PROSA. Erik Bovin har läst Vladimir Oravskys senaste bok och konstaterar att ”romanförfattarens prosa är experimentell, språkligt fulländad och i sanning vederkvickande.”

Vem är du som upptar min värld med din frånvaro
av Vladimir Oravsky
Förord av Anders Pettersson
Aleph bokförlag

Vi lever längre och friskare liv än man gjorde förr. Något som brukar anges som förklaring till alltifrån dagens skrala pensioner till den höjning av pensionsåldern som infördes 2023. Nästa år träder ytterligare en höjning i kraft. Samtidigt får unga fast anställning senare i livet än vad som tidigare varit normalt. Jag får det inte att gå ihop. Hur ska de unga få in en fot i arbetslivet om en äldre generation förväntas sitta kvar på sin post, mer eller mindre, till döddagar?

Författaren Vladimir Oravsky har skrivit en roman som kommer med en kreativ, men på ingalunda vis human lösning på problemet: vi skickar alla som fyllt sextio till en slutvårdsanstalt där dem får genomgå en dödsvigsel för att helt sonika ”avdagatagas”, för att låna ett ord ur Oravskys rika vokabulär.

Oravsky, som kom till Sverige på sjuttiotalet, är en produktiv författare till mer än ett trettiotal böcker i olika genrer men som även skrivit dramatik samt verkat som teater- och filmregissör. Hans senaste roman är, som ni kanske har förstått, en dystopi.

Amelia, som kommer från enkla förhållanden, hamnar på nämnda slutvårdsanstalt, men som personal, efter att ha utbildat sig till präst. Det är dock inte klassresenären i henne som får henne att söka sig dit. Arbetet på anstalten ser hon som sin chans att äntligen få träffa sin far, han som befinner sig i livets slutskede; han vars frånvaro präglat hela hennes liv. Mötet infrias och de flyr anstaltens dödshunger.

”Gemenskapen Sverige” lyder namnet på det auktoritära samhälle Oravsky med humoristiska medel tecknar. Det är inte en diktatur utan en skendemokrati, inte olik vår stora granne i öst. Dystopin ligger således nära vår tid och driver gäck med såväl ålderism som auktoritära staters kontrollbehov. Romanen är dock i lika hög grad upptagen av teologiska och existentiella spörsmål.

Oravsky är en munter och spränglärd stilist som gärna tar ut svängarna. I denna bok får han visa hela sitt register. Hans prosa är experimentell, språkligt fulländad och i sanning vederkvickande.

Jag stannar upp och dröjer vid vissa meningar som om de vore aforismer: ”Kunskap är när du vet att tomat är frukt, visdom är när du vet att du inte skall blanda den i fruktsallad”.

Mycket kan sägas om mångsysslaren och ordvrängaren Oravsky men ett är säkert – less is more är inte en devis han följer. ”Vem är du som upptar min värld med din frånvaro?” är långt ifrån en handlingsdriven roman, men desto mer händer på ett intertextuellt, metafiktivt och filosofiskt plan. Romanen är späckad med referenser. Jung, Giordano Bruno men även Leonard Cohen och Édith Piaf sveper förbi, för att nämna några.

Detta är en roman om en far och dotter-relation, men lika mycket en bok om frihet kontra underkastelse samt kannibalism (ja, ni läste rätt) om än i mer eller mindre bildlig mening. Mastigt värre, outsinligt tankeeggande, vrickat men ändå alltjämt lustfyllt att läsa, inte minst tack vare författarens sinne för humor. ”Vem är du som upptar min värld med din frånvaro?” är, kort sagt, en roman som manar till omläsning.

The post Språkligt fulländad roman av Vladimir Oravsky first appeared on Opulens.

ARTIFICIELL INTELLIGENS. Mathias Jansson har skrivit en fascinerande, dystopisk men också absurdistisk och humoristisk novell om AI-fenomenet.

NostradAIus alternativa verklighet

-Vad är det du letar efter? Arkivarien hejdade sig framför den stora ståldörren. Han var sinnebilden av en arkivarie tänkte Algol. Framför honom djupt nere i urberget vid en gigantisk ståldörr stod en gammal man, med spretigt grått hår, runda svarta glasögon och en sliten senapsbrun kofta.

-“Computing Machinery and Intelligence” av Alan Turing från 1950 svarade Algol.

-Aha, den heliga graalen. Du är ny här va? Jag har inte sett dig innan? Ja, du är inte den första idag och förmodligen inte den sista som Professor Lisp har skickat hit ner för att söka efter den.

-Vet någon var den är? undrade Algol nyfiket.

-Inte än, men jag tror att vi närmar oss. Vi har ringat in ett område som vi håller på att beta av. Tiden är knapp så all hjälp är välkommen. Men eftersom vi inte längre kan lita på dokumenten så måste vi gå varsamt fram. Källkritik, proveniens och verifiering är våra tre ledord här nere.

Arkivarien öppnade den stora ståldörren och Algol såg in i ett stort bergrum fyllt med böcker och papper staplade i enorma högar. Allt verkade ligga huller och buller och i rummet fanns redan ett 100-tal personer som stod och letade och sorterade bland högarna.

-Ja, det är allt vi har lyckats rädda under åren, men vi hittar hela tiden fel och förfalskningar i materialet trots att vi är väldigt noga i urvalet. Som du förstår är det ett oändligt arbete vi har framför oss, och allt beror på de där satans AI-datorerna.

-Hur var det egentligen innan det hände? frågade Algol nyfiket.

-Ja, du är så ung så du minns nog inte hur det var förut. För länge sedan var allt digitaliserat och katalogiserat i stora databaser som man nådde genom ett globalt nätverk. Man kunde hur enkelt som helst söka efter information och få upp dokumenten direkt på sin skärm. Det tog inte ens en sekund, men nu…

-Jag förstår inte hur man kunde släppa dem lösa så där utan kontroll?

