PROSA. Om man vill ha fullt utbyte av Joseph O´Connors utmärkta roman Skuggspel kan man, som jag har gjort, läsa Dracula direkt efteråt och följa spåren från Lyceum till Transsylvanien. Resan blir mycket underhållande, skriver Elisabeth Brännström.

Skuggspel av Joseph O´Connor
Översättning: Gunnar Pettersson
Förlag: Natur&Kultur

År 1878 steg den irländske före detta statstjänstemannen och teaterkritkern Abraham ”Bram” Stoker för första gången in i Lyceumteaterns nergågna lokaler i Londons West End. Han hade lockats dit av sin store idol, den berömde aktören Henry Irving som senare skulle bli den förste brittiske skådespelare som adlades för sina insatser inom teatern. Meningen var att Stoker skulle arbeta som biträdande teaterdirektör, men jobbet visade sig innehålla betydligt mer än enbart skötseln av en teater. Bekantskapen med, och kanske också kärleken till, den charmige men opålitlige och omåttligt krävande Henry Irving och hans primadonna Ellen Terry, skulle komma att prägla resten av Stokers liv och även få stort inflytande över hans enda stora, litterära succé, romanen om Dracula.

När Bram Stoker anlände till London tillsammans med sin fru, Oscar Wildes före detta fästmö Florence Balcombe, flydde han i det stora hela från Dublin,  både från det själsdödande jobbet på Dublin Castle och från en kulturell miljö han inte kunde relatera till. Irlands kulturella scen var helt insvept i en ny våg av nationalism, något som inte alls intresserade Stoker. Istället suktade han efter något nytt; han längtade ut och Irvings erbjudande blev omöjligt för honom att motstå. Han blev, trots en del konflikter, kvar på teatern i nästan tjugo år och den intensiva vänskapen med Irving och Terry höll ungefär lika länge, men hans fru  såg däremot knappast till honom under de år som arbetet varade.

Joseph O´Connor, även han från Dublin och mest känd för romanen Havets Stjärna om ett irländskt svältskepp på väg till Amerika, ger sig nu i sin senaste roman Skuggspel in i Bram Stokers värld. Det är en skuggvärld där Stoker umgås dag och natt med sina stora idoler på teatern, förälskar sig i dem, grälar med dem och eventuellt känner av en annan typ av sexualitet inom sig själv än den som samhället godtar. Alla tre bär på skuggor inom sig som de döljer för varandra och vänskapen dem emellan, som ofta är på väg att brista, känns skör och är starkt sexuellt laddad. Den plågsamt narcissistiske Henry Irving är speciellt svår för Stoker att handskas med eftersom han idoliserar honom samtidigt som han både älskar och hatar honom.  

Det är på Lyceum som Bram Stoker på allvar börjar skriva på Dracula, och den sjaskiga teatern som blivit som ett andra hem för honom verkar ha fungerat bra som inspiration, stämningen från teatern tränger ofta igenom i beskrivningen av Draculas borg och likheterna är uppenbara. Teatern är nergången och fylld av spindlar, råttor och rödögda vildkatter, och på scenen huserar verklighetens greve Dracula, den diaboliske Henry Irving, i sina paradroller som Hamlet, Othello och Macbeth.

O´Connor har valt att bygga sin roman på samma sätt som Bram Stoker byggt Dracula, genom att använda sig av olika röster och perspektiv i form av fiktiva tidnings-klipp, intervjuer, dagboksanteckningar och brev som ger berättelsen en tydlig bild av den mångfacetterade verklighet som omgav Stoker när romanen skrevs. Jack the Ripper drar runt på Londons gator om nätterna och den tidigare vännen Oscar Wilde döms för otukt med unga pojkar, men i dagsljuset utanför Lyceums skuggvärld njuter de välbärgade, högst moraliska Londonborna av sin stad med alla dess pampiga byggnader och ljusa breda gator, väl avskärmade från stadens mörka baksida där gränderna vimlar av tiggare och prostituerade och där man bland skuggorna hittar de hemliga gay-klubbar dit Stoker ibland motvilligt söker sig.

