnet på upphovspersonen bakom en av våra stora litterära klassiker frestas man parafrasera en annan boklig hörnsten.

”Jaså hon känner icke till mötet i Niceum år 829? Hur kan man då vilja gå och lära andra då man ingenting själv vet? Nå skall det bli nån välgörenhet nu så göm undan baddräktsbilderna i DN ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet”

Upplysningsvis var det Strindberg som här hudflängde den äppelkindade självrättrådiga kristendomen.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Att ta till orda utan bildning och bagage first appeared on Opulens.

FÖRSTÅELSE. Vad jag saknar är en uttalad förståelse för att det är just det där trista och tidsödande arbetet som är viktigt för en fungerande demokrati. Att saker tar tid är en garant för att beslut inte fattas på lösa boliner och i affekt, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

“Hanlons rakkniv” är en princip som fått sitt namn efter den mer kända vetenskapliga principen “Ockhams rakkniv”, som enkelt uttryckt betyder att man inte bör krångla till saker i onödan. Att kalla det en rakkniv är för att illustrera att man rakar bort onödiga antaganden för att nå den enklaste förklaringen.

Hanlons rakkniv är en parafras som innebär att vi inte bör tillskriva något eller någon ont uppsåt om det räcker att förklara det med dumhet.

Ganska ofta, som nu senast i kritikstormen mot Kristdemokraternas Ebba Bush Thors påskkrönika, finner jag att jag landar i att personen i fråga antingen är okunnig och klantig, eller har värsta möjliga intentioner och spelar dum.

När det kommer till det åtminstone fläckvis väloljade maskineri som är riksdagspolitikers offentliga kommunikation är det sällan rimligt att tro att dumhet skulle vara ett alternativ.

Ett sätt att slippa stå för sina ställningstaganden är att skriva ut dem mellan raderna, formulera sig så vagt som möjligt och låta läsarna själva tolka in det osagda.

I en politisk kontext kallas det här för att hundvissla. En politiker eller opinionsbildare som gör det använder sig av särskilt laddade ord eller uttryck som, precis om ultraljuden i en hundvissla, kommer att plockas upp av den tänkta målgruppen även om andra inte kan höra dem.

Det är ett retoriskt grepp som kan driva utomstående till vansinne, eftersom kritik riktad mot det budskap som hundvisslas av avsändaren viftas bort genom att anklaga kritikern för att fultolka eller att angripa något som aldrig sagts. Detta trots att visslarens sympatisörer helt klart uppfattat — och skriver under på — precis samma tolkning.

Såna saker gör en politisk dialog oerhört komplicerad. När debatten domineras av antydningar, symbolhandlingar och försök att flytta fokus till andras tillkortakommanden, finns ingen energi kvar för att diskutera sakfrågor.

Det ligger dessutom i mångas intresse att slippa det. Diskussioner om praktiska lösningar kräver nyanser och kompromisser, och det är något som är betydligt svårare att sälja in till en affektstyrd allmänhet.

Löpsedelspolitik om symboler och värderingar är lättsålt. Diskussioner om hur dessa värderingar ska kunna tillämpas i enlighet med rådande rättssystem och frihetliga principer är tråkigt, tidsödande och kräver ett mer långsiktigt engagemang än det tar att trycka gilla på ett inlägg i debatten eller att skriva ihop 240 tecken om att motståndarsidan är verklighetsfrånvända och dumma i huvudet.

Det är därför vi har en representativ demokrati. För att andra ska lägga sin arbetstid på de tråkiga kompromisserna.

När Ebba Busch Thor publicerar en provokativ debattartikel där hon mellan raderna tillskriver kristna värderingar kredden för allt från yttrandefrihet till sexuell frihet vet hon att det är löjligt. Ändå gör hon det, eftersom hon vet att värderingsfrågor är lysande löpsedelspolitik medan praktiska lösningar på utanförskapet i förorter inte är det. Dessutom vet hon att hon formulerat sig vagt nog för att smita undan kritik.

Vad jag saknar är en uttalad förståelse för att det är just det där trista och tidsödande arbetet som är viktigt för en fungerande demokrati. Att saker tar tid är en garant för att beslut inte fattas på lösa boliner och i affekt.

Myndighetsutövning måste få ta tid. Den måste få vara tråkig, tidsödande och inlindad i fjorton lager av byråkratiskt nonsens och frustrerande invändningar från humorlösa tjänstemän.

Ska vi hylla något beträffande den svenska demokratin och rättssamhället är det snarast tålamodet hos de anonyma pappersvändare som gör att vi slipper engagera oss i processen.

The post Demokratin och rakkniven first appeared on Opulens.

BILDNING. Kasta inte bort de feministiska föregångarnas arbete till förmån för ännu en känslobaserad insta-story. Att bilda dig är det mest feministiska du någonsin kommer att göra, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Att Svenska Dagbladet kallar beteendet hos ett gäng namnkunniga feminister på Instagram för “feminismens fjärde våg” bara för att den utspelar sig i sociala medier säger en del om svenskars historielöshet i den feministiska debatten.

