LYRIK. Gunnar Lundin introducerade för några år sedan Opulens läsare till Hans Boijs poesi. Hans Boij har även medverkat i vårt magasin. Här följer Lundins minnesord över Boij som gick bort förra året.

Hans Boij (1939–2023) var en finlandssvensk författare, bosatt i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han växte upp med sin mor, en bror och en syster i Vasa i Finland; kom till Sverige som krigsbarn; bodde några år i Kanada för att sedan slå sig ner i Sverige.

I den finska svenskbygden fanns ett gemensamt bildningsarv (även om det saknade självklarheten i en indianstam eller i det gamla Hellas) som snart blev out of date. När levnadsnivån höjdes och lättillgänglig underhållning erbjöds tappade traditionen och folkbildningen mark.

I Stockholm under senare delen av 1900-talet kände han sig ofta, med hjältarna i Fänrik Stål som förebilder, som en främling. Försöka vara ädel, eller bara en hygglig människa – nej, postmodernisterna och nyliberalerna sade det annorlunda.

Om en tidig händelse på vägen: ”När jag i ungdomen (1958) återkom efter tre år i Amerika för att fullgöra värnplikten, stötte jag i Vasa i Gros bokhandel på Henry Parland och fick för första gången en husgud. Inte förrän 22 år senare resulterade det i samlingen Henry sade det modernare. Den direkta anledningen var uppmärksammandet av 50-årsminnet av Parlands bortgång blott 22 år gammal.

Parlands ”idealrealisation” gällde Västerlandet efter kriget och var i sig ett försök att finna nya värden. Till den under 20-talet ofta högspänt idealistiska finlandssvenska dikten kom han med något nytt – ett inslag av ironi och öppenhet som stod i motsättning till Gunnar Björlings profetiska och Elmer Diktonius röda etik. 

Det är en hederssak för en författare att aldrig skriva något som inte bottnar i egen erfarenhet. Hans Boij behövde ett par decennier innan han fått distans till husguden och funnit en egen ton. Hamlet sade det modernare är ett svar på Hamlet sade det vackrare. Med titeln anges att han inte kunde bli ”modernist” i Henry Parlands bejakande mening.

Amerikaåren följda av exilen som vaktmästare på ett företag i Sverige skärpte blicken för ett samhälle vars övergripande principer var lönsamhet och höjd BNP. Björling och Parland kunde odla pärlorna i den amerikainfluerade kapitalismen: personlig frihet, demokrati, jämställdhet. Hos Boij hade klimatet hårdnat.

En besläktad själ blev E M Cioran. Boulevardernas Buddha, som han kallats, med sin dova pessimism och kritik av moderniteten kände Boij igen sig i, men han blir inte profetisk som Cioran och han går inte till bordeller för att sedan bekänna hur han har smutsat ner sig. Men han kunde förstå Ciorans fråga, vad det tjänar till att umgås med Platon då en saxofon kan ge oss samma upplevelse av idéernas värld.

Boij är kaféernas poet. Han ansåg sig uppriktigt – inte som pose  –  misslyckad, och fann sin värdighet i det. Han fullföljde Henry Parlands öppnande av konsten mot medmänniskorna och världen.

Utifrån sin bildning ser han hur en ung och medelålders generation går in i nya sätt att kommunicera. Det är en förändring på gott och ont. Han ser den utifrån, som en främmande fågel, samtidigt som han är mycket närvarande på platsen och i historien. Utan dator och mobil, men med en Samsung-tv och prenumeration på Dagens Nyheter, i exil, blir han ett vittne till det djupast som förenar oss, medan politik och religion leder till hat och krig.

Boij debuterade som en de unga i Wahlströms & Widstrands Grupp 65. Så följde diktboken Sviternas tal (Bonniers), och på samma förlag Fågelns skugga på trappan. Därpå följde, med något undantag, utgivningar på Författares Bokmaskin och under tjugohundratalet en rad omfångsrika volymer.

The post Hans Boij ‒ exilens poet first appeared on Opulens.

FÖR SENT. Det är alltid för sent att ta livet av sig, skriver Robert Myhreld i veckans marginalanteckning som fokuserar på musik och tungsinne.

I Arbete och struktur kan man läsa om Wolfgang Herrndorfs liv från det att han mottog beskedet om att han hade en glioblastom, alltså en typ av hjärntumör, till att han sköt sig själv i huvudet. Det är en gripande läsning, understundom även rolig till följd av Herrndorfs mörka lynne. Att besöka sjukmottagningen iförd en pingvindräkt är ju…ja, ni ser ju själva.

