FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. Det rör sig om två spelfilmer och en dokumentär. 

Sevärd men mörk film om en poet

”En poet”, i regi av Simón Mesa Soto (Colombia), är en mörk komedi som hade sin urpremiär i Cannes förra året, vann pris där och nyligen har haft Sverigepremiär på bio. Den har förutsättningar för att bli uppskattad även av en svensk publik.

Det var dock inte särskilt mycket folk i biosalongen när jag var där för att se filmen om den melankoliske poeten Oscar som gav ut en poesibok för länge sedan. Trots att han är vuxen bor han hemma hos sin mamma och han har dessutom en tonårsdotter som helst inte träffar honom. Om kvällarna hänger han på baren där han ofta grälar med både vänner och ovänner.

Hur ska Oscar kunna förändra sitt liv? Det är en film med svart humor som berör, men den bjuder inte på någon ljus eller försonande berättelse. I stället får vi anti-hjältar och en skådespelarinsats där huvudrollsinnehavaren som den motvillige poeten gör ett mycket bra jobb. Men vart leder det? Det får vi i publiken fundera på och diskutera efteråt – en sevärd om än mörk film.

Mörk dramakomedi av Jarmusch

”Father Mother Sister Brother”, i regi av Jim Jarmusch, har recenserats tidigare, av Ulf Bjereld, här i Opulens. Det rör sig om en mörk dramakomedi om vuxna barn som träffar sina föräldrar. Först möter vi en äldre pappa, spelad av Tom Waits, som tar emot sina söner, där en av dem spelas av Adam Driver. Med rastlös energi vill den yngre sonen kolla läget med sin pappa, men pappan håller distans och har ingen lust att berätta något viktigt.

Resultatet blir en tomhet i mötet mellan far och vuxna söner, som Jarmusch gestaltar indirekt. Ibland låter han filmkameran ta plats ovanför matbordet, där tallrikar och glas blir som en kartbild – eller av något annat på stort avstånd. Det uppstår en smått absurd stämning kring bordet mellan en far och söner som inte har setts på länge och som nu försöker hitta tillbaka till relationen.

Likadant blir det när filmens andra del utspelas hos en äldre kvinna som bjuder hem sina vuxna döttrar på middag. Mamman är elegant i snygg klänning och högklackade skor. I den här delen medverkar också skådespelare som Charlotte Rampling och Cate Blanchett, och de skapar ett kraftfält som samtidigt rymmer en ambivalens hos denna kärleksfulla men lite deppiga mamma. Tomheten mellan mor och vuxna döttrar speglar den mellan far och söner, och även här tar filmkameran plats ovanför matbordet med glas, tallrikar och mat – ett perspektiv som blir till en kartbild av en stad, en måltid, en familj långt borta.

En intressant film som skildrar tomhet genom filmkamerans rörelser och Jarmuschs stillsamma regi. Ensamhet och familjens oförmåga att skapa kontakt mellan familjemedlemmarna gestaltas tydligt – trots att man vill. Det är en bitterljuv film om familjerelationer, som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till.

En film som ger nya perspektiv

En helt annan sorts film är ”Haiyu. Rebellsångerskan Mariem Hassan och kampen för ett fritt Västsahara”. Filmen är resultatet av ett samarbete mellan två filmkollektiv,  Saharawi Voice och RåFilm. Saharawi Voice är ett kollektiv av sahariska filmskapare och berättare baserat i de sahariska flyktinglägren i Algeriet. Det är en dokumentär som följer sångerskan Mariem Hassan på turné med orkester, där hon framträder runtom i Västsahara. Filmen distribueras via Råfilm och visas på utvalda svenska biografer. Själv såg jag den på Biograf Panora i Malmö den 6 maj 2026.

Filmen ger en annorlunda bild av tillvaron i Sahara, öppnar nya perspektiv på denna del av världen och visar hur man kan lära sig att se tillvaron med en annan blick.

The post Film: Sevärt på bio i maj 2026 first appeared on Opulens.

TV. David Attenborough fyller 100 år i dag. Jesper Nordström minns och reflekterar över den brittiske zoologens genomslagskraft som tv-kändis.

Vår mellanstadieklass var rektorsområdets värsta. Jag gick på det som kallades ”kliniken” och det var väl vi som antingen hade diagnoser eller mest ville supa varje helg. Det var den tiden man slutade fråga om man skulle leka, utan man frågade ”ska vi va’”? Leka, det gjorde ju de som bara var elva och minsann inte gick i så hög klass som vi. Så när jag frågade ”ska vi va’” till ett av glinen så förvånades jag över att han sa ”nej, jag kan inte, jag måste förbereda videon för ’Den levande planeten’.” Detta var 13-åringens insteg i vuxenlivet. Attenboroughs naturprogram samlade, när det begav, sig svenskarna framför tv-apparaterna på 80-talet.

Det säger något om David Attenboroughs genomslagskraft, att han kunde fascinera så brett tilltala alla folklager. Så här i efterhand har jag känt att hans program var samma sorts ”lägerelds-tv” som Razzel eller när Ingmar Stenmark åkte. Man skulle liksom bara se det. Med sin torra ”BBC-engelska” och sina kritvita ben i khakishorts var Attenborough som en tv-mässig Livingstone, fast såklart utan det kolonialistiska draget. På senare tid alltmer politisk som debattör om miljöförstöring. Bevarande i stället för exploaterande.

Om Attenborough är en nationalklenod i Storbritannien? Om jag säger så här: Drottning Elizabeth skrev ett brev till Heathrow och ”rekommenderade” att en flyglinje skulle senarelägga flighter eftersom Attenboroughs tv-team skulle filma en kaktus i närliggande Kew Gardens. Det rörde sig om en växt som blommar vart 75:e år och teamet ville inte ha det störande ljudet av jetmotorer i bakgrunden.

