LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale redogör i denna omfångsrika essä för Birgitta Trotzigs mästerliga författarskap och gör därtill intressanta och fördjupande jämförelser med Dostojevskijs litterära verk.

Det finns inte många svenska författare som på en och samma gång förmått tränga in i människans vitaste vita och svartaste svarta; i hennes djupaste ljusdunkla skikt; i hennes levande dubbelnatur som inkarnationen av makten och kärleken, förtrycket och förlösningen, förgörelsen och meningen. Lika få är de som uppnått ett språk som i sig inte bara är magiskt och besvärjande, utan också outsägligt ångestfyllt och varmt skimrande. En av dessa få är vår egen Dostojevskij: Birgitta Trotzig.

Det finns utsatta människor som är oförmögna att fungera utanför sitt lidande, och som därför gör varandra illa. Den största skildraren av sådana människor på svenska är just BirgittaTrotzig. I den prisbelönta romanen ”Dykungens dotter” (1985) uppnår hon en höjdpunkt. I varandra överlappande och korsvis befruktande skikt av mörka existensfragment fladdrar och flämtar lågor av ljus, som från en snögrotta en beckmörk vinternatt. Vi möter en ung skånsk kvinna, hennes dotter och dotterson i Fattigsverige för hundra år sedan. En man, en blytung man, fylld av svärta och trängtan löder samman deras livslopp. De stora frågorna är ständigt centrala, och som löv i en trögflytande flod av svärta, tidvis upplyst av glittrande vågskum.

Hon har en på svensk botten oöverträffad förmåga att, som Dostojevskij, hantera motsägelserna inom sig själv och sitt samhälle.

Rotlösheten i den nya maskinstadens helveten är samtidsscenen – det förflutnas dimmor över djurens och jordens Österlen dess ödesmättade klangbotten. Den kravlösa kärleken, förlåtelsen och nåden är ständigt närvarande i sin påtagliga frånvaro. Drömmar och besvikelser, som gott och ont, växer in och ut ur varandra. Gud och evigheten är närvarande också i en fängelsecell:

”Med vilken röst talar evigheten? Mitt i natten hör man ett susande silande prasslande ljud. Det regnar. Löv rör sig och viskar. En uggla ropar dovt, en annan svarar. Och det hörs inte men han vet att uppe under järnspanten som korsar sig i taket över fängelsehallens tredje våning slungar sig fladdermössen genom mörkret, ett av ljudlösa ljud. Regnet slår mot rutan. Allt lever. Med vilken röst? Vem berättade att mitt i cellen kommer en ängel stå och säga Res dig och dörrarna i fängelset kommer att springa upp av sig själva och det är bara att gå ut? ”

Denna scen är skriven mer än tre decennier efter Trotzigs debut. Under hela denna tid, och därefter, framstår författarens katolska tro som det berg varpå alla livets väsentligheter vilar. Mig personligen stör det inte, men jag kan tänka mig att det finns någon som blir störd. Dock är det så, att Trotzigs tankar i allra högsta grad är läsvärda även för den utan religiös tro. I likhet med Kierkegaards tankar om livets väg och villkor, och Dostojevskijs briljanta psykologiska analyser av vår sammansatta mänsklighet.

Birgitta Trotzig (född 1929 i Göteborg, uppvuxen i Kristianstad, död 2011 i Lund) är och förblir helt enkelt en av de svenska författare som skickligast och mest sanningsenligt förmått ge en bild av mellanmänskliga förhållanden i sin egen tid och sitt eget samhälle. Hon har en på svensk botten oöverträffad förmåga att, som Dostojevskij, hantera motsägelserna inom sig själv och sitt samhälle.

Trotzig debuterade 1951 med novellsamlingen ”Ur de älskandes liv”, producerade därefter ett drygt tjog romaner, berättelser och porträtt mm, och skrev sin sista bok, minnesteckningen över mystikern Gösta Oswald, år 2000. Några av dessa höjer sig emellertid över de andra, och hennes största litterära prestation kom alltså att bli, menar jag, ”Dykungens dotter”.

Boken ”Sveket” (1966) handlar om tystnaden mellan människor, människor som kommit till världen som en följd tillfälliga förbindelser mellan i grunden likgiltiga människor, eller människor som inte kan vara annat än likgiltiga, och därför gör varandra illa. Omgivningen amputerar så att säga människornas förmåga att förändras, även om denna förmåga i princip skulle kunna vara annorlunda, om samhället vore det. Vad man hoppas på och vad man blir, om hur saker är och varför de är utgör således grundbultar i detta verk.

Det sociala arvet är verkligt, och det är oerhört svårt att bryta.

Huvudpersonerna här, Torbit, som är frukten av ett stumt samliv, Torbits kärlek Ingrid, som är hora, och de bådas dotter Toragreta, som knäcks av arbetslöshetens 1930-tal är alla födda in i ett omänskligt klassamhälle. Både Torbit och Toragreta gör emellertid sina utbrytningsförsök, men misslyckas på grund av den sociala misären. När de ändå försökte, handlade det om att söka kärleksfrön hos lika utsatta människor som de själva – samhällets utstötta. Tillfälligt kan man alltså märka Torbits halvdana försök till återupprättelse, Toragretas tillfälligt reella styrka och framträdande godhet. Men Torbit bleknar bort, och Toragreta tar slutligen sitt liv, knäckt av livsmiljöns karga villkor. Toragretas kamp är länge heroisk och gripande, men hon är människa inte gud. Denna pessimism är verkets konklusion.