Annars vänder vi oss ofta till musiken när vi vill känna något eller förstärka emotioner. Kanske är vi kära och jävliga, eller varför inte hjärtkrossade. Kanske försöker vi hitta rytmer att dansa till. Det finns en uppsjö av musik som passar alldeles utmärkt till melankoliska sinnesstämningar eller mörka tankar. Varför inte mästerverket Symfoni av sorgesamma sånger av Henryk Górecki eller något finstämt av Arvo Pärt, exempelvis Da pacem Domine.

En personlig favorit som alltid försätter mig i en vemodig stämning, eller för all del är alldeles utmärkt som sällskap tillsammans med tungsinta tankar, är Asleep  av The Smiths:

Sing me to sleep
Sing me to sleep
And then leave me alone
Don’t try to wake me in the morning
‘Cause I will be gone
Don’t feel bad for me
I want you to know
Deep in the cell of my heart
I will feel so glad to go

[…]
There is another world
There is a better world
Well, there must be
Well, there must be
Well, there must be
Well, there must be
Well …

En annan är låten Quitter Happier av Killers Walk Among Us. Sångaren och låtskrivaren Stefan Holmberg tog när albumet var klart livet av sig. När jag lyssnar hugger det till i mig då den väcker minnen och till viss del även hemska känslor till liv. It takes more for me, you know…

Nå, jag vill inte avsluta i dysterhetens tecken. Här kommer istället en uppmaning: Du som har ett stråk av självförgörelse i dig och mot bättre vetande ändå läst ända hit – häng kvar vid livet en stund till. Om inte annat, så lev ett tag till för att se om det kan bli värre. Det vill man ju för allt i världen inte missa! Och, som Cioran konstaterade: Det är alltid för sent att ta livet av sig.

The post Myhrelds marginalanteckningar: Musik och melankoli first appeared on Opulens.

PESSIMISM. Susanne Liljedahl gör en djupdykning i den pessimistiska filosofin och finner idéer som utgör ett motgift mot det aningslösa och farliga positiva tänkande som är utmärkande för en makthavare som Donald Trump.

Det här är tankar och meningar i nattens filosofier, pessimism, svart galla och fantomsmärtor. Rörelser in under ytan som ibland blir till kreativitet, uppstudsighet eller revolt. Jag ifrågasätter samtidigt det slentrianmässiga positivitetstänkandet och den optimism som har starka kopplingar till kommersialisering och marknadsfundamentalism.

Det börjar med meningar om världens absurditeter och förfall. Misantropisk melankoli eller frätande bitterhet. Meningar som mycket väl kan utmynna i meningslöshet. I den stora intigheten. Utan vilja, lust och begär.

”Inget är jag
Inget ska jag någonsin bli
Inget kan jag vilja bli”

Alvaro de Campos ett av den portugisiske poeten Fernando Pessoas alter egon skildrar en upplevelse av jagupplösning och tomhet men tillägger, “frånsett det bär jag på världens alla drömmar”. I det stora hela kastas han mellan eufori, äckel, patos, självironi och gyckel läser jag i Orons bok. Poeten och filosofen Pessoa skapade många alter egon eller heteronymer och många olika litterära världar i ett slags experimenterande med jaget, personligheten och existensen.

Litteraturens excesser i svart fascinerar. Bråddjupen och avgrunderna. De mörkare stråken. Språnget över avgrunder.

Jag befinner mig i även sällskap med klassiska existentialister, pessimister och filosofer som Albert Camus, E M Cioran, Arthur Schopenhauer, men också Predikaren i Bibeln. Därtill läser jag nutida forskare och författare: Tom Sandqvist, Emma Engdahl, Ann Heberlein, Barbara Ehrenreich och Anders Mathlein, för att nämna några.

Till läsningen hör Främlingen, Myten om Sisyfos och Människans revolt av Camus samt På förtvivlans krön, Om olägenheten i att vara född och Bitterhetens syllogismer av Cioran. Visst finns det trevligare sällskap, spirande feelgoodlitteratur och optimistkonsulter att ta till när undringar faller på. Meningar som tycks handla om att lycka och framgång är möjligt för alla genom pur viljeansträngning. Självkänsla nu! Tänk dig frisk! Raketmetoden för din sömn och viktras! Så får du nya superkrafter! Quickfixarna blinkar som flashiga neonskyltar i förnekelsens era.

