FILM. Ingela Brovik rapporterar från Ifema+, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nu har hållits för 20:e gången.

Ifema+ – 20:e upplagan av International Female Film Festival
Malmö 2026

Den 20:e upplagan av Ifema+, International Female+ Film Festival i Malmö, har just avslutats med en vecka av intressanta, nyskapande filmer från hela världen på biograf Panora i Malmö. Med det i år tillagda plustecknet vill festivalens arrangörer signalera att det är välkommet med bidrag från queera, trans- och icke-binära personer. Filmerna har också visats i ”digital salong” i samarbete med Draken Film.

”Strejkarna”, som är en svensk dokumentärfilm i regi av Helena Molin, var en av de filmer som visades sista dagen, helt utsåld på biografens största biosalong, följd av en livfull debatt mellan deltagare i filmen och en engagerad publik, ett samtal som pågick länge.

Dokumentärfilmen följer, under sju års inspelning, en grupp tonåringar som tar plats utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat som kräver åtgärder för att rädda klimatet och på så sätt startar en av de största ungdomsrörelserna i nutid. En av dem är Greta – tjejen som vi minns med plakatet ”Skolstrejk mot klimatet” – men här i filmen får vi i publiken följa ett kollektiv av tjejer och killar. Det rör sig om unga aktivister som engagerar sig i demonstrationer, förhandlingar och politiska konfrontationer, samtidigt som rörelsen växer snabbt.

”Strejkarna” är en av de bästa filmerna på årets Ifema+, som firar 20 år med ett extra intressant och bra program. Festivalen visar spelfilm, dokumentärer och kortfilmer av kvinnliga regissörer och ger viktiga perspektiv på den tid vi lever i.

Invigningsfilmen ”Vanilla”, i regi av Mayra Hermosillo (Mexiko), är en spelfilm om en grupp kvinnor i ett hus i 1980-talets Mexiko som kämpar för att rädda sitt gemensamma hem.

Storyn skildras genom den åttaåriga flickan Robertas blick. Hon har koll på läget. Vi får se tuffa kvinnor som har ont om pengar men ingen lust att ge upp. Det hela förstärks av barndomens magi. Det är en stark, poetisk film med lekfullhet mitt i allvaret.

Paneldiskussionen med regissörer och filmfotografer är mycket intressant att ta del av – ett programpass som fördjupar perspektiven och sprider energi på festivalen.

Detsamma gäller Work in progress, med nya verk på gång att se fram emot, och inte minst kortfilmsprogrammet med filmer av helt olika slag. Tillsammans ger de en mångfasetterad bild av kvinnligt filmskapande. Kortfilmen ”Carmen”, i regi av Ros Al Moradi, bjuder på en drastisk humor som får publiken att gapskratta – månne oväntat.

Det är mycket att ta med sig från årets Ifema+. En festival som firar 20-årsjubileum med ett varierat och rikt urval av film på temat community i Malmö – en stad där många filmfestivaler har sin plats, förmodligen Sveriges främsta filmfestivalstad.

The post Ifema+ 2026 – en mångfasetterad filmfestival first appeared on Opulens.

FILM. Malmöbon Charlotte Wiberg sitter hemma i sin soffa och tar del av den pågående dokumentärfilmfestivalen Tempo, i Stockholm.

Pandemin förändrade mig. Inte så att ökningen av ensamma timmar hemma ledde till reflektion och ett djupare intellektuellt liv. Inte så att jag blev mer medveten om min dödlighet (den har jag alltid varit maximalt medveten om) och jag drabbades inte heller av direkt sorg eftersom ingen närstående till mig dog i sjukdomen. Nej, jag har helt enkelt blivit lite latare. Eller rättare sagt: mer van att världen kommer till mig via zoom eller olika nätlänkar som leder till festivalfilmer jag slipper i fysisk form åka för att se i en främmande stad. Ja, jag ska vara ärlig: det är knappt jag ser ens festivalerna i min egen stad om de inte lägger ut något på nätet. Det är ju så praktiskt! Det går att nå alla grupper i Sverige! Även de som har svårt att gå och använder rullatorer; en grupp jag förmodligen snart kommer att tillhöra om jag fortsätter hänga i soffan hela tiden.

Nej, jag är inte ett föredöme. Tvärtom. Men föredömen är Göteborgs filmfestival och dokumentärfilmfestivalen Tempo i Stockholm som lägger ut delar respektive hela innehållet av deras festivalsutbud på Draken film, Sveriges bästa streamingsajt.