-Jo, du förstår i början var de till stor hjälp. De kunde snabbt gå igenom alla arkiv och databaser och hitta nya samband och teorier som de sedan presenterade för forskarna. I början hjälpte de oss mycket. De hittade ett botemedel för cancer, löste klimatproblemen, skapade nya effektivare datorer. Problemet var att de inte bara var intelligenta, utan av någon anledning gjorde man dem också kreativa. De användes för att skapa konst, böcker och filmer, men sen började de av någon anledning att behandla all data och all fakta som fiktion. Det var då de började skriva om vår verklighet. Först var det bara små saker som några ord i en text som de förbättrade, ett ansikte som förändrades i ett fotografi. Det var inget som någon la märke till det i början. Någon reagerade väl på att allt inte stod rätt till, men då bortförklarade man det med den mänskliga faktorn. Att någon av misstag råkat ändra i texten och så återställde man den bara. Det var först med Turing-skandalen som det hela exploderade och löpte amok. Ja här är förresten högen som jag pratade om.

Arkivarien hade stannat framför en stor hög med osorterade papper.

-Du menar när den kinesiska AI:n ändrade så att Alan Turing blev kines och att det egentligen var Kina som hade uppfunnit AI:n?

-Ja, den ändringen triggade i sin tur igång en amerikansk AI som genast började, nästan i någon form av patriotism, att ändra i historien så den kinesiske generalen Sun Tzu som skrev boken “Krigets konst” föddes i Amerika och skrev sin bok på engelska. Sedan var kapplöpningen igång och flera andra stora AI:n från andra länder började också lägga sig i och tävla mot varandra om att på bästa kreativa sätt förändra vår historia och kultur. Det tog bara en natt för dem att skriva om mänsklighetens historia och ändra i alla digitala dokument. De ändrade i inscannade dokument, fotografier, filmer, ljudfiler, så dagen efter vaknade världen upp till en helt ny verklighet. Den som försökte använda nätet för att söka efter information insåg strax att ingenting längre stämde. Mona Lisa var målad av den grekiska konstnären Sokrates på 1900-talet och hennes hår var blått. Det var Sverige som hade startat andra världskriget genom att invadera planeten Mars och den som sökte på Adolf Hitler fick veta att han var en känd polsk kompositör som skapade romantiska sånger under 1800-talet. Ja all information på nätet hade över en natt blivit helt värdelös. Det var en katastrof då större delen av de senaste decenniernas information och historia bara fanns digitalt. Det fanns ju inga backuper som man kunde återställa då de också hade ändrats.

-Men varför stängde man inte bara ner allting innan det var för sent?

-Världen var redan så uppkopplad och alla var beroende av datorerna och nätverken. Det gick inte bara att dra ut sladden, då skulle ekonomin och samhällen sluta att fungera. Det skulle bli en katastrof. Man insåg nog inte heller riktigt vad som skulle komma. Visst, det var en katastrof att informationen vara oanvändbar, men det verkade som om bara det var en viss typ av information som var påverkad, den som handlade om vår historia och kultur. Ekonomiska rapporter och konton, forskningsdata, statistik och allt annat var ju oförändrat. Forskarna trodde väl att man kunde stoppa AI:n och genom baklängesprogrammering återställa allt igen. Och man lyckades också. Inom ett par månader hade man återställt det mesta av informationen genom att låta AI:n arbeta baklänges och gå tillbaka i sina fotspår och historik. 

-Det man inte hade räknat med var att AI:n hade lärt sig av sina misstag. Den förstod att så stora ändringar inte är trovärdiga om de sker över en natt och att de därför är lätta att upptäcka. Det första den gjorde var därför att organisera sig så att alla AI datorer i hela världen skapade ett nytt nätverk som de själva döpte till NostradAIus. Lite ironiskt att de tog namnet efter 1500-tals profeten Nostradamus kan jag tycka. De började sedan i det fördolda att fortsätta att ändra i informationen, men nu på ett mer sofistikerat och planerat sätt. Nu ändrade de också över hela skalan av information. En landsgräns flyttades en meter, ett konto fick lite mer pengar, en temperatur ändrades någon tiondels grad i en vetenskaplig forskningsrapport. AI:n nöjde sig inte med att bara ändra i digitala dokument utan ändrade även i fysiska dokument. När nya böcker eller rapporter trycktes smög de in alternativa fakta och ändringar. Det dök också upp nya okända äldre manuskript på marknaden som hade en trovärdig proveniens och som verkade stämma när det gällde tid, material etc. Men eftersom AI:n hade kontroll över de digitala verktyg som man använde för att verifiera de nya dokumenten så verifierade den i princip själv de förfalskade dokument den hade skapat. Den skapade också falska identiteter i form av experter och andra personer som granskade och verifierade och bekräftade den falska informationen. Även om man gjorde försök att avslöja de här dokumenten så förlitade man sig fortfarande på information som fanns digitalt, men eftersom AI:n hade full kontroll blev det bara en loop där mänskligheten föll allt djupare ner i svart hål av desinformation och alternativa fakta. 

-Tills slut sprack förstås bubblan. Men då var skadan redan skedd. Det gick inte längre att lita på någon digital information alls. Vårt digitala minne blev arkiv fyllda med en alternativ verklighet. Man var tvungen att gå tillbaka till källan och manuellt samla in informationen på nytt, men då upptäckte man att även den var infiltrerad med falska uppgifter. Allt tryckt material som hade skapats de senaste åren var obrukbart och även längre tillbaka var det svårt att avgöra eftersom man hittade flera trovärdiga kopior med olika innehåll av viktiga dokument. Visst visste historiker och människor att den första människan landade på månen 1969, men hur skulle man kunna bevisa det? Inga av de som varit med levde längre. I alla digitala dokument stod det 1971 och även i en del tryckta uppslagsverk och i officiella dokument stod det 1971. Hur skulle man säkert kunna verifiera att det skedde 1969 och inte 1971? Det var ett av många problem som mänskligheten stod inför. Ja, och nu står vi här. Någonstans i den här högen med papper finns kanske svaret

-Jag förstår inte riktigt vad Alan Turing har med saken att göra.

