FUSK. Iodine Jupiter reflekterar över dopningen och förekomsten av fusk i idrottssammanhang.

Fejkade fotbollsplaner, orgasmer, orientering i skog. Scoutlagen med dess käcka värdegrund måste ses över inom idrotten, uppdateras till vår moderna tid. Regelverket ligger i botten och stör egna kraftfulla initiativ.

“Korruption och dopning är inte lika jobbigt längre”, säger sportchefen. “Man har vant sig, den har blivit naturlig.”

Han är något på spåren.

Dopningsfallen avlöser varandra. Ingen vet exakt vilka preparat som innehåller vad. Idrottsstyrelsen vill införa kontroll och skapa diskussion om motiven och varför prestationshöjarna tas.

Guldet hägrar. Ordet fusk bygger mycket på den moraluppfattning scoutlagen representerade på 50-talet. Attityder kring kamratskap, optimism, om rätt och fel hänger ihop med folkhemstanken.

Det så kallade fusket har blivit en del av tidsandan. Låt därför idrottsbroilers tävla. Gör spektaklet till freakshow. En fröjd med fantastiska resultat. Ge alla lika stora chanser att “fuska”.

The post Scoutlagen måste ändras first appeared on Opulens.

DOPNING. Jag har fått kemikalier på hjärnan. Jag riktigt känner hur det spänner i huvudet, snart kan jag spotta ur mig ett mästerverk på en timme!

Nu narras jag lite. Saken är att jag har två tänkvärda filmer om dopning på hjärnan. Den helt nya “Icarus” handlar om hur Ryssland lurar hela världen genom att regelmässigt dopa alla sina toppidrottsmän. “Bigger Stronger Faster*” (det olympiska mottot, fast man intressant nog bytt “högre” mot “större”) från 2008 handlar om hur USA lurar sig själv, genom att tro att meningen med livet är att bli stor, känd och muskulös. En vinnare. Filmens insiktsfulla undertitel: The side effects of being American.

“The winner takes it all” uppgraderas till “The winner takes steroids”. Precis som Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Hulk Hogan gjorde. Ronald Reagan satte fingret på bicepsen: “In the spirit of Rambo let me tell you we’re gonna win!”

Men vad är dopning och anti-dopning, egentligen?

Min trimmade hjärna (själva neuronerna håller nu på att få skäggväxt) kommer fram till att dopning är oetiskt fusk. Anti-dopning = etik. Som båda filmerna visar är avståndet mellan teori och praktik stort. Men det FINNS en teori och ett regelverk, och den säger att genvägar är inte bara “unfair-play” utan också straffbara med avstängning.

Så fungerar sportdomänen. Sedan staten skilde sig från kyrkan i vår sekulära värld är det alltså överraskande nog sporten som håller etikflaggan högt.

Mest överallt annars är dopning tillåten. Att bli störst, bäst och vackrast är helt legitima livsmål sen vi skrotade den etiska bromsen i civilisationsbilen. Gasen i botten, second best is first loser! Det är muskler som gör USA till vad Ronald Reagan kallade “the greatest, freest nation the world has ever known”.

Låt mig drömma en minut… Hur skulle världen se ut om alla resonerade som WADA (World Anti-Doping Agency)? Tanken svindlar. Politiker skulle bli avstängda och fällda som bowlingkäglor. Wikipedias redan rekordlånga text om politisk korruption skulle bli än längre om massmediala knep och knåp för att vinna röster också dopningsklassades. Att mixtra med valmaskiner är redan förbjudet; att ogenerat smickra medborgare med smöriga fraser som “we are great because we are good” skulle också fällas.

Läkare svär en Hippokratisk ed. Där finns också en teori att faktiskt praktisera (eller ej). Däremot har förslag om Hippokratisk ed för vetenskapsmän inte gått igenom. Undra på det. Hur skulle CERN och andra motivera sin gråa, potentiellt livsfarliga verksamhet om grundstenen vore primum, non nocere (först av allt, skada inte)? Forskning kring atombomben skulle ha strypts i sin linda i en sådan etisk drömvärld.

De sköna, ibland alltför sköna konsterna skulle också bli anmälda. Om en opera- eller teaterföreställning har nakna aktörer på scenen sitter det garanterat fler än femtio personer i publiken. Jag minns en “avantgardistisk” performance med en ung dam utan en tråd på kroppen som smetade in sig i lera och berättade om förhållandet till sin pappa. Salongen var naturligtvis överfull (och det var knappast för pappans skull). Dylika lättköptheter skulle bli dopningsanmälda i en värld mindre imponerad av prestationshöjande nakenpoäng.

Som sagt, sen vi kollektivt vinkade farväl till kyrkan är det sporten som bär etikflaggan. Vilket den knappt mäktar, trots starka lår och ryggmuskler. För här krävs något mer, nämligen andlig sisu. Fast med materialistisk vetenskap vid makten har själva definitionen på “religiös fråga” blivit tillplattad. Förr var den existentiell, nu bara binär. “Hur ska man vara en god människa?” har ersatts av “Finns Gud?”.

Inte ens mina kollegor klarar riktigt testet. Klassiska musiker köper sig Twitterföljare? Avstängning i två år! Och titta på den här listan över klassiska kompositörer från Wikipedia. Man undrar hur Shlonsky, någon jag varken förr eller senare hört talas om, plankat in i detta illustra sällskap, mellan Prokofjev och Shostakovich. Dopningsmisstanke föreligger.

Hela Internet och sociala media-världen är en enda gråzon. Vad är Search Engine Optimisation (SEO) annat än en eufemism för dopning? Den som sköter sina kort (sökord) väl, och kanske visar lite bar hud också, ska nog få även en helt ooriginell blogg utan någonting att säga att hamna bland de tio första träffarna på Google.

Jakten på Gilla, Dela och Prenumerera handlar om prestandaförbättringar, inte nödvändigvis kvalité. Guldpokalen i dopning går nog till de preparatlangare som på Nätet säljer tips i konsten att skriva en bestseller — utan att kunna skriva. Översatt till sportens värld: vinn 100 meter längd utan att kunna springa.

Oj, jag somnade visst. Men vilken skön dröm det var.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post The winner takes steroids first appeared on Opulens.