Det sociala arvet är verkligt, och det är oerhört svårt att bryta. Enbart en önskan räcker inte, det krävs annat. Och möjligheter finns där – bortom bergen så att säga. Men för detta krävs handling, också kollektiv, och en obändig vilja. Utsattheten är dessutom ett ok som utsöndras från ett orättvist samhälle. Såväl det sociala arvet som det orättvisa samhället är teman som ständigt återkommer hos Trotzig – men också de stora frågorna om liv, död, mening, Gud och människa. Ofta går de härutöver omlott – som i ”Dykungens dotter” och ”Sveket”. Som hos Dostojevskij. I sitt sagolikt klingande språk görs ingen distinkt bodelning mellan yttre och inre. De förenas i individen och de orättvisa livsvillkoren. Inte heller görs en skarp åtskillnad mellan gott och ont. Även här vandrar hon på bibliska vägar och i Dostojevskijs fotspår.

En djup medvetenhet om tiden är en grundläggande förutsättning i hela Birgitta Trotzigs författarskap.

Hela Trotzigs föreställningsvärld återkommer för övrigt med förnyad kraft i den storartade romanen ”Sjukdomen” (1972). I centrum står Ström Elje, barn av Ström Albin och den namnlösa galiziskan. Även här återfinner vi de stumma kropparna i de kalla sängarna, och de osunda symbiotiska bindningarna mellan offer i livet – här mellan far och son Ström. Detta resulterar i att Albin utvecklar en ödesdiger handlingsförlamning och Elje en schizofreni som han av och till får vård för innanför väggarna på S:t Lars hospital i Lund. I en annan mening är temat dock väsentligt större: samhället som sjukt, kluvet, obarmhärtigt och maskinellt. Människans inre som en återspegling av hennes yttre, som hos Elje:

”En som är ingen och inte är någon särskild, han har ingen egen historia, han har inga lagar att fungera efter. Han står då under den allmänna lagen direkt.”

En djup medvetenhet om tiden är en grundläggande förutsättning i hela Birgitta Trotzigs författarskap. Människorna och deras liv i ett oftast förtryckande samhälle, med dessa orättvisa villkor, liksom människans möjliga förvandlingar och transformationer är ett annat och näraliggande inslag. Båda dessa förhållanden kan sägas ha styrt Trotzigs gestaltningar alltifrån debutboken ”Ur de älskandes liv” (1951) och senmedeltidsromanen ”De utsatta” (1957), över 60- talsverken ”En berättelse från kusten” (1961), om fördomsfulla relationer under danskt 1400-tal, långnovellen ‘Drottningen’ i ”Levande och döda” (1964), om erfarenheterna av bland annat bondeliv och Amerikaemigration, till den nämnda romanen ”Sveket”(1966). Och i ”Sjukdomen” (1972) och ”Dykungens dotter” (1985) vävs, som vi sett, likartade intriger tätare, samtidigt som en utveckling kan anas.

”De utsatta” kom att bli Trotzigs genombrottsverk och placerade henne i en grupp 1950-talsförfattare med dragning åt det religiösa. Det existentiella och kristna grundtemat återkommer genom hela hennes författarskap.

Trotzigs berättelser är sålunda alltid väl förankrade i tiden, rummet och den sociala miljön – även om den sistnämnda aldrig blir huvudobjekt eller huvudsubjekt i hennes bearbetning. Men hon skriver aldrig om människor som svävar i ett intet; hon skriver alltid om påtagliga människor som högst konkret vandrar här på vår likaledes högst konkreta jord. Och som sitter fast i denna jordiska verklighet. Beskrivningarna är också ofta mycket träffsäkra om vad människors objektiva livssituationer gör med dem som befinner sig i dem. Delvis är väl detta ett resultat av Trotzigs vänsterradikalitet, men också hennes av sin reformerta katolicisms skärpta öga för det existentiella. Hon tar därtill särskilt parti för de utstötta, och allra särskilt så för kvinnorna. Som Dostojevskij.

Men Trotzig är ju också religiös. Detta får vi inte glömma. ”’En berättelse från kusten” är då möjligen den roman där det religiösa motivet tydligast finns närvarande på ett sätt som är reellt inbrytande i de personliga och sociala konflikterna, men också detta blir i det här fallet ett realistiskt och miljöbeskrivande drag, snarare än ett uttryck för Birgitta Trotzig privata livsåskådning.

Annat är det i ”Ur de älskandes liv” där detta att inträda i livet är förknippat med en bland annat religiöst präglad ångest och ett religiöst präglat mörker. Livet är från början en kamp på liv och död, där också livet kan bli till död – mänsklig död. Här finner vi mycket av den Trotzigs pessimism, som i hög grad är betingad av sökandet efter det högre, det högsta, det högsta goda, och Gud. Samtidigt finns det jordiska möjligheter. Det är också här hennes nära släktskap med evangeliernas Jesus och Dostojevskijs medlidande kan upptäckas. Liksom i det magiska språkets gläntor. Många vänstermänniskor har dock under decenniernas lopp haft svårt för att ta till sig Trotzig annat än som religiös författare, eller möjligen författare av ”ren konst”. Dessa villfarelser har Trotzig dessutom ibland själv inbjudit till. Samtidigt är det ju självklart, tycker åtminstone jag, att all betydande konst, som all religion, djupast sett naturligtvis har politiska implikationer. Så också Birgitta Trotzigs mästerliga författarskap.