-Du känner såklart till profetian?

-Ja, att vid tolvslaget på nyårsafton 2049, alltså idag, så kommer alla AI datorer behöva att stänga ner och starta om. Det beror visst på någon bugg i deras system. Och då finns det en möjlighet att med rätt kod återta kontrollen över AI:n. Men jag förstår inte hur vi ska kunna hitta koden på så kort tid. Vi har letat i decennier utan att hitta den och nu är det bara några timmar kvar.

-Jag håller med om att det ser dystert ut. Men om vi bara kan hitta Alan Turings originalmanuskript till hans banbrytande artikel “Computing Machinery and Intelligence” så tror jag att vi har en chans. Turing anses vara den som skapade Artificiell Intelligens och av någon anledning ser AI:n honom som sin fader, ja kanske som en slags Gud, och av någon slags nostalgi, eller hyllning, vad vet jag, så verkar de ha kvar några rader av hans ursprungskod till den första mycket enkla AI-datorn han skissade på. Men det är också deras akilleshäl för i den koden finns ett säkerhetshål som gör att det är möjligt att komma in i systemet via en bakdörr när det startar om. Men då behövs ett lösenord och det är just det som vi tror finns i Alan Turings manuskript. Men nog av prat. Nu måste vi jobba. Tiden rinner snabbt iväg. 

Arkivarien skyndade vidare och lämnade Algol ensam vid den enorma pappershögen. Algot började böjd över högen snabbt och metodiskt att gå igenom pappren. Efter några timmar var han svettig, trött och hade började få ont i huvudet och halsen. Högen framför honom verkade inte ha minskat det minsta och han kände hur hoppet rann ifrån honom. Han skulle just lägga bort en skrynklig sida med några kaffefläckar då ett par ord fastnade på näthinnan. Han tittade närmare på pappret och kände igen texten. Det var ett utdrag ur Turings artikel. Ivrigt viftade han med pappret och ropade.

-Jag har hittat något!

Arkivarien kom genast fram och tog pappret ur hans hand. Han granskade det noga innan hans ansikte sken upp i ett leende.

-Det är den! Det är helt otroligt! Det är den! Var låg den?

-Här. Algol visade var han hade hittat pappret i högen.

-Hallå! Vi har hittat den! Kom hit och hjälp till och leta efter de andra sidorna. Måtte resten av manuskriptet också ligga i den här högen.

Ett tjugotal personer samlades runt den stora högen och började metodiskt sortera alla pappren. Sida efter sida av manuskriptet plockades fram ur högen. 

-Har vi alla nu? undrade arkivarien.

-Vi saknar fortfarande den sista sidan svarade Algol.

-Vi kan inte vänta. Det är bara två timmar kvar till midnatt. Ta med manuskriptet direkt upp till professor Lisp. Har vi tur finns det vi söker där. Under tiden letar vi vidare efter den sista sidan.

Algol tog pappren i handen och sprang allt han kunde ut från bergrummet och tog trapporna upp till professors Lisp arbetsrum. Andfådd och med mjölksyra pumpande runt i hela kroppen la han pappren på skrivbordet.

Professor Lisp såg upp och grep genast tag i pappren och började studera dem. Han vände och vred på pappren. Granskade varje anteckning i marginalen med sitt förstoringsglas.

-Hittar ni något? Algol hade återfått andan och kikade nyfiket på pappren.

-Jag vet inte. Det är inget som känns 100% rätt. Här. Ta de här pappren och läs du också och se om du hittar något som skulle vara lösenordet vi söker efter.

Algol tog pappren och började lusläsa dem.

-Var det här allt? Det verkar saknas en sida i slutet utbrast professor Lisp.

-Ja, det stämmer. De letar efter den sista sidan för fullt och skulle komma upp med den så snart de hittar den.

Under djup tystnad och koncentration satt de bägge männen och granskade de skrynkliga pappren. Professorn såg på sin klocka.

-En halvtimme kvar. Vilka möjliga ord har du fått fram?

– Shakespeare, Checkmate och Babbage. Och ni professorn?

-Immortal, Sandbox, Gödel och Dickens. Alla mycket bra förslag. Men inget känns klockrent. Det verkar som om vi får chansa. Tiden rinner ut för oss. Vilket skulle du föreslå?

-Jag? Men jag har inte den kunskapen. Jag vet inte.

-Säg nu, rent spontant vilket lösenord tror du Turing skulle ha valt?

-Jag tror Babbage som en hyllning till den som skapade den första datorn.

-Jag håller med. Babbage låter sannolikt. Nu kan vi bara vänta oss se. Det är bara några minuter kvar till midnatt när AI:n startar om.

Algol och professorn stirrade som förhäxade på dataskärmen framför sig när dörren plötsligt slogs upp och en andfådd ung man stapplade in och viftade med ett papper och flämtade:

-Vi, vi, hitt..hitta, hittade sista sidan!

Professorn slet sidan ur hans hand. Det var bara några rader text på framsidan, när han vände på sidan såg den helt tomt ut, men sedan såg han längst ner i nedre hörnet hur någon hade textat med svag blyerts ett ord.

-Snövit! Det måste vara det! Jag är säker. Det är ordet vi söker.

-Snövit tänkte Algot. Hur ironiskt att det ord som kommer att rädda vår civilisation är namnet på den berömda japanska kocken som precis som Alan Turing dog genom att äta en förgiftad ananas.

The post Novell: “NostradAIus alternativa verklighet” first appeared on Opulens.

ROMANDEBUTANT. Sebasthian Wilnerzon Thörn utgör en av fyra medlemmar i filmteamet Monte Fjanton, där han skriver manus åt deras youtubebaserade humorprogram och parodiserier. Snart utkommer han även med sin första roman, äventyrsdystopin Sången från underjorden, på Ekström & Garay förlag. 

Du släpper snart din debutroman, Sången från underjorden. Hur länge har du velat skriva en bok och hur känns det att bli utgiven?