Det är egentligen inte så förvånande eftersom den mest lättillgängliga feminismen, den som brukar kallas Instagramfeminism, sällan har plats för historiska analyser eller nyansering. Formatet är liksom inte gjort för det. Istället bygger den nästan uteslutande på känslor och subjektiva tankar.

Jag tänker inte argumentera för att kvinnors vardag och känslor inte spelar roll. Att lyfta det personliga som politiskt var trots allt ett av Grupp 8-rörelsens slagord under 70-talet, för att synliggöra hur förtrycket av kvinnor skedde även i hemmet.

Frågan är snarare hur sunt det är för rådande debatt om en hyfsat homogen grupp av välbärgade småbarnsmammor med barnflickor, städerskor och köpta veganmatlådor är de som får styra den utifrån sina personliga upplevelser.

Visserligen var det välbärgade vita kvinnor som hade tid och ork över för att driva kampen för kvinnors rösträtt. Men hade det inte varit så att de behövde alla kvinnors stöd är det inte omöjligt att de lägre samhällsklasserna lämnats utanför.

Därför behöver de privilegierade lyfta andra frågor än de som påverkar dem och deras närmaste, om de vill göra anspråk på att slåss för kvinnor som grupp.

Framför allt måste vi börja lära oss av historien istället för att återuppfinna hjulet. En bra början skulle kunna vara att identifiera att det SvD kallar för “den fjärde vågens feminism” egentligen bara är den andra vågen — den Grupp 8 tillhörde — som återvänt.

Varje ny kvinnorörelse är nämligen en reaktion på den som kom innan. Den sexpositiva, individualistiska och queera tredje vågens feminism var en reaktion på ett narrativ som till största del upplevdes som att det ägdes av vita, straighta, moralistiska småbarnsmammor i den andra vågen.

Tredje vågens feminister hyllade popkultur och förespråkade intersektionalitet och representation utanför den traditionella familjerollen. De var punkigare och färggladare, men också, stundtals, outhärdligt självupptagna och ytliga.

På så vis har de mer gemensamt med dagens Ebba Busch Thor-feminister — välsminkade unga högerkvinnor som vill göra karriär men också ha rätt att välja en konservativ kvinnoroll. I ett land som genomgående styrts av socialdemokrati kan det faktiskt vara ganska punkigt.

Varje generation feminister vill välja bort något av det deras föregångare gjorde, och det är helt okej. Så länge vi håller fokus på att öka jämställdheten är vi inte ett hot mot varandra utan utmanar och slipar varandras argument och tankar.

Något som däremot kan vara ett hot är att andra krafter försöker utnyttja eller kapa rörelsen. Som när främlingsfientliga krafter använder kvinnor utsatta för våldtäkter och hederskultur som ett slagträ i fighten mot invandrare, eller marknadskrafterna försöker sälja på oss feminism förpackad som poänglösa, glittriga väggord.

Boten mot det, och receptet för att fortsätta framåt, är att respektera våra rötter. Att läsa, lyssna och diskutera de mängder av feministiska texter som skrivits.

Det finns något oerhört stärkande i att läsa en text skriven om kvinnors situation för hundra år sedan och känna igen sig i de problem som beskrivs. Stärkande för att det gör en förbannad, men också för att du inser att du har århundraden av kvinnors kraft som backar upp dig i din kamp.

Så kasta inte bort de feministiska föregångarnas arbete genom att välja bort det till förmån för ännu en känslobaserad insta-story. Att bilda dig är det mest feministiska du någonsin kommer att göra.

The post En längtan efter feministisk bildning first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Pratar politiker annorlunda nu än de gjorde förr i tiden? / Johan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej! Ja det gör dom. Så kort kunde jag svarat på din korta fråga. Men om jag får tolka det som att du menar inom rimlig överskådlig tid, en generation eller mansålder på sin höjd, så kan vi se att det blivit kortare meningar, snabbare och mer slagkraftigt.

Kort sagt hade en brummande, långsam och introvert piprökare som Thorbjörn Fälldin inte kunnat göra sig gällande i dagens snabba hårda debattklimat. Synd kan man tycka.

Vi kan se att Stefan Löfven på sätt och vis i senaste valet försökte vända denna trend genom att i ett forum som Instagram — så förknippat med ett direkt snabbt tilltal — skriva uppseendeväckande långa texter till sina foton.

Själv ser jag den tydligaste utvecklingen hos Moderaterna som på den verkligt mörkblåa tiden hade ett närmast antagonistiskt och drygt förhållande till journalister.Jag måste erkänna att även som vänsterpartist kunde jag känna en slags masochistisk njutning över att Gösta Bohman och sedermera Carl Bildt ibland faktiskt inte svarade på frågan utan kom med motfrågor och syrlig kritik mot journalisterna.

