FOTOBOK. ”Med hjälp av det skrivna ordet och fotografier ägnar sig Mattias Eliasson i sin fjärde bok åt att fördjupa ögonblick vilka berikar tillvaron.” Det skriver Emil Siekkinen om ”Milsvida möten”.

Milsvida möten av Mattias Eliasson
CKM förlag

Under en byggnad på småländsk landsbygd – där träd och traktor täcks av lav och mossa – kikar en katt fram, försjunken i sitt bedömande av läget. Strax intill katten ses en fjäril, på väg till nästa stund. Men såväl katt som fjäril förblir i det ögonblick fotografiet avbildar. Vart de kom ifrån och vart de är på väg är okänt. Fast genom Mattias Eliassons fotografi, fördjupas ögonblicket och blir som en dröm alstrad av ljus.

Med hjälp av det skrivna ordet och fotografier ägnar sig Mattias Eliasson i sin fjärde bok åt att fördjupa ögonblick vilka berikar tillvaron: Möten, samtal – det ses, det lyssnas, det tänks.

Författaren besöker inte obygd, utan landskapet är formgivet av människohand. Träden är unga och öppna landskap upptas av hagar. Här liksom på så många andra håll är naturen en resurs, och inte i sig självt nog. Djuren må vara vilda eller tama, men de ska vara människan till nytta – detta gäller såväl vildsvin som hund och ko.

Eliasson visar dock exempel på att alternativ till denna relation finns:

”Framför vedboden står suggan Ida och jag kvar,
tillsammans med vikten, av att känna sig fri.”

Bland de många porträtten är en närbild av ett nötdjur utan namn det starkaste. Vem är hon? Vilka är hennes erfarenheter i livet? Vilka har hon känt? Vart är hon på väg?

Eliasson skriver:

”Man blir något upprymd
när man måste stanna bilen,
för kor som står ute på vägen,
där de påminner oss om,
att kor ännu finns.”

Författaren kommunicerar på olika sätt med de icke-mänskliga djuren. Med folk han möter på sin färd byts inte många ord. Men de är meningsfulla då de skapar gemenskap. Det är troligt att Eliasson skulle nicka jakande till påståendet: Tystnad föder vänskap.

Tillvaron i denna den lågmälda gemenskapens nejd är trygg, och nära nog helsvensk. Oro härstammar från andra trakter: Fågelinfluensan gör sig påmind, och krigets muller kan anas.

Mattias Eliasson ägnar sig dock inte åt krigsrubriker, utan det han söker är det vanliga, och det är detta han finner och bevarar: ”något helt vanligt.”

I denna återhållna tillvaro, där vardagen inte behöver överröstas för att bli meningsfull, finns något som påminner om den daoistiska tanken att det goda livet inte kräver expansion, utan fördjupning.

Därför består hans bok av de bilder världen erbjuder honom, enkla rader av ord, och omgiven av svart skrift, rör sig nattharen över bokuppslagets vita landskap.

The post Fördjupade ögonblick i Mattias Eliassons fotobok first appeared on Opulens.

TUNBJÖRKS FOTKONST. Fotografen Lars Tunbjörk skildrade nedmonteringen av folkhemmet. Maria Johansson har sett en utställning med bilder som ”bubblar av berättelser”.

”Landet utom sig”
Lars Tunbjörk
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Visas t o m den 18 januari.

Lars Tunbjörks (1956-2015) fotoprojekt Landet utom sig på Galleri 3/Kulturhuset Stadsteatern visar bilder från svenskt 90-tal. I utställningen visas också några tidigare opublicerade bilder och ett arkivmaterial med kontaktkartor, vykortsamling, brev och kamerautrustning. Arkivmaterialet förstärker de etnografiska kvaliteterna i Tunbjörks arbete.