Nu, nästan parodiskt självklart, fyller krutgubben hundra och jag tänker tillbaka på hur Storbritanniens attityd till omvärlden var 1926 när han föddes. Då var det som om världens alla kulturskatter och miljöer ”egentligen” hörde hemma på British Museum. Ur det perspektivet är Attenborough faktiskt inte så typiskt brittisk men samtidigt i positiv mening så brittisk att man bara har fått kapitulera för hans märkliga röst; torr och engagerad i samma andetag. Som den där coola gubben som var vaktis på vår skola. ”Hörni, sluta med det där och kom och kolla på det här roliga i stället.”

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: David Attenborough 100 år first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Ifema+, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nu har hållits för 20:e gången.

Ifema+ – 20:e upplagan av International Female Film Festival
Malmö 2026

Den 20:e upplagan av Ifema+, International Female+ Film Festival i Malmö, har just avslutats med en vecka av intressanta, nyskapande filmer från hela världen på biograf Panora i Malmö. Med det i år tillagda plustecknet vill festivalens arrangörer signalera att det är välkommet med bidrag från queera, trans- och icke-binära personer. Filmerna har också visats i ”digital salong” i samarbete med Draken Film.

”Strejkarna”, som är en svensk dokumentärfilm i regi av Helena Molin, var en av de filmer som visades sista dagen, helt utsåld på biografens största biosalong, följd av en livfull debatt mellan deltagare i filmen och en engagerad publik, ett samtal som pågick länge.

Dokumentärfilmen följer, under sju års inspelning, en grupp tonåringar som tar plats utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat som kräver åtgärder för att rädda klimatet och på så sätt startar en av de största ungdomsrörelserna i nutid. En av dem är Greta – tjejen som vi minns med plakatet ”Skolstrejk mot klimatet” – men här i filmen får vi i publiken följa ett kollektiv av tjejer och killar. Det rör sig om unga aktivister som engagerar sig i demonstrationer, förhandlingar och politiska konfrontationer, samtidigt som rörelsen växer snabbt.

”Strejkarna” är en av de bästa filmerna på årets Ifema+, som firar 20 år med ett extra intressant och bra program. Festivalen visar spelfilm, dokumentärer och kortfilmer av kvinnliga regissörer och ger viktiga perspektiv på den tid vi lever i.

Invigningsfilmen ”Vanilla”, i regi av Mayra Hermosillo (Mexiko), är en spelfilm om en grupp kvinnor i ett hus i 1980-talets Mexiko som kämpar för att rädda sitt gemensamma hem.

Storyn skildras genom den åttaåriga flickan Robertas blick. Hon har koll på läget. Vi får se tuffa kvinnor som har ont om pengar men ingen lust att ge upp. Det hela förstärks av barndomens magi. Det är en stark, poetisk film med lekfullhet mitt i allvaret.

Paneldiskussionen med regissörer och filmfotografer är mycket intressant att ta del av – ett programpass som fördjupar perspektiven och sprider energi på festivalen.

Detsamma gäller Work in progress, med nya verk på gång att se fram emot, och inte minst kortfilmsprogrammet med filmer av helt olika slag. Tillsammans ger de en mångfasetterad bild av kvinnligt filmskapande. Kortfilmen ”Carmen”, i regi av Ros Al Moradi, bjuder på en drastisk humor som får publiken att gapskratta – månne oväntat.

Det är mycket att ta med sig från årets Ifema+. En festival som firar 20-årsjubileum med ett varierat och rikt urval av film på temat community i Malmö – en stad där många filmfestivaler har sin plats, förmodligen Sveriges främsta filmfestivalstad.

The post Ifema+ 2026 – en mångfasetterad filmfestival first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterade nyss från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival. Här följer Lena Torquato Lidéns festivalrapport.

Filmfestival i Göteborg innebär för mig varma biofoajéer och spontana filmsamtal med volontärer och bekanta. Jag letade igenom programmet efter den bild av samtiden som en bra filmfest alltid brukar ge mig. Som ett finger i luften för att känna vilken riktning vinden har. Men det var överväldigande, mer och fler olika riktningar än vanligt.

Som ombytliga kastvindar, men nu när festivalen är över så har jag ändå funnit ett spår.

Mina filmval

Min festival handlar framför allt om kvinnor. Och då inte minst hur de på olika sätt begränsar och kontrollerar sig själva och andra, som i ”Mother” (i regi av Teona Strugar Mitevska) med Noomi Rapace som Moder Teresa.

Filmen gestaltar kontrasten mellan Indiens armod och den katolska kyrkans strama europeiska uppfattning om skuld och skam. Det skapar en ilska i mig att denna helgonförklarade kvinna var så hård och sträng mot sina medsystrar.

I ”If we don’t burn, how do we light up the night”, i regi av Kim Torres, har en ensamstående mamma flyttat till sin pojkvän i landsorten med sina två tonårsbarn. Hon har också offrat sitt tidigare liv för att kunna leva med den nye mannen, men barnen är inte glada över situationen. Den nya tillvaron visar sig rymma oanade faror för framför allt den kvinnliga delen av befolkningen. Samtidigt är detta en vacker skildring av hur alla generationer lever tillsammans och delar livet på Costa Ricas landsbygd.

Kvinnor som trygghetsbärare

I ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, i regi av Kaouther Ben Hania, kommer vi till Röda Halvmånens sambandscentral på Västbanken. Där arbetar kvinnor och män med att ta emot fruktansvärda telefonsamtal från krigets Gaza och försöka skicka ambulanser till de överlevande.

Det samtal som Omar tar emot kommer från en ung kvinna som medan de pratar blir skjuten och chocken är lamslående i andra änden av luren. Sedan upptäcker han och de två kvinnor som troligen är socionomer och som ska stödja telefonisterna att det finns en överlevande i bilen, en flicka på 6 år som är rädd och utsatt.

Under många timmar har de kontinuerlig kontakt med henne där hon sitter i bilen omgiven av döda släktingar och med israeliska tanks runtomkring. Det mänskliga psyket står i fokus för denna skildring av hur krig berör även dem som ska hålla sig lugna för att vägleda och rädda andra. Kvinnorna håller sin plats som trygghetsbärare genom kärleksfulla ord som “älskling” och recitation av Koranen.

