DOKUMENTÄRFILM. ”’Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson’ är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!” Det skriver Ingela Brovik.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är titeln på en svensk dokumentärfilm om den kända konstnären och keramikern. Det var fullsatt på Folkets Bio Panora i Malmö när den nyligen hade premiär.

Barnbarnet har regisserat

Filmen är regisserad av Emilia Ekman Larson, barnbarn till Lisa Larson. Farmoderns keramikfigurer av gulliga barn, knubbiga kvinnor, roliga djur och andra figurer är moderna klassiker och mycket populära i såväl Sverige som utomlands. Till exempel hölls det en utställning i Tokyo med Lisa Larsons verk 2014 som lockade 70 000 besökare inom loppet av två veckor.

Nämnas kan också serviser och andra föremål som hon skapat under en lång tid som konstnär med en helt egen stil, inte minst på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Lisa Larson i närbild

När filmen inleds har Lisa Larson fortfarande inte slutat jobba, trots att hon är mellan 80 och 90 år och har blivit änka. Vi ser henne ofta i närbild där regissören och filmfotografen Emilia Ekman Larson följer henne, nära och intensivt. Vi får se hur och nästan varför konsten blir till, i Lisa Larsons ateljé på Österlen och ibland i Stockholm.

Det blir oavbrutet fascinerande och rörande att se hur Lisa Larsons arbetsglädje och kreativitet frambringar nya verk inför filmkameran. Kärleken till konsten ackompanjeras av det emotionella bandet mellan konstnären Lisa Larson och filmaren Emilia Ekman Larson, vilket fördjupar filmens berättelse.

Stark närvarokänsla

Det finns en ovanligt stark känsla av närvaro i filmen. Ja, det är faktiskt en närvarokänsla som man sällan kan ta del av i en dokumentärfilm om en skapande konstnärs kreativa processer.

Efter premiärvisningen av filmen blir det en dialog mellan regissören och publiken. Diskussionen blir både livfull och engagerad, positivt nyfiken och eftertänksam.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!

The post Lisa Larson porträtteras i lyhörd dokumentärfilm first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Charlotte Wiberg har sett den dokumentära tv-serien ”Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal” och konstaterar att den har uppenbara begränsningar. Någon meningsfull helhetsbild uppstår aldrig.

Nyligen var det premiär för en ny dokumentärserie premiär på Netflix, Pedofilhärvan i Outreau: En fransk rättsskandal. Den dokumenterar ett fall av just den typ vi är så fascinerade av: ett vidrigt brott som utlöste en rättsskandal av stora mått, barn i centrum, ryktesspridning, självmord och självmordsförsök – det senare utfört av ett barn.

Dokumentären är traditionell. Den varvar intervjuer gjorda i nutid med ett omfattande arkivmaterial, förortsbilder med lekande barn i det förflutna och filmandet av husen som kom att rivas 2023. Och så teckningar, på barnen, under rättegången, väldigt talande bilder, konstnärligt gjorda. Dessa är på något vis det som rör mig mest i filmen.

Foton på barnen visas med ögonen övermålade i svart. Teckningarna är det som får mig att komma närmare dem, subjektiva bilder som tolkar en situation.

En motsägelsefull kvinna

Det finns en kvinna i centrum, en ytterst motsägelsefull och intressant person, som har utfört onda gärningar. Manipulativt spinner hon en väv oskyldiga människor fångas i. Men samtidigt erkänner hon sin egen skuld och bryter ihop när hon ser sina barn lida.

Hennes barn är de verkliga offren. Dokumentären antyder social revanschism som motiv till att hon utpekade välbärgade och respekterade invånare i orten och sade sig ha sålt sina barn till dem.

Själv var hon gift med ett sadistiskt fyllo, saknade tillgångar och kom från samma sociala elände hon återskapade som vuxen.