Fjodor Dostojevskij (1821-81) är kanske den av de författare som stått Birgitta Trotzig allra närmast. Detta har hon också klart och tydligt antytt i en essä i serien Författarnas litteraturhistoria (De utländska Författarna, del 2, Författarförlaget 1980) där hon rentav utnämner honom till en av sina idoler! Enligt min mening är detta också den text, av dem jag känner till, som klarast belyser Trotzigs eget författarskap. Och som gör det mindre präglat av ”mysticism”.

Mycket förenklat uttryckt pekar Trotzig på Dostojevskijs utomordentliga motsägelsefullhet och komplexitet, som naturligt nog leder vidare till hans gestaltningar av sina romangestalter; på Dostojevskijs förening av det avskyvärda och dess motsats, på att han, som de flesta av hans gestalter, är sin egen dubbelgångare, sin sammansatta helhet; en helhet som medger en idealism som är mångdubbelt djupare till sin karaktär än samtidens ”realism”. Detta är också och självklart en bild av Dostojevskij och dennes litterära galleri, som ofta nog kunnat appliceras på Trotzig själv. Bilden av den med de utsatta förbundne, som starkt förefaller kontrastera och i mycket motsäga det som framträder i ”En skriftställares dagbok”. Den Dostojevskij, som i ett brev till Maikov, strax efter lidandeåren i strafflägren i Sibirien, skriver:

”Den idé jag gör mig om verklighet och om realism är helt annorlunda än den våra realister och kritiker har. Min sorts idealism har mer med verkligheten att göra än deras realism. Herre Gud! Att på ett intelligent sätt återberätta vad vi ryssar har genomlevt under de sista tio åren av vår moraliska historia – skulle inte våra realister skrika att det var rena fantasier? Och ändå är det den verkliga, den grundläggande realismen! Det är just det som är realismen, men på djupet: deras flyter på ytan… Med deras sorts realism, förklarar man inte en hundradel av vad som verkligen hänt; medan vi, ned vår idealism, till och med har kunnat förutsäga vissa händelser.”

Upplevelsen av bonden Marej, den oförglömligt strålande godheten. Åsynen av den misshandlade lilla flickan under rättegången mot en far som frikänns. Av en hustrumisshandlare och hans offer. Bilden av en tolvåring i häkte. En dödsframkallande och samtidigt hemlighetsfullt botfärdig Stavrogin i ”Onda andrar”. Bilden av den vita sommarnatt där i ”Idioten” den kristuslike furst Mysjkin, och Rogosjin, mördaren, som ett slags bröder vakar över sitt på något dunkelt vis gemensamma offer. Bilden av hur fursten försöker förstå mordet på Nastasia Fillopovna. Bilderna av alla dessa sönderslagna, förtryckta, och outsägligt utsatta kvinnor, som Dostojevskijs ägnar all sin kraft åt att lyfta fram som de ofta sefardiska människor de också är. Eller offer i en religiös mening.

Paradoxalt nog förmår alltså Dostojevskij, både i sitt eget liv och i sina verk, att uttrycka den symbios mellan gott och ont som ofta knappt låter sig förstås. Sålunda lyckas Dostojevskij, privat, med att brinna för en både magiskt auktoritetsbunden monarkism och för en evangelisk kärlekslära som är långt radikalare än de flesta av hans samtids socialister, och som hämtar sina förebilder från folkmassorna direkt och från Rysslands många religiösa dårar. Sålunda rasar Dostojevskij mot domare som ”frikänner av lättsinne” och klagar högt över samhällets upplösning – samtidigt som ingen mer intensivt än just Dostojevskij lyssnar till och identifierar sig med gatornas, de misshandlade barnens, fängelsernas, det svältande storstadsproletariatets och alla de förödmjukades och kränktas röster. Den tsasrtrogne Dostojevskij som erkänner för en vän hur han ville jubla över mordet på tyrannen på tronen, tsar Alexander II, och kunde föreställa sig rivningen av Vinterpalatset.

En diktvärld – och en värld därunder – präglad av motsatser, heterogenitet, detaljrikedom, Jobs bok och evangelietexterna.

Föraktaren av den distanserade åsiktsintellektualismen och kulturredaktionernas passivitet. Krigshetsaren, reaktionären och företrädaren för ”hårda tag” – som med ett skri av fasa skildrar folkdjupens plågade ansikten, och ber för och önskar deras frigörelse från sina kedjor.

Och Trotzig skriver:

”Medvetenheten om den oändliga komplikation i det mänskliga som är att ont och gott aldrig riktigt kan skiljas ur varandra. /…/ Ont och gott är på något sätt bundna till varandra, förutsätter varandra. Det är inte en dualistisk värld, ett schackspel mellan svart och vitt, ont och gott; det är en fallen värld, ett dunkelt men födande kaos. /…/ Mördaren och helgonet är bundna till varandra med så obegripligt nära och innerliga band som om de var varandras dubbelgångare inom samma jag (som D, Trotzig och deras respektive gestalter?)”.

Från en ortodox eller reformert katolsk ståndpunkt är detta inte särskilt förvånande. Men från en protestantisk? Jodå. Tänk bara på vår egen Majken Johansson. (Kierkegaard betraktar jag som ett särfall; ett irriterande särfall).

Men Dostojevskijs liv var uppdelat. Innan deportationen till strafflägret nyåret 1850 var han en i naiv mening skrivande intellektuell med faiblesse för kristen socialism och utopism. En hel människa. Tio år senare var han en uppsplittrad och söndersprängd människa – men också en sanningssägare som uttryckte och gestaltade alla sina erfarenheter och både faktiska och fiktiva identifikationer.