Tunbjörks bakgrund som fotograf

Tunbjörk gick i tonåren en fotokurs, gjorde sedan prao på ortens tidning och fick därefter fast jobb. Han fick göra sin värnplikt på tidskriften Värnpliktsnytt eftersom det ansågs att han hade ett viktigare uppdrag i att med kameran skildra ett stundande kungabesök än att utbildas till soldat. Något hans chef på Borås tidning ska ha förklarat för värnpliktsverket. Men Tunbjörk sa upp sitt fasta jobb för att gå med i en kooperativ frilansgrupp i Stockholm. I dag lämnar ingen ett fast jobb. Det är andra tider. De tider som Tunbjörk såg komma.

Tunbjörk såg folhemmet monteras ner

Antagligen hade han inga planer på att bli konstnär. Det bara blev så. När hans bilder visades på allt fler plattformar uppmärksammades de så småningom även av konstmuseer och gallerier både i Sverige och internationellt.

Den första ”Landet utom sig”-boken kom 1993. Det var under arbetet med den som Tunbjörk insåg att Sverige höll på att montera ner folkhemmet.

Med sin mellanformatskamera laddad med färgfilm och sin hemmabyggda blixt fotograferade han vanliga människors liv. Tunbjörk har berättat att han blev argare och argare för varje bild. Så skrev han in sig i fotohistorien.

Inga statistiska undersökningar i världen kan berätta lika mycket om 90-talets Sverige som Tunbjörks fotografier. Det är komplicerat att se tillbaka på 90-talet. Det är en svårdefinierad tid. Kanske vill man inte påminnas hur man spolade ut folkhemmet med badvattnet och öppnade sina hjärtan för Reinfeldts marknadsekonomi.

Fångade slumpartade skeenden

Att han i början kände oro för att fotografierna på ett cyniskt vis skulle avfärdas som menlös kitsch är förståeligt. Speciellt då hans bilder är så fria från den ironi som präglade 90-talet. Han rörde sig på djupt vatten. Det fanns säkert de som nedlåtande avfärdade hans skildringar av slumpartade skeenden på shoppinggallerior, parkeringar och campingplatser. För är det verkligen konst?

Tunbjörks inspirationskällor

Troligen hade han sett både ”Amerikanska bilder” av Jacob Holdt, och ”Barnen från Jordbro” av Rainer Hartleb. Han sägs ha inspirerats av Edward Hopper och Piet Mondrian. Han hade öga för motiv och komposition. Fotografiernas klara färgskala och röda inramningar kan vara referenser till Mondrian. Men framför allt vecklar berättelserna ut sig som en osalig ande över bilderna. Oavsett hur många gånger man ser dem så bubblar de av berättelser. Någonstans i den mixen uppstår ett subtilt konstnärligt språk.

De röda ramarna som omger det stora flertalet färgfotografier valde Tunbjörk själv. Men de blå, gula och mörkt vinröda väggarna står utställningens curator Maria Pantomella för. Den tunga vinröda väggfärgen hade nog kunnat bytas ut till helt vanligt stockholmsvitt. Även om det finns en poäng i att de stora utställningsrummen numera ofta gestaltar den vita kuben med färg.

Tunbjörks internationella genomslag

Lars Tunbjörk har också gjort ett betydande intryck internationellt. Filmfotografen i den nu populära amerikanska thrillerserien ”Severance”, Jessica Lee Gagné, berättar i en intervju för amerikanska Panavision att hon använde Tunbjörks fotobok ”Office” som inspiration för seriens visuella utformning.

En viktig fotograf och konstnär

Tunbjörk lär ha sagt att vägen till en bra bild går via att släppa alla tankar, improvisera, gå på intuition. Kanske var det hans förmåga att göra det, i kombination med förmågan att göra konst av det politiska, som gjorde honom till en så viktig fotograf och konstnär.

The post Tunbjörks bilder bubblar av berättelser first appeared on Opulens.

FOTOGRAFI. Henrik Schedin har läst Susan Sontags texter om fotografi som nu finns samlade i en svensk översättningsvolym. En bok som uppfordrar oss till engagemang, menar han.