Känslan av autenticitet i Skuggspel är genomgripande och det är lätt att tro på O´Connors perspektiv. Kärnan i romanen består av de tre huvudpersonernas  starka bindning till varandra och de känslor de vågar visar öppet och det de döljer av sin kärlek och sin sexualitet. Lojaliteterna prövas ständigt inom den lilla gruppen och vid sidan av befinner sig Stokers fru, Florence, den som inte släpps för nära och som han nästan aldrig är lojal mot.

Ett intressant sidospår i den här mycket välkonstruerade romanen består av de tydliga referenserna till Dracula. Henry Irving är övertydlig som greven, men det finns också många andra ledtrådar invävda i Skuggspel som antyder att Stoker har plockat mycket från den tidsanda som omgav honom och från den febriga stämningen på sin arbetsplats. Om man vill ha fullt utbyte av Joseph O´Connors utmärkta roman kan man, som jag har gjort, läsa Dracula direkt efteråt och följa spåren från Lyceum till Transsylvanien. Resan blir mycket underhållande. 

The post Underhållande roman om Draculas skapare first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Trots allt så konstaterar jag att Gatiss och Moffat har skapat en Dracula för 2020 och därmed gått i land med projektet. Om än med nöd och näppe och i hög grad tack vare de skickliga skådespelarna, skriver Clemens Altgård som sett den nya tv-serien på Netflix.

Även om Draculas framfart stoppats ett otal gånger, med en spetsad påle genom hjärtat, så kommer han ständigt tillbaka. Totalt har det gjorts cirka 200 filmer om Bram Stokers romanfigur från 1897.

Mitt första möte med Dracula på film måste ha ägt rum sommaren 1972 då Sveriges Television visade åtta klassiska skräckfilmer, däribland Mysteriet Dracula av Tod Browning och Draculas dotter av Lambert Hillyer. Gamla 30-talsfilmer alltså. Det är mycket möjligt att det var då min förkärlek för skräckfilm grundlades.

Sedan har intresset gått i vågor. När jag i början av 90-talet flyttade in i ett hus där jag fick en skräckfilmsentusiast till granne följde några år av pånyttväckt intresse och intensivt tittande på skräckfilm i olika former, alltifrån Dario Argento via Tromas buskisartade lågbudgetproduktioner till extrema och banbrytande japanska filmer som Tetsuo.

Men i perioder har jag prioriterat helt andra genrer när det gäller film. Idag är det ofta i tv-serieformatet som de intressantaste skräckproduktionerna görs. Så till exempel Penny Dreadful som kom för några år sedan innebar ett slags mashup på hela genren som sådan, men var oemotståndligt.

Med tanke på mängden filmer som gjorts med Dracula som utgångspunkt så verkar det närmast som ett kamikazeprojekt att göra en mini-serie om den blodsugande greven.

True Blood innebar en förnyelse av det slitna vampyrtemat genom att förlägga handlingen till nutida sydstatsmiljö i USA.

Med tanke på mängden filmer som gjorts med Dracula som utgångspunkt så verkar det närmast som ett kamikazeprojekt att göra en mini-serie om den blodsugande greven. Men det är just vad BBC har gjort i samarbete med Netflix. Skaparna av den nya serien Dracula är duon Mark Gatiss och Steven Moffat, som bland annat gjorde succé genom att uppdatera Sherlock-gestalten, en figur som torde vara den enda som överträffar Dracula när det gäller förekomst på film. Deras serie i tre delar, som nu kan ses på Netflix, börjar förvånansvärt traditionellt, men efter hand ändras detta.

Medan Francis Ford Coppola på 90-talet gav oss en mänskligare Dracula med Gary Oldman som fenomenalt nyanserad huvudrollsinnehavare så är Claes Bangs rollgestalt mer av ett odjur. Visserligen är han både charmig, humoristisk och förförisk men också groteskt monstruös när han kastar sig över sina offer. Det sofistikerade bryts brutalt av dessa bloddrypande scener i gore-anda.

Claes Bang gör onekligen det mesta möjliga av sin roll och det måste också sägas om Dolly Wells i rollen som Draculas antagonist Agatha van Helsing. Och där visar Gatiss/Moffat sin förmåga att tillföra något nytt till en annars sliten historia. Genom att van Helsing-gestalten görs om till en kvinnoroll i form av en agnostisk nunna med en knivskarp analytisk förmåga blir det hela genast intressantare. Och det är i hög grad Bang och Wells skådespelarprestationer som håller uppe mitt intresse för den här tv-serien. Båda skådespelarna är briljanta. Och även i övriga roller är det genomgående utmärkta skådespelarinsatser som görs. Svagheterna finns inte heller i dialogen, utan snarast i hur helheten utformats vad avser seriens storyline.