En karriär- eller livscoach, en guru, kan radera alla tendenser till pessimistiskt tänkande. Alternativt går det att konsumera motivationsindustrins plattityder på någon stor entusiasmerande tillställning. Sedan återstår väl schamanhealing, reiki eller någon annan new age-relaterad företeelse. Och influerarna, supernovorna, bidrar säkert som ledstjärnor i detta att sikta mot stjärnorna i vår tid. Positivitetstänkande och vinnarmentalitet har utvecklat sig till en Marknad.

Men alla kan knappast sjunga i samma toner, måla i samma färger, spela samma instrument, skriva i samma pennstreck. Några får sjunga och skriva blues, dovaste soul eller tragisk opera. Eller kanske ett requiem för vår tid. I skrivande stund lyssnar jag på Rachmaninovs piano konsert, nr 2 opus 18 i c-moll alltmedan höstens nyanser och skymningens egg dansar i landskapet utanför mitt fönster.

I filosofi noir behöver jag inte leva upp till normerna om framgången och lyckan. Påtvingad optimism och en fullkomligt okuvlig tro på människans godhet och förmåga. Förklädnader, smink och välspelad persona. Det här är något annat än bad hairday. Något annat än lyckopiller. Filosofi noir är en ovanligt besk medicin som väcker mig ur törnrosasömn och fåfängligheter. De finslipade fasaderna rämnar i mötet med känsliga själars blickar som ser igenom förljugenheten och ruttenheten i världen. En sorts demaskering äger rum. Fjärran från chiclittens världar och nutidens fernissa och förträngningar. I Det stora nejet eller iakttagelser kring det förnekade ordet och den övermålade bilden menar Tom Sandqvist att vi råkat in i en virvel som gör att vi snart bara ser ytan, som vi sedan förmedlar vidare som yta. En hållning som förstärker en varuestetisk betoning.

Camus och Ciorans tänkande hör natten till. Inga muntergökar, men inte heller monumentala tråkmånsar.

Är det inte hög tid att sluta gnälla på de samtidskritiska och pessimisterna? Paradoxalt nog finns det något än mer positivt att upptäcka även i dessa nattens sfärer där svart galla ibland blir till kreativitet och revolt.

Camus och Ciorans tänkande hör natten till. Inga muntergökar, men inte heller monumentala tråkmånsar. Det är bara så att de saknar skygglappar, och svärtan får fritt spelrum. Pessimismen och skepticismen görs rentav till en konstart i överlevnad visar det sig i litteraturforskningen. Skapandet, skrivandet får livet att fortsätta gestalta sig. Varje bok är ett uppskjutet självmord, skriver Cioran, och säger också att i en värld utan melankoli skulle näktergalen rapa. Hans berömda aforismer skär nästan som spjut i mina dimmor av förträngning. På samma gång är det tydligt att det går att se nyanser och färgskiftningar till och med i ärkepessimismen.

Mystiker blev Cioran nog inte men det sägs att han under senare år uppnådde ett stoiskt lugn, och musiken gav lindring – ”utan Bach skulle jag vara en total nihilist”. Upplevelserna i musik och konst har denna goda inverkan även enligt Schopenhauer som han var påverkad av. I Världen som vilja och föreställning är annars lidandet förenat med livet, och tillvarons väv av illusioner genomskådas. Sökandet efter mål och mening leder bara vilse. När vi uppnår våra mål upplevs ledan och därmed kommer vi genast att sätta nya mål. Jag tror att Schopenhauers tankegångar går väldigt lätt att applicera på vår tid. Kan inte undgå att tänka på den bländande konsumtionen. Ekorrhjulet och den ständiga expansionslustan. Eller vad handlar det om? Vad handlar lyckan om? Den som vi ständigt jagar? Meningen? Symboliskt – vad var meningen med Sisyfos enorma ansträngningar med att gång på gång rulla upp stenen på kullen? Camus tolkar myten som en filosofi av lidelse och revolt.

Den depressiva kärleken framstår i studien som ett ständigt ”älska mig” som aldrig blir av. En fantomsmärta.

I Emma Engdahls studie Depressiv kärlek. En social patologi framkommer att människan idag är vilseledd och förvirringen är total i en slags ohälsa som uppkommer under specifika samhälleliga omständigheter.