En nyckelkommentar från Trotzig är därvid denna: ”Dostojevskijs diktade värld är den fullständigaste modell/bild jag vet av hur-livet-är. En väldig värld där allt är med.”

I denna värld bor alltså Stavrogin och furst Mysjkin, Rogosjin och Raskolnikov, men också Sonja, Sosima, Kristus, Ivan, Aljosja och den anonyme källarmänniskan. Som dykungens dotter och dotterson, Torbit, Toragreta och Elje. En sådan diktvärld skulle också komma att skrivas, förutom av Trotzig, exempelvis Joyce och Musil.. En diktvärld – och en värld därunder – präglad av motsatser, heterogenitet, detaljrikedom, Jobs bok och evangelietexterna.

Om den frånvarande fadern (samvetet?) är centrum hos Kafka är Sonen (rebellen?) centrum hos Dostojevskij. Det är först i det näst sista verket ”Ynglingen”, förberedelsen inför det definitiva – och sista – mästerverket (Bröderna Karamazov) – som Fadern (Versilov) dyker upp. För att fullborda mordet på honom. De verkliga fäderna är de kärleksfulla; makar, fromma pilgrimer, Ynglingens fosterfar och – särskilt – starjetsen Sosima.

Kanske är det dags för en sann renässans för Trotzig?

Modern, exempelvis Versilovs fru, men också ”alla dessa förtryckta kvinnor” i gemen, utgör omvänt Dostojevskijs positivt skildrade gestalter och förkroppsligade hopp: Sonja i ”Brott och straff”, Versilovs Sonja, Nastasia, Liza. De är alla stolta, livsupproriska och i grunden oböjliga som helgon. De är Kristussymboler.

Centralt hos Dostojevskij är även spänningen mellan den iakttagande, kylige och passive intellektuelle (källarmänniskan, Ivan Karamasov) och den älskande, troende, känslosamme (Raskolnikovs Sonja, Aljosja Karamazov, de prostituerade gatflickorna och de av sina onda makar utnyttjade, Sosima). Kanske även Smerdjakov?

Hursomhelst. I strafflägret lärde sig Dostojevskij. Något om människans natur, som fick honom att för all framtid hårt döma ut samtidens politiska radikalism, inte för att dess strävan var ”folkets vilja”, utan för att dess livssyn var materialistisk och rationalistisk; för att den fullständigt missbedömde människans natur och dimensioner. Att, exempelvis, förneka Kristus och Gud var att förneka det mänskliga livets själva grundvalar. ”Om Gud inte finns, är allt tillåtet”, upprepade den äldre Dostojevskij om och om igen. Hans egen livsuppfattning kom därmed definitivt att spännas upp mellan två irrationella men reella upplevelser, och båda av lika ofattbart djup: det ondas existens, Guds existens. Med Kierkegaard dömer han därför med drypande ironi ut alla snusförnuftiga systembyggare. Mot Kierkegaard avvisar han livets alla antingen-eller och framhåller istället, som Trotzig, livets alla både-och.

Såsom jag läser Fjodor Dostojevskij läster jag i alltså långa stycken även Birgitta Trotzig. Kanske är det dags för en sann renässans för Trotzig?

The post Helgessän: Birgitta Trotzig – Sveriges Dostojevskij first appeared on Opulens.

The post Den ryska mentaliteten first appeared on Opulens.

ESSÄSERIE. ”Om liv och litteratur” är en essäistisk svit i tio delar där Gunnar Lundin med aforistisk spänst reflekterar över litteraturen och dess relation till verkligheten.

I det personliga – det universella. Vi går igenom samma stadier som våra förfäder. I det personliga sker det som för första gången. Därför talar skuggorna.

Att gå ut genom porten på morgonen! –

till ljuset, träden, blommorna, fåglarna. Gå in i naturen. Det är inte som att gå in i ett styrelserum eller ett kafé med främlingar. Även om man inte känner – inte har skakat hand med – lönnen eller syrenen eller stenarna eller sädesärlan är man ingen främling. Man tas emot. Man är välkommen. Enda kravet: lyssna in stämningar och visa vördsamhet.

Den som är rädd för vad som kan hända efter döden rädes livet. Det blir klaustro­fobiskt: jag vill inte leva, men jag vill inte heller dö.

Djuren lever och dör. Det är människan som uppfunnit döden.

Hemligheten, en tro, må man outtalad praktisera, ta med sig i graven. Är det inte sättet som är den öppna hemligheten. ”Den säkraste vägen att vara tråkig är att säga allt.”  (Voltaire)

Slumpen har det djärvaste seglet. Sitt i båten!

Kvinnan är närmre livet än mannen. Men det finns en svalare värme, mindre tillfällighetsvarm, mer saklig. Sak får sin strålning, värme, klarhet, genom enkelhet och knapphet.

På landsbygden om kvällen tystnar motorljuden. Ingen gatubelysning. Det fordras mörker för att se stjärnorna.

Montaignes essäer är lika brokiga som en kvällstidning (inget ämne för litet). De riktiga nyheterna finns överallt.

Tolstoj visar hur det är möjligt att förstå människorna; Dostojevskij hur det är möjligt att älska dem.

Det finns ett djupsinne som gör det lätt att leva med det ytliga.

Det finns en kyla som står dialektiskt till värmen.

– En dag blir energin i ditt liv inte ett ovanpå, utan som en våg i havet, en flagga som fladdrar i vinden.

The post Om liv och litteratur – Del 8 first appeared on Opulens.