Meningsfull helhetsbild uteblir

Vad som är sant och falskt om maken framstår som oklart, men fyra pojkar levde utan tvivel i ett helvete tillsammans med honom. En av de saker han sades göra var att klä sig i en kåpa och en Scream-mask på natten för att skrikande väcka sina skräckslagna barn. Ett av barnen tror fortfarande att allt det han berättade före och under rättegången verkligen hänt. Det råder ingen tvekan om att även om så inte är fallet, så lever den här unge mannen i ett helvete – plågad av att faktiskt ha blivit utsatt och plågad. Därtill plågad av allt som sker och skett i hans föreställningsvärld.

Det enda vi kan göra med den här typen av filmer är att frossa i de detaljer som är fakta, och spekulera om det stora okända som består i hur historien verkligen utspelade sig och varför. Och så spekulerar vi och kan aldrig sluta. Inte heller får vi nog av chockerande detaljer som alltid är lika frustrerande att ta del av eftersom vi misslyckas med att väva in dem i en meningsfull helhetsbild.

Ren fiktion vore att föredra

Det är här den rena fiktionen kommer in som det starkare alternativet. Madame Badaoui, visselblåsare i sitt eget liv, som gick till socialen med sina barn, förblir tyvärr ogripbar för oss.

En spelfilm eller en roman kan dyka djupare, skapa sammanhang, gestalta allt det där vaga vi inte riktigt får grepp om. Vi behöver ett djup att släppa ner de platta bilderna i. Fiktionen kan ge oss vad vi behöver. Vi ska bara inte missta det där djupet för sanningen. Den är lika outgrundlig som alla de människor vi lever med och kanske träffar varje dag. Ändå behöver vi relatera till dem, och väva våra föreställningsvärldar. Vi behöver också föreställningsvärldar att dela med andra.

Förr eller senare kommer true crime-besattheten klinga av och ersättas med påhittade världar som absolut inte är sanna men som kanske ändå når ut över dokumentärens snäva gränser. Detta genom att erbjuda det där djupet. Naturligtvis behöver vi både fiktion och dokumentärer. Men det är hög tid för fler fiktiva och fördjupande berättelser. Autenticitet är inte allt.

The post Det dokumentära berättandets begränsningar first appeared on Opulens.

PREMIÄR. “En film som ger ett perspektiv på då och nu, som behövs i vår tid, för att förstå dagens läge”, skriver Ingela Brovik efter att ha varit på biopremiär på Nils Petter Löfstedts nya film På Hvitfeldtska bodde vi.

The post En av årets viktigaste dokumentärfilmer first appeared on Opulens.

FILM. Inés Toharia lyfter fram det akuta behovet av att bevara digitalt material i sin nya dokumentär “Film, the Living Record of Our Memory”.

Filmindustrin har länge förknippats med odödlighet, men filmregissören Inés Toharia varnar för digitala mediers förgänglighet.

– Vi rör oss så fort som samhälle att vi inte alltid inser vad vi lämnar bakom oss, säger hon till The Guardian i en artikel. Vi bör stanna upp och fundera på att spara vårt digitala material, för det varar inte för evigt. Vi producerar mer än någonsin, men vi tar inte hand om det. ”

Hon lyfter fram det akuta behovet av att bevara digitalt material i sin nya dokumentär “Film, the Living Record of Our Memory”. Dokumentären fördjupar sig i filmteknikens historia och utmaningarna med filmbevarande. Toharia betonar den enorma ansträngning och passion som krävs av cineaster och experter som outtröttligt arbetar för att återställa filmer.  Hon tror att framtiden ligger i nästa generations teknologi, men den omedelbara prioriteringen är att rädda vårt digitala material innan det går förlorat för alltid.

Läs mer om detta HÄR.

The post Akut behov av att bevara digitalt material first appeared on Opulens.

PARTIPOLITIK. “I polariseringen ställs stad mot landsbygd, rik mot fattig, högutbildad mot lågutbildad, kvinnor mot män” Lars Thulin lyfter fram vikten av samarbete över blockgränserna.