I skrivande stund är vi mitt uppe i Tempo, som tar slut den 13 mars. Jag har alltså inte sett hela utbudet. Och att göra någon slags utlåtande om dokumentärfilmens tillstånd efter bara en halv dokumentärfilmsfestival i Stockholm är förstås inte seriöst. Men jag är lycklig över att efter tjogvis med talking heads-dokumentärer på Netflix som drar ut på och upprepar mer och ofta mindre meningsfull information för att kunna göra en serie i stället för en film (nej, de är inte alla likadana, det finns bra Netflixdokumentärer också) är jag glad över så mycket konstnärlighet som samsas med historisk och social relevans. Jag tänker också på alla utmärkta men främst journalistiska produkter jag sett i form av reportageliknande dokumentärer som ofta är mycket viktiga men där den bildmässiga aspekten av mediet krymper i betydelse. En dokumentärfilmsfestival som Tempo visar vilken stor variation genren innehåller och att den har plats för konstnärligt liksom journalistiskt drivna själar.

Långfilmen Ascension av Jessica Kingdon är en 97 minuter lång tour de force som helt utan kommentarer tar oss genom trappstegen i det nya kinesiska klassamhället. Det är en symfoni i bilder och pålagd musik, men också många utsnitt ur pregnanta konversationer och utväxlingar som kan vara direkt plågsamma att ta del av. Här har vi ett samhälle som hånar immateriell kunskap till förmån för att lära sig sälja meningslösheter bara för att få upp landets konsumtion, och där en man kan få en spark i magen om han inte är tillräckligt macho i vad som ser ut att vara en slags livvaktskurs. Det är förstås alltid ett visst urval av bilder, ett utsnitt, vi får se, regissörens val – jag hoppas att det finns ett annat Kina någonstans vid sidan av detta, trots diktatur och likriktning. Det skymtar fram lite i de ”lägre klasserna”; hos de som inte har hopp om och kanske inte heller intresse av att stiga i systemet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Magnus Gertten är en filmare som är en lyckosam kombination av journalist, historiker och bildmakare. Nelly & Nadine, som har biopremiär i dag 11/3, är den tredje delen i Gerttens filmserie som utgår från arkivfilmer på koncentrationslägerfångar som anlände i Malmö hamn 1945 (de övriga två är Hoppets hamn (2011) och Every Face has A Name (2015)).

Denna gång är det två politiska fångar som är motivet; och det två som blir kära i varandra i Ravensbrück och sedan otroligt nog återfinner varandra efter kriget för att kunna leva tillsammans i en relation som var dold för Nellys familj – kärleken som inte hade något namn, men som nog var väldigt tydlig för alla som inte var förblindade av heteronormativitet (vilket under åtskilliga årtionden efter kriget lär ha varit de flesta, i och för sig). Åter påminns vi om vidden av de världar nazismen försökte kväva och utplåna. Nelly förde en dagbok i Ravensbrück som de båda kvinnorna därefter förgäves försökte få utgiven. En kan ju hoppas att filmen hjälper till att väcka intresse för manuset, som alltså finns kvar.

Detta är bara två av alla intressanta och viktiga filmer som visas på Tempo. Jag hoppas att festivalen kommer att fortsätta att på det här sättet göra utbudet tillgängligt för hela landet. Ja jag hoppas att många festivaler följer efter i detta. Eftersom jag är en lat människa som gillar att ha filmfestival i min egen soffa. Men också för att det är en fantastisk möjlighet att nå ut med även med film som inte tillhör det vanliga streaming-, vod- och bioutbudet. Dokumentärfilmens tillstånd verkar vara gott, och det finns mycket vid sidan av true crime-utbudet med dess ständiga talking heads att upptäcka.

The post Välkommen filmsfestival i vardagsrummet first appeared on Opulens.

ÅTERKOMST. Under jul- och nyårsledigheterna har Opulens gått på sparlåga och vi har endast publicerat boktips från våra litteraturkritiker samt vinnarna i vår vinternovelltävling. Men idag måndag, på Tjugondag Knut, går magasinet för full maskin igen.

Vi börjar året med en förstärkning av redaktionen. Diana Iskra övertar Clemens Altgårds roll som redaktionssekreterare medan den senare från och med nu är Opulens kultur- och bildredaktör. Vår målsättning är att magasinet även under 2020 ukommer fem dagar i veckan, men för att säkra utgivningen behöver vi ditt stöd!

Prenumerera på Premium och få tillgång även till våra låsta artiklar. Det kostar endast 29 kr i månaden eller 500 kr för helår. På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film. Streamingtjänsten som av teknikmagasinet IDG utsågs till fjolårets bästa streamingtjänst där bland annat Svt Play, Spotify och Storytel var andra nominerade.

När vi startade Opulens för snart tre år sedan var det på grund av att vi i flera år sett hur svensk kulturjournalistik dränerats. Många, även de som fortfarande prenumererar på en morgontidning, har idag ingen fullödig kultursida. Vårt bidrag för att stärka kulturjournalistiken är detta dagliga magasin men för att kunna fortsätta behöver vi fler läsare som prenumererar på våra låsta artiklar.

Teckna prenumeration här och välkommen till ett nytt år med Opulens!

The post Tjugondag Knut dansar Opulens julen ut first appeared on Opulens.