RYSK KLASSIKER. Idag skriver Robert Myhreld om en rysk klassiker, Bröderna Karamazov (1880) av Fjodor Dostojevskij. “Guds vara eller icke vara är inte så intressant. Däremot det här med gott och ont, rätt och fel”, skriver Myhreld.

Att citera ”di stora” gör alltid lite ont. Inte för att jag känner mig dum (eller jo, men med tiden mindre och mindre, det gäller att förlika sig med sina begränsningar) men främst för att det känns som om man droppar namn hit och dit bara för att framstå som beläst och litet överlägsen. Å andra sidan förstår jag citatets funktion om man gör det med ett ärligt uppsåt; att man utan en dold agenda faktiskt vill bidra på något vis utan att alltför uppenbart stulit någons idé (även om vi är duktiga på det).

The post Myhrelds marginalanteckningar: Om gott och ont first appeared on Opulens.

METAL. “Andreas Lagios medelhavsvindsljuvliga och mångbottnade röst skapar tillsammans med kyrkokörssång och tortyrkammarskrik om vartannat en mysig stämning.” Robert Myhreld har lyssnat på Rotting Christs senaste album och bjuder också på en personlig bikt.

The Heretics med Rotting Christ
Season of Mist

Som ni vet är Opulens lite för fin i kanten. Texter om black metal står ej att finna någonstädes i magasinet. Har ni här fått läsa om arga growl? Var är elgitarrstrimlandet? Har ni någonsin sett bilder på basister med helt sjuka hamstringsmuskulaturer till följd av otaliga timmar av headbangande? Nej och åter nej. Att lyssna på djävulsdyrkan är alltid coolt. Att skriva om det ännu mer så.

Bikt: Jag kan löjligt lite om musik oavsett om det handlar om för quiz användbara kunskaper eller rena teknikaliteter. Min taktkänsla är i paritet med den hos en säck sättpotatis. Jag var den som aldrig sjöng på skolavslutningarna. Luciatåget föraktade jag, såg det som en farsot, ett vandrande helvete på jorden. Det finns bilder som vittnar om att jag i sådana stunder antagligen var Satan inkarnerad.

Däremot har jag med sviterna av en elakartad körtelfeber sett Gojira spela på Brutal Assault i Tjeckien. Från sjukhussäng till tält. Många är gångerna jag sett videon där S.O.D-sångaren med en fulcigarr i truten hoppat rätt ner i publikhavet från något som kanske är världens största baslåda. Han spöar sedermera på några lyckliga fans(kap) med micken på sin väg tillbaka till scenen. Jag ser nu i efterhand att han gör en helhjärtad men inte särskilt tekniskt imponerande volt. Hur många handleder vrickades? Karln är trots allt en rejäl luns.

Grekiska Rotting Christs senaste album The Heretics faller under black metal-genren med vissa ockulta inslag. Band- och albumnamn avslöjar vad vi har att göra med. Skivomslaget föreställer, såvitt jag förstått från bibelosäkra källor, en kättare – Jacques de Molay – som fick smaka på den gudomliga rättvisan för herrans många århundraden sedan.

Vad jag framförallt gillar hos albumet är att det är sinnessjukt välproducerat, med sjukt tätt manglande på trummorna av Themis Tolis och en rekorderlig bredd i låtväg. Andreas Lagios medelhavsvindsljuvliga och mångbottnade röst skapar tillsammans med kyrkokörssång och tortyrkammarskrik om vartannat en mysig stämning. Ur bakgrunden sipprar då och då vissa hedniska toner ut. Det finns svagare länkar. Exempelvis är ”Hallowed Be Thy Name” rakt av tråkig. Överlag är de avslutande spåren mindre inspirerade, men ofta brukar sådana låtar växa med tiden.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Bandet säger sig företräda en religionskritik som riktar sig mot den variant som är institutionaliserad. Tänk den ortodoxa eller katolska kyrkan. Religionskritik kan vara lite töntigt, urvattnat. Särskilt i denna form. Men jag gillar inte sällan det som är töntigt. Något som ofrånkomligt måste betraktas som löjligt är alla citat som lagts in före, i och efter låtarna. Fjodor Dostojevskij får inleda hela historien med:

”Since man cannot live without miracles, he will provide himself with the miracles of his own making. He will believe in any kind of deity even though he may otherwise be a heretic, an atheist, and a rebel.”

Ni ser själva. Inte helt oväntat kommer Friedrich Nietzsche, hängande kring en piskad häst i sken och uppåt väggarna syfilisgalen, påpekande att allt är en enda vilja till makt. Thomas Paine vill också vara med och konstaterar att han inte behöver någon annan kyrka än sig själv. Alla ska med!

Dostojevskij-orden är naturligtvis hämtade ur Bröderna Karamazov. Unge Aljosja lyser med sin frånvaro. Det är omöjligt att inte tänka på Ivans berättelse om Storinkvisitorn när följande spelas upp:

Flames in the age of hell
in the age of fire

War
in the name of God
in the holy empire

Burn the witch in pyre.

Storinkvisitorn som frustande stampade foten i marken och gnisslade tänder när Jesus oförhappandes dök upp i 1500-talets Sevilla och störde barbecue-festen. Jesus ville ”blott för ett ögonblick besöka sina barn och just på den plats, där kättarbålen då sprakade” och vistades bland människorna ” i samma gestalt vari Han vandrat för femton sekler tillbaka.” Storinkvisitorn börjar naturligtvis svettas – inte fan hade Kyrkan behov av Honom i form av kött och blod. Han förklarar det för Honom: ”Du får ej tillägga något till vad Du redan sagt för att icke beröva människorna den frihet, som Du själv hävdade medan Du levde på jorden. Allt nytt, som Du förkunnar, blir ett ingrepp i människornas trosfrihet…”

Jesus slängs i den underjordiska cellen och för att inte rubba sakernas tillstånd ska Jesus naturligtvis brinna. Burn the witch in pyre och så. Jesus svarar med en puss.