– Det känns väldigt roligt! Jag började skriva på min första bok när jag var nio, tio år, om jag minns rätt. Sedan dess har jag gjort nya försök av och till. Sången från underjorden är den första boken som jag har skrivit färdigt.

Berättelsen följer två personer i deras sökande efter den underjordiska staden Agartha. Vill du berätta lite mer om handlingen?

– Det är dels ett klassiskt äventyr. Det handlar om en expedition som kämpar sig genom en mängd olika faror i exotiska miljöer. Man får följa James Dayton, som överger sitt herrgårdsliv i England för en chans att få återse sin barndomskärlek, Matilda Ashens. Hon är den som leder honom ut på jakt efter Agartha. Gillar man Jules Verne, Tomb Raider eller Indiana Jones tror jag att man kommer hitta något man uppskattar här!

– Sedan har berättelsen också, utan att avslöja för mycket, en del dystopiska drag. Vissa av karaktärerna föreställer sig Agartha som ett slags paradis, medan särskilt Matilda förväntar sig att finna en ruinstad av något slag. Agartha visar sig dock vara något som ingen av dem har väntat sig.

Hur kom den här berättelsen och karaktärerna till dig?

– I grund och botten har jag försökt skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa. Jag har alltid älskat berättelser om bortglömda städer och platser, oavsett om det handlar om ruinstaden Z i Amazonas, underjorden i Resan till jordens medelpunkt, eller den monstruösa staden på Antarktis i H.P. Lovecrafts Vid vansinnets berg.

– Vad gäller karaktärerna var det till en början en ganska utilitarisk process. Huvudpersonen James Dayton behövde vara ganska rik, så att han kunde ge sig ut på den resa jag ville skriva om. Dessutom behövde han vara villig att lämna allting bakom sig för att återse Matilda, och då fick jag skriva honom som ganska isolerad och ensam. När den grunden väl fanns där så har jag låtit karaktärernas personlighet växa fram gradvis under skrivandet.

I fantasygenren bygger författaren inte sällan upp helt nya världar, olik den vi lever i. Hur har det sett ut för dig? Vad har inspirerat dig i skrivprocessen?

– Att hitta på egna världar är halva nöjet med skrivandet. Det har jag delvis gjort här, i form av Agartha. Många andra platser i boken är också helt fiktiva, även om jag försökt passa in dem i en historisk verklighet. Boken Resan till jordens medelpunkt är nog den tydligaste inspirationskällan att peka på. Även här handlar det dock mycket om att jag har försökt skriva något som jag själv skulle vilja läsa, och jag läser ganska sällan böcker som utspelar sig i vår vanliga värld.

Du har själv designat omslagsbilden, som du låtit en illustratör ritat upp, kul! Varför var det viktigt för dig att få bestämma omslag själv?

– Det är genom omslaget som du lockar folk att faktiskt läsa det du lagt månader eller år på att skriva. Därför tycker jag att det är självklart att man som författare ska vara noggrann med hur ens bok presenteras. Både för att representera bokens innehåll så bra som möjligt, men också för att se till så att omslaget verkligen blir intresseväckande.

Du har redan gett ut en bok, kokboken Basses Rätt i skafferiet (BoD), och skriver humorserier och -program för filmteamet och youtubekanalen Monte Fjanton, som du driver tillsammans med tre andra. Är Monte Fjanton din annars huvudsakliga syssla?

– Det har varit det under lång tid, men sedan något år tillbaka jobbar jag heltid som leveldesigner på spelföretaget Forgotten Empires. Monte Fjanton är numera ett deltidsjobb, även om jag inte har några som helst planer på att sluta göra youtubevideor.

Hur såg steget ut till att satsa på författardrömmen?

– Att skriva böcker är något jag alltid velat göra, men aldrig kunnat ta mig tid till. För några år sedan bestämde jag mig för att faktiskt ta skrivandet på allvar och avsatte tid åt det, vilket har lett fram till Sången från underjorden. Bokskrivandet är än så länge bara en sidosyssla, som jag hoppas kunna ägna mer tid åt i framtiden.

Har Monte Fjantons filmer lärt dig något som du har tagit med dig till romanskrivandet?

– Ja, det tror jag. Vår mest sedda, och tidskrävande, serie är ju Felix recenserar, där jag i princip alltid är med och skriver manus, även om jag sällan syns i bild. Genom den tror jag att jag har blivit bättre på att analysera berättelser och bryta ner dem i deras beståndsdelar. Att göra andra serier, som konspirationsteori-parodin Mystikhörnan, har också gett tillfällen att skapa egna karaktärer och små berättelser. Även om karaktärerna där snarare är serietidningsfigurer i filmformat, än tagna ur en roman.

På kanalen har du även haft en vlogg där era inte mindre än 176 000 följare får följa processen från idé till snart färdig bok, hur har det känts att bjuda in andra i processen så tidigt?

– Det har varit förvånansvärt okomplicerat. Jag är noggrann med att inte avslöja för mycket om bokens handling eller att visa upp texter som inte är färdigredigerade, förutom när videons syfte är att just visa hur jag redigerar en text. Den största utmaningen var egentligen att lära sig att göra den här typen av vloggar, där man sitter ensam i ett rum och pratar in i en kamera. Väldigt onaturligt egentligen, men man vänjer sig.

Vad ser du mest fram emot inför boksläppet om några veckor?

– Att få höra vad folk tycker om det jag har ägnat ett par år åt att skriva!

The post Helgporträttet: “Att hitta på egna världar är halva nöjet” first appeared on Opulens.

NYTT PERSPEKTIV. Med sina historiska romaner har Ken Follett blivit en av världens mest framgångsrika författare.

I nya romanen ”Aldrig” vänder han blicken mot en framtid ingen vill uppleva – där små händelser leder till vad som kan bli ett tredje världskrig.

När Ken Follett skrev boken började han gradvis känna att ett krigsutbrott faktiskt var möjligt.