Varm men sorglig film

Andra muslimska kvinnor i ”The Baronesses” (i regi av Mokhtaria Badaoui och Nabil Ben Yadir) tar hand om varandra på sitt kulturcenter i Bryssel medan männen bygger hus i hemlandet Marocko. I denna komedi finns ett stråk av sorg när huvudpersonen genom en olycklig slump får reda på att hennes man har en andra fru och två barn i Marocko. Hon själv har inte kunnat ge sin man några barn och han har tydligen tagit saken i egna händer under sina vistelser i huset han byggt på.

Denna upptäckt förändrar hennes syn på sin tillvaro och de planerar att sätta upp Shakespeare, eftersom det var hennes dröm innan hon gifte sig som 16-åring. En lika varm som sorglig film om kvinnlig gemenskap.

Fantastisk animéfilm

I den helt fantastiska ”Lilla Amélie och tecknet för regn” (i regi av Maïlys Vallade och Liane-Cho Han), en animéfilm om en belgisk familj som bor i Japan efter andra världskriget, får vi möta ett barn som har svårt att kommunicera trots att det inne i hennes huvud är helt självklart vad hon vill. Men sedan dyker hennes farmor upp, ger henne en bit vit choklad och genom hennes inställning till barnbarnet öppnas världen för flickan.

Den unga japanska hemhjälpen blir sedan flickans bästa vän och deras vänskap växer till en stark kärlek som är enormt rörande.

Filmer om dysfunktionella män

Slutligen ska jag ta upp ett par filmer med fokus på dysfunktionella män. Det rör sig om ”The Thing with feathers” (i regi av Dylan Southern) med Benedict Cumberbatch och den franska ”Love Me Tender” (i regi av Anna Cazenave Cambet). Här handlar det om män som inte längre klarar av sitt faderskap eftersom döden och en skilsmässa gjort att de inte längre har sina respektive vid sin sida.

Benedict Cumberbatch spelar en tecknande änkling med två söner som överfalls av en av sina egna figurer, en kråka som blir ett element i hans försämrade mentala hälsa efter att han blivit ensam kvar. Det är en skrämmande och sorglig film om sorg och saknad.

Den franska pappan Laurent däremot drabbas av vansinnesilska när hans exfru kommer ut som lesbisk. Han bestämmer sig för att göra allt i sin makt för att skilja deras lilla son från sin mamma. Det inkluderar manipulation av barnet och vägran att rätta sig efter den genom rättegång beslutade domen.

Detta är två sorgliga och upprörande skildringar av ensamma män och deras barn. Filmer som gör att jag knyter nävarna hårt i biomörkret.

The post Starka kvinnoskildringar på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival.

Affischen för den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival har skapats av konstnären Lovisa Sköld. Motivet utgörs av en kvinna klädd i en intensivt röd kappa som glänser, hon har långt. Det är en bild som utforskar förhållandet mellan yta och sanning.

Sanning är årets tema på Göteborg filmfestival och utöver filmvisningar så arrangeras intressanta seminarier ”på spaning efter den sanning som flytt” som det står i festivalens program. Det gör festivalen extra laddad med existentiella frågor.

Invigningsfilmen ”Biodlaren”, är en svensk film i regi av Marcus Carlsson. Den fick sin urpremiär på festivalens stora biograf Draken i Göteborg den 23 januari och samtidigt på drygt 30 Folkets Bio-salonger runt om i hela Sverige.

”Biodlaren” är en melankolisk och lyhörd film som går sin egen väg med en berättelse om en man på landsbygden som är biodlare och har en dotter. De delar en gemensam stor sorg som tynger varje dag och detta är onekligen en annorlunda film som gör avtryck.

Det är en bra invigningsfilm med poetiskt lågmäld kraft och undertryckt emotionellt uttryck.

I viss kontrast till nästa film i programmet, franska ”Bad Apples” om unga skolflickor som försöker finna sin framtid genom att vara ”duktig flicka” i skolan, självständig utan att göra uppror. En tänkvärd film som visar respekt mot de unga sårbara tjejerna.

Flera kortfilmer i en film

”Startsladden” består av ett antal ovanligt bra svenska kortfilmer som avlöser varandra i en och samma film. Den är en av årets absoluta höjdpunkter och applåderades hejdlöst av publiken. Startsladden utgörs av cirka tio kortfilmer och efter visningen utsågs en vinnare av juryn. Vinnare blev ”Det som finns kvar av mig” i regi av Christer Wahlberg.

Vinnarfilmen berättar om Tomas, en ung man som faller ihop på golvet och inte kan ta hand om sig själv eller sitt barn. Det är den värsta situation man kan tänka sig som skildras med ömsinthet och klarhet på oväntat sätt. Det är med andra ord en mycket stark film som man inte kan glömma.

Sanning och lögn

Därefter följde ett seminarium på temat sanning och lögn. Under filmfestivalen samlas många filmskapare och skådespelare för att presentera, diskutera och visa sina filmer. Däribland den svenska skådespelaren Noomi Rapace som är årets nordiska hederspristagare och Agnieszka Holland, filmregissör från Polen som är årets hederspristagare och vars filmer hyllats på filmfestivalen i Berlin där jag hört henne föreläsa.

På filmfestivalen i Göteborg visas också Jan Troells nya dokumentärfilm om hans föräldrageneration och deras historia. Det är en mycket vacker, tankeväckande och poetisk svartvit film med dynamiskt filmfoto och en insiktsfull berättelse. Den utgör ytterligare en höjdpunkt på filmfestivalen med diskussion av sakkunniga efteråt.