Albumomslaget går inte att lämna därhän. Är det inte självaste Storinkvisitorn med sitt pungskrynkliga ansikte som pekar på kättaren Jesus? Står det inte Hare Krishna på munkens plakat? Är det inte en Gollum i särk som i skuggan av korset oförskämt visar gumpen? Ni får avgöra.

Albumet finns tillgängligt för alla. Sök och ni skola finna.

En person har om albumet skrivit följande:

”THE CATHOLIC FAITH AND CHRISTIAN FAITH IS FOR PUSSIES” följt av ”HAIL SATAN”.

Väl sammanfattat. Hur som helst – som ni förstår är albumet stabilt och får av mig tre av fyra spikar. Hellelujah!

The post Stabilt black metal-album first appeared on Opulens.

SPRÅKFRÅGA. Jag fattar att detta är en omöjlig fråga att svara på, men likväl undrar jag: Hur skriver man en bra roman? /Eva-Lena Larsson

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ja, det var ju en fråga att bita i. Om jag utgår ifrån att du menar en mer traditionell roman, det vill säga med klar handling och struktur, så är första steget att gå bakåt i litteraturhistorien för att hitta goda exempel. 1800-talet var ju de stora romanernas århundrade.

Tag och läs några dussin klassiker. Till exempel Dostojevskij, Balzac eller Zola! Där finns det nämligen fina förebilder förd den som vill skriva en traditionell roman. Men det är ju inte alla som vill.

Det är här den litteraturvetenskapliga disciplinen narratologi kommer in. Den som utvecklades för att kunna se strukturella likheter i populära berättelser, och den har sedan blivit ett verktyg även för att bygga upp och skapa, inte bara ett redskap för analys således.

Så börja med att rita lite pilar och cirklar och diagram över själva berättelsens skelett och fyll sen på med lite kött och blod.

Känns det som att jag fortfarande raljerar lite? Ja, för många av de stora klassiska romanerna har blivit klassiker just på grund av att de bryter mot dessa schabloner och då kan det vara en strategi att ha koll på vad som är berättartekniska klichéer.

Ponera att du ska skriva en deckare. Då är det kanske dags för att skriva en bok där detektiven eller brottsutredaren inte är en allmänt socialt inkompetent surgubbe med konservativ kultursmak och dito alkoholvanor. Det har lyssnats på opera och druckits årgångsviner hemma i ungkarlslyorna i kriminalromaner väl länge nu tycker jag. Men om du med bra roman menar något som säljer bra är det kanske smart att rätta in sig i klyschornas led, eller varför inte på ett lite listigt vis ironisera över det?

Det enda jag med säkerhet kan säga är att det krävs en hel del rent ut sagt tråkigt och träigt arbete. Det är nog ytterst få — om ens någon —som skriver bra enbart med hjälp av något slags rusig inspiration.

The post Språklådan: Hur skriver man bra romaner? first appeared on Opulens.

ESSÄ. Varför skriva något om den intellektuelles ansvar? Därför att det är nödvändigt. För att förstå det svaret bör man nog först ladda begreppet intellektuell med ett innehåll.

Den intellektuelle – var som helst i världen – är den som ger plats åt tänkandet. Den som har förmågan att uttrycka sig verbalt och skriftligt. Den som väljer att vända och vrida på frågor för att begripliggöra något som måste begripliggöras. Den som väljer att sätta sig in i komplexa frågeställningar som rör samhället.

Det är också den som formulerar frågor så att även icke-mänskligt liv och vår tids miljöförstöring inkluderas. Den som väljer att ifrågasätta förhärskande dogmer och ideologier som möjliggör och outtalat legitimerar människors lidande i världen. Den som därtill moraliskt indignerat lyfter fram de försvarslösa och utblottade. Samt de som är nedtryckta i en skriande fattigdom. En fattigdom som påminner om den som fanns i Charles Dickens London och som också denne uppmärksammade och kritiserade häftigt.

Det handlar om att tänka. Den intellektuelles raison d’être. Ett konsekvent och kompromisslöst tänkande som bryter ner stereotyper och försåtliga förenklingar. Den politiske filosofen Hanna Arendt talar om tänkandet som att föra en dialog ”mellan mig och mig själv”. Den intellektuelle ställer frågor. Den är väl förtrogen med vikten av att kunna ställa relevanta och inte sällan kontroversiella frågor. Den intellektuelles frågor blottlägger. Den ängsliges konsensus och politisk korrekthet är något okänt för denne.

Den intellektuelle tar tid på sig att granska det som ska granskas. Denne vet att tänkandet tar tid. Och tid är som bekant en bristvara. I detta hektiska tidevarv är det lätt att tanken endast studsar på ytan. Sällan tränger tanken genom den. Och då blir allt därefter ytligt, för att inte säga lättsinnigt. Den intellektuelle tränger igenom ytan, bortom det förment uppenbara. Jag tänker här på George Orwells Newspeak i romanen ”1984” som syftar till att begränsa den enskilde individens tankeutrymme, då språket i newspeak går mot det förenklade, det onyanserade, det ytliga. Den intellektuelle vill ner på djupet. Och då krävs som sagt tid.

