MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER. De två muslimska debattörerna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi stämde före detta toppolitikern Ann-Sofie Hermansson (S) för att ha kallat dem “extrema röster” och “icke-demokrater”. Västra Sveriges hovrätt har nu friat Hermansson från anklagelserna vilket Maria Rashidi, ordförande för Kvinnors Rätt, välkomnar.

Två kvinnor från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK) har stämt den kända socialdemokraten Ann-Sofie Hermansson för att hon ansåg att de som försvarar en reklamfilm för burka (Burka Songs 2.0) representerar ”extrema röster”. Men det handlar inte om några extrema röster. I alla fall inte utifrån könsapartheidetikens värdegrund som hundratals miljoner människor ser som det normala – i motsats till den västerländska könsgemenskapskulturens ”gudlösa och omoraliska kaos” (så som det heter hos ledande muslimska intellektuella från Sayyid Qutb till dagens Sheikh Dr. Yusuf Al Qaradawi).

Numera kan burka och chador betraktas i Sverige som exotiska eller ”feministiska” inslag och i stil med Orwells newspeak avfärdas kritik mot könsapartheid som ”rasism och islamofobi”. Att tingsrätten och hovrätten friade Hermansson visar ändå att det fria ordet ännu inte helt tystats i Sverige. Samtidigt är det värt att komma ihåg att liknade ”rättegångar” i vissa andra könsapartheidländer kan resultera i piskstraff eller avrättning.

Enligt uppgift ger MMRK inte upp, utan har vänt sig till Högsta domstolen så att en fortsättning följer. Visst, i ett civiliserad samhälle skall självfallet ingen muslim eller vem som helst behöva bli kränkt på grund av sin religion, etnicitet eller hudfärg. Bortsett från att nästa omgång hos Högsta domstolen här gäller det något mycket djupare fundamental fråga som berör hela västvärlden och de muslimska ländernas väsensskilda syn på kvinnors rättigheter. För bortom de i västvärlden trendiga kränkthetsdebatterna kan jag, som kvinnorättsaktivist, tänka mig att en muslimsk rättighetsorganisation skulle kunna syssla med betydligt viktigare frågor. Som till exempel könsstympning, oskuldsterror och slöjtvång.

Könsstympning berör över 200 miljoner kvinnor enligt UNICEF varav cirka 40 000 i Sverige. Det är den värsta typen av tortyr som hotar flickor ansåg författaren Eva Moberg och lade ansvaret på männen vilka bör vägra gifta sig med stympade kvinnor. Det är männens ansvar trots att ingreppet utförs ”frivilligt” av kvinnor, menade hon. Vad gäller förekomsten av könsstympning leds ligan av de muslimska länderna Egypten, Somalia och Mali, där över nittio procent av flickorna omskärs.

Att kärleken är ”en statlig angelägenhet” backas upp av den allmänna opinionen.

Här finns alltså en del att göra för en muslimsk rättighetsorganisation. Man skulle kunna uppmana världens imamer att i stället för att utfärda fatwor (dödshot) mot författare och konstnärer så kunde de utlova en fatwa mot alla som ägnar sig åt blodiga förislamiska riter som könsstympning.

Läget är liknade vad gäller förbudet mot föräktenskapliga kärleksrelationer som lagstadgades redan i de första kända lagarna av Babylons kung Hammurabi som regerade fram 1750 f. Kr. Kravet på den orörda mödomshinnan (som inte existerar) finns ännu kvar i sharia, zina och hudud. Regler i flera länder vars prioritet över individen och FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna bekräftades av Kairodeklarationen – antagen av de flesta muslimska länder, 1990. Att kärleken är ”en statlig angelägenhet” backas upp av den allmänna opinionen då 94 procent av vuxna i Mellanöstern anser att sex utan äktenskapsbevis är vanhedrande – enligt det ansedda forskningsinstitutet PEW.

Att dessa lagar och etiska normer genererar tusentals hedersmord, självmord och säkerligen miljoner familjetragedier har förbigåtts av den globala metoo-rörelsen och en muslimsk metoo mot oskuldsterror har vi ännu inte sett. Däremot kräver många troende liberala muslimer – som ofta tvingas leva under polisskydd – reformer och en sexuell revolution i den muslimska världen. Det gör även världskända personer som imamen Seyran Ates, professor Karima Bennoune, professor Bassam Tibi eller Mona Eltahawy i boken Headscarves and Hymens: Why the Middle East Needs a Sexual Revolution. En muslimsk rättighetsorganisation som menar allvar vad gäller mänskliga rättigheter borde självfallet kräva frihet från det mångtusenåriga oskuldskravet som leder till tragedier, dagligen.

1979 hörde jag på radio Ayatolla Khomeinis dekret att ”kvinnor skall inte gå nakna till jobbet”. Därefter fick alla kvinnor täcka sig i mitt kära gamla hemland Iran, liksom i flera andra länder. Jag såg när religionspoliser slog en kvinna blodig då hennes slöja satt fel och läppstiftet var för synlig. För att ha vägrat bära slöja och trotsat min exmans vägran att skilja sig blev jag, här i Sverige, utsatt för en nära dödlig syraattack som brände mig för livet (skildrad i min bok Bränd frihet).

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Att slöjan är ett verktyg för könsapartheid och är förnedrande båda för kvinnor och män är uppenbart. Redan 1920 ansåg den libanesisk-turkiska författaren och islamforskaren Nazira Zain al-Din att slöjan är den ultimata beviset på att män ser kvinnor som ”potentiella förrädare”, inte att lita på, därför skall de gömmas. I Iran fängslas kvinnor då rörelsen Vita Onsdagar protesterar mot slöjtvång utan solidaritet från väst liknande Black Lives Matters. Muslimska liv räknas inte när våld och diskriminering sker i guds namn inom Umman – den globala gemenskapen för 1,5 miljarder muslimer.

Jag drömmer om att muslimska mänskliga rättighetskommittéer växte fram som svampar ur jorden i syfte att försvara muslimers mänskliga rättigheter genom att avskaffa könssympning, oskuldsterror, slöjtvång, legaliserad barnäktenskap och dödstraff för bland annat homosexualitet och kätteri, vilket är lagenligt i tretton muslimska länder. Jag drömmer om att socialdemokraternas sällsynt rakryggade politiker Ann-Sofie Hermansson istället för att köra sopbil i Göteborg nu utnämndes till integrationsminister. Men verkligheten ser dessvärre ut precis som förr. En verklighet där den kända advokaten och Right Livelihood Award-pristagaren Nasrin Sotoudeh, dömd till 148 piskrapp och 38 års fängelse, sitter kvar i fängelse i Iran, tillsammans med tusentals andra rättighetskämpar medan vissa andra redan är avrättade och begravda.

Och här i Sverige fortsätter hederskulturer att breda ut sig och i dess följd ser vi mer och mer av konflikter och främlingsfientlighet. Den mångkulturella båten sjunker och domstolarna har tid och pengar för att utreda ”sårade känslor” – en konsekvens av att makthavarna inte på tjugo år har insett djupet av att könsapartheid och könsgemenskap är oförenliga i en demokrati. Vi lever i skilda världar och förstår inte varandra.

The post Könsapartheid och könsgemenskap är oförenliga i en demokrati first appeared on Opulens.