Festivalens bästa film

En annan av många höjdpunkter är ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” i regi av Kaouther Ben Hania, Det är en spelfilm med en autenticitet som känns dokumentär och som fördjupar perspektivet. I januari 2024 tar Röda Halvmånens larmcentral emot ett telefonsamtal från en sexårig palestinsk flicka, som sitter fast i en trasig bil med döda släktingar i norra Gaza. Hon vill få hjälp att komma därifrån och talar länge med personalen på larmcentralen medan kulorna smattrar. Just detta är ett dokumentärt inslag eftersom det är flickans autentiska röst vi får höra i filmen.

Sammanfattningsvis en intensiv, stark och mycket bra film, enligt min åsikt, årets bästa film på Göteborg filmfestival 2026. ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” är både omskakande och hjärtskärande. En av många filmer att ta med sig ut från biografen.

Är du nyfiken på samtliga som tilldelades festivalpriser så finns hela listan här.

The post Sanningen i fokus på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra sevärda filmer på bio just nu. Allt från politisk thriller och dokumentärfilm till dystopisk sci-fi-action och barnfilm.

”Eagles of the Republic” är en unik film

”Eagles of the Republic” är en två timmar lång politisk thriller, producerad av Sverige, Frankrike, Danmark och Finland. Den är en del av Tarik Salehs Kairo-trilogi som startade 2017 med ”The Nile Hilton Incident”. Den följdes upp 2022 med ”Boy from Heaven”, en film som är ett politiskt verk med inriktning på religion och spioneri.

Nu har Tarik Saleh som sagt skapat en thriller och den handlar om den egyptisk filmindustrin. Det är en bransch som i Egypten måste förhålla sig till såväl censur som politisk styrning.

Trilogin handlar i sin helhet om maktutövning och korruption inom den krets som styr Egypten med stark kontroll. Det är en intressant och unik film som förhoppningsvis kan ge ny energi till svensk filmkonst.

I ”Eagles of the Republic” spelar Fares Fares den egyptiske filmstjärnan George Fahmy , en charmör med smeknamnet ”den vita dukens farao”, dyrkad av kvinnor, men svartsjukt och ilsket behandlad av män i Egypten. Denne manlige filmstjärna har stora privata problem med sin exfru med flera personer. Till saken hör att hans bild av sig själv är att han är omutbar och integriteten är därför hans stolthet. I denna film om film får han plötsligt får i uppdrag att spela den egyptiske presidenten Abd al-Fattah al-Sisi. Detta trots att de två är så olika.

Filmen i filmen skall heta ”Folkets vilja” och regimens utsända kollar indirekt och direkt hur inspelningen går till. Det hela utvecklas närmast till satir och indirekt ironi över maktens mekanismer, infall och utfall som publiken kan skratta eller skaka på huvudet åt, med eller utan ambivalens,

Det är en studie i makt och maktmissbruk, i vilket fall som helst där Fares Fares med sin återhållna mimik har mycket under ytan som vibrerar av undertryckta känslor, något som han är mästare på att gestalta. Här visar Fares Fares vilken skicklig skådespelare han är. Det gör han dessutom i en film full av undertext som också är oväntat rolig.

I den efterföljande diskussionen vid den filmvisning jag bevistade sa regissören Tarik Saleh att medborgare i Egypten inte är särskilt nationalistiska av sig, till skillnad från folk i de andra länderna i Mellanöstern. Det är något att komma ihåg, menade han. Diskussionen pågick oavbrutet i en dryg timme, ett livfullt samtal om en film som gestaltar tidsandan på bästa möjliga sätt.

”Confessions of a Swedish Man” är en stark film

”Confessions of a Swedish Man” är en svensk dokumentärfilm i regi av Hampus Linder som fokuserar på begreppet manlighet i sin film. Vi får följa med när han reser till manslägret Maniphesto i Danmark. Där möter han tuffa och arga män, högerkristna, nationalister, Burning Man-hippier och diverse aggressiva mansgrupper. Dessa utgör en kontrast till filmaren själv, som är feminist. Därtill är Linder ensamstående pappa och skilsmässobarn. Det var hans pappa som lämnade familjen vilket regissören Hampus Linder fortfarande har smärtsamma minnen av.

Således har det resulterat i en intressant, känslomättad dokumentär som följer manslägrets maskulina utspel, fysiska och emotionella uttryck som ständigt fördjupas och kompliceras på oväntade sätt. Allt är filmat på ypperligt vis. Efter att ha sett både ”Eagles of the Republic” och denna svenska dokumentär så har jag fått se två skilda sidor av manlighetens väsen och ett fördjupat perspektiv på att vara eller inte vara man.

”The Running Man” gestaltar tidsandan

Ytterligare en aspekt på manlighet i aktuell film på bio är ”The Running Man”, en amerikansk film i regi av Edgar Wright. baserad på en dystopisk sciencefictionbok av Stephen King. Filmens huvudperson Ben och hans familj har det ekonomiskt svårt. Ben lovar sin fru att inte ställa upp i den löpartävling som arrangeras i staden. Man tävlar nämligen med livet som insats, men kan vinna stora pengar. Det löftet avges innan han beger sig i väg till sin arbetsplats men så snart han kommit fram bestämmer han sig för att ändå delta i denna tävling på stadens gator och i andra miljöer. Skådespelaren Glen Powell gör rollen Ben med starkt återhållen mimik när han springer så snabbt som möjligt på den enormt långa sträckan. Hans ansikte ser ut att vara avstängt, som vore det ihopmurat ( av osynlig betong). Vi har alltså här att göra med ett mycket starkt skådespeleri av sällan skådat slag.

Innan han beger sig ut på löpartävlingen får se honom på arbetsplatsen med återhållen stress som han försöker dölja i den pengar och makt-miljö som gestaltas i filmen.

”The Running Man” är en övertygande film som gestaltar tidsandan med tydlighet.

”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film

Den delvis animerade filmen ”Gabbys dockskåp – filmen” i regi av Ryan Crego är en annorlunda barnfilm, baserad på en tv-seriesuccé, med sin speciella berättelse om ett dockskåp, fullt med livfulla kattdockor som trivs tillsammans.

