SKIVTIPS. Björn Gustavsson går igenom en rad aktuella inspelningar av klassiska verk på cd och dvd, men har också lyssnat på jazz och funk.

Pianisten Seung-Yehun Huh, från Korea, har sedan länge intresserat sig för tysk romantik, och på sin senaste skiva djupdyker hon i Robert Schumanns musikaliska universum. Tolkningarna är utmärkta snarare än hänförande; bäst är hon i den omfångsrika ”Fantasie C-Dir” opus 17. Känslostarkt målar hon den färgrika spretigheten i första satsen, väl följande angivelsen: ”Dueschaus phantastisch und leidenschaftlich vorzutragen”.Bachs viola da gamba-sonater fungerar som rena meditationspasset. Att få sjunka ner i denna långsamt framskridande musik – framförd med sådan finess som på denna cd Sonatas for viola da gamba and harpsichord, med Robert Smith och Francesco Corti – är en ynnest. Men det starkaste spåret är gamba-spelaren Robert Smiths egen komposition, ”Dido’s torment”: intensiv, gränsöverskridande musik som utifrån djupaste respekt för barockgenren hänfört driver i riktning rockmusik.

Carl Maria von Weber, som klingar både wienklassicistiskt och romantiskt, tecknas med fullödig bredd på en skiva där Konzerthaus Orchester Berlin är vassare och mer pregnant än på länge. Extra plus för tolkningen av Chopinkryddade Konzertstücke für Klavier und Orchester, där solisten Martin Helmchen starkt imponerar – och sopranen Anna Prohaska sjunger med drabbande närvaro i fröjdefulla ouvertyren till ”Oberon”. Summa summarum: Weber återuppstånden.

Tjajkovskijs violinkonsert i D-Dur opus 35 spelas med drabbande närvaro av unge Satenik Khourdian tillsammans med flera hundra år gamla orkestern La Monnaie Symphony Orchestra – därtill bjuds utdrag ur Svansjön och romantiskt svävande Valse sentimentale (som ju i sin tur så starkt inspirerade Sibelius). Tjajkovskijs musik kan i sin mångfacetterade rikedom ibland påminna om Prousts litteratur: ju mer man tar del av verket, desto mer upptäcker man.

Unga israeliskan Hila Fahims, som bland annat varit anställd på Deutsche Oper och Wiener Staatsoper, sjunger här tillsammans med Wiens radiosymfoniker en rad arior av Donizetti, även en del av Verdi. Donizetti är ofta flödande melodisk och dramatisk – och i mångt och mycket Verdis föregångare. Unge italienske dirigenten Michele Gamba gjuter glans i framförandet – där huvudintrycket dock förblir att den unga sopranen med tiden kommer att kunna djupna än mer i sina tolkningar.

Dubbel-cd:n med Maskeradbalen erbjuder en stabil och fulltonig tolkning av Verdis mästerverk – och med synnerligen eftersökte tenoren Piotr Beczala i rollen som Gustav III. Utöver fina solistinsatser möter Wiener Staatsopers kör och orkester i högform.

Amerikanska kvintetter av Amy Beach, Samuel Barber och Florence Price – samtliga från 1900-talets första hälft – tolkas på American Quintet. Inga lättillgängliga verk, och melodiskt inte särskilt sockrade – men de gedigna tolkningarna bjuder goda möjligheter att upptäcka mer av tidig amerikansk modernism.

Esbjörn Svenssons trio – för några decennier sedan bland de hetaste jazzensemblerna i landet – har ännu en marknad. Här typiska Esbjörn-kompositioner samlade under gåtfulla titeln 301. Det är både utlevelsefullt, hämningslöst experimentellt och med fin känsla för efterkrigstidens jazzallfarvägar.

Självmedvetne stjärnviolinisten Pekka Kuusisto framträder tillsammans med Norwegian Chamber Orchestra på en cd med musik av Nico Muhly och Philip Glass. De senare tolkningarna – arrangerade av Kuusisto – är frapperande och djupt gripande. Högsta betyg!

Funk is my religion med Nils Landgren och hans Funk Unit – ett band som sedan 90-talet etablerat sig som ett av Nordeuropas funkigaste. Här möter musik besläktad med discon och gjord med humor och humör. Svängigt – med inbyggd ”uppfordran till dans”.

Slutligen dvd:n med Brandenburgskonserterna – koreograferade av Anne Teresa de Keersmaeker, och med dansare från ”Rosas” och med ”B’Rock Orchestra”. Tyvärr bottennapp: pretentiöst trendigt och på gränsen till det uthärdliga. Att koreografen i programhäftet kan säga: ”Framför allt handlar Bachs musik om kommunikation” – och sedan göra en så abstrakt, icke-kommunikativ ”balett” av denna rytmiska musik: det förblir en gåta.

The post Aktuellt på cd och dvd – klassiskt, jazz och funk first appeared on Opulens.

OPERASCEN. Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta. Björn Gustavsson förklarar varför och funderar över framtiden för Dalhalla.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Margareta Dellefors och Dalhalla har länge varit synonyma begrepp. Men hur började alltsammans, och hur kom det sig att en enda människas vision resulterade i en så fantastisk operascen? Och varför har denna arena med tiden orienterat sig mot ett utbud dominerat av popmusik? I nuläget framstår det som tveksamt om det någonsin mer blir opera i Dalhalla, men mer om det senare.