Hela den moderna konsumtionsprocessen stinker av förförelse och förödelse. Kärlekens kommersialisering är tveklöst dess sista utpost. Vad som sker när kärleken inkorporeras i marknadens logik är att vi som kärlekstörstande tenderar att uppväcka begär utan att tillfredsställa dem… Så blir vi varken älskande eller älskade.

Den depressiva kärleken framstår i studien som ett ständigt ”älska mig” som aldrig blir av. En fantomsmärta. Och som levande död blir den depressiva älskande en kugge i den globala marknadens maskineri.

I Schopenhauers mening befinner sig människan i ständig pendling mellan strävan, plåga och olust. En mer varaktig lindring från kretsloppet ges genom etiken eftersom den befriar från egoism och får oss att ingå i medlidandet tills den ultimata ron i Nirvana. Var tog medlidandet och EQ:n vägen i vår hårdteknologiska tid som nått oanade nivåer i narcissism? Och vi närmar oss en synnerligen kritisk punkt, för att inte säga apokalyptisk, avseende fasansfulla miljökatastrofer, klimathot, pandemi, social ojämlikhet, terrordåd och extremism.

Schopenhauers tänkande influerades av det österländska, i synnerhet buddhismen, och han har haft stor påverkan på andra filosofer, kompositörer och författare. Michel Houellebecq lär till och med ha blivit förälskad i studierna av hans dystra filosofi. I Sverige har bland andra August Strindberg tagit intryck. Som exempelvis i Ett drömspel

Konstarterna väjer inte för drama, melankoli, bitterljuvt vemod, depressioner, dystopier, helvetets eldar, apokalypser. Konstnärssjälar i existentiell ångest, i otakt med världen. Inte i den klädsamma ångesten utan oftast i något djupare och svårare. Ibland i alienationen, främlingskapet. Tragiken. Något som även kan inbegripna den verkliga ambivalensen som fick ett expressivt uttryck i Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Djupgående tankar och erfarenheter som även talar om det totala nederlaget. Oförmågan att hantera livet. Oförmågan att vara lycklig. Oförmågan att ta emot kärlek. Oförmågan att ge kärlek. Heberleins avhandling, Kränkningar och förlåtelse, En etisk studie med hänsyn till föreställningar om offer, förövare, skuld och ansvar och många andra av hennes böcker rör sig inom etikens område och behandlar ofta ondskans, skuldens och skammens olika skepnader – våldtäkter, barnmisshandel, mord, nazism, rasism och hatbrott.

I en mera renodlad filosofisk mening är pessimism enligt NE  – ”en uppfattning som bestrider att världen är inrättad på ett sätt som överensstämmer med mänskliga önskningar och värderingar eller som står i samklang med ett gott eller förnuftigt ändamål.”

Det visste redan Predikaren. En bok som genomsyras av att det finns en tid för allt. Författaren betraktar en tillvaro under solen som uppvisar alla tecken på motsägelser, dårskap, tomhet och fåfänglighet. Ett jagande efter vind. Inte helt olikt Schopenhauer är han skicklig på att se vad som sker under ytan och gå bortom kulisserna. I grunden en pessimistisk bok, men till skillnad från Schopenhauer närs Predikaren av en tro på Gud som ger livet mening. Och ”om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda så är också detta en Guds gåva”.

Det mera slentrianmässiga positiva tänkandet i samtiden drar emellertid fram som ett sekulärt evangelium. Repetitivt. Som en tvingande dogm. Men det är laddat av starka marknadskrafter och egensinniga vinstintressen i kapitalismens anda av spelare i en materialistisk värld i ständig expansionslusta. Närmare bestämt befinner vi oss i vad som kallas en tredje våg av marknadsfundamentalism. Idéerna om att marknaden löser alla problem.

En av världens mest prominenta och ökända företrädare för ensidigt positivitetstänkande och optimism är som många av oss ser det, Donald Trump.

I boken Gilla läget med underrubriken Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande granskar Barbara Ehrenreich västvärldens koncept och myter om optimism, framåtanda och rikedom. Hon visar hur det systematiska positiva tänkandet vann inflytande i USA som ett starkt trossystem som också gjorde sitt bästa för att göra sig oumbärligt för kapitalismen och konsumtionskapitalismen. Vid ingången till 2000-talet ledde optimismen till en sorts manisk tro på det välgörande i rikas excesser och fattigas misär. Ekonomisk ojämlikhet var inte något som bekymrade positiva tänkare eftersom vem som helst kunde slungas upp i rikedom närsomhelst bara genom att fokusera sina tankar. Knappast någon förutsåg den ekonomiska och globala härdsmältan med kraftig nedgång, hög arbetslöshet och stark polarisering som skulle komma. Ehrenreich kritiserar även framgångsteologin med dess kändispredikanter som mäter tro i hälsa och framgång i megakyrkor som blir alltmer företagsinriktade. Borta är mysteriet och vördnaden. Kanske inte helt olikt organisationer eller sekter som exempelvis Livets Ord i Sverige.