Om fotografi och Att betrakta andras lidande
av Susan Sontag
Översättning: Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag

Nuförtiden ser vi dagligen bilder och videor på hemskheter, allt filmas och fotograferas. Oavsett om bilderna kommer från Ukraina eller Gaza är det hemskt, och vi behöver ta ställning till hemskheterna. Kan vi göra något inför dessa bilder?

Om fotografi är en samling texter skrivna av Susan Sontag mellan 1973 och 1977 för The New York Review of Books som handlar om fotografi som fenomen och konstform. Den har nu kommit tillsammans med essän Att betrakta andras lidande från 2003, båda i svensk översättning av Peter Kihlgård. Hennes skarpa kritik är relevant för att förstå vårt samhälle sett genom kameralinsen.

Det är delvis en lektion i fotografins historia, men handlar lika mycket om vårt samhälle i stort och vår västerländska kultur. Redan på första sidan beskriver hon fotografi som en ”blickens etik”, och Sontag använder kamerans lins för att skildra vårt samhälle.

Fotografier är inte bara dokumentation av ett förflutet, menar Sontag, utan även ett sätt att hantera nuet. De utkristalliserar vår världsbild, inte nödvändigtvis genom att skildra en sanning utan snarare genom att utgöra en ”en slutsats”.  

Denna samling texter har sitt ursprung i en recension av Diane Arbus postuma utställning på Museum of Modern Art i New York, där hon kritiserar Arbus för att inte skildra de personer som är hennes motiv på ett mänskligt vis. Arbus fotograferade personer i samhällets utkant, fattiga personer, personer med funktionsnedsättningar, personer i sexindustrin eller excentriker som inte passade in.

Att fotografera är att fånga upplevelser menar Sontag och med den aktiviteten blir det en form av appropriering av motivets subjekt. Som fotograf tar du dig makten att fånga en upplevelse eller person, och Arbus har tagit en grupp i anspråk och gjort dessa människor till sina objekt. Arbus fotografier bygger på en tillgjord naivitet, menade Sontag, då den byggde på distans från subjekten hon skildrade och därför förfrämligade dem i stället för att skapa förståelse och medkänsla.

Fotografiet har en inbjudande ärlighet i och med att det utger sig för att avbilda verkligheten som den är, till skillnad från måleriets subjektiva avbildning. Nu vet vi ju att det inte stämmer när det finns retuschering, mörkrumsteknik och program som Photoshop, men fotografiets grund finns ändå kvar i vårt medvetande. Sontag skriver också att ”fotografier förklarar inte, de konstaterar.” Vi lär oss inte något av motivet enbart genom att se det, vi behöver också förstå kontexten kring det.

Fotografiers dokumenterande förmåga gör dem också lämpliga att använda för att skildra katastrofer och därigenom uppmärksamma oss på andras sorger. Därför belyser Sontag krigsfotografiet i Att betrakta andras lidande.

Sontag påminner oss om att de bilder vi betraktar också utspelar sig i verkligheten. Det är inte ett skådespel för nyhetsrapporteringen, utan verkliga upplevelser. I dag när en stor del av rapporteringen kommer från sociala medier, där det ofta finns ett personligt konto bakom bilderna är de mer intima och kanske därför också mer verkliga. Det var inte bara stora medieföretag, likt CNN, som under belägringen av Sarajevo rapporterade kontinuerligt. I dag är det till exempel enskilda palestinier, israeler eller ukrainare som i sociala medier lägger ut bilder från sin krigshärjade vardag.

Sociala medier skapar en närvaro som den opartiska journalistiken inte kan uppnå, dock är den privata rapporteringen via sociala medier subjektiv. Och detta behöver vi också förstå och hantera. Det innebär dock att bildmaterialet har eskalerat och Sontag varnar för att vi blir avtrubbade genom att dagligen se lidande avbildat. Att etiskt begrunda vad en bild kan innebära är kanske ännu mer relevant än tidigare i och med mängden medier vi konfronteras med. Det finns ett ansvar i och med att det står i vår makt att kunna fotografera vad som helst.

