MOTSATSER. “På typiskt Norénskt manér är Prosa 2020 en saga i paradoxernas och negationernas värld. En utsaga följs i regel av sin motsats. Ja. Inte blir jag kanske klokare av detta men det innebär att författarens hopplösa hopp behåller sitt grepp över mina andetag,” skriver Torsten Green-Petersen.

Prosa 2020 av Lars Norén
Albert Bonniers Förlag 

Varje kulturredaktion med självaktning har vid det här laget publicerat sina respektive anmälningar av Lars Noréns samtidigt sista och senaste del av ”En dramatikers dagbok”. Allra sist ut på planen var Dagens Nyheter som, liksom de andra jag läst, inte nämner de tre texter som ingår i ”Prosa 2020” mer än i förbifarten. Trots att den gavs ut samtidigt. Och, vill jag påstå, skimrar redan på avstånd. Men dagboken är så mycket mer lättillgänglig. Den har varit föremål för diskussioner och allehanda bråk sedan den började utges.

Denna sista del är, av naturliga skäl, betydligt kortare än de tidigare och avslutas, så att säga, mitt i språnget. Författaren avled ju i sviterna av covid-19 i slutet av januari månad 2021.

Denna del av dagboken är en smula annorlunda jämfört med de tidigare. Redaktören har uppenbarligen, delvis mot författarens önskan, fått honom tukta sin ilska liksom nu undvika alltför långa citat från sina älsklingsfilosofer. Därmed framträder vardagens vedermödor desto tydligare. Nästan som på en relief.

Jag har inte räknat hur många gånger Norén går ut med soporna. Men det är åtskilliga. Liksom att han till synes oupphörligen beställer dyrbara klädesplagg han aldrig kommer använda. Mer eller mindre dagligen anländer nämligen paket från Berlin eller Milano. Ett par helt oemotståndliga byxor. En skjorta sydd av fallskärmsväv. Eller möter han någon över en kopp kaffe på en plats han inte tycker om eller bara till nöds kan fördra.

I denna mening är det vad som så ofta kallas en konstnärssjäl vi följer. Nog har han väl uppövade förmågor till att läsa av såväl tidens som samhällets och andra människors tand. Men är samtidigt naturligtvis fånge i ett slags elfenbenstorn. Hänvisad dit. Och ditrest efter egen uttalad önskan. Viktigast i dagboken, och allra vackrast, är hans gestaltning av möten med och saknad efter den yngsta dottern. Hon är i dagboken inte äldre än elva år. Få äldre fäder, om ens någon, har i ord lyckats tonsätta faderskärlek lika lyhört som Lars Norén. Och det är faktiskt inte alls en tröst för ett tigerhjärta utan ett alldeles rent och lyckligt ackord.

”Prosa 2020” skriver han parallellt med dagboken. Och denna prosa beskriver han själv som mer eller mindre som om den utgör en terrorhandling. Som är det ett slags undervegetation till dagbokens alldaglighet. Vilket är en nog så både precis som samtidigt kaotisk benämning. Häri ingår tre textsjok som kunde vara ett och samma men har delats upp från början. De härrör nämligen alla ur samma flödande källa. De utgör alla delar av författarens malström av språk på gränsen till att inte längre söka efter ett kommunikativt innehåll.

Här saknas skiljetecken och punkter helt och hållet. Det skrivna matas fram sida upp och ned med rak vänster men med bruten högermarginal. Utan hänsyn tagen till själva texten.

Det här är ett grepp som Norén tidigare anammat i sin ”Efterlämnat” från 2017. I någon mening påminner styckena i ” Prosa” också om ”Stupor” och ”Schizz”. Hans ordkaskader från 60-talet. Åtminstone i den överväldigande massan av ord. Pratsamheten och i det behovet av att göra sig förstådd. Å andra sidan är ”Prosa” väsentligen en ren introspektion. I motsats till det utåtagerande i de tidigare nämnda verken från hans debutperiod.

Nog utgör ”Prosa” för mig det närmaste en sensuellt och intellektuellt formulerad dödsdans som en människa kan författa. Vilket känns på en gång följdriktigt som märkligt. Som om Norén i sin dialektiska tidsmaskin kunde förutse sin egen snara död.

”Prosa” är en självlysande text. Vid ett nyligt strömavbrott kunde jag, med bokens hjälp, ändå hålla min lägenhet hyggligt ljus. Jag misslyckades dock att koka kaffe med dess immateriella stöd. Då vände sidorna sin mörka mantel emot mig. Döden kamrat. Ja. Döden. Med allt vad den möjligen kan innebära. Och med allt som den inte kan härbärgera i sitt sköte.