Donald Trump har dragit denna attityd över all anständighets gräns förvisso, men i det svenska politiska landskapet är det mer och mer ovanligt. Ett annat nytt fenomen jag ser är att politiker egentligen inte svarar på frågan utan bara drar i gång sin inre bandspelare och rapar upp paroller och mediaanpassade klyschor, som om frågan mest var en trigger för att veva partiprogrammet. I detta förfarande är Ebba Busch Thor guldmedaljör.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Förändrat tilltal i politiken first appeared on Opulens.

TAGGTRÅDSSTÄNGSEL. “Det är i rasistens och nationalistens blick som den andra förvandlas till någon som kan behandlas hur som helst” skriver Anna Jörgensdotter i sin krönika. Hon skriver också om taggtrådsstängsel som separerar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vitabergsparken sommaren 2014: Konstnärsgruppen Ful sätter tillsammans med regissören Nasim Aghili och musikgruppen The Knife upp en antinationalistisk kabaré med titeln Europa Europa. Den skrevs som en reaktion på Fort Europa, Frontex och de mördade på Medelhavet. Ett av de citat som växte hårdast fast i mig lyder: ”Tack för att du bar mig på ryggen fast du inte kunde simma”. Att göra det omöjliga. Att stå ut med det mest outhärdliga.

Förstås var Europa Europa också ett inlägg i det årets valrörelse (ordet ”inlägg” är för futtigt), en protest mot SD:s rasistiska politik och ökande inflytande. Och i somras presenterades ett nytt gemensamt projekt av Nasim Aghili och Ful — Mödrars manifest, med fokus särskilt på ensamkommande, på åldersuppskrivningar och faktisk rasbiologi, men också på mödrarna — mödrar i andra länder, en del tagna i förvar vid gränser, skrivande brev till sina barn långt borta. Mödrars manifest blev en turné, en föreställning som var en sorgritual som var en manifestation. Vi satt tätt intill varandra och lyssnade på breven från mödrar till barn och vice versa: ”Mamma, det sägs att om man längtar tillräckligt mycket så krymper avståndet”. Vi knöt tygband på ett längre band för att minnas de vi saknar. Vi sjöng tillsammans, om ömhet, smärta och taggtrådsstängsel som separerar mänskor från varandra och därför också från stora delar i dem själva.

Klipp över till valvakan och Ebba Busch Thor, som i sitt tacktal understryker familjens vikt och värde, det är från sin familj, man och två barn, hon har fått kraft att gå igenom valrörelsen. SD:s Mattias Karlsson pratar om att vi måste ta vuxenansvar för det här landet, vilket kräver samarbete över gränser. På radion utbrister en väljare närmast euforiskt att vi måste bli färre i det här landet, inte minst för att belastningen på våra vägar blir så stor och bilköerna så långa. Hon är lycklig över stödet SD får, hon vill ha ordning och lugn och ro. Klipp till manifestation för medmänsklighet i Gävle dagen före valet: En kvinna från Asylkommittén berättar om en somalisk kvinna som inte vet om hon någonsin kommer att få träffa sina barn igen, på grund av den hårt villkorade lagen för, eller mot, familjeåterförening.

Förluster värderas olika. I Cindy Milsteins Rebellious mourning skriver Sara Schulman om den 11 september och hur de nära 3 000 mänskorna som dog i New York blev ”individualiserade” och ihågkomna – till skillnad från de drygt åttiotusen som dött i aids i samma stad. Den vita överhetens mest omhuldade privilegium är dess förmåga att förneka att andra mänskor är verkliga.

På 50-talet hamnade den amerikanske författaren James Baldwin i FBI:s register eftersom han både var rasifierad och kritiserade raslagarna. Han pratar i tv-dokumentären I’m not your negro om hur de underkuvades verklighetskänsla förvrids när förtrycket blir för blodigt. Han beskriver sorgen i att upptäcka att ens hemland vill bli av med en. ”Hur ska man kunna kommunicera till den stora, obekymrade, tanklösa, grymma vita majoriteten att man finns här? De har lurat sig själv så länge att de inte ser mig som mänska. Vilket betyder att de har blivit moraliska monster.” Han fortsätter: ”När man ställer sig upp och ser världen i vitögat som om man hade rätt att vara här, då har man angripit västvärldens hela maktstruktur.” Det är i rasistens och nationalistens blick som den andra förvandlas till någon som kan behandlas hur som helst, och därför är det dennes synsätt som är problemet och som borde avkrävas förändring — och integrering.

Klipp till de euforiska valvakorna runt om i landet där alla har vunnit, det finns inga förluster, inget raseri. Om rädslan finns har den tryckts långt ner. Jag får ett sms från en vän som berättar att han fastnat i en poliskontroll på en flygplats. Det är inte första gången det händer. Han är inte vit, inte rik. ”Det är ingen fara”, skriver han, för att lugna mig som redan är i säkerhet, men jag vet hur hans händer skakar.

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Rasismens onda öga first appeared on Opulens.