Bilder från krig och övergrepp innebär att vi blir medvetna om dem. Det är nog inte mänskligt möjligt att ta till sig vidden av den katastrof som faktiskt äger rum i Palestina idag, trots att vi överöses med bilder och videor. Däremot går det att genom ett urval bilder konstatera, för att parafrasera författaren, vilken katastrof som sker, och från det konstaterandet empatiskt förstå den andres lidande.

Det är i själva verket inte mängden bilder som är avtrubbande, det är den passiva reaktionen. Som reaktion på bilderna behöver vi sätta in oss i kontexten och förstå vad som försiggår, samtidigt som vi tillåter oss att känna medkänsla. Vem är det som har orsakat detta och vem är ansvarig? Det är inför dessa frågeställningar vi behöver sätta oss in i kontexten. Troligtvis är det svårt att förändra något från tv-soffan i Sverige, men vi kan fortfarande reagera och ta ställning.

The post Sontags texter om fotografi är uppfordrande first appeared on Opulens.

FOTOKONST. Anne Edelstam har i Paris sett en imponerande retrospektiv utställning med  fotografen Steve McCurrys bilder. Och hon är entusiastisk.

The World of Steve McCurry
Musée Maillol, Paris
09 december 2021 –29 maj 2022

Ingen har väl kunnat undgå fotografiet som porträtterar den afghanska flickan med de gröna ögonen, flertalet gånger publicerad, bland annat på National Geographics första sida? Nu visas en retrospektiv med 150 av Steve McCurrys fotografier i förstorade format på Musée Maillol, i Paris.

Besökaren får följa med i hans fotspår från Afghanistan till Sydöstra Asien och från Afrika till Sydamerika. Bilderna förmedlar krig och elände men även fotografens medkänsla för människor och djurs integritet och dignitet. Det finns också inslag av humor och lekfullhet där man minst anar det. Och visst finns även här fotot av den afghanska flickan som nu har blivit vuxen, upphittad efter 17 år och fotograferad på nytt.

Utställningen börjar på övervåningen i detta lilla men fina privata museum, ett stenkast från boulevard St Germain, vilket var konstnärskvarteret för några årtionden sedan och som fortfarande besitter en oneklig charm. De första rummen är tänkta som en introduktion med svartvita fotografier från Steve McCurrys första resa till Afghanistan 1979–1980. Flera avbildar de mujaheddin som kämpade mot både ryssar och den afghanska armén.

Sedan tar jag steget in i hjärtat av utställningen. Där möts jag av en färgexplosion och betraktande blickar från porträtt tagna i all världens hörn. Förutom de på de helt beslöjade afghanska kvinnorna i sina blåa burkor – jag läser mig till att över två miljoner afghanska änkor försöker överleva med sina barn efter åratal av krig och talibanstyre. Det är svårt att ta till sig att de nu återigen tvingas underkasta sig denna kvinnofientliga regim.

Men det finns också roliga bilder som den på pojkarna som leker bredvid några av världens äldsta träd – baobabträden i Madagaskar. De kallas även för ”livets träd” för dessa tusenåriga träd bär på livsviktigt vatten.

Magnifika bilder från Wadi Rum, öknen i södra Jordanien, tar oss tillbaka i tiden: till nabateerna som byggde Petra, den rosa sandstensstaden där, cirka 200 år före vår tideräkning.

Omofolket i Etiopien skildras i otroligt vackra och färgstarka bilder. Från Mali, får jag uppleva de enkla men arkitektoniskt intressanta husen. I Sri Lanka förvånas jag över hur utövarna av fiske klättrar upp på höga stänger i vattnet för att kasta sina nät. Översvämningsbilderna under monsunen i Indien skildrar människor som vadar genom vattenmassorna med en symaskin eller en tebricka i handen. De överfulla tågen med cyklar fastsnurrade utanpå vagnarna är också oförglömliga.