På typiskt Norénskt manér är ”Prosa 2020” en saga i paradoxernas och negationernas värld. En utsaga följs i regel av sin motsats. Ja. Inte blir jag kanske klokare av detta men det innebär att författarens hopplösa hopp behåller sitt grepp över mina andetag. Eller att jag kommer välkomna min hotande syrebrist. För att baklänges med honom lämna scenen en vacker dag. Alltsammans som utgjorde det en följdriktig förlängning av författarens tidigare arton år långa psykoanalys. Skillnaden är han själv nu såväl ligger utsträckt på divanen som sitter därbakom och behärskar alltsammans genom sin tystnad. Som bara en demonregissör kan göra.

The post Med demonregissören i paradoxernas värld first appeared on Opulens.

PROSA. “Ja, det är något ruttet på den stora teatern. Det är som om alla där drabbats av galenskap, en smitta som förtär och förstör,” skriver Carolina Thelin som läst Teatern av Jenny Andreasson.

Teaternav Jenny Andreasson
Norstedts

I P1:s Stil nyligen grottade Susanne Ljung och hennes medarbetare ner sig i trendsättaren och modeinspiratören syfilis som i sitt sista stadie kan ge ett rus av euforisk kreativitet. Många så kallade manliga “genier” genom historien sägs varit drabbade. Johan Frostegård, läkare och medicine professor, spekulerade i att även Shakespeare hade “fransosen” (tidigt tunnhårig, mager och darrig handstil i slutet av sitt 52-åriga liv). Den store dramatikern skrev i varje fall mycket om den. Kanske var det så, menade Frostegård, att Shakespeare transmitterade sjukdomen på sin stackars Hamlet? Hans symptom på neurosyfilis – forcerad personlighet, depressiva utbrott, galenskap och hörsel- och synhallucinationer – är ju tydliga, när man tänker efter.

I Jenny Andreassons debutroman Teatern ska berättarjaget sätta upp Hamlet på den stora teaterns stora scen. Hon är en hyllad regissör, anställd på teatern sedan flera år tillbaka men också ifrågasatt för sina “feministiska” föreställningar. Nu vill hon göra en nytolkning av den klassiska pjäsen, vilket snart visar sig vara lättare sagt än gjort.

Andreasson är själv regissör och har uppmärksammats för sina uppsättningar av bortglömda kvinnliga dramatiker. Hon utbildade sig vid Dramatiska Institutet, var konstnärlig ledare för Spetsprojektet och har haft flera samarbeten med dramatikern Mirja Unge. Men framförallt var hon anställd som regissör på Kungliga Dramatiska Teatern mellan 2010 och 2020. När hon 2016 skulle sätta upp sin version av Hamlet, där Ofelia stjäl repliker från Hamlet och hovet gästas av en feministisk teatergrupp, fick den läggas ner bara åtta dagar före premiär. Dramaten gick ut med beskedet att Andreasson blivit sjuk men egentligen var det konflikter som orsakade nedläggningen. Eftersom Andreasson hävdade att hon inte var sjuk drev hon igenom att istället få tjänstledigt och har sedan dess inte återvänt till den åtråvärda arbetsplatsen.

Konflikterna grundades främst av samarbetssvårigheter med teaterchefen Eirik Stubø (som avgick 2019). I P1 Kultur, förra veckan, intervjuar Lisa Wall henne inför boksläppet. Andreasson beskriver anledningen till att hon skrev Teatern så här: “Ett sätt att kanske kunna ta tillbaka makten över sitt liv, att försöka förstå skeenden i sitt liv som man varit igenom. För mig som person och människa har det varit ett konstnärligt utforskande men också förstås ett sätt att nå läkning, ja frid”. Wall frågar hur romanen förhåller sig till sanningen eftersom det är så tydligt att den handlar precis om det Andreasson varit med om. Hon svarar då att hon försökt hitta en “subjektiv, objektiv sanning, en berättelse som känns rakt igenom sann för mig. I verkligheten finns det naturligtvis många versioner av ett händelseförlopp som flera personer varit med om men det här är sant för mig”.

Det är knepigt det där. Jag förstår att det är lättare att beskriva något man varit med om i romanens form eftersom det då, genom att kanske bara använda pseudonymer, går att komma undan faktagranskning och ansvar.

Andreasson språk är elegant och hennes svarta humor får boken att växa som roman. Men Teatern är främst en olustig läsning. Det är svårt att begripa hur folk, speciellt kvinnor, kan stå ut på denna patriarkala institution där allt handlar om hierarkier, maktmissbruk, skitsnack, skvaller och att gå över lik för egen vinnings skull. “Något är ruttet på Dramaten i Stockholm” som rubriken lyder i Upsala Nya Tidnings recension av boken. Kanske kan det gå att jämföra med ett destruktivt förhållande där en partner stannar trots att den andre slår och förnedrar? “Den här teatern är som ett isberg. Man ser bara en liten del, resten är under vatten, dolt för de allra flesta” skriver berättarjaget. Och ändå finns det ingen annan teater som är lika eftertraktad.