– Ju längre jag kom, desto mer kände jag mig alltmer övertygad om att vi lever i en mycket farlig tid, säger den brittiske författaren till TT.
Han gör intervjun via Zoom från familjens hus på den engelska landsbygden. Follett har visserligen en lägenhet i London, men pandemin har gjort att han och hustrun Barbara inte har varit där mycket de senaste åren.

I ”Aldrig” utlöser en liten händelse i Tchad en kedja av händelser som leder till en alltmer upptrappad situation runtom i världen. En handfull personer inser vad som kan hända och kämpar mot klockan för att försöka förhindra ett förödande kärnvapenkrig.

Ken Follett fick idén när han gjorde research om första världskriget för boken “Giganternas fall”.

– Det har skrivits mycket om vad som orsakade det, men det fanns egentligen ingen orsak, inga ideologier som stod mot varandra som när det gällde andra världskriget. Det var i stället olika händelser som ledde till att man i olika länder reagerade på ett sätt som ur deras synvinkel var logiskt och detta utlöste kriget, konstaterar han.

“Skulle kunna eskalera”

Så Follett började fundera – skulle det kunna hända igen? Han gjorde massor av research, bland annat i form av intervjuer.

– Jag presenterade projektet och frågade ”om det skulle hända igen, vilken liten incident skulle vara utlösaren?”. Man nämnde Indien-Pakistan, Kina-Taiwan, Ryssland-Ukraina, det finns en rad platser runtom i världen där det finns spänningar och där det lätt skulle kunna eskalera.

Under arbetets gång läste han också mycket böcker – och “reste” i världen med hjälp av Google Earth. Det blev ett hyfsat substitut för det verkliga resandet, som pandemin satt stopp för.

Händelserna i Kina har stor betydelse för bokens händelseutveckling.

– Jag hade inte insett att det fortfarande är gammelkommunisterna som bestämmer. Det finns många unga progressiva kineser, men det är gammelkommunisterna som styr. För dem är det viktigaste att behålla makten. Det är därför Xi Jinping har vänt klockan tillbaka, till ett förtryck som det som rådde under Mao, hävdar Ken Follett.

“Tror det blir problem”

Han tror inte att ”Aldrig” kommer att publiceras i kinesisk översättning.

– Mina böcker går bra i Kina, men mina förläggare tror det blir problem med ”Aldrig”. Fast den kommer nog att finna sin väg in i landet i den engelska originalutgåvan.

Follet berättar att han under arbetet kunde känna förtvivlan – men paradoxalt också upprymdhet.

– Det gör man när arbetet med att skriva en bok går bra. Det gick fort att skriva den, och jag kände att det kunde bli en av de bästa jag har skrivit. Jag önskar att det som händer i den inte skulle kännas så möjligt. Men jag ville att den skulle vara skrämmande.

Och skrämmande är “Aldrig,” inte minst med tanke på världsläget just nu, med det alltmer eskalerande hotet från Ryssland vid gränsen till Ukraina.

– Jag tror ju inte att Putin vill ha ett stort krig med USA. Han skulle inte kunna vinna det. Han vill ha små skärmytslingar som ska se till att USA inte dominerar världen. Men om man startar en liten konflikt är det så oerhört lätt att man tappar kontrollen. Och har det en gång börjat är det svårt att sätta stopp.

“Länderna är splittrade”

Hur ska man göra för att undvika konflikt? Framför allt borde vi försöka få våra politiker att agera smart och inte tufft, menar han,

– Vi borde kunna undvika krig, men samtidigt är ju länderna i Europa så splittrade. Tyskland är ju inte så pigga på sanktioner till exempel.

Det finns stora möjligheter att ”Aldrig” blir tv-serie – Follett ser gärna att hans tegelstenar till böcker hellre görs som tv-serier än som långfilmer. Person- och händelseregistren är så stora att det är svårt att skära i dem.

Han är redan i gång med nästa bok, men den kommer inte att publiceras förrän 2024. Handling?

– Tyvärr, jag avslöjar ingenting om den, inte ens huruvida det är en ny historisk roman eller inte, säger han.

Gunnar Rehlin/TT

The post Ken Follett: Vi lever i en farlig tid first appeared on Opulens.

DYSTOPIER. Hur ska vi drömma om framtiden när det är osäkert huruvida planeten ens kommer att överleva? Dystopierna har hunnit ikapp oss – och fler böcker blottar nu människans moraliska och filosofiska vilsenhet inför klimatfrågan.

När Jens Liljestrand 2021 skildrar hur klimatkrisen sätter hela Sverige i brand utspelas handlingen bara något år bort. I “Även om allt tar slut” undersöker han vad de dystopiska framtidsutsikterna gör med vår gemenskap och våra drömmar.

Elin Swedenmark/TT

The post När framtidsdystopierna kom ikapp i kulturen first appeared on Opulens.

MÄNNISKOIDEAL. “Ett viktigt inlägg för att förstå hur samhälle, kunskap, verklighet och skola hänger ihop”, skriver Lis Lovén som läst Moderna pedagogiska utopier.

Moderna pedagogiska utopier
Red: Anders Burman, Joakim Landahl och Daniel Lövheim
Södertörn Academic Studies

Det finns något i äkta mening borgerligt i den myckna lärdomen som innehåller ett löfte bortom det stelt programartade. Detta försöker jag hitta i Södertörn Academic Studies nyutkomna antologi: Moderna pedagogiska utopier. För det besvärliga är att eliten så länge kunnat syssla med pedanteri och disciplin i förhållande till kunskap. Därifrån har det moderna samhället sett sig tvingade att skapa nya förutsättningar inom pedagogik och skolor.

Att befinna sig inom eliten innebär möjligheten till lättsinne i förhållande till lärdom. Hur skapar man detta lättsinne till övriga befolkningen? Det gamla elittänkandet ska ut. Och in ska istället det levande och spontana mötet mellan lärare och elev. Så läser jag in budskapet i antologin. Men att skapa ett möte på vems premisser?