Under en semesterresa i Siljansbygden bestämde sig Margareta Dellefors — tidigare operasångare och vid denna tid chef för avdelningen musikdramatik på Sveriges Radio — för att kolla in ett nyligen nedlagt kalkbrott sju kilometer norr om Rättvik (som hade varit i drift sedan 1940-talet).

Hon provsjöng en aria på bottnen av den flera hundra meter vidsträckta gropen — akustiken var perfekt Och hon insåg att det nedlagda dagbrottet skulle kunna bli en underbar amfiteaterscen — i klass med världsscener som Bayreuth, Savonlinna, Verona och Avignon.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Margareta Dellefors kontaktade lokala politiker. Många skakade på huvudet. Skulle verkligen det gamla kalkbrottet, mitt ute i skogen, kunna förvandlas till en framgångsrik operascen? De flesta tvivlade. Men bygget kom igång, och 1993 stod det amfiteaterliknande bygget med plats för 6 000 åhörare klar.

Efter några år permanentades musikverksamheten i Dalhalla. Kulturdepartementets pressrelease samma år vittnar om att Dellefors entusiasm verkligen hade smittat av sig på Stockholmsbyråkraterna: ”Dalhalla är en helt unik konsertsal i såväl skönhet som akustik… Dalhalla kan få stor betydelse för Sveriges rykte och status som internationell musiknation.”

Men 2003 tvingades Margareta Dellefors lämna uppdraget som konstnärlig ledare för Dalhalla. ”Det känns oerhört bittert”, kommenterade hon det faktum att hon stängdes ute från arbetet med sin egen skapelse. För tio år sedan utgav hon boken Dalhalla, kampen för ett brott (Carlssons), där hon beskriver hur hon efterhand manövrerades ut av mer kommersiellt inriktade aktörer.

Dalhalla föddes som operascen, men på 2000-talet har det inte bjudits mycket opera — trots att arenan bland operahabituéer rankas som en av Europas främsta.

Flera operauppsättningar resulterade i stora förluster och 2010 upphörde operaverksamheten flera år i följd. En privat finansiär köpte in sig på arenan och föreningen Dalhallas vänner fick allt svårare att hävda just operans betydelse i utbudet. Istället arrangerades allt fler konserter med rock och pop.

Dalhalla drivs sedan 2012 av det privatägda bolaget Dalhalla förvaltning AB, som i sin tur hyr ut till Rättvik Event som arrangerar de populärmusikaliska konserterna. För operaverksamheten svarade länge Föreningen Dalhalla opera, men på senare år har de bara kunnat sjösätta enstaka operaföreställningar.

Den ursprungliga idén om det gamla kalkbrottet som en scen för opera och konstmusik har dunstat bort. Dalhallas privata finansiärer har istället satsat på popmusik och andra publikdragande evenemang.

Genom åren har de mest fantastiska uppsättningar presenterats i Dalhalla: Nibelungens ring, Porgy and Bess (New York Harlem Theatre), Trollflöjten, Turandot, Kärleksdrycken… Också mer popinriktade evenemang har ibland inneburit stora upplevelser: Norah Jones, Sting, Patti Smith, Kraftwerk, Jamie Cullum, Melody Gardot, Neil Young…

Och sensommarkvällen då Björn Skifs framträdde inför en fullsatt arena blev så där egenartat fantastisk som vissa konserter faktiskt kan bli.

Fler minnen: endast 300 personer var på plats när Sven-Bertil Taube, en av Sveriges främsta estradörer, gjorde ett storartat framträdande. Och bara 100 i publiken (!) när Dalasinfoniettan spelade tillsammans med Västerås sinfonietta. Och när den brittiske musikern Jamie Cullum kom ut på scenen och förklarade: ”Detta är den vackraste scen jag någonsin befunnit mig på. Man vet inte om det är dröm eller verklighet — vet ni?”

Så sent som 2011 kungjorde Leif Borgert att arenan tecknat en överenskommelse med Stockholmsoperan, som skulle bidra med gästspel varje år framöver. Av detta — och mycket annat — har dock intet blivit. Luften har allt mer gått ur de personer som kämpat för fortsatt operaverksamhet.

Dalhalla tillkom som en operascen men har med tiden blivit en arena för en helt annan slags musik. Sveriges nya operafestivalcentrum har istället Opera på skäret blivit (inrymt i ett gammalt sågverk).

Som huvudskäl till att Dalhalla hamnat på efterkälken angav Margareta Dellefors häromåret följande: ”Opera på Skäret har en professionell konstnärlig ledning med en tydlig målsättning.”

Hösten 2018 framstår Dalhallas framtid som operascen ytterst osäker. Efter en ekonomisk förlust med Carmina Burana 2017 förlorade föreningen Dalhalla opera sitt landstingsstöd. Landstinget i Dalarna föreslår nu att stödet till Dalhalla ska upphöra. Det skulle i så fall innebära att inte heller Kulturrådet lämnar stöd — vilket i sin tur kan innebära att även Siljanskommunerna säger nej till fortsatta bidrag.

Den ideella föreningen Dalhalla opera avser att söka förnyat stöd för fortsatt operaverksamhet, men förutsättningarna för att lyckas förefaller i dagsläget små.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post När opera slås ut av rock och pop first appeared on Opulens.