MÖJLIGT PARADIS. Om fler skulle tillbringa mer tid med och för andra samt känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra, så skulle Sverige ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden, hävdar Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

På en middag lade en gäst ut texten om varför det varit så svårt att flytta hem till Sverige igen efter många år i Ryssland och andra delar av Östeuropa: ”Stockholm — Svedala — känns kallt. Svenskar pratar inte med varandra. Grannar samarbetar inte till vardags. Prestigen och präktigheten håller tillbaka såväl erkännanden om livets svårigheter som önskemål om hjälp.”

Många som flyttar hit vittnar om samma sak. Att bli hembjuden till ett svenskt hem är ovanligt. Går man in på en buss stirrar ofta varannan stol tom eftersom vi föredrar att sitta för oss själva. Numera stirrande ner i en skärm, inte sällan med stora hörlurar på så att man med säkerhet stänger ute såväl ljud som samtal med omgivningen.

Hela systemet bygger på tanken om statsindividualism, det vill säga att var och en ska kunna förverkliga sina drömmar genom välfärdsstatens försorg. Möjligheter ska inte begränsas av familjens sociala status, förmögenhet eller kontaktnät. De nordiska länderna har i sanning varit framgångsrika på att ge invånarna välstånd, lycka och en ny chans. Gott så.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Men det verkar vara något som skaver hos många. Trots att den stora breda medelklassen har det bättre än kanske någonsin, någonstans märks ett missmod — jo, trots ökad brottslighet på några områden, problem i vården, terrorism med mera vågar jag påstå att Norden anno 2018 är en av de bästa platser mänskligheten skapat, materiellt och trygghetsmässigt. Ändå är det många som flyr ifrån något. Det kan ta sig i uttryck i att man dricker, äter, spelar, tränar för mycket, för att döva en inre smärta. Se er omkring! Det är vanligare än man tror.

Är det för att vi aldrig blir nöjda? Eller är det för att något faktiskt saknas?

Kan det vara spontana samtal och samvaro i verkliga livet? Skärmarna avskärmar oss bokstavligen från varandra. Det materiella välståndet gör också att vi har råd att köpa allt fler tjänster av varandra istället för att hjälpas åt. Företag och myndigheter skjuter över en hel del arbete till kunder i form av bankappar och e-handel. Snart behöver vi inte ens säga hej till någon i kassan, allt i effektivitetens namn.

Missförstå mig inte, ekonomisk utveckling, välfärdsstaten, ny teknik och smartare resursanvändning ger oss bättre förutsättningar för ett gott liv. Men det verkar inte allena ge oss mening och välmående.

Människan är en social varelse. Tänk om fler skulle titta upp från sin mobil, säga hej och tillbringa mer tid med och för andra. Uppleva mer förundran i vardagen. Känna tacksamhet inför allt som faktiskt är bra. Då tror jag att Sverige skulle ha alla möjligheter att bli ett paradis på jorden.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Titta upp från mobilen! first appeared on Opulens.

UTARMNING. I ett debattinlägg i tre delar framför Jason Diakité och Sten Barnekow riktar skarp kritik mot lokalpolitikers svek mot stadslivet. Denna andra del tar upp det digitala hotet mot stadskärnorna runt om i landet men handlar också om turerna kring en älskad krog. Här är Del 1 och del 3.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I vår insisterande korrespondens med berörda parter, hänvisar vi till några olika reflektioner över de utmaningar all framtida stadsplanering står inför som har framskymtat i Sydsvenskan under den senaste tiden. I en intervju den 6 januari i år med Christer Malmström, professor och chef för Arkitektskolan vid LTH, lyfter han fram Restaurang Stortorget, uteserveringen och själva torget som ett bra exempel på lyckad urban arkitektur. När han läste i Lund på 1970-talet var staden död, när han återvände för tio år sedan levde den. Med uteserveringen på Stortorget bands inomhus och utomhus ihop, och en mötesplatsnod uppstod:

När jag sitter vid Stortorget, vilket jag gör emellanåt, kommer det hur många vänner som helst cyklande förbi. Det är som i den lilla byn. Det är vad vi menar med urbant liv, att vi inte ska springa omkring i våra bubblor, utan att det ska uppstå positiv friktion mellan oss som gör livet trevligare.