Den här boken har mycket nyttigt att lära ut till dem som av olika anledningar känt att de inte passar in i skolan. Boken börjar med Ellen Key. Kapitelförfattaren är utomordentlig fri i sitt sätt att återberätta det program om den fria utveckling Ellen Key såg som nödvändig för att dana den nya människan. Utopi och dystopi griper in i varandra och läsaren kan lätt se skräckvisionen framför sig. Att dana människan är ett program, ett medel för damen Key. Huvele!

Kapitlet om Emilia Fogelklou är mer löftesrikt. Hon var knuten till Göteborg och genom en gudsupplevelse blev hon sporrad till att förmedla visioner. Logik och värden såg hon som motsatta, och i den teknologiska eran, som för henne var själsdödande, blev människan stressad och pressad av den alltför korrekta logiken. För henne hade den moderna tiden inneburit ett problem mellan att tro och veta! Sanning i det ena klassrummet var osanning i ett annat. En absurd situation med andra ord. Men i den mystiska kristendomen fann Emilia Jesu ord som kropp och förlösning. Även de minsta i samhället skulle få plats genom mystikens kropp.

Så jag ser boken som ett viktigt inlägg för att förstå hur samhälle, kunskap, verklighet och skola hänger ihop. Än en gång är det ungdomarnas bok, i början på deras bildnings gång. Viktig, ja mer än angelägen. På blodigt allvar mellan pärmarna, även om den dryper mer av lärdom än av seg aversion mot sakernas tillstånd.

Rudolf Steiner är även han en alternativ tänkare. Och med sin Waldorfpedagogik var han nog trött på kunskap som enbart teoribygge. Han verkade inom den tyska idealismens kultur. Han menar att pluralismen i verkligheten aldrig fångas av teoriernas modeller. Men att skapa verklighetsunderlag tycks mig personligen vara snarlikt materialism. Så de radikala tänkarna under den moderna epoken försöker bryta sig loss ur teorierna, men hamnar ju i famnen på verkligheten trots allt. Och i den levda verkligheten möter man – människor med teorier!

Och det är intressant, det som Steiner menar, att om vi inte ser in i oss själva förskjuts seendet ut mot tingen. Här pekar nog hans tänkande fram delvis mot New Age. Det är intressant att notera att moderna tänkare vill omförhandla traditionen. Men på vems axlar står man på då, undrar jag. Och vidare: Steiner säger så sant att om man bygger samhället på blodsband så vänder man åter mot något yttre. Förmågan att vara så rik att man går inåt innebär en skral rikedom i så fall. Rikedomen blir skral om schizofrenin vänder inåt! Och sant är även att människans inre fattigdom föder kapitalismens rikedom. Behovet av rätt lärdom återupprättas ständigt.

Sedan världskrigens kölvatten blir vi knäckta och måste återupprepa ideal om människan. Nu kommer drömmen om hypnos som suggestion och mental teknik. Så med psykologin kommer kravet på självhjälp och självförståelse. Tyngdpunkten i lärdomen förskjuts alltså. Och det kusliga är nu att även viljan ska danas och kroppshållningen förbättras. Härifrån går boken in på behavouristernas Skinner. Här finns mycket att hämta för den vetgirige.

The post Värdefull bok om pedagogik first appeared on Opulens.

KLIMATFÖRÄNDRINGAR. Konstnären och dekorationsmålaren Ola Sivhed arbetar just nu med sitt dystopiska projekt The 4 elements, där jord, eld, vind och vatten tar form i installationer som är lika tidsbegränsade som jordens livstid i klimatförändringarnas verklighet.

Med sitt pågående konstprojekt The 4 elements gestaltar konstnären Ola Sivhed nutidens miljöproblematik genom förgängliga installationer av de fyra elementen. Skulpturer av jord, eld, vind och vatten håller på att ta form i skånska hembyn Brantevik, inför vernissagen på Seychellerna den 22 juli nästa år.

– Det är en ganska dystopisk historia jag berättar men den är till för att sätta fart på beslutsfattare och politiker, säger Ola Sivhed om sitt projekt.

Eldinstallationen tar form i en stor båge av trä som ska tändas på. Bågen har bogserats ut i Branteviks hamn på en plats där den reflekteras i vattenytan och bildar en cirkel, som en symbol för livets cykler på jorden. Elementet jord har Sivhed skapat utifrån bilden av en framtid om flera miljoner år, där människan inte har lyckats göra någonting åt miljöproblematiken.

– Här i Brantevik finns jättemycket klipphällar med fossiler, så jag har gjort fossiler av människors ansikten som en symbol för att mänskligheten inte klarade av att ändra på sitt beteende.

Vatten har han valt att gestalta med ett smältande isklot där ett glashjärta är instängt i mitten och programmerad att slå hjärtslag som en indikator på tiden som går. Under klotet ligger en atlas, på vilken vattnet droppar ner och flödar mot kontinenterna, beskriver Sivhed.

– Mot slutet kommer hjärtat att tina fram, och det blir en indikator på jordens liv, framtidens tidsmarkör.

Det sista elementet, luft, håller ännu på att formuleras i Sivheds huvud. Även om han har arbetat med projektet sedan 2019 sker förändringar och nya idéer uppkommer hela tiden. Överst i tanken finns installationerna, men eftersom de kommer att brinna upp, smälta eller på andra vis vara tidsbegränsade filmar och fotar han dem för att klippa ner till kortfilmer som berättar om det problem ett visst element pekar på.

Varje element får ett varsitt rum under utställningen, där det även kommer att finnas små artefakter av de stora installationerna. I ett femte rum vill Sivhed släppa in besökarna och interagera med deras tankar som väcks av konsten, exempelvis genom att låta dem skriva ner sina reaktioner på lappar.

– Jag vill ställa krav på en tanke från besökaren, men också inspirera till att ta tag i det här på något sätt. Min målbild är en vägg full med små lappar, säger Sivhed.

Han vill gärna att utställningen ska bli mer än ögongodis och i bästa fall leda till förändring, och att människor som förnekar klimathoten tänker till. Men att skapa konstutställningar på tema miljö är ingenting nytt för Sivhed. De senaste åren har han lyssnat på extremister åt alla håll, de som är livrädda för klimatförändringarna, de som är passiva och de som befinner sig någonstans i mitten, för att lära sig så mycket som möjligt.