Utställningen avslutas med korta videofilmer där vi får följa fotografen själv ut på några av hans äventyr. Enligt Steve McCurrys egna ord: “När jag kommer till ett nytt ställe, ger jag mig av, på måfå, tidigt på morgonen. Plötsligt händer något magiskt och jag börjar se i bilder, nästan som i ett meditativt tillstånd.”

Det är omöjligt att tillfredställande kunna återge denna omfattande fotografiutställning, men jag hoppas att jag kunnat ge er mersmak att själva upptäcka denna sensationella, flertalet prisbelönta fotograf, om inte annat så i en av hans fotoböcker.

The post Fotojournalistik i världsklass first appeared on Opulens.

FOTOBOK. Hemmakontor av Daniel Nilsson är en fantastisk dokumentärskildring av en väldigt annorlunda tid i modernt arbetsliv, skriver Mathias Jansson. 

Hemmakontor av Daniel Nilsson
Bokförlaget Arena

En sak vi kommer att komma ihåg av coronapandemin är de utmaningar som följde med att plötsligt tvingas jobba hemifrån och skapa ett eget hemmakontor. Den Malmöbaserade frilansfotografen Daniel Nilsson har i fotoboken Hemmakontor dokumenterat denna speciella situation som många fick lov att anpassa sig till.

På insidan av pärmen finns ett citat: ”När barnen kommer hem så brukar jag flytta in i garderoben. Där sätter jag mig på golvet och stänger dörren så de inte kan komma in.” Barn, husdjur och partners kunde under hemarbetet bli en påfrestning när man var tvungen att sitta i lugn och ro för att kunna koncentrera sig på videokonferensen med kollegerna. Och var ska man hitta en presentabel och ergonomisk korrekt arbetsmiljö när du måste sitta hemma hela dagarna och jobba, och dessutom ska du synas på bild i viktiga affärsmöten? En garderob, balkongen, källaren, sängen, pingisbordet, strykbrädan eller en boktrave? Kanske kan det vara lösningen på problemet? De kreativa lösningarna var många under pandemin för att få till en tillräckligt bra arbetsmiljö på hemmakontoret.

Daniel Nilsson varvar i boken fotografier från olika hemmakontor med korta intervjuer som berättar om hur personen kom på just den där ”geniala” lösningen på sitt hemmakontor. Såväl texterna som bilderna är intressanta och roliga.

Fotografierna är en kombination av hemma-hos-reportage och på-jobbet-dokumentär på samma gång. Vi får möta verksamhetsutvecklaren som sitter i sängen med en plastback som skrivbord, gymnasieläraren som står vid strykbrädan och arbetar, koordinatorn som paxade husbilen när det blev för högljutt inomhus, professorn som sitter vid pingisbordet och docenten som ligger i en hängmatta i pannrummet.

Hemmakontor är en fantastisk dokumentärskildring över en väldigt annorlunda tid i modernt arbetsliv. Det är en bok som jag tror alla kommer att känna igen sig i och igenkännande dra på munnen över de olika lösningarna – eller irriterat utbrista “varför tänkte jag inte på det?”.

The post Ett fantastiskt tidsdokument first appeared on Opulens.

ÄKTHET. I en värld där begreppet ”äkthet” tycks vara precis lika åtråvärt som det är svårfångat, känns det mer verklighetsförankrat än någonsin att inte tro på det man ser, skriver Ida Thunström.