Och i Sydsvenskan den 27 januari i år återfinns ett längre reportage om framtidens handel, den spås vara här snart och tycks rymma det mesta utom de enorma varuhusladorna: det är e-handel, drönarleveranser och obemannade appstyrda dygnet runt-öppna mobila närbutiker på hjul, som med förbättringar i den artificiella intelligensen kanske snart rent av är självkörande — visst är det lite besynnerligt, den framtida handeln blir mer och mer rörlig, småskalig, föränderlig, och på det svarar våra visionära kommunpolitiker med att gräva ner räls genom hela stan, som för att motverka det flexibla genom att låsa den lokala kommunikationen med slutna, fasta, oföränderliga och permanenta spår.

Med fler obemannade bibliotek och banker utan öppettider och knäande boklådor och kanske robotfrisörer, vem är det vi har att sätta vårt hopp till om staden inte alldeles ska tömmas på folk? Ja, förutom mäklarna och Systembolaget så är det kaféerna, barerna och restaurangerna. Allting annat kan köpas och köps i allt högre utsträckning över nätet. Förvisso inte alltid helt utan mänsklig kontakt. Men den typen av mötesplats som Restaurang Stortorget representerar kan aldrig ersättas eller utkonkurreras av någon som helst nätaktivitet, varken konkreta transaktioner eller virtuella relationer. Det är snart den enda bastionen kvar i ett liv som helt kan utföras i isolering vid en dator. Det är mellan människor i gemenskaper som tillit uppstår i ett samhälle, ett omistligt värde för alla demokratier. Nu förtar den anonyma umgängeskulturen i cyberrymden vårt engagemang i föreningsliv och organisationer. Det är därför viktigare än någonsin att vi fortsätter att prata direkt med varandra.

I vår enfald trodde vi givetvis att detta skulle intressera och engagera politiker, tjänstemän, fastighetsägare och journalister. Servicedirektör Pål Svensson svarade visserligen, men bara pliktskyldigt — han glömde att bifoga något innehåll. Att hans kollega, kulturchefen Annika Eklund, inte ens hörde av sig är ett nytt övertygande besked om det stabila och traditionsbundna allvar med vilket kommunens företrädare betraktar den gränslösa och vidunderliga världen av kultur — som lever och larmar bara två mil bort, i Malmö. Annika Skogar på Sydsvenskans Lundaredaktion skrev till sist en artikel, men i vårt tycke vagt och urvattnat, och uteslutande om hyrestvisten.

Efter förlikningen i Hyresnämnden presterade sedan Alf Sjögren två hållningslöst pliktskyldiga redovisningar på lokalsidan av de respektive kontrahenternas syn på uppgörelsen. Inte i något fall har det funnits en ansats att syna och ställa de ansvariga politikerna och tjänstemännen till svars. Kulturredaktionen lovade att ta in en stympad version av den här texten före valet, men efter att ha skjutit upp publiceringen vid ytterligare två tillfällen drogs löftet — i kölvattnet på uppgörelsen i Hyresnämnden — plötsligt tillbaka. Inte ens de tycks förstå att det här i grunden handlar om den politiska utförsäljningen av vår gemensamma stad, och inte om krämarhyror och näringsidkarnas villkor att driva verksamhet i dessa grovt överskattade, stillastående vatten. Den enda som har sagt något vettigt om kommunledningens många, skiftande och häpnadsväckande tillkortakommanden är arkitekten och konstvetaren Karin Göransson i en insändare i samma tidning den 12 september i år.

