KORTESSÄ. Carsten Palmer Schale skriver om en klassisk litterär gestalt, nämligen Cervantes berömda romanfigur Don Quijote och hur Graham Greene skapade en modern motsvarighet. Framför allt handlar det om svårigheterna med att gestalta en människa som är alltigenom god.

Att gestalta en i grunden god människa är synnerligen svårt. Kanske ännu svårare än att finna en sådan i verkligheten. Litteraturen visar detta tydligt. Se bara på Dostojevskijs ”Idioten”, vars uppriktiga godhet (åtminstone delvis) leder till kaos. Se på Mr Pickwick hos Dickens, eller ”Piratens” bokhandlare. Men också – och naturligtvis allra främst – Cervantes Don Quijote. Har vi någon sådan i dagens litteratur?

Det mest märkliga med riktigt goda människor är ju att de är så osannolika!

(Don Quijote (Don Quixote med dåtida spansk stavning) är en spansk roman i två delar från 1605 och 1615, skriven av Miguel Cervantes. Dess fullständiga titel är ‘Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha’, eller i Edvard Lidforss första svenska översättning ‘Den sinnrike junkern Don Quijote af La Mancha’.

Romanen är uppkallad efter sin huvudperson, en fattig adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal. Med huvudet förvridet av riddarromanernas höviska innehåll ser han därför inte världen för vad den är och rider iväg på sin gamla häst Rosinante, med sin väpnare, bonden Sancho Panza på åsnan Rucio, med målet att visa prov på ridderlighet, så att han kan vinna sin älskade Dulcineas (från spanska ordet för “söt”) kärlek.

Dulcinea är det namn Don Quijote inbillat sig att hon bär; hennes riktiga namn är Aldonza. Detta är en ordvits. Ett gammalt spanskt talesätt lyder ‘Har vi ingen annan så tar vi väl Aldonza’, vilket skämtsamt antyder att hon blir vald till någons hjärtas dam för att ingen annan finns att få.)

Nu är det dock så intressant att Graham Greene skrev en roman, som heter ”Monsignore Quijote” (1983, i svensk översättning av Olov Jonason på Norstedts, 1985).

Greenes figur är också förläst, men i stället för riddarromaner har han läst teologi. Men, som företrädaren eller namnen, tagit det hela på fullaste allvar. Dessutom är han expert på bilar, och from på ett mer lantligt vis. I den oansenliga byn El Tobosa får emellertid en dag en titulärbiskop från Vatikanen motorstopp, varpå Quijotes hjälpsamhet happ som happ plötsligt finner sig vara ”Monsignore”, dvs han har fått biskops rang.

Borgmästaren kan sålunda ses som den sene, mer politiske Greene, medan byprästen förefaller vara mer katolsk än självaste påven.

Och? Jo, med sin vapendragare, byns kommunistiske ex-borgmästare Sancho Panza ger sig Monsignoren ut på de Hispaniola vägarna i den skraltiga bilen ”Rosinante”. Vad den helgonlike byprästen och den pensionerade stalinisten har gemensamt är bland annat detsamma som ”riddaren av den sorgliga skepnaden” och dennes väpnare: den dialektiska föreningen av överdriven idealism och plattfotad materialism. Men de representerar nog också två motstridiga sidor i författarens problematiska katolicism (läs Burgess!) strax innan sammanbrottet i ”Slutet på historien”.

Borgmästaren kan sålunda ses som den sene, mer politiske Greene, medan byprästen förefaller vara mer katolsk än självaste påven. Men kyrka och parti har kompromissat med verkligheten. Den tvivlande Greene/Don Quijote tycks ha gått tillbaka till en sorts tidig, kanske gnostisk, kristendom. Jämför gärna här de två huvudpersonerna i Burgess ”Jordiska makter”. Den religiöse Don Carlos i jordiska makter är visserligen på intet sätt ”gnostisk”, men han är en kombination av idealistisk teologi och konkret och barfotad handling.

Precis som i Cervantes ”Don Quijote” citerar personerna författarens övriga verk och kommenterar dem själva.

”Monsignore Quijote” är en rolig bok, trots den tragiska upplösningen. Jagad av stat och kyrka dör den helgonlike Quijote för civilgardets kulor, efter att berusad ha attackerat en kyrklig procession.

