SUPERHJÄLTAR. Dwayne “The Rock” Johnsons superhjältedebut “Black Adam” tar inga risker och lyckas varken vara mörk och intressant eller kul och charmig.

Black Adam
Betyg:
Genre: Superhjältar
Premiär: 21 oktober 2022
I rollerna: Dwayne Johnson, Sarah Shahi, Aldis Hodge med flera.
Regi: Jaume Collet-Serra
Speltid: 2 timmar 4 minuter
Åldersgräns: 11 år

I landet Kahndaq (typ Egypten) finns hela civilisationens vagga, men nu är dess fattiga befolkning förtryckt av ett utländskt gruvföretag som styr hela landet på jakt efter en superviktig mineral. Men under ytan bubblar motståndet, och en dag råkar en frihetskämpe (Sarah Shahi) väcka den mytiske halvguden Teth-Adam (Dwayne Johnson) ur hans 5 000-åriga slummer.

Den gamle kämpen visar sig ha både superkrafter och rent uselt morgonhumör och börjar raskt att slå ihjäl en hel armé av skurkarnas legosoldater. “Justice society” – ett superhjältegäng bestående av Höken (Aldis Hodge), Ödesdoktorn (Pierce Brosnan) och några andra outnyttjade immateriella rättigheter ur DC:s dammigaste lådor kallas in för att få slut på kaoset. Sedan skjuter alla magiska blixtar och kastar lastbilar i ansiktet på varandra i två timmar.

Alla kanter nedslipade
Det finns i alla fall en ansats till något intressant här. Desperata människor i typ Mellanöstern sätter sitt sista hopp till en moraliskt komplicerad antihjälte för att bli av med sina förtryckare – låter inte det ganska coolt?

Jo, men efter att fokusgrupperna och den kinesiska biocensuren sagt sitt är alla vassa kanter nedslipade. Antiimperialismen blir aldrig mer än lite klädsam wokeness och det vandrande varumärket The Rock kan ju inte vara för stygg – särskilt inte med en budget på två miljarder. Visst slår han in skallen på massor av namnlösa underhuggare men på det hela är han en steroidpumpad mordmaskin för hela familjen.

Konstig tonträff

Alltså inget fel på lite berg-och-dalbana, men tonträffen blir ganska konstig. “Black Adam” dras precis som det mesta i DC:s filmuniversum av grinig och ödesmättad Zack Snyder-sjuka. Samtidigt försöker man sig på charm och humor i form av slagfärdig dialog, självironiska skämt och en kaxig hjältepojke på skateboard.

Det finns i alla fall en kul ansats här. The Rock har en fin deadpan-tajming och kulturkrocken mellan dagens samhälle och uråldrig och hämndlysten halvgud är som gjord för klassisk komik. Men allt det där försvinner i skyfallet av magiska blixtar och lastbilar. Hade man vågat offra bara några minuter av slagsmålet på att skriva några ordentliga rollfigurer hade man kanske brytt sig om vem som vinner.

Björn Berglund/TT

Black Adam
Betyg:
Genre: Superhjältar
Premiär: 21 oktober 2022
I rollerna: Dwayne Johnson, Sarah Shahi, Aldis Hodge med flera.
Regi: Jaume Collet-Serra
Speltid: 2 timmar 4 minuter
Åldersgräns: 11 år

The post The Rock tar inga risker first appeared on Opulens.

LÅNGFILM. Cyril Tönisberg har sett Disneys blockbustersatsning Jungle Cruise och han är inte imponerad av resultatet.

Jungle Cruise
Regi: Jaume Collet-Serra.
Disney+

Kring slutet av förra decenniet fick tydligen några filmbolagsgenier på Disney för sig att tiden åter var mogen att ta upp jakten på den försvunna skatten. Tja, varför inte? Det har ju gått några år sedan Spielberg och co återlanserade 30-talets cliffhangerfilmer med nästan overklig framgång (även om det förekommit några skapelser i dess anda sedan dess, bland annat Disneys egna Pirates of the Caribbean-serie; återkommer till detta). Går det så går det!

Men nej, för att ett dylikt projekt ska kunna utmynna i ännu en framtida franchise får Hollywood nog allt prestera lite bättre än vad man gjort i och med Jungle Cruise (helidiotisk titel för övrigt, men den har sin förklaring i att filmatiseringen bygger på några redan befintliga kvadratkilometer Disney World där Jungle Cruise finns som “theme park”-element, om jag förstått saken rätt).

Remarkabelt halvdana datoranimationer med tanke på att vi skriver anno 2021 och att det är megabolaget Disney som aspirerar på en blockbuster och en story som man sett så många gånger förr att man tappat räkningen.

Dwayne “The Rock” Johnson är ju alltid stabil och gör inte heller denna gång bort sig som brasiliansk äventyrare i Corto Maltese-inspirerad utstyrsel (Corto Maltese är en italiensk serietidningshjälte skapad av Hugo Pratt), även om han setts bättre. Emily Blunt som tidig kvinnorättskämpe tillika våghals och Jack Whitehall som hennes lite mesigare, mer “engelske” överklassbroder funkar de också, men det vore fel att påstå att det slår några större gnistor huvudrollstrion emellan. Filmen utspelas under ungefär samma tidsperiod som Jakten på den försvunna skatten (1981), det vill säga tidig nazi-era.

Trots en hyfsad inledning hade jag det ytterst svårt att engagera mig i denna långsökta story om jakten på någon mystisk blomma, som kan bota det mesta och lite till och som bara kan finnas i den allra mörkaste av Amazonas urskogar. Fullt ös medvetslös nästan hela tiden förvisso, men absolut inget nytt under solen vilket innebär att man ständigt befinner sig i ett tillstånd av någon nanosekund från ett gäsp eller en slummer. Vetskapen att det mesta är datoranimerat dödar mycket nuförtiden!

Visst, är du förälder till några glyttar på 10-14 kan detta möjligtvis vara något som samtliga i familjen kan samlas kring under några timmar i tv-soffan, men cynikern i mig tvivlar faktiskt på om “någon” kommer att uppleva någon form av hallelujastämning.

The post Medelmåttigt Disneyäventyr first appeared on Opulens.