SKIVAKTUELLT. Kangas klanger dyker in i den genreöverbryggande musiken där impulser från olika stilar och världsdelar möts. Är det jazz? Världsmusik? Varför vara en slav under genrernas ok? Det finns, enligt Kangas, bara en genre att bry sig om. Bra musik, helt enkelt.

Den Paris-baserade kvartetten Sissoko / Segal / Parisien / Peirani är en sammanslagning av två i sig redan vida hyllade duos. Nu gör Maliska kora-mästaren Ballaké Sissoko och franska cellisten Vincent Segal underverk ihop med Segals landsmän Vincent Peirani (dragspel) och Émile Parisien (sopransaxofon) på albumet ”Les Égarés” (Nø Førmat!/Act/Naxos, LP/CD/DL).

Grunden är europeisk och afrikansk musik i en tätt sammansmält, ny formation. De två sistnämnda herrarna har på 2020-talet rönt uppskattning som franska nytolkare av tangon.

Här möts de fyra runt en musikalisk kittel där jazz, cumbia, Mali, tango, Balkan, klezmer, kammarmusik och en hel annat kokar samman till en av årets hittills mest smakrika musikaliska anrättningar.

Musiken är befriad från slagverk, slår det mig. I stället kommunicerar kvartettens medlemmar med varandra via befintliga instrument, och rytmerna och flowet föds dem emellan. Det är svårt att genrebestämma musiken, och vad spelar det egentligen för roll? Genre: bra!

Cellisten Vincent Segal har vi kunnat höras på mängder av skivor, med allt från Sting till Cesária Évora. Den där Sting brukar sedan länge även se till omge sig med den versatile gitarristen Dominic Miller. En man som även spelat med bjässar som Paul Simon, The Chieftains och Plácido Domingo.

När Dominic Miller nu presenterar sitt tredje album i eget namn för extremt estetiska etiketten ECM hör vi honom i en intim sättning – ja, även detta är en kvartett. Albumet ”Vagabond” (ECM/Naxos, CD/LP/DL) bjuder på inkännande samspel av sådana virtuoser som svensken Jacob Karlzon på pianopallen, israelen Ziv Ravitz bak trummorna, och så Millers sidekick sedan länge: den belgiske basisten Nicolas Fiszman.

”Vagabond” är som gjord för att låta lyssnarens tankar just vandra. Melankolisk och poetisk instrumentalmusik som breddar begreppet jazz till att inbegripa även dessa kontemplativa klanger. Musiken på skivan kom till Dominic Miller via långa promenader under coronan i det södra Frankrike som Miller gjort till sitt hem. Musik för yttre och inre landskap. Genre: bra.

Här på hemmaplan imponerar Miriam Aïda stort med nya skivan ”Pieces” (Connective, DL). Skånskan Miriam Aïda, med påbrå från Marocko, har gjort sig känd som bossa nova- och jazzsångerska, men hennes repertoar är bredare än Möllevångstorget. Svensk visa ligger henne lika nära, och innan pandemin släppte hon en platta med annorlunda David Bowie-tolkningar.

På nya albumet säger hon sig vilja ”utforska afromusikens olika uttryck.” Det gör hon genom att plocka rytmer längs den transatlantiska slavhandelns rutter. Ett slags återerövrande av de grovt utnyttjades groove.

Det svänger med lätthet om dessa rytmer hämtade från GPS-punkter som New Orleans, Kingston, Havanna och Salvador – och Nina Simone-tolkningen ”Four Women” passar in så bra. Miriam Aïda sjunger många låtar som vi tidigare har hört i helt andra versioner med exempelvis Beyoncé, Stevie Wonder, Gil Scott-Heron och Gilberto Gil.

The post Kangas klanger: Ljuv musik när världsdelar möts first appeared on Opulens.