Någon spoilervarning behöver jag dock inte utfärda eftersom inget ska avslöjas här angående handlingen.

De tre delarna kan ses var för sig. De har påfallande olika prägel. Den andra delen har närmast drag av Agatha Christie-deckare och den tredje bjuder på något helt annat än det förväntade, vilket antyds genom cliffhangern i avsnitt två.

Avgjort är den avslutande delen svagast i konstnärligt avseende även om den innehåller en hel del humor och roliga uppslag. Men trots allt så konstaterar jag att Gatiss och Moffat har skapat en Dracula för 2020 och därmed gått i land med projektet. Om än med nöd och näppe och i hög grad tack vare de skickliga skådespelarna. Och Dracula lär sannolikt komma tillbaka snart. Det gör han som sagt alltid.

The post Dracula kommer alltid tillbaka first appeared on Opulens.

VAMPYRER. Jim Jarmuschs filmer är alltid underhållande, men de är också alltid mer än så, skriver Tobias Magnusson som tipsar om Only lovers left alive som går att se på SVT Play just nu.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Only lovers left alive 
Regi och manus: Jim Jarmusch
Skådespelare: Tom Hiddleston, Tilda Swinton, Mia Wasikowska, John Hurt, Jeffrey Wright mfl.
På SVT Play t.o.m 7 april

“Det finns något som är värre än döden, att aldrig kunna dö”, suckar Klaus Kinski som Dracula i Herzogs Nosferatu från 1979. I Jim Jarmuschs originella vampyrfilm Only lovers left alive (2014) möter vi en annan deprimerad vampyr. Adam (Tom Hiddleston) lever ett eremitliv i ett gotiskt krypin i spökstaden Detroit. Hans stora kärlek Eve (Tilda Swinton) lever i Tanger, men återvänder till honom då hon oroas över hans depression.

Orsaken till Adams nedstämdhet beror på människorna, eller zombier som han föredrar att kalla dem, och deras oförmåga att handskas med kunskap. Nu slåss människorna över olja, snart är det vatten, förutspår Adam. Samtidigt föraktar han zombiebeteendet att inte se skönheten när någon förklarar den; att betrakta pekfingret när någon pekar mot stjärnorna.

Själva har Adam och Eve en utvecklad smak för inte bara blod utan också kunskap och kulturupplevelser. Under århundradena har de utvecklat en sensibilitet för det som är värdefullt i livet. Adam, som med sin gothrock-stil för tankarna till Ian Astbury, är en genialisk musiker som får kickar av att köpa upp gamla vintagegitarrer. Eve å sin tur har all tid i världen att läsa böcker.

Deras gemensamma vampyrvän, och blodlangare, är den engelske dramatikern Christopher Marlowe (John Hurt), som författade berättelsen om Faust, Den tragiska historien om Doktor Faustus. Enligt legenden flydde han undan rättvisan, anklagad för bland annat falskmynteri och homosexualitet.

Marlowe sägs ha fejkat sin egen död för att komma undan och fortsatte att skriva sina verk under Shakespeares namn. (Jarmusch sällar sig till de konspiratoriska Marlovianerna som anser att samstämmigheten mellan Marlowes och Shakespeares språkbruk och stil är total och att detta pekar på att Shakespeare inte själv stod bakom sina verk.)

Filmen kretsar kring kärlekshistorien men handlar mer om att kärleken till konst, musik, natur och andra individer gör livet värt att leva. När kulturen förpestas hotas livet.

Adams och Eves nattliga bilfärder i Detroit är en färd genom en stad i ruiner. Och för att tydliggöra varför Adam trivs bäst för sig själv tar han med Eve till Michigan Building — en tidigare magnifik teaterbyggnad i renässansstil som gjorts om till ett simpelt parkeringshus.

Jim Jarmusch gör alltid filmer som med lätthet rör sig från lowbrow till highbrow. Exempelvis gjorde han en lyckad dekonstruktion av westerngenren med Dead man (1995), där han förde fram civilisationskritik genom att utgå från poeten William Blake. I Ghost Dog (1999) bussade han en svart samuraj på den italienska maffian, vilket blev en slående bild av hur upprätthållandet av kulturella koder leder till våldsamheter.