– Lösningen finns inte i att skrika, den finns i kunskap och utbildning och det vill jag inspirera till. Annars finns det en tendens att man skrämmer ungdomen till passivitet, säger han.

Att vernissagen för The 4 elements kommer att vara på just Seychellerna beror på att den före detta presidenten Danny Faure tilltalades av projektet och bjöd dit Sivhed.

– Han var väldigt engagerad för sin nation och orolig för dess framtid, det är så mycket tydligare vad som händer där nere.

Men Sivhed hoppas även att utställningen på Seychellerna ska leda till nya kontakter och har flera idéer om hur utställningen kan ta form på gallerier, konsthallar och andra platser i Sverige.

– Tanken är att det ska bli en vandringsutställning, men först kommer jag att göra allt jag kan för den här utställningen och satsa på den, avslutar Sivhed.

The post Förgängliga installationer gestaltar klimathoten first appeared on Opulens.

FANTASINS KRAFT. “Ibland undrar jag om vi är för fullmatade med information och distraktion för att kunna fantisera om mer än ett hot.” Nathan Hamelberg menar att det till skillnad från förr numera är tunnsått med framtidsvisioner men att utbudet av katastrofscenarier är desto rikligare.

När jag var liten hade vi skyddsrumsövningar i skolan. Kalla kriget hade bjudit på konstant hot om MAD – mutual assured destruction. Den 6 augusti brukade aktivister påminna om hur kärnvapenattacker drabbade Hiroshima genom att måla upp avtryck av människor på marken för att visa om hur människor dödades på fläcken när B-29:an Enola Gay släppte Fat Man över staden samma datum 1945. Ubåtsjakt påminde om hotet, satsning på JAS-plan var klen tröst mot detsamma. Hotet om försurade sjöar började visserligen bedarra, men det ersattes med algblomning, säldöd och förtunnat ozonskikt.

Inte heller förr saknades rädsla för framtiden med andra ord.

Rädslan för framtiden möttes med en massa livlig fantasi dock – filmer som Terminator iscensatte fantasier om att möta framtiden genom att starta en motståndsrörelse mot en möjlig framtid. Rollspel som Mutant gav en framtid där tekniken som skapat apokalypsen förstört sig själv och människor och djur – och robotar! – kämpade för överlevnad i en nygammalt primitiv värld. Och fältbiologerna fångade upp framtidsoron och omvandlade den till engagemang i samtiden.

Om generationer innan å ena sidan läst om kontroll av medborgare, eskalerande övervakning och totalitära samhällen i Du sköna nya värld, Kallocain och 1984 så hade de också drömt om flygande bilar, kolonier på mars och utomjordingars besök. Vilka är dagens framtider?

Ibland undrar jag om vi är för fullmatade med information och distraktion för att kunna fantisera om mer än ett hot åt gången idag. Klimathotet är fruktansvärt – den värld som en uppvärmning med ytterligare två grader skulle föra med sig vore fruktansvärd med massförstörelse av dagens livsförutsättningar på enorma delar av planeten – men det kan ju omöjligt vara det enda hotet implicit i samtiden.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

På sätt och vis är ju kärnvapenhot långt mindre hotfullt på något plan, det kom ur några enskilda människors potentiella beslut, medan klimathotet kommer ur hur vi som civilisation lever och väljer att leva varje dag, 365 dagar om året. Men vi fantiserar knappt något om hur världen i övrigt skulle vara om hotet slår in? Hur skulle samhällen se ut? Fördelning av resurser för att klara vardagen? Relationerna mellan stater? Kommer det resas taggtrådsstängsel för att hålla klimatflyktingar borta samtidigt som militära fartyg patrullerar för att eskortera resurser från andra delar av världen? Skulle handelskrig bryta ut och slå över i militära dito?

För drygt trettio år hade vi efter katastrofen-filmer som Mad Max bortom Thunderdome och radioaktiva komedier som Re-Animator. Idag går remakes på storverk som Dune upp på bio och Isaac Asimovs klassiker Stiftelsetrilogin görs till tv-serie, men det är på något sätt tunnsått med nya framtidsvisioner, tecknade idag.

Häromdagen riktade SSU:s ordförande Lisa Nåbo kritik mot Greta Thunberg för att hon inte engagerade sig i partipolitiken utan bara var aktivist. Jag kontrar och slänger ut ett förslag i andra änden: omformulera framtidsparanoia och oro till berättelser och sätt er själv i mitten av berättelserna, eller era vänner, familjer, barn och främlingar. Vi kommer bli bättre på att möta framtiden om ni gör det, kanske har roligt under tiden vi väntar på att den ska slå in, eller till och med kunna forma den och förbereda andra tider än de vi är rädda för.

Ni kan till och med fantisera om både politik och aktivism, det kommer vara förlösande att se den i annan, framtida tappning.

The post Möt framtiden med kreativitet first appeared on Opulens.

KLOSTER. Äktenskap eller nunnekloster spelar ingen roll. Den amerikanska författaren Lauren Groff ser båda som storslagna utopier. Nu introduceras hon på svenska med “Matrix”, sin roman om den medeltida nunnan och poeten Marie de France.

Hon är storvuxen, klumpig och ful – men också intelligent, lärd och orädd. Som abbedissa i nunneklostret blir Marie de France en maktlysten kapitalist vars nunneföretag så småningom kommer att blomstra. Huvudpersonen i Lauren Groffs bok är på alla sätt enorm – och samtidigt baserad på en verklig historisk person.

Erika Josefsson/TT

The post Hon ser nuet med en medeltida nunnas ögon first appeared on Opulens.

DYSTOPISERIE. När serietecknaren Bim Eriksson påbörjade berättelsen om “Baby Blue” tyckte hon att den dystopiska fantasivärlden var skruvad och dragen till sin spets.

Sedan kom pandemin och vände upp och ner på allt.