En av världens mest prominenta och ökända företrädare för ensidigt positivitetstänkande och optimism är som många av oss ser det, Donald Trump. ”Cheerleader  of the nation” Med inspiration bland annat i pastor Norman Vincent Peales bästsäljare: The power of positive thinking. Detta medförde också att allvaret och riskerna i pandemin länge förnekades och förminskades i USA.

Alternativet till positivt tänkande är emellertid inte negativa träskmarker, cynism eller nihilism! ”Negativt tänkande kan vara lika förledande som dess positiva motsvarighet”, menar Ehrenreich som istället lyfter fram kritiskt tänkande som i grunden är skeptiskt.  Realism – intill defensiv pessimism är inte bara en förutsättning för människans utan för alla djurarters över levnad. De hot vi står inför är verkliga och kan bara bemästras genom att vi skakar av oss självupptagenheten och tar ställning i världen. Vi måste bygga upp fördämningar, skaffa mat åt de hungriga, hitta en bot och stärka ”larmpersonalen”.

”Livet kan få en mening med upproret, kampen för mänsklig värdighet”, för att uttrycka det hela kort med Camus. Ett ja och ett nej på samma gång. Inte minst konsten ger möjlighet till uppvaknande.

En pessimist blir inte förvånad över att saker går galet men glatt överraskad de gånger livet visar ljusa sidor och godheten tittar fram

Tom Sandqvist refererar bland annat till Ad Reinhardt om konst som ett stridsrop, polemik, markering att strejk pågår, sittstrejk, civil ohörsamhet, passivt motstånd, korståg och icke-våldsprotest. En trotsig, uppstudsig, uppkäftig och upprorisk handling. Sandqvist finner att en människa som säger nej är en människa som revolterar. Och egentligen säger hon både nej och ja.

”… samtidigt som hon hävdar tillvaron av en gräns hävdar hon också existensen av något bortom gränsen, möjligheten av att bryta igenom stängslet, till något hon misstänker finns där någonstans och som hon önskar uppnå och bevara.” (Tom Sandqvist)

I Sverige har annars Anders Mathlein kastat ljus över pessimismen och närgånget undersökt den slentrianmässiga optimismen med både spetsfundig humor och intellektuell skärpa. Feel bad och må bra –  överlevnadshandbok för pessimister. Kan det vara så att optimismen är gynnsam för artens överlevnad frågar sig författaren? Och borde inte låga förväntningar och skepsis göra oss bättre förberedda på allt som kan gå snett? Världen förblir dock groteskt orättvist fördelad, och priset för framstegen vad gäller naturresurser och miljö är höga. Så en pessimistisk syn är varken sjuklig eller verklighetsfrämmande menar Mathlein. Optimisten som med sina höga förväntningar på tillvaron räknar med ständiga framsteg kommer ofta att bli irriterad över att så mycket går snett och att världen inte fungerar som man önskar. En pessimist blir inte förvånad över att saker går galet men glatt överraskad de gånger livet visar ljusa sidor och godheten tittar fram. Mathleins förutsättning är att vi befinner oss i ett jättelikt, ”obegripligt mysterium och såvitt vi vet är det bland annat vår förmåga att ställa existentiella frågor som skiljer oss från andra arter på jorden”.

Filosofi noir är ingen dunbollsfilosofi. Hur mycket skönare vore det inte med skygglappar? Att slippa se igenom dimridåerna. Att lägga en concealer på alltihop. Eller berusa sig med naivitet och ägna sig åt ständiga dagdrömmar. Men ensidigt och fanatiskt positivitetstänkande kopplat till marknadstänkande verkar inte hållbart. Snarare gör sig behovet av ett  genomskådande gällande. I meningar som inte blundar för verkligheten. Som blir till motståndsrörelser mot marknadsfundamentalismen och den okänsliga och nedsolkade samtiden. För återupprättandet av människovärdet och en mera humanistisk, ändamålsenlig värld. Det är tydligt att det tunga artilleriet av kritiskt tänkande och existentiell känslighet måste sättas in gentemot många av dagens politiska makthavare. För medvetandegörande i en förhoppning om en mera resolut etisk handlingsförmåga, annars blir tillståndet i världen bara värre. Uttalanden som ”vi såg det inte komma ” är oftast rena bluffen eller bortförklaringar. Heureka!