Det är en situation som kanske skulle förändras om de flyttade isär. Men i stället blir det en stilig men elak dam som helt plötsligt stjäl dockskåpet med alla dockor och tar med det ut på stan, där hon försöker tjäna pengar på att sälja det. Här kombineras live-action med riktiga skådespelare och scener med animerade karaktärer.

Storyn förflyttar sig till San Francisco och blir alltmer bisarr på ett intressant sätt, som nästan börjar påminna om en thriller av Hitchcock. Den blonda dockskåpstjuven (spelad av Oscarsnominerade Kristen Wiig) liknar huvudrollen i hans ”Vertigo – en studie i brott”. De vuxna i biosalongen skakar på huvudet medan barnen skrattar och hejar på dockornas kamp för frihet. ”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film som ger nya perspektiv på tillvaron, helt plötsligt.

The post Film på bio – 4 filmer som är riktigt sevärda first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från tyska DOK Leipzig, en av världens äldsta dokumentär-och animationsfilmfestivaler.

DOK Leipzig
27.10 – 2.11 2025

DOK Leipzig – en viktig mötesplats

Motivet på affischen och omslagsbilden för årets DOK Leipzig är ett par röda skor, en klassisk modell för både kvinnor och män, en sko ligger på sidan, den andra står stadigt på golvet.  DOK-Leipzig, en av världens äldsta dokumentärfilmfestivaler, var den enda platsen för yttrandefrihet under DDR-tiden då Östtyskland var en del av Sovjetunionens geopolitiska sfär. Följaktligen så blev festivalen internationellt uppmärksammad och en viktig mötesplats.

Det var i Leipzig som den fredliga revolutionen började 1989, och än idag är DOK Leipzig en plats för yttrandefrihet, då det fortfarande visas upproriska och djupt samhällskritiska filmer på festivalen.

Dokumentärfilm är en spegel av världen, men det är även animerad film som alltid visas på DOK Leipzig, och i årets program finns det många filmer som fördjupar och komplicerar bilden av sakernas tillstånd i världen. Inte minst i det officiella tävlingsprogrammet internationell dokumentärfilm, men kortfilmer och animerade filmer tävlar också om priser i sina respektive kategorier.

Årets upplaga av DOK Leipzig

På årets filmfestival visas 225 filmer från 55 olika länder med 53 000 festivalbesökare, och det är hela 12 priser som delas ut.

Ett något oväntat tema i år är retrospektivprogrammet Un-American Activities. Films from the “Other America” at the Leipzig Dokumentarfilmwoche 1962-1989, med affischbild på röda tuffa stövlar.

I det programmet visas ”Harlan County, USA” i regi av Barbara Kopple. En dokumentärfilm om en gruvarbetarstrejk 1977 i Harlan County, Kentucky där en ikonisk sångerska sjunger ”Which side are you on”, mitt ibland gruvarbetarna. En film som tog plats i Leipzig, då som nu. Det är festivalhistoria att ta med sig. Och en film som fortfarande känns aktuell, med tanke på dagens politiska läge.

”Elephants & Squirrels” , i regi av Gregor Brändli, Schweiz, är en initierad dokumentär om kolonialism och museivärlden. En konstnär från Sri Lanka, Deneth Piumakshi Veda Arachchige, gör en upptäckt på ett museum i Schweiz. Det rör sig om föremål och kvarlevor från Sri Lanka som i början av 1900-talet, under tvivelaktiga omständigheter och med våldsamma metoder, fördes till Basel. Nu vill konstnären ställa historien till rätta.

Detta är en film som fördjupar kolonialismens historia på ett annorlunda sätt och med visuell kraft. Detta är tveklöst en av årets bästa dokumentärfilmer och den belönades följdriktigt med ett pris på festivalen.

”Balentes”, är en animationsfilm i svartvitt, i regi av Giovanni Columbu. Det rör sig om en italiensk-tysk samproduktion som skapar en fascinerande bildberättelse om en sann historia.  Två unga pojkar i Sardinien år 1940, i ett tidigt skede av andra världskriget, befriar en grupp hästar från ett militärt stuteri. Deras idealistiska handling leder till att de förråds av en lokalinvånare och jagas av milisen, vilket får tragiska konsekvenser.

Det är en visuellt mycket stark film där varje litet bildelement skapar mening och rörelse på engagerande sätt. Regissören pratar i ett efterföljande samtal om sitt sätt att skapa bilder med oss i publiken på maximalt intressant sätt. Och knappt någon vill lämna biografen förrän Columbu talat färdigt.

Detta är kännetecknande för DOK Leipzig där mötena mellan filmskapare och publik alltid blir oväntat intressanta. Det finns enligt forskning, ett ökande behov av att diskutera film på plats där den visas, vilket således bekräftas här i Leipzig där det varit flera intressanta möten mellan regissör och publik.

Förr och nu i östra Tyskland

”White Smoke over Schwarze Pumpe” av Martin Gressmann and Peter Badel, är en dokumentärfilm som undersöker de sociala och miljömässiga konsekvenserna av stängningen av energianläggningen i Schwarze Pumpe belägen i före detta DDR. Filmen kombinerar sekvenser från 1991 med nytt material filmat mellan 2019 och 2025 och tar upp teman som arbetarklassens liv, miljöförstöring och de ärr som fortfarande finns kvar efter stängningen.

Något som stannar kvar i minnet när festivalen avslutats är hur filmaren frågar ut män och kvinnor från öst och väst. ”Har ni ett arbete?” är frågan. ”Nej!” svarar alla de män som bor i före detta DDR/Östtyskland. Det är stor skillnad när frågan om jobb ställs till män och kvinnor från före detta Västtyskland, där alla har arbete. Och ett annat liv. Jag kommer inte att glömma hur publiken i Leipzig suckade och gav uttryck för att historien har satt sina spår, för alltid.

The post DOK Leipzig 2025 vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. ”’Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson’ är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!” Det skriver Ingela Brovik.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är titeln på en svensk dokumentärfilm om den kända konstnären och keramikern. Det var fullsatt på Folkets Bio Panora i Malmö när den nyligen hade premiär.