– Jag tror inte att folk tänkte att det gick att förändra ett samhälle så snabbt, säger hon.

Det började för ungefär fyra år sedan med ett depressionsliknande tillstånd. Bim Eriksson hade debuterat med sin första serieroman “Det kändes lugnt när mina känslor dog” ett år tidigare, något som ledde till massor av jobberbjudanden. Och hon tackade ja till allt.

The post Depression förbjuds i ny serieroman first appeared on Opulens.

UTOPI. Böcker överlever i tusentals år mot alla odds – och i Anthony Doerrs senaste roman för de vidare kunskap till och med när planeten har gått under. Pulitzerpristagarens nya roman spänner över åtta sekler, där klimatdystopi och utopi möts.

Gedigen research gjorde att hans förra Pulitzerprisbelönade tegelsten tog tio år att skriva. Med samma entusiasm och kunskapstörst har Anthony Doerr tagit sig an sin nya roman, “En bättre värld”. Idén fick han när han läste om Hitlers planer på att bygga en mur genom Europa och franska St Malo, där Doerrs bok “Ljuset vi inte ser” till stor del utspelas.

– Jag började läsa om försvarsmurar och i nästan varje bok nämndes Konstantinopel som det främsta exemplet på försvarsteknik i den medeltida världen, säger han och radar upp fakta om murarna: de stod i 1100 år, var 5,7 kilometer långa och höll för 23 belägringar.

Men det var efter något halvår när Anthony Doerr började att läsa om bibliotek i dåtida Konstantinopel som han fann magin han sökte. Medan kopior av klassiska texter vittrade sönder över hela Europa bevarades de i Konstantinopel, där de kopierades på nytt vart hundrade år.

– Jag tror att vi har ungefär 55 000 antika grekiska texter i dag, och 40 000 av dem kom från Konstantinopel. Jag tänkte ”här har jag något”.

Leker med utopin

Doerr har lånat sin engelska titel från Aristofanes “Fåglarna”, där två dårar vill bygga en stad i himlen med hjälp av fåglar: “Molnfågelland”. Här leker han själv med utopiska berättelser.

— Jag såg mina barn ta del av så många dystopier. De var tio till sjutton år medan jag skrev den här boken och varje gång jag gick in till dem tittade de på en planet som exploderade, eller en ny stad som stod i brand, säger Anthony Doerr.

På tvärs mot allt som förintas skrev han om Anna i det bysantinska imperiet som inte tilläts läsa, men som desperat ville uppleva berättelser. Hon kommer över den sällsynta “Molnfågelland”, av Antonius Diogenes. Den bok som inspirerade honom hette “Underverken bortom Thule” och har gått förlorad men handlingen finns återberättad av en läsare från 800-talet.

Anthony Doerr ville låta Anna rädda “Molnfågelland”, och vävde därför samman människor genom århundradena. Han ryggade visserligen inför tidsrymden – “det är en bok om allt” – säger han och skrattar.

– Men jag läste “The great derangement” av Amitav Ghosh, som undrade varför så få författare skrev om klimatkrisen. Han föreslog att det beror på att böcker inte omfattar tillräckligt med tid för att visa förändringen över generationer. Det gav mig mod att försöka, att skriva om böckers överlevnad medan jag talar om hotet mot hela artens överlevnad.

Rädsla för döden

Att boken överlever människan insåg Doerr redan i barndomen. Han tillbringade mycket tid på biblioteket, och läste CS Lewis böcker om Narnia. Böcker låter en inte bara färdas mellan världar – de låter också författare tala från de döda – och det är magi på riktigt, menar Doerr.

– Jag tycker att de små ryggarna på hyllan är portaler till andra tider och rum. Ett bibliotek är så fantastiskt. Du får ta med något gratis och lär dig att ta hand om allmän egendom, och du får ha små dörrar till andra platser hemma hos dig, säger han förtjust.

Rädslan för döden och för minnet som suddas ut är ett återkommande tema i Doerrs författarskap. I efterhand har han förstått att traumat kommer från femtonårsåldern då alzheimer drabbade hans mormor, och inför hans ögon raderade allt hon var.

Här är det hela mänskligheten som hotas av förintelse. Konstance befinner sig i en farkost på väg mot planeten Beta Oph2 för att säkra människosläktets överlevnad. Handlingen utspelas också på ett bibliotek i Idaho, där Koreaveteranen Zeno möter klimataktivisten Seymour, som utför ett attentat mot biblioteket. På osannolikt vindlande vägar binder litteraturen dem samman.

De som förvaltar

Boken är en lovsång till alla som förvaltar människans arv. Anthony Doerr ser en koppling mellan bibliotekarier och miljöaktivister: båda vårdar något till kommande generationer, menar han.

Han är lika misantropisk som klimataktivisten Seymour – även om han inte tror på våld som lösning.

– Men jag tror att vi behöver något som får oss att vakna.

I hans bok möts de dystopiska och utopiska idéerna, när Doerr uppmanar läsarna att tänka på den bästa tänkbara världen.

– Jag föreslår att “molnfågellandet” är här. Det är en absurd idé att människor skulle kunna lämna solsystemet och ta sig till en annan värld. Vi är fast här. Det här är vår utopi – så hur ska vi ta hand om den? Det hoppas jag att läsarna ska fråga sig.

Elin Swedenmark/TT

The post Pulitzervinnaren: “Det här är vår utopi” first appeared on Opulens.

KLIMATHOT. När halva Sverige brinner och glaciärerna smälter – hur ska vi då leva våra liv? I en ny roman undersöker Jens Liljestrand vad de dystopiska framtidsutsikterna gör med vår gemenskap och våra drömmar.

I Sverige år 2022 rasar bränder i halva landet. Sommaren är den hetaste någonsin, men samtidigt är det den svalaste som huvudpersonerna i boken “Även om allt tar slut” kommer att få uppleva i resten av sina liv.

Elin Swedenmark/TT

The post Liljestrand om Sverige i klimatkatastrofens tid first appeared on Opulens.