På den stora teatern är det “min nye chef” som bestämmer. Berättarjaget längtar tillbaka till “min förra chef” – den färgstarka och omhändertagande kvinnan som hon råkar kalla mamma när de träffas på bussen. Här finns också “ensemblechefen” som ska effektiviseras bort, “chefsdramaturgen”, “äldste producenten” och fler som är lätta att identifiera.

Berättarjaget kämpar med sin föreställning men motarbetas av både den nye chefen och skådespelarna och till slut går det inte längre. Bägaren rinner över för det är fler omständigheter som under den senaste tiden påverkat berättarjagets psykiska hälsa. Hon har en affär med O, en gift arbetskollega som lovar guld och gröna skogar men sviker gång på gång. Hennes längtan efter barn är stark men nu har hon passerat fyrtio. Men störst av allt är sorgen efter väninnan E som tog livet av sig.

Ja, det är något ruttet på den stora teatern. Det är som om alla där drabbats av galenskap, en smitta som förtär och förstör. Visste ni förresten att syfilis har ökat markant de senaste tio åren?

The post Starkt om smitta som förtär first appeared on Opulens.

VÄNSKAP. När Katarina Frostenson återvänder till lyriken handlar en av dikterna om Kristina Lugn. I dikten “Världen av i går” skriver Frostenson om vänskapen mellan de båda som prövas hårt under Svenska Akademiens djupa kris.

Dikten utgår från “den stora runda kaffekoppen”, en gåva från Lugn till Frostenson som också refererar till Lugn-typiska titlar som “Titta en älg!” och “Hej då, ha det så bra!”. I texten berör Frostenson känslan av svek och sorg men också kärlek.

“A. Andra tankar” heter Frostensons färska diktsamling, hennes första sedan den kritikerrosade “Sju grenar” (2018) som kom mitt under Akademiens stora kris.

Därefter gav hon ut prosa och enligt förlagets beskrivning tar den nya diktsamlingen vid där hennes två prosaböcker “K – berättelsen” och “F – en färd” slutade.

Katarina Frostenson själv ser det som att “berättelsen om en makalös tid fortsätter i en ny lyrisk ton”. I förlagets pressmeddelande säger hon också att hon i “A. Andra tankar” betraktar “en häxjakt, begrundar lagen, våldet och besjunger livet som i förödelsen öppnar sig för lätthet och ljus.”

Katarina Frostenson och Kristina Lugn, båda poeter och dramatiker, satt tillsammans i Svenska Akademien fram till dess att Frostenson slutade 2019. Kristina Lugn avled året efter.

TT NYHETSBYRÅN

The post Katarina Frostenson diktar om Kristina Lugn first appeared on Opulens.

LÅNGSAM PROSA. Han lämnade livet som kringflackande dramatiker för att skriva långsam prosa. I storverket “Septologin” fördjupar Nobelpristippade Jon Fosse synen på konsten, livet och Gud – utifrån människor som är ensamma men samtidigt bundna till varandra.

När Jon Fosse tänker tillbaka på sin barndoms landskap invid Hardangerfjorden är minnena målade i ljus och mörker: han ser bilder framför sig av ett nattsvart landskap, med vågornas brus i bakgrunden, där enstaka gatlyktor bildade små punkter av ljus.

Elin Swedenmark/TT

The post Fosse: “Jag har ett slags högkänslighet” first appeared on Opulens.

AUKTION. Dramatikern Lars Norén gick bort i vintras efter att ha insjuknat i covid-19. Nu säljs en samling av hans ägodelar på auktion på Bukowskis.

‒ Vi valde att ordna en auktion för vi hoppas att Lars ting kan få nytt liv i andras hem och samlingar, säger Noréns dotter Nelly Bonner till TT.

En italiensk cykel med bockstyre, en elektrisk skrivmaskin, en skivsamling med allt från Brahms till Sonny Rollins, och stolar ‒ mängder av stolar. Det är några av Lars Noréns tidigare ägodelar som ska auktioneras ut på Bukowskis.

Sammanlagt rör det sig om 175 föremål som dramatikern uppmanade sina anhöriga att sälja innan han gick bort.

‒ Pappa ägde inte så mycket saker, han var väldigt bra på att rensa och spara det han tyckte var viktigt. Det har varit en fin och känslosam process att gå igenom allting, säger Nelly Bonner.