Barnbarnet har regisserat

Filmen är regisserad av Emilia Ekman Larson, barnbarn till Lisa Larson. Farmoderns keramikfigurer av gulliga barn, knubbiga kvinnor, roliga djur och andra figurer är moderna klassiker och mycket populära i såväl Sverige som utomlands. Till exempel hölls det en utställning i Tokyo med Lisa Larsons verk 2014 som lockade 70 000 besökare inom loppet av två veckor.

Nämnas kan också serviser och andra föremål som hon skapat under en lång tid som konstnär med en helt egen stil, inte minst på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Lisa Larson i närbild

När filmen inleds har Lisa Larson fortfarande inte slutat jobba, trots att hon är mellan 80 och 90 år och har blivit änka. Vi ser henne ofta i närbild där regissören och filmfotografen Emilia Ekman Larson följer henne, nära och intensivt. Vi får se hur och nästan varför konsten blir till, i Lisa Larsons ateljé på Österlen och ibland i Stockholm.

Det blir oavbrutet fascinerande och rörande att se hur Lisa Larsons arbetsglädje och kreativitet frambringar nya verk inför filmkameran. Kärleken till konsten ackompanjeras av det emotionella bandet mellan konstnären Lisa Larson och filmaren Emilia Ekman Larson, vilket fördjupar filmens berättelse.

Stark närvarokänsla

Det finns en ovanligt stark känsla av närvaro i filmen. Ja, det är faktiskt en närvarokänsla som man sällan kan ta del av i en dokumentärfilm om en skapande konstnärs kreativa processer.

Efter premiärvisningen av filmen blir det en dialog mellan regissören och publiken. Diskussionen blir både livfull och engagerad, positivt nyfiken och eftertänksam.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!

The post Lisa Larson porträtteras i lyhörd dokumentärfilm first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Här följer Ingela Broviks rapport från Nordisk Panorama filmfestival 2025 som nyligen avslutades.

Nordisk Panorama filmfestival 

Nordisk Panorama startade för cirka 35 år sedan för att visa kort-och dokumentärfilm från de nordiska länderna. Ett av de första åren som undertecknad var med ägde festivalen rum i Kristianstad, staden där den svenska filmen filmen föddes på 1890-talet.

Därefter var festivalen på turné mellan de olika nordiska länderna, tills man för ett antal år sedan bestämde sig för att Nordisk Panorama skulle ha sin plats i Malmö, Sverige, varje år. Och nyligen, 18-23 september var det dags igen för nordisk kort-och dokumentärfilm att visas i olika program. Inte minst ett tävlingsprogram med långfilm som visar bredd och mångfald i nordisk dokumentärfilm, samt även tävling i kortfilm.

”The Helsinki Effect”, humor och historia

En av de första filmer som visades i årets upplaga av festivalen var ”The Helsinki Effect” i regi av Arthur Franck. Det är en finsk-norsk-tysk film om det politiska mötet den 29 juli 1975 i Helsingfors då 35 politiska ledare samlades under tre dagar för att diskutera det rådande kalla-kriget-läget i världen. Sovjetunionens Bresjnev var där, med arg uppsyn, och likaså USA:s dåvarande utrikesminister Kissinger, som skrattade ofta.

Filmen om konferensen för samarbete och säkerhet i Europa baseras på ett urval av flera hundra timmars dokumentation i form av arkivfilm som blir till en mycket bra, intensiv dokumentär om det politiska tillståndet i världen, då. Det helas gestaltas med humor som vidgar perspektiven och vår bild av sammanhanget.

”The Father, the Sons and the Holy Spirit”

Ja, filmerna på Nordisk Panorama skapar generellt nya perspektiv på sakernas tillstånd i Norden och världen i stort. Ett specifikt exempel är den danska dokumentären ”The Father, the Sons and the Holy Spirit” i regi av Christian Sønderby Jepsen. Det rör sig om en episk berättelse som sträcker sig över 14 år. Det centrala motivet är en konflikt mellan två bröder där filmkameran kommer smärtsamt nära. Filmen berör genom det drastiska sättet att berätta och hur familjens liv skildras.

En annan minnesvärd dansk dokumentär är ”Walls – Akinni Inuk” i regi av Nina Paninnguaq Skydsbjerg och Sofie Rørdam om en grönländsk kvinna som suttit i fängelse på Grönland i 12 år. Men en dag möter hon Nina, som besöker fängelset som en del av ett pågående filmprojekt.

Det mötet utgör början på en fin vänskap som fördjupas. Här har vi att göra med en starkt berörande dokumentärfilm som med emotionell intensitet gestaltar hur det går till att skapa förtroende mellan två individer.

”Yalla Parkour”

”Yalla Parkour”, i regi av Areeb Zuaiter och producerad i ett samarbete mellan Sverige, Quatar och Saudiarabien, är en dokumentärfilm om pojkar och unga män i Gaza. De utövar parkour och hoppar, nästan flyger, och studsar i skruvade hopp från olika höjder och byggnader.

Deras modiga hopp och språng blir till uttryck för frihet och kan även ses som en konstnärlig gestaltning, dans och performance av hög klass.

Allt eftersom tiden förlöper i denna speciella dokumentär, ju mer utvecklade variationer som kommer till uttryck, desto mer fördjupas den konstnärliga styrkan trots de svåra omständigheterna i ett krigshärjat Gaza.

Publikens favorit på festivalen

”Yalla Parkour” är en unik film i sitt slag och framstår som en av de allra bästa på årets festival. Det var därför inte överraskande att ”Yalla Parkour” tilldelades publikens pris för bästa film. Filmens producent Basel Mawlawi var för övrigt på plats för att ta emot priset medan regissör Areeb Zuaiter tackade via video.

Sammanfattningsvis är detta en festival som vidgar och fördjupar bilden av vad nordisk dokumentärfilm kan vara. Nordisk Panoramas filmprogram ger oss kort sagt nya perspektiv.