Det är berättelsen om en god människa – och därför om förvirring och nederlag. Men som konst är boken en stor seger – i paritet med Cervantes verk om riddaren Quijote och hans kamp mot väderkvarnar.

Och. I övrigt? En verkligt god människa? Brechts drama (Den goda människan från Sichuan/Sezuan)? Någon person i Burgess samlade författarskap? Enderby?

The post Helgessän: Goda människor – bröderna Don Quijote first appeared on Opulens.

LITTERÄR SPANING. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion, undrar Maria Elena Bergman.

När jag berättat om mina resor till Dubrovnik, för att se platser där tv-serien Game of Thrones spelats in, och till La Mancha i Spanien för att besöka kvarnarna som skildras i Miguel Cervantes Don Quijote, har reaktionerna varit olika. Det verkar som att många tycker det är underligt att ”ungdomar” reser för att se ställen där Game of Thrones filmats men inte att det är det minsta märkligt att turista i Don Quijotes fortspår. Som att Cervantes bok är mer på riktigt. Både Cervantes och George RR Martin har skapat fiktiva världar. Men det är på ett sätt inte bara fiktion då fysiska platser alltså existerar i den riktiga världen.

Autofiktion är en spännande litterär genre där gränsen mellan historia, fantasi och subjektivitet vävs ihop till berättelser. Det går att analysera dess struktur, de olika sätten att berätta, ursprunget från 1800-talet till den moderna historiska romanen, dess påverkan eller de sociala och kulturella aspekterna.

TV-serien Outlander har skapats utifrån boken Främlingen av den amerikanska författaren Diana Gabaldon och har sålts i mer än 20 miljoner exemplar världen över. När jag såg serien Outlander blev jag nyfiken på den historiska delen av romanen, inte av de övernaturliga inslagen. Huvudkaraktären är en kvinna som varit fältsjuksköterska under andra världskriget. Genom att lägga sin hand på en sten, liknande de som finns i skeppssättningen Ales Stenar, förflyttas hon till 1700-talets jakobitiska Skottland. Gabaldon varvar historiska händelser och science fiction.

Den spanske författaren Javier Cercas Menas böcker är av narrativ karaktär och kännetecknas av hur han blandar litterära genrer, som historiska fakta, krönikor och essäer, med fiktion. Filmatisering av Hjältarnas uttåg väckte mitt intresse för denna författare, framförallt för den historiska delarna av romanen. Jag läste Lord of All the Dead: A Nonfiction Novel som på en metanivå handlar om författarens resonemang kring om han verkligen ska skriva om en släkting som befann sig på den motsatta sidan av inbördeskriget, det vill säga bland Francos trupper. Det intressanta är hur han utifrån sin släkthistoria skildrar krigets fasor, Francos diktatur och inbördeskriget, från bägge sidorna och det brutala krig som förvandlade byar och människor till varandras fiender.

Det är nästan omöjligt att rekonstruera det förflutna utan att göra research. När man väl transporteras till det förflutna genom fiktion finns inga etiska krav på samma sätt som när en historiker beskriver historiska händelser och risken för anakronistiska tolkningar är påtagliga.

Författaren får hjälp av vittnesbörd, brev eller historisk forskning för att kunna skildra händelser i det förflutna. I en roman som blandar fiktion, vittnesbörd, minnen som människor har samt historiska skeenden eller händelser, finns det ofta människor som kan ha existerat, städer och platser som funnits och även gedigen dokumentation av sådant som kläder, mat och konst. Det handlar om att rekonstruera händelser, att kunna blanda fiktion och verklighet ty verkligheten är alltid vinklad, subjektiv och svårfångad.

Det är skillnad på att vara en författare av historiska romaner, där kravet på autenticitet är högre, än författare av fiktion i en historisk kontext. Gabaldon och Cercas har bägge ett flöde mellan verklighet och fiktion. Det finns en slags flätning av liv, sanning och lögner, där böckernas jag kan vara en fiktiv person eller verklighetens författare.

I tider av fake news som varje dag bombarderar oss med desinformation är det inte längre en självklarhet att det vi läser, hör och ser är sanning eller speglar verkligheten. Om sanningen inte existerar, kan vi då tala om romankonsten som endast fiktion? Hur förhåller sig författarens personliga och privata historia till utövandet av sin konstart? Till att skapa litteratur som är subjektiv, privat och som måste vara trovärdig och fiktiv för att det ska bli allmängiltigt?