Only lovers left alive är en skräckis om hur livet utan kultur kommer att te sig. För mig genererar den med sina många litterära anspelningar lust till läsning. Med lätt hand vispar Jarmusch ner referenser till Ulysses, Don Quixote, Den store Gatsby, Infinite Jest, Hamlet och Frankenstein. Att vampyrer slukar böcker är i alla fall ett som är klart.

The post På SVT Play: Vampyrer med kulturtörst first appeared on Opulens.

När Hollywood ger sig på gamla tider skräckfilmer stavas skälet främst pengar. Men kan de arketypiska filmmonstren rentav ha en nytta i dagens samhälle?

Det var förstås bara en tidsfråga innan Hollywoods lukrativt inriktade filmindustri skulle sätta tänderna i 1920- och 30-talets skräckfilmsklassiker, med en modern version av forna tiders mumiefilmer som första giv. Och med tanke på det senaste decenniets lyckade reboots av gamla superhjältefilmer, är det inte heller konstigt att filmbolaget Universal redan innan premiären av bioaktuella The Mummy glatt utannonserade kommande titlar som Den osynlige mannen och Frankensteins brud, med nyinspelningar av Skräcken i svarta lagunen och Dracula som presumtiva bubblare. Att The Mummy redan hunnit sågas till fotknölarna av kritiker verkar inte bekymra bolaget, som storslaget utlovar ett nytt cineastiskt ”mörkt universum” beståendes av ”gudar och monster”.

Men vilken roll spelar gamla tiders filmmonster i dagens avmystifierade digitala samtid? Kan stapplande monster och uråldriga mumier på hämndjakt sätta lika stor skräck i oss som hypermoderna seriemördare, utdraget ultravåld och kopulerande tonåringar i ett övergivet hus? Och har de rentav en funktion att fylla i vårt upplysta tidevarv?

Statsvetaren och kulturdebattören Johan Tralau menar i sin bok Monstret i mig (2015) att monster i själva verket lär oss att sätta gränser, genom att träna oss i att leva med grundläggande drifter som vrede, våldsamhet och begär. De kristna helgedomarnas monstruösa vidunder i form av målningar och stenornament kan, enligt Tralau, också fungera som våra bundsförvanter mot ondskan bara vi hanterar dem på rätt sätt. Att konfrontera demonerna runt oss blir med andra ord ett handfast sätt att bemästra världens inneboende mörkerkrafter, genom att via film, tv och böcker lära sig de mörka makternas osynliga koder. Och kanske kan, i förlängningen, berättelsen om den machiavelliskt blodtörstande greve Dracula skapa större inblick i mekanismerna hos figurer som Trump, och filmer om ofrivilligt osynliga män tacksamt få illustrera det kapitalistiska samhällets utstötningsmekanismer?

Samtidigt har arketyper som Frankensteins monster förmodligen också en läxa att lära oss när det gäller samhällets mer intoleranta tendenser, menar Stephen Asma, professor i filosofi vid Columbia College Chicago, som pekar på hur den i grunden godhjärtade monsterskapelsen som fördrivs av människorna med kaos som följd illustrerar den i dag allt för aktuella vikten av att inte utse lättvindiga syndabockar. Monster kan i sig också fungera som ”fördelaktiga fiender”, menar Asma, då de genom sin existens gör det lättare för oss att föreställa oss de hinder livet garanterat kommer att bjuda på.

I samtidens instabila vardag, där nyhetsflashar om nya terrordåd kommer till oss i en allt mer skrämmande frekvens, erbjuder kanske filmmonster som Shelleys Frankenstein eller en fornegyptisk mumie till syvende och sist en stabil bas i vardagens otrygghet. Något helt utanför människans kontroll, ett mystiskt och högst påtagligt väsen av kött och blod som genom filmiska stötvågor av nostalgi fluffigt bäddar in åskådaren i en trygg kokong av igenkänning. Sett ur den synvinkeln är det förmodligen bara att tacka och ta emot de kommande årens återupplivade filmbestar, i vilken tvivelaktigt CGI-uppiffad version de än kommer.

The post Filmmonstrets återkomst first appeared on Opulens.