Att minnas tar även det tid. Den intellektuelle låter inte oförrätter falla i glömska. Denne påminner inte bara om lidandets fortsatta existens utan även om det som varit. I Susan Sontags bok ”Att se andras lidanden” får bilder från krig oss att minnas sprängkraften i det förgångna. Lätt är det att glömma när vi ständigt bli matade med intryck. Minnet är ständigt under attack; det trycks ideligen undan för det som händer i vårt ymniga nu. Omedelbarheten – realtiden – väger tung när vår oro att inte vara uppkopplade fördunklar och fjärmar oss från det förflutna.

Men det är inte bara tid som krävs utan även avstånd. Det vill säga att den intellektuelle inte är indragen i verksamheter som omöjliggör perspektivet. På sätt och vis är en intellektuell den som står utanför. Ett förtydligande: Vi talar inte om en gud, utan om en människa med alla dess förtjänster och brister. En som blickar ut över sin samtid. En som kan stå på en upphöjd plats och se på det som ska förstås. Vilket får mig att tänka på Fjodor Dostojevskijs civilisationskritik i kortroman ”Anteckningar från källarhålet” från 1864. En kritik vars skrämmande riktighet återigen skulle bekräftas av de krig som rasade i och utanför Europa under 1900-talet, och som fortfarande rasar i länder som Irak, Syrien och i ett flertal länder i Afrika.

”Se er omkring: blodet flyter i strömmar, och till på köpet muntert som champagne. Se på hela vårt nittonde århundrades store män. Se på̊ Napoleon, han var en av vårt århundrades store män. Se på̊ Nordamerika, detta fredsförbund av småstater. […] Och säg sedan vad civilisationen mildrat hos oss. Civilisationen framkallar hos människan endast en känslornas mångsidighet och – – – absolut ingenting mera. Och genom utvecklingen av denna mångsidighet kommer kanske människan att nå̊ fram till att söka njutning i blodsutgjutelser. Detta har ju redan inträffat. Har ni märkt att de mest raffinerade blodsutgjutare nästan genomgående har varit högt civiliserade män…”.

Att tänka kräver även mod. Vad för slags mod? Ett exempel på mod i Sverige var när Torgny Segerstedt som redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning framförde sin skarpa kritik av nazismen och av den svenska regeringens underdånighet gentemot Tyskland. En berömd fras som han formulerade i tidningen var: Herr Hitler är en förolämpning.

Ett annat exempel är Kerstin Ekman som valde att lämna svenska akademin 1989 efter att den inte ställde sig bakom en appell till den svenska regeringen i vilken man protesterade mot de iranska mullornas dödsdom mot författaren Salman Rushdie.

Ett nutida prov på mod är när Sveriges utrikesminister Margot Wallström kallade domen – tio års fängelse och 1 000 piskrapp – mot den saudiske bloggaren Raif Badawi för medeltida. För det krävs onekligen mod. Och uppriktighet. Den intellektuelle vet vad det betyder att tänka uppriktigt. Att inte vika undan. Att inte vända kappan efter vinden. Att inte låta sig köpas. Eller enklare uttryckt, för att använda sig av Noam Chomskys formulering, att tala sanning och att avslöja lögner. Den intellektuelle som håller sig till det är stark. Och måste så vara. För sträng är den intellektuelle mot sig själv. Dennes hederlighet och integritet kan inte dagtingas. Ansvar för hans penna över det vita arket.

Att kalla sig för intellektuell förpliktar. Och det är rimligt. Frågan är bara hur långt modet räcker. Modet är den springande punkten. Akilleshälen. För är det inte mod som brister när den förment intellektuelle är tyst, samtidigt som orättvisor och övergrepp fortgår? Och är det inte mod som saknas när denne inte vågar följa sin moraliska övertygelse? När denne låter bli att med det talade eller det nedskrivna ordets hjälp protestera? För det finns väl mycket ont som en intellektuell bör reagera på? I en essä av Birgitta Trotzig, där vi bland annat kan läsa om Pinochets diktatur i Chile, finner vi dessa ord:

Mitt i dagsljuset och solen, mitt i det vardagliga och ljuden från spårvagnar och skolbarn utanför, torterar hela tiden människor andra människor – och himlen störtar ingalunda in, ingen dödsfågel sliter världen definitivt i stycken, nej det bara håller på, det är en del av tillvaron, det är det normala, det hör till den ohyggliga ordningen.

Den som inte reagerar mot orättfärdigheter och föredrar att vara stillatigande är inte intellektuell. En intellektuell som inte tar sitt ansvar gör fel i att kalla sig intellektuell. Denne är inte intellektuell utan någonting annat. En som saknar intellektuell legitimitet. Med andra ord ska man vara på sin vakt mot den som utger sig för att vara intellektuell. Hur lätt är det inte att missbruka det ordet.

Men har den intellektuelle ett ansvar? Eller inte? Allt beror på hur vi definierar denne. När jag talar om en intellektuell så är det sammanbundet med att ha ett moraliskt ansvar gentemot sig själv. Och andra. För den intellektuelle är en del av ett samhälle. Stefan Jonsson – författare och professor i etnicitet vid Linköpings universitet – talar om ett ansvar i men även för samhället. Och ”rent av för att vi ska se att vi har ett samhälle”.

Den intellektuelle tillhör en gemenskap. Därav nödvändigheten att ta ansvar. Ett ansvar som man inte kan avsäga sig när det känns besvärligt och obehagligt. Den palestinsk-amerikanske professorn Edward Said skriver i essäsamlingen De intellektuellas ansvar att den ”intellektuelles uppgift är minst av allt att få sin publik på gott humör: själva poängen är att vara genant, motstridig och till och med otrevlig.”. Med andra ord: En persona non grata som skapar debatt.