The post Nordisk Panorama filmfestival 2025 vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra sevärda filmer på bio just nu. Det rör sig om spelfilmerna ”Kevlarsjäl” och ”Köln 75” samt dokumentärerna ”Nunnan” och ”Filmen om Siw”.

Filmen om nunnan

”Nunnan”, är en bioaktuell och intressant svensk dokumentärfilm av Maud Nycander.

Hennes första dokumentär om den unga svensk nunnan Marta kom år 2007. Den nya filmen följer upp och fördjupar bilden av Martas liv och livsval.

Det är en starkt berörande film med respekt för Marta som berättar om sitt liv i ett svenskt kloster på ett både intensivt och engagerande vis.

Det är kort sagt en film som är lätt att ta till sig.

Svensk dramafilm som alla borde se

”Kevlarsjäl”, är titeln på en svensk dramafilm i regi av Maria Eriksson-Hecht. Det rör sig om en debutfilm som skildrar en trasig familj där mamman är död och pappan, spelad av Torkel Petersson, har alkoholrelaterade problem.

Han är en familjefar som gärna kritiserar och straffar sina två tonårssöner, där den äldste, Alex (Josef Kersh) efter bästa förmåga tar hand om sin lillebror Robin (Rio Svensson) när det blir riktigt jobbigt.

I sin helhet är detta en kraftfull film om syskonrelationer där skådespelarna gör ett utmärkt bra jobb. Josef Kersh är rentav lysande i rollen som engagerad storebror. Dock blir det komplikationer också bröderna emellan i denna film om rättvisa, liv och frihet.

Det här är sammanfattningsvis ett familjedrama med ett splittrat samhälle som fond. ”Kevlarsjäl” är en film som jag tycker att alla borde se.

Stark dokumentärfilm om Siw Malmkvist

Svensk film står sig faktiskt riktigt bra, trots alla utspel om hur illa ställt det är med filmskapandet i vårt land. Inte minst görs det bra dokumentärfilmer. Det senaste exemplet på detta är ”Filmen om Siw” där Stina Gardell och Frida Neema Järnbert svarat för regi och manus.

Här har vi att göra med en oväntat stark och dramatisk dokumentär om sångstjärnan från Skåne, som blev en internationell stjärna i Tyskland.

Det framgår med all önskvärd tydlighet hur Siw Malmkvist präglats av sin barndom under fattiga omständigheter i en arbetarklassförort i Landskrona. Nya perspektiv öppnas i denna både dynamiska och roliga film.

Intensiv tysk film med jazztema

En annan musikrelaterad film är ”Köln 75”. Det är en tysk spelfilm där Ido Fluk svarat för såväl manus som regi. Tysk film är för övrigt något som numera sällan visas på svenska biografer. Den här filmen bygger på en sann historia om hur Vera, en ung tjej, förtjänstfullt spelad av Mala Emde, går i gång på idén om att arrangera en konsert i Köln med en av världens främsta jazzmusiker, den amerikanske pianisten Keith Jarrett. Hon springer konstant filmen igenom för att möjliggöra konserten, planera och själv sälja biljetter.

Som om det inte vore nog måste hon därtill försöka hitta ett tillräckligt bra piano till den berömde musikern.

Den unga Vera har en både ilsken och sträng pappa som inte accepterar hennes planer på konserten men hon har också en mamma som vill försvara henne.

Eftersom handlingen tilldrar sig i 1970-talets Västtyskland märks fortfarande tyngden av andra världskrigets fasor. Det skapar en blandning av då och nu att förhålla sig till och utgör ett slags undertext i denna synnerligen intensiva film.

”Köln 75” handlar om kärlek till musiken, relationen mellan dotter och föräldrar, men också om Veras pojkvän och rivaler.

Ett annat centralt motiv är och drömmen om framtiden. Vi får också följa den världsberömde jazzmusikern Keith Jarrett, spelad av Joe Magaro, på turné genom Europa. Här gestaltas hans starka ambivalens inför att ta sig till just Köln för att spela på en teaterscen med ett tillfälligt inlånat instrument.

”Köln 75” är primärt en story om en legendarisk jazzkonsert men berättelsen blir närmast existentiell i sin starka filmiska form.

The post Ingela Brovik: 4 filmer du inte bör missa first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik skriver om filmfestivalen i Venedig som avslutades i helgen.

Filmfestivalen i Venedig är världens äldsta och förknippas med såväl högkvalitativ filmkonst som starkt engagemang för yttrandefriheten. Festivalen som avslutades i helgen firade 82 år med ett internationellt program som i vanlig ordning väckte intressanta diskussioner. I år var det Jim Jarmusch som tilldelades Guldlejonet för dramakomedin ”Father, Mother, Sister, Brother”. Festivalens näst prestigefyllda utmärkelse, juryns stora pris, gick till ”The Voice of Hind Rajab” av Kaouther Ben Hania. Filmen handlar om en sexårig flickas tragiska öde i ett krigshärjat Gaza. Noterbart är att Lovisa Sirén från Sverige prisades för ”Utan Kelly” i kategorin bästa kortfilm.

Under tre decennier har jag på filmfestivalen i Venedig fått se många angelägna filmer, med obekväma teman men också oväntat dynamisk filmkonst från hela världen. Väl att märka har svensk film även tidigare gjort sig gällande i Venedig. Till exempel med filmer av regissörer som Vilgot Sjöman, Lukas Moodyson och Roy Anderson. Den sistnämnde tilldelades 2014 Guldlejonet för sin film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

Festivalåret 2017 visades dokumentärfilmen ”Human Flow” i regi av Ai Weiwei om flyktingströmmar runt om i världen. Mitt i filmen tar regissören fram sitt pass och ger det till en syrisk flykting i ett flyktingläger någonstans i Europa. En oväntad scen i en verkligt minnesvärd dokumentärfilm om den globala flyktingsituationen. Vi som var där glömmer den aldrig.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Filmfestivalen i Venedig first appeared on Opulens.

