Avskalning, nerskalning, reduktion. Så kan utvecklingslinjen inom Lars Noréns senare decenniers dramatik beskrivas. Från 1990-talet tror jag att exempelvis Jon Fosses stiliserade dramatik haft en viss påverkan på Norén.

Stilla liv på Dramaten, Elverket
Manus och regi: Lars Norén
Scenografi och kostym: Charles Koroly
I rollerna: Johan Holmberg, Inga Landgré, Irene Lindh,
Lars Lind, Sten Ljunggren, Per Mattsson, Eva Millberg mfl.

Efterhand har det blivit allt tydligare att den svenske dramatikern velat driva sina pjäser allt längre in i rent experimentell riktning. 1980-talets Norénpjäser var fem timmar långa familjedramer där samtiden passerade revy som i en blandning av skrattspegel och helvetesinteriör: livet bakom fasaderna i burgna östermalmskvarter. Det var champagne, skärseld, krossade glas. Därefter kom mentalvården, de kriminella, de utstötta; bräckliga människor som redan från början hade funnits i Noréns pjäser men som efterhand allt mer hamnade i fokus.

Från 2000-talet har Lars Noréns dramatik allt tydligare cirklat kring förintelse, död, utplåning, samtidigt som en allt tydligare vilja till stilisering varit tydlig. I aktuella Stilla liv presenterar Norén en nästan tre timmar lång pjäs där det inte uttalas en enda replik: hela föreställningen försiggår i fullständig tystnad, sånär som att det någon mycket enstaka gång ljuder av musik (nästintill förvrängd, som att den inte riktigt nådde fram).

Någon egentlig handling finns inte heller. Precis som i den tidigare pjäsen Fördold (2007) serveras ”short cuts”; korta ögonblicksbilder. Den gången var det 49 scener, nu är det drygt 100. En del av dessa är mycket korta: snabba visualiseringar, följda av totalt mörker.

Det är många skådespelare på scenen. Scenerna visar snapshots från olika stadier på livets väg. Några män står och slipar sina liar. En man dör. En kvinna dör. Ett par skiljs. Alltsammans utspelas i ett slags obestämt Fattigsverige, som om alltsammans samtidigt var en snabbspolning av ett jordbrukarland som inte längre finns.

Visst är uppsättningen spännande – som experiment. Men samtidigt: den briljante dialogmästaren som gör teater utan ord… Jag är inte överväldigad. Må vara att uppsättningen har en sensuell kvalitet som delvis är suggestiv, och att helheten ter sig som en uppdaterad version av Strindbergs Ett drömspel – men tre timmars tysta scenerier utan knappt vare sig mimik eller estetisk förhöjning (det mesta är snarare liksom utstuderat solkigt, nedsläckt) – det blir som en blandning av pantomimer och stumfilm där slutresultatet inte känns hundraprocentigt övertygande.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Tre timmars tysta scenerier utan förhöjning first appeared on Opulens.