The post Filosofi noir first appeared on Opulens.

DIALOG. “Den känslolöst gapande tomhet som öppnar sig är inte något för Cioran avskräckande utan snarast höjer det lugnt betraktande snillet högt över oss vanliga människor. Han byter ett slags högmod mot ett annat”, skriver Gunnar Lundin.

E M Cioran är en entusiastisk natur; med entusiasm anslöt han sig till en nationalistisk rörelse i Rumänien. Så utspelas andra världskriget då ideologierna från att ha eldat den enskilde till ädelmod stannar upp i maktsystem och änglarna måste vaktas av gendarmer. Cioran flyr Rumänien och lever sitt återstående liv i exil i Paris. Nu är han en fiende till sekterism i vad skepnad den än uppträder.

Han söker sig genom historien för att finna individer som ger uttryck åt hans nya disposition, i vilken lärdom och visdom inte längre är detsamma; ”Lao Tse, som endast läst några få böcker, är inte mer naiv än vi är, vi som läst allt. Djupsinnigheten är oavhängig av lärdomen.”  Diogenes i tunnan var ingen vulgär Sokrates, utan en rättfram kyniker då han som gäst blev tillsagd att inte spotta på golvet spottade sin värd i ansiktet, den enda smutsiga fläcken i det skinande huset. Därtill är alla former av efterlåtenhet mot dagens marknadsinbilska kultur måltavlor i Ciorans Bittra syllogismer (översättning Jon Milos). Varje världs­frälsande idé har lett till inkvisitionen eller Gulag.

Högmodet hör till den historielösa människan vars paroll är Framsteget, trots att dessa framsteg inte är större i förhållande till vår existentiella okunnighet än de var för Job.  Vad är filosofin mot Shakespeare och Bach? Visst, men Cioran glömmer att både Shakespeare och Bach var, i ordets ursprungliga mening, filosofer.

I Sammanfatt­ning av sönderfallet (översättning Teratologen) är det inte bara Ciorans nationalistiska idéer som fallit sönder utan hela den västerländska frihetsretoriken. Istället för att vårda ett traderat historiemedvetande och en kontinuitet av verklig upplysning har vi – med mottot Allt nu med detsamma – vänt oss bort från historiens erfarenhet. Och just här har Cioran en poäng: nazister marscherar på gatorna utklädda till scouter. Riksdagsledamöter sparkar på döda fårkroppar och kallar dem judar. Och framträder i nästa ögonblick som svärmors­drömmar och företrädare för hotade Idyllen Sverige (och vi har vant oss vid att ögonblickets tv-bilder är sanna och säger mer än ord).

Idealauktionisten Cioran går från det kollektiva till det enskilda och småningom allt för genomskinligt übermenscharistokratiska. ”Har man någonsin sett en dikt om hopp utan att känna sig illamående, ja äcklad?” En människa kan nog leva kvietistiskt utan önskningar, men kan vi leva utan hopp? Den känslolöst gapande tomhet som öppnar sig är inte något för Cioran avskräckande utan snarast höjer det lugnt betraktande snillet högt över oss vanliga människor. Han byter ett slags högmod mot ett annat. Att följa sina instinkter och förtala världen tycks vara det goda. En hänsynslöshet som visserligen står skarpt mot den varma och fuktiga och själviska hänsynen, men som ändå med sin princip­lösa elitism är svår att gilla.

Man kan, tror jag, läsa Vilhelm Ekelunds Sak och sken om hur författaren finner ett sätt att leva med besvikelsen över det uteblivna gensvaret då han efter landsflykten återvänt till Sverige. Han ser att alla människor är ensamma; de flesta lever utlämnade åt andras omdömen, åt gensvaret, och riskerar deformeras av samtid och kontext. Här instämmer ostentativt Cioran. Men deformeras vi? Är det inte så att det är den vägen vi får vår form, i dialog? Vi för naturligtvis en dialog med vår själ och vårt samvete, men det är den som förbinder oss med människor och ting.

The post Cioran gör upp med Europa first appeared on Opulens.