POSSIBILISM. “Oviljan mot förnuftet kan sålunda enligt mitt sätt att se det hela vara i viss grad berättigad. Det renodlat omvända ser jag dock som minst lika farligt”, skriver Carsten Palmer Schale.

Bertrand Russell skrev en gång en essä som hette ”Idéer som skadat mänskligheten”. En sådan idé är tanken om att vi just nu ser slutet av den teknologiska rationaliteten, och att endast någon sorts återgång till äldre livsstilar kommer att rädda oss. Exempel på detta är idéer om nolltillväxt, evig stagnation och ett slut på västerlandets förlamande överlägsenhet.

Domedagsprofetior blir gärna självuppfyllande, eftersom de skapar negativa förväntningar. Det dröms våta drömmar om ett återtåg till naturen, fjärran från allt modernt. Och detta är ju inte första gången det är så här. Lao-Tse flydde ju som bekant från Kina för mer än 2600 år sedan på grund av vad han tyckte var ett överflödigt skeppsbyggeri, överflödigt bygge av broar och vägar osv. Wellington skrek i överhuset på 1830-talet att järnvägarna var farliga, eftersom arbetarklassen då ju kunde röra sig fritt helt i onödan.

Ja, i stort sett har nästan alla innovationer hälsats med klagoskrin. Och Prometheus straffades ju av gudarna för att han stal elden (vetenskapen/kunskapen) till människorna. ”Drömmen om status quo kan alltså tyckas evig, och skräcken för förändring och förnyelse universell”. Skrev en gång en gammal konservativ patriark i det gedigna magasinet Månadsjournalen. Den på många sätt bildade, hedervärde och provokative filmgurun Nils Petter Sundgren.

Och idag, menade Sundgren, runt 1980, frodas den förnuftsfientliga romantiken i ett brett spektrum från orientaliska frälsningsläror till gamma tysk naturfilosofi. Men också som drömmar om naturens vishet. ”En populär vidskepelse” skrev han ”är att en viss social grupp, eller ett visst kön (gärna det egna), skulle vara överlägset andra just därför att det länge varit förtryckt” (vilket ju, parentetiskt, och som Russel påpekade, förefaller analytiskt ologiskt).

Sundgren, som flera andra av Månadsjournalens skribenter var, och förblir för mig, mycket lustfyllda att läsa – trots, eller kanske på grund av, att de ju hade närmast ett sätt att tänka som gick på tvärs mot mitt eget. Samtidigt: de var alltså bildade och skrev väldigt bra. Men. Så faller, eller föll, de helt hastigt i mina ögon. Som vanligt var. Till exempel skrev Sundgren så här:

”Tydligast återfinner man oviljan mot förnuftet i den mer romantiska grenen av kvinnorörelsen”. I den delen ger han sig sålunda på Elisabeth Hermodsson i den då nyutgivna diktsamlingen Gör dig synlig. Där det bland annat heter:

”Jag vill bli otrogen
allt förnuft
återfinnande det groddbärande
mörkret
ge människorna de milda nätterna
tillbaka
samhörigheten med havets andning
med djuren som flämtar i skogs-
dunklet
gräsets viskning i nattvinden”

Ja. Just det. Denna Hermodsson som jag personligen ser som en av de intelligentaste rösterna, med bredd, och som redan mycket tidigt exempelvis tog upp kampen mot den ensidiga naturvetenskapen och – i svenska sammanhang – bland annat pläderade för ekosofin och naturen.

Men se. Detta föll inte i god jord hos Sundgren, och inte heller hos en lång rad andra tillväxthysteriker och ”yrkesoptimister” och hyperkapitalister. Mot denna ”den feministiska antiintellektualismens Höga visa” ställer han istället Russell, Carl Sagan och Arthur Koestler. Mitt svar är att jag i vissa avseenden beundrar alla dessa tre tänkare, men att Sundgren tydligen inte läst Koestler. För övrigt, och det är väl det viktigaste, är förhållandet till bland annat det tillväxtkritiska och garderat pessimistiska – och, för min del hellre – det som biskopen emeritus Lennart Koskinen kallat det ”possibilistiska” (det vill säga att inte vara vare sig nattsvart och förhandlingsförlamad pessimist, men inte heller naivt och blåögd optimist som Sundgren) det som borde vara vägledande.

Oviljan mot förnuftet kan sålunda enligt mitt sätt att se det hela vara i viss grad berättigad. Det renodlat omvända ser jag dock som minst lika farligt, ja, farligare. En balans måste till – mellan förnuft och känsla och mellan pessimism och optimism. Just Hermodsson står, som jag uppfattar henne, för en sådan ståndpunkt. Likaså Koestler! Men inte Sundgren och hans nu samtida (Lena Andersson, Christer Sturmark, alla scientisterna).

Allt detta är nog värt att beakta i våra tider med klimathot, coronapandemi och urartad nyliberalism.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Oviljan mot förnuftet first appeared on Opulens.