 TV-DOKUMENTÄR. Lars Thulin anser att den grova kritiken mot SVT-dokumentären ”Priset män betalar” är djupt orättvis. Här förklarar han varför.

Ambitionen med ”Priset män betalar”

Den brutala kritiken mot SVT-dokumentären ”Priset män betalar” och idiotförklaringen av dess skapare, reportern Frida Söderlund, säger mycket om dagens genusdebatt och visar att den mår ganska dåligt. Detta eftersom den sitter fast i hjulspår där vissa saker är tabu att säga och problematisera.

Frida Söderlunds ambition var att syna den typ av manlighetsideal som växer fram på sociala medier hos exempelvis bröderna Tate, Jordan Peterson och Jan Emanuel. Deras framfart följer på det faktum att pojkar och unga män i ökande grad halkar efter i samhället: de får betydligt sämre betyg än flickor, får mer medicin mot adhd, allt fler anser också att de är incels, alltså lever i ofrivilligt celibat, med mera. De är vilsna och famlar efter en självklar roll som män – en manlighet. Men de senaste decenniernas genusdebatt, som givetvis på ett viktigt och nödvändigt sätt lyft fram kvinnans roll, har satt likhetstecken mellan manligt och dåligt. Manlighet är fel och måste tyglas och förändras.

Detta uttrycks tydligt av trendexperten David Sandström som i programmet förklarar hur manlighetstrenden kunnat uppstå och hur dess företrädare på nätet skickligt utnyttjar den. Han säger så här:

– Det är killar som vuxit upp med att få höra att de är problemet, att deras pappor är problemet. Att ge dem lite självsäkerhet, få dem att tala om vad som är bra med att vara man, är väl i grunden fint.

Så det viktiga är inte dessa influencers i sig. Fast de ofta uttrycker sig extremt, givetvis för att få komma upp på den massmediala scenen. Däremot kan man undra varför så många uppskattar dem och ser dem som förebilder. Det är den frågan Frida Söderlund vill ha svar på i SVT-dokumentären.

Frida Söderlund lyssnar

Hon gör det genom att lyssna och låta folk tala till punkt. Utan ambitionen att omedelbart sätta åt dem. Sedan reflekterar hon, relativt förutsättningslöst, över det som sagts. Utan att säga att det är rätt. Eller fel. I stället försöker hon förstå varför det sägs.

Söderlund låter Youtube-killen Benjamin få prata ut. Det är ingen brölande grottmänniska som hatar kvinnor. Utan en mjuk kille som kan föra ett logiskt och ingående resonemang.

I dokumentären möter hon även Dennis som får berätta om sin osäkerhet för att vara man inför en kvinnas krav och hur det känns att bli dumpad på ett förnedrande sätt. Därtill talar Söderlund med unga män i glesbygd där ett annat och tryggare manlighetsideal verkar finnas, men även med en lärare i Jokkmokk som ändå ser stora problem för killarna.

Kommentariatet rasar 

Men kommentariatet – de debattörer och krönikörer som sätter samtidens agenda och klargör vad som är okej att tycka – går då bananas. Eftersom dessa manliga influencers och dess följare tänker fel. För manlighet, ofta beskriven som toxisk, är enbart ett problem. Det vet väl alla.

Söderlund kommer dock fram till att ett manlighetsideal inte uppstår i ett vakuum utan i samspel med samhället i allmänhet och med kvinnor och kvinnlighet i synnerhet. Det gör reportern bland annat genom en kort historik om utvecklingen av jämställdheten samt med klipp på kvinnliga influencers som vräker ur sig nedsättande saker om män. För om ett totalt perspektiv ska synas, krävs även en genomlysning och problematisering av det kvinnliga synsättet och dess påverkan på debatten. Fast dit har vår genusdebatt inte nått än. Kvinnans version får inte ifrågasättas. Det tycks vara tabu.

Kommentariatet är därför fyllt av ilska för att ingen man kritiseras eller läxas upp. Det begriper inte varför unga män och pojkar är så olydiga och stygga att de tänker så fel. Varför slår ingen pekpinnen över deras fingrar? Därför tillämpas en välkänd metod – att skjuta budbäraren i stället för att fundera på vad budbäraren har att säga. I detta fall reportern Frida Söderlund, samt de män som får uttala sig i programmet. 

Ärlig redovisning

En annat lika välkänt knep är cherry picking – att sänka allt i ett stort sammanhang på grund av en enda detalj. För Söderlund anklagas för att okritiskt ha fört de kontroversiella och våldtäktsanklagade bröderna Tates talan, att hon varit undfallande, inte ställt dem mot väggen.

Men man kan också se en reporter som vågar redovisa ett misslyckande. Hon berättar att hon sökt bröderna för en intervju. Försökt få dem att förklara sig. Hon åker till Rumänien för att träffa dem, trots att de inte sagt ja till ett möte. I samband med en rättegång haffar hon dem. Bröderna pratar ungefär en minut var, innan de hastar vidare. Svaren blir meningslösa och går ut på att svenska män ska skärpa sig för att Sverige ska fortsätta att vara ett bra land. Två minuter under 90 minuters dokumentär gör den värdelös, enligt kommentariatet. Frida Söderlund kunde valt att inte visa detta. Men hon är ärligare än så.

Varför är unga män vilsna?

Min slutsats är att skulden till att unga män famlar efter en identitet är något män och kvinnor får bära gemensamt, alltså jämställt. Och att det främst är den äldre generationen, vi som är en bit över 50, som misslyckats.

Vi män har alltför ofta duckat för frågan och därmed svikit våra pojkar då vi inte förmått gett dem exempel på tydlig och bra manlighet, eftersom vi själva varit förvirrade. Kvinnor har i alltför hög grad, utan att tåla ifrågasättande, satt likhetstecken mellan manligt och dåligt. Därmed grävs skyttegravar där och när vi minst behöver dem.

Trist.

The post Förfelad kritik mot ”Priset män betalar” first appeared on Opulens.