Sant är att det finns omständigheter som hindrar den intellektuelle att ta sitt ansvar. Här kan nämnas som lojalitet mot dem som innehar makten och som erbjuder prestigefulla anställningar med höga löner och förmåner, för att inte tala om priser och allehanda hedersutmärkelser. Bigotteri, intressekonflikter och räddhågsenhet kan bli en konsekvens av denna lojalitet; L’enfer c’est les autres. Listan på hinder – uttalade och outtalade restriktioner i tankefriheten – kan göras längre. Och dessa hinder blir inte mindre när den intellektuelle verkar i en miljö där åsikts- och yttrandefriheten är beskuren och där det rent av är livsfarligt att protestera mot missförhållanden som korruption, oförrätter och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Här inställer sig frågan om hur mycket man kan begära av en intellektuell? Är definitionen av intellektuell alltför sträng så kan man nog på goda grunder hävda att det inte finns några intellektuella. Ordet intellektuell blir ett tomt ord. Det är därför som definitionen av en intellektuell borde diskuteras oftare, annars riskerar begrepp som stumhet och brist på ansvar att bli en del av definitionen. Ergo, en definition som normaliserar konformism, undfallenhet och feghet. Den så kallade intellektuelle bli här en hycklare när denne hyllar 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. Osökt tänker jag på Julien Bendas berömda traktat ”La trahison de clercs” där han gör upp med de intellektuellas svek.

Vi lever i en tid där Internet utgör en betydande del av våra liv. Världen finns inte längre långt borta från oss. Den finns här. Alldeles inpå oss. Högst påtaglig. Världen visar oss på förhållanden som den intellektuelle måste ta ställning till. Förhållanden som strider mot dennes personliga etiska värdegrund. För vilken intellektuell saknar en moralisk kompass? En kompassnål som reagerar mot sådant som sociala orättvisor, skändligheter och övergrepp. Jean- Paul Sartre skrev att en ”intellektuell är någon som lägger sig i något som inte angår honom”. Den intellektuelle hemfaller inte åt cynism. Det som driver denne är inte partitillhörighet, höger och vänster är ovidkommande. Det som driver den intellektuelle är istället moraliska principer som solidaritet och mänsklig värdighet. Världen som den intellektuelle ser på sin bildskärm talar till honom. Till dennes samvete. Den intellektuelle har ett val. Ett val som denne inte kommer undan.

Internet – en plats där sanningar och lögner trängs – har förändrat spelreglerna och bryskt omdanat det offentliga samtalet. Information och desinformation sprids blixtsnabbt. Och man kan få det obehagliga intrycket av att nätet har fått sitt eget liv, och att det förmodligen dikterar våra tankar mer än vad vi anar. Vi läser, ser eller hör något som långsamt och ljudlöst förskjuter eller förstärker vår syn på världen. Och vilken världsbild vi än har så bombarderas vi ständigt av motbilder. Av mottankar. Allt blir en fråga om makt. Att leverera en världsbild som gynnar någon. Och allt går fort. Så fort att den som inte har tid att stanna upp riskerar att bli vilsen. Och den som är vilsen är lätt att styra. I denna digitala eviga storm måste det finnas de som gör det till sin plikt att förstå det som händer. Där kommer den intellektuelle in. Den som har viljan, förmågan och tiden att överblicka förloppet. Den som inte dras med i vilsenheten. Den som inte blir ett offer för den alienerande villrådighet som nätet kan ge upphov till.

En intellektuell är den som vill nå ut. Denne är inte någon som behåller sina tankar för sig själv. Enligt Nationalencyklopedin är det ”den som med sina idéer söker påverka samhällsutvecklingen.”. Internet blir här ett verktyg som snabbt kan sprida den intellektuelles tankar. Det kan vara tankar i form av kritik, reflektioner och visioner för de som vill handla, för de som vill förändra.

Ju större medial plattform som den intellektuelle besitter desto större genomslag har dennes tankar. Det handlar om att sprida tankar. Det vill säga nå publik för att påvisa uppenbara missförhållanden och för att kasta ljus på det som är verksamt i det fördolda – att synliggöra det som är osynliggjort. Detta är särskilt angeläget i en tid då massmedia och den nedskurna journalistiken tenderar att bli mer och mer fragmenterad, enkelriktad och strömlinjeformad. Och när politiker och andra makthavare börja använda sig av en retorik där deras sanning är den enda och där deras tankekedjor blir alltmer vaga. Det är då den intellektuelle tar sitt ansvar.

Den amerikanske sociologen Edward Shils skrev att det som utmärker den intellektuelles existens i varje samhälle är dennes ”inre behov att tränga bakom den omedelbara konkreta verklighetens slöja”. Den intellektuelle gör till sin uppgift att lyfta fram sådant som de reella maktstrukturerna och de förtäckta agendorna. Kort sagt: Den intellektuelle misstror det mesta och därför blir denne oumbärlig.

Den intellektuelle är dock inte endast den som är pessimist i tanken utan även den som är optimist i handling, för att tala med Antonio Gramsci. Åtminstone torde det vara ett eftersträvansvärt ideal. En intellektuell vill inte endast påtala brister utan eftersträvar även att ge förslag på lösningar och alternativ. Allt ifrågasättande har endast mening om det ämnar till att öppna upp för något nytt. Något konstruktivt. Något som man kan bygga vidare på.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Den intellektuelles ansvar first appeared on Opulens.