När jag igår såg filmen med klippen från stormningen av Kapitolium i januari, som satts ihop inför rättegången mot ex-president Trump, kom jag på mig själv med att hela tiden titta efter oriktigheter i bilderna. Detta trots att jag inte på något sätt ifrågasätter att händelsen inträffat. Det verkar snarare ha blivit till en vana att ifrågasätta trovärdigheten i bilddokumentation som sådan. Närmast slentrianmässigt håller jag utkik efter eventuella manipulationer. Kameravinklar, strategiska klippningar och andra ”manipulationer” är ju den kreativa magin som i och för sig hör ihop med medier som film och fotografi som sådana, så kanske är det inte så konstigt att jag närmast förväntar mig att min upplevelse ska bli mer eller mindre styrd.

The post Den visuella illusionen har minskat i värde first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. I sina bästa stunder låter ”Witnesses” oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas, skriver Gustaf Johansson om Mikael Janssons fotoutställning om Förintelsen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Witnesses – Fotoutställning av Mikael Jansson
Galleri 5, Kulturhuset i Stockholm
Pågår fram till och med 16 december

I Peter Fröberg Idlings debutbok Polpots leende finns en passage som bättre än mycket annat jag läst gestaltar 1900-talets totalitära terror. Fröberg Idling beskriver en sal i de röda khmerernas tortyrcentral S-21. Han går sakligt tillväga. Har man läst andra böcker om liknande anläggningar tror man sig veta vad som väntar: en skakande, men nykter, redogörelse för vad människor gör med andra människor i ideologins namn. Det är fel. Här väntar något annat. Plötsligt saknas ett ord, mitt i en mening, sedan ytterligare ett. Till slut återstår bara skiljetecknen.

Den uppbrutna texten ger form åt en avgörande insikt: vad som sker med människor på platser likt S-21 är att de bryts sönder — och det för alltid. Jag tänker på Fröberg Idlings gestaltning av detta för en utomstående ovetbara när jag ser utställningen Witnesses på Kulturhuset i Stockholm, om den sista generationen förintelseöverlevare. Angreppssättet är likartat: med fragmenteringens hjälp gestaltas det som inte kan beskrivas, inte ens av de gedignaste forskningsarbeten.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Utställningen har två delar. Den inledande förklarar de nazityska förintelselägrens funktion och historia. Det är välgjort, inte minst vad gäller fotomaterialet. Särskilt lyckat är valet att inkludera foton av dagens Auschwitz. De utstrålar en stillhet i stark konstrast till den storm som fortfarande rasar i de åldrade överlevarnas kroppar.

I den andra delen står dessa överlevande i centrum. De framträder avbildade på fotografen Mikael Janssons porträttfotografier, men de talar också direkt till besökarna. På två skärmar rullar filmade intervjuer som återger brottstycken av deras vittnesmål, fångade med samma intimitet som fotografierna. På väggarna återges likaledes fragmentariska minnesbilder, ett par rader som beskriver en scen eller en känsla, presenterade utan vidare sammanhang. Det är omöjligt att värja sig mot denna förtätning av bilder, texter och röster. ”De slängde de små”, berättar ett av minnesfragmenten, ”precis som ved.”

Problem uppstår emellertid i spänningen mellan dessa båda delar. Utställningen som helhet fastnar mellan sin vilja att redogöra för Förintelsens historia och det tilltal av ett helt annat slag som finns i dess andra del. Den ordnade historieframställningen, saklig och stringent, skär sig helt enkelt med den uppbrutna och hela tiden omstartade historia som överlevarna berättar. Kanske är det menat att vara så, men jag hade önskat att vittnesmålen fått företräde framför historieförmedlingen.

I sina bästa stunder låter Witnesses oss skymta en historisk erfarenhet som egentligen inte låter sig skildras, som måste gestaltas. Genom de loopade filmintervjuernas ständiga upprepning av samma handfull minnen kan vi närma oss den skoningslösa minnesrepetition som överlevarna dömts till. Vi säger ofta att vi aldrig får glömma. Det stämmer, men det är samtidigt en besvärjelse för de förskonade. För dem som återvände från dödslägren har glömskan alltid varit omöjlig.

The post Gestaltad historisk erfarenhet first appeared on Opulens.