Föremålen tecknar en bild av hur dramatikern levde sitt liv, vad han tyckte om och vad han ogillade. Många av dem är också bekanta för den som har tagit sig igenom de olika volymerna med Lars Noréns dagböcker som har getts ut under titeln “En dramatikers dagbok”.

Bland annat säljs det skrivbord som var Noréns arbetsplats när han skrev flertalet av sina verk.

Auktionen “Lars Norén ‒ ting” pågår på Bukowskis 8‒17 oktober.

Patrick Stanelius/TT

The post Lars Noréns personliga föremål på auktion first appeared on Opulens.

PRISTAGARE. Aniarapriset går i år till den mångsysslande författaren, poeten, dramatikern och översättaren Thomas Tidholm för dennes samlade produktion.

Han debuterade med diktsamlingen “Försök att se” 1966 och har sedan dess givit ut ett tjugotal diktsamlingar, ett trettiotal barnböcker, romaner, musik och fotoböcker.

Ur juryns motivering: “Hans röst är egen, lätt igenkännbar. Rösten bär värme, tvivel och uppgivenhet, civilisationskritik och protest mot människans dumhet. Han berättar likt Harry Martinson om orättvisor, den lilla människans värdighet och en alltmer förtvivlad omsorg om skog och natur.”

Priset delas ut i november och består av en skulptur samt en prissumma på 50 000 kronor. Aniarapriset instiftades 1974 och delas årligen ut av Svensk biblioteksförening.

TT Nyhetsbyrån

The post Han tilldelas Aniara-priset first appeared on Opulens.

MINNESORD. Lars Norén gick igår bort, i sviterna av covid-19, vid 76 års ålder. Ivo Holmqvist minns en framstående författare och dramatiker.

Några fixstjärnor kan anas på himlen över flera av Lars Noréns pjäser. August Strindberg är en av dem, Eugene O’Neill en annan. Dennes självbiografiska Lång dags färd mot natt fick sin världspremiär i Stockholm.

Tolvåringen Lars Norén satt kanske inte i salongen på Dramaten 1956 när Lars Hansson, Inga Tidblad, Jarl Kulle och Ulf Palme som skådespelarfamiljen Tyrone grälade på scenen i detta mycket långa och mycket dramatiska teaterstycke. Men det finns säkert avtryck av det i den dubbelpjäs som Lars Norén senare skrev och som fick sin premiär i början av 1980-talet. Titlarna lånade han från slutorden i Stagnelius dikt ”Vän!  I förödelsens stund”: Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.

Det är ett familjedrama lika furiöst som O’Neills, och det vilar säkert lika mycket på en självupplevd grund: ”I dramatiken kunde han iscensätta möten med föräldrarna och spela ut uppväxtårens konflikter”, som Mikael van Reis sammanfattat det.

Lars Norén som var född i Stockholm 1944 flyttade som femåring ner på skånska slätten när hans far tog jobbet som källarmästare på järnvägshotellet i Genarp. Det är länge sedan tågen slutade gå dit och resenärer tog in på hotellet i denna glesa tätort strax söder om Lund.

Mycket av de plågsamma grälen i dubbelpjäsen var säkert självupplevt, annat hade kanske flutit in från ännu en dramatiker, Arnold Wesker. Under sina nio år i Genarp blev Lars Norén god vän med en annan ortsbo, den tio år äldre Karl-Erik Welin som blev en av våra betydande avantgardistiska kompositörer. En händelse vid en av hans konserter har blivit beryktad: den gången han anföll en flygel på Moderna museet med motorsåg och råkade såga sig själv i foten.

En mycket allvarligare och otäckare incident blev Lars Norén inblandad i när hans pjäs 7:3 sattes upp för tjugoett år sedan, med tillfälligt frigående fångar från Tidaholmsanstalten: det slutade med morden på två polismän i Malexander.

Om Lars Norén framvällande flod av dikter (i början hallucinatoriskt surrealistiska), prosa och övriga dramatik skrivs mycket och sammanfattande just nu – det är många som vill ”claima” honom, som en mycket yngre och för mig okänd förmåga uttryckte det när han skymtade förbi på tv nyss.

Här får det räcka med några lånade slutord om en annan författare. När budet kom om den produktive journalisten och författaren Jan Olof Olssons plötsliga död skrev Per Wästberg ungefär så här: ”Det är som om ett väldigt bibliotek brunnit ner”. Jolo hade mänskligt att döma många författarår framför sig, och även om Lars Norén hann bli mycket äldre än Jolo hade han säkert ännu en hel del oskrivet.

The post ”Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud.” first appeared on Opulens.