The post Sveket mot stadslivet — Del 2 first appeared on Opulens.

URBANISERING. Jag trängs bland andra köphungriga kunder i en butik som rear ut allt – den ska slå igen portarna i centrala Malmö. Det är ett känt internationellt varumärke och jag sörjer att affären ska lägga ner, även om jag inte köpt så mycket där. Men det har känts bra att den legat där, som ett bevis för att min hemstad inte är en perifer håla, utan tillräckligt stor för att ha ett kundunderlag som bär smala, exklusiva boutiquer.

Men inte längre.

Varför, frågar jag i kassan. Vi finns kvar i Stockholm – och på nätet! – blir svaret.

E-handeln utarmar stadskärnorna. Det är många affärer som stänger för gott och tomma fönster gapar tomma mot oss som tycker om att flanera på stan. Dagens Nyheters nye politiske redaktör Per Svensson skrev häromdagen (28/1) en mycket tänkvärd artikel om vad som händer om vi handlar billiga kläder och prylar på nätet. Det är dåligt för klimatet. Det är dåligt för staden som mötesplats.

Långa transporter av hundratusentals små försändelser är inte det effektivaste rörelsemönstret för varor. De bidrar till onödiga utsläpp och den globala uppvärmingen. Att det är så billigt att handla från Wish och andra marknadsplatser på Internet sätter också stenhård press på mindre fysiska kommersiella aktörer. Och många klarar alltså inte konkurrensen.

Å andra sidan. Jag kan snart förvisso inte gå in i min kära boutique i Malmö, men jag kan beställa hela utbudet och få det hemlevererat till dörren. Och det gäller många av de smultronställen som jag funnit genom åren i olika världsmetropoler. Jag behöver inte längre resa till London, New York och Singapore för att kunna få tag på vissa produkter. Och jag kan köpa urbilliga och bra strumpor till barnen från Kina.

Och om sanningen ska fram är det bara viss shopping som är njutbar. Att dra en tung kundvagn med matvaror genom en gigantisk hall under lysrörens kalla sken är en mardröm, liksom att kånka hem dem till fots, på cykel eller i bilen. Man kan bli på dåligt humör för mindre.

Köper jag mer på nätet får jag mer tid över till annat. Som att fika med nära och kära till exempel. Och det är just kaféer och andra serviceinrättningar som växer i antal. Svenskarna går ut och äter alltmer och många restauranger går bra. Och detta är bra för vårt välbefinnande, visar forskningen. Såväl att träffa personer som står oss nära som att småprata med baristan över disken är oerhört viktigt för hälsan och för att leva länge.

Att träffas över en kaffe eller lunch och på så sätt bygga nätverk med andra människor är också avgörande för att lyckas i arbetslivet. Och då räcker inte Linkedin eller sociala medier, utan det är fysiska möten som gäller. Det är bra och många relationer som är hårdvaluta när vi bygger socialt kapital, och de behöver ständigt underhållas och näras. Att kunna göra det på stan under trevliga former berikar såväl den enskilde som samhället i stort. Det är också hos frisören eller nagelbyggaren som man kommer i kontakt med människor som man kanske inte annars hade börjat samtala med. För det gör man inte lika ofta på H&M, om sanningen ska fram.

Det kanske är så att tiderna förändras – och att de alltid gjort det. Att vi inte ska oroa oss för mycket över detta. Viss kreativ förstörelse gör ont och vi känner saknad efter det som förloras. Men staden är en förunderlig plats. Människor söker sig dit, mer nu än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Urbaniseringen är urstark. Förvisso med påtagliga miljömässiga utmaningar i form av bensindrivna bilar, men innovation, effektivitet, mångfald och samvaro underlättas om vi lever och verkar nära varandra. Och att vi ses över en fika. Förfäras inte över detta – var så säker på att det är över en kopp kaffe som nya idéer och vänskaper föds.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Fysiska möten är hårdvaluta first appeared on Opulens.