Och vad är i detta sammanhang länken mellan författaren som förnekar att romanen är självbiografisk – som påstår att det hela är fantasi, är fiktion – och protagonisten? Mitt enkla svar är att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion.

The post Allt är autofiktion first appeared on Opulens.

TEATER. Med skådespelare i vanliga kläder och en uppläsare som mitt på den alltmer blodiga scenen reciterar ur boken känns det närmast som improvisationsteater med en förkärlek för splatter, skriver Lena Torquato Lidén, efter att ha sett Don Quijote Into the Violence på Folkteatern i Göteborg.

Med spontanitet och flexibilitet som ledstjärnor gör regissören Erik Holmström, känd från bland annat Malmö Dockteater, följetongsteater av Cervantes klassiker Don Quijote på Folketeatern i Göteborg. Folkteatern bjuder på inte bara en, utan åtta, premiärer där romanen, i högt tempo, betas av ur olika tematiska vinklar.

Suckar av välbehag hörs när vi köar med rekommenderat avstånd in till och upp på Folkteaterns stora scen från utsidan av huset. Det är det första levande teaterögonblicket sedan i mars och som vd Lotta Lekvall nyss berättat inne på restaurang Folk har teatern varit stängd från den 12 mars fram till förra helgen då den första föreställningen i denna Don Quijote-serie spelades.

Istället för att spela hela klassikern spelar ensemblen upp en följetong, som en såpopera, fast med olika vinklar varje gång. Ett nytt avsnitt på teatern, varje vecka i åtta veckors tid. Ikväll är det våldet som står i fokus.

Väldigt mycket våld och tillhörande blod, blir det. Medan skådespelarna förklarar förutsättningarna tittar jag på scenografin och äter ostron. För i denna speciella publiksituation så har Folkteatern valt att ställa ut cafébord med bordsservering av bland annat ostron och bubbel.

Det står en mängd sportflaskor och hinkar på borden på scenen och lansar, svärd och stenar. Så det finns inga hemligheter här inte. Varje veckas “avsnitt” har bara repats i en vecka och det är en uppsluppen känsla på scenen.

Medan de andra sätter igång att beta av alla scener med våldsinslag får en person stå vid sidan av med ett block för att räkna hur många slag och/eller hugg som Sancho Pancha, Don Quijote respektive Antagonisterna blir tilldelade. Antagonisterna är alltså fienden som kan vara båda inbillade (som exempelvis en fårahjord som galningen Don Quijote är säker på är en anfallande här) eller faktiska som uppretade poliser eller värdshusvärdar..

Med skådespelare i vanliga kläder och en uppläsare som mitt på den alltmer blodiga scenen reciterar ur boken känns det närmast som improvisationsteater med en förkärlek för splatter. I varje scen utses rollkaraktärerna på nytt och blodet flödar fritt från sportflaskorna. Tjockt teaterblod, många skratt och mycket underhållning!

När vi är framme vid sidan 122 i klassikern är skådespelarna så fulla med blod att de inte kan se manuset. Skitäckligt!

Sedan blir det ännu äckligare, för nu kräks hjälten på sin trogne vapendragare… Detta då vapendragaren försöker hjälpa till genom att inspektera en skada inne i munnen. De läser att han nästan hade ögonen inne i munnen på sin husbonde. Men i det ögonblicket gjorde brygden sin verkan och han kräktes allt han hade inom sig…

Klimpig välling väller nu ut och sedan kräks och bajsar vapendragaren på sig. Vid det laget börjar jag bli lite uttröttad faktiskt.

Uppläsaren fortsätter:

”En hel vecka senare i boken har de vilat sina kroppar men det har inte vi. Vi bara kör på!”

Detta sammanfattar faktiskt upplevelsen vi har varit med om och nu ser jag fram emot nästa vecka. När vi lämnar en stund senare har vi just varit med om att hela värdshuset var fullt av klagan, skrik och förvirring… En stackare från publiken har tagit poängräknarens plats och alla skriker på honom: Vem vann?!? Det är mycket oklart.

The post Klassiker möter splatter first appeared on Opulens.