SVT körde för en tid sedan dokumentären ”Maktspelet”. Filmen visade hur ytterkantspartierna SD och V agerade före, under och efter valet. Den fick mycket uppmärksamhet, dels för sitt innehåll, dels för att den var skickligt gjord. Styrkan med dokumentären var att filmarna, Mari Forssblad och Kalle Segerbäck, lyckats få komma in i rummen där de avgörande diskussionerna hölls. Där man pratar som om kameran inte är på. Fast den är på. Bilderna som visades var inte alltid vackra, men avslöjande.

En viktig första reflektion av interiörerna från de innersta kretsarna är dyster, nämligen att partipolitik tycks ha blivit en könsfråga. Uppskattningsvis 90 procent av deltagarna i SD:s innersta möten var män. För V gällde nästan samma övervikt för kvinnor. Det är skrämmande att politiken blivit så genusrelaterad. Känns som samhället går baklänges. Reaktionerna på filmen kan enkelt uttryckt beskrivas som att den visade upp SD på ett sätt som inte förvånade deras väljare. Medan många av V:s väljare istället såg något som upprörde och förbluffade dem.

Det understryker tydligt sprickan i det partiet. Den mellan traditionella bokstavstrogna socialister och den andra falangen som vill flörta med knegare som dragits till SD.  Den tidigare verkar för feminism, miljömedvetande och ett alternativt och grönt liv. De gillade inte bilden av V som filmen visade.

För ”Maktspelet” visar en arrogant ordförande Nooshi Dadgostar som bolmade cigaretter och slafsade i sig stora köttstycken med pommes som tillbehör. Partiets vice ordförande, Ida Gabrielsson, använde dessutom ett förnedrande ord för det kvinnliga könsorganet för att beskriva socialdemokrater. Flera politiska bedömare anser att filmen är en stor anledning till att Dadgostar har tappat åtta procentenheter i väljarförtroende. Störst blev tappet bland kvinnor, de gillade måhända inte att deras underliv plockades in i den politiska analysen.   

Att Dadgostar, på allvar ansåg att hon borde bli finansminister visade att hon har vinnarskalle. Men kanske också brist på ödmjukhet och respekt för detta viktiga jobb. Hennes erfarenhet av att sköta ekonomi utöver sin egen, är uppdraget som förbundskassör i Ung Vänster. Hon läste juristlinjen på universitetet men hoppade av innan examen. Så tunn ekonomisk bakgrund har ingen finansminister haft på lång tid.

Ändå har SD, med cirka 20 procent av rösterna fått så mycket makt att man de facto styr Sverige.

Partiets analys av sitt valresultat och det faktum att vänstersidan förlorade valet, föreföll utifrån filmen inte ha lett till någon större självkritik. I den officiella eftervalsanalysen är det tunnsått med sådana eftertankar. Det är illavarslande – alla som sysslat med lagidrott vet att ett lag ofta lär sig mer av sina förluster än av sina vinster.

Bilden av SD har inte alls väckt motsvarande upprördhet eller ens kritik. Den gängse bilden av SD som ett toppstyrt, grabbigt, skrävlande och bredbent parti befästes. Ändå upplevdes SD som mer belevat och vältaligt än V. Måhända berodde det på att partiet lyckats hålla en hyfsad fasad även inför så kallade öppna kameror. Så kanske ägde Jimmies män en större politisk skicklighet.

Mest häpnadsväckande var scenen då resultatet av Tidöavtalet presenterades för partiets verkställande utskott. Det var uppriktigt förvånad över att det fått igenom så mycket, nästan allt. Frågan hur ett parti med 20 procent av rösterna i princip tycks ha dikterat villkoren för en regering, kommer sysselsätta journalister och statsvetare i många år. Inom politisk teori finns ett begrepp på franska som lyder ”l’extreme se touchent.” Det betyder att ytterkanterna berör varandra.  Ett exempel är att yttersta vänstern och yttersta högern har skrämmande många likheter när det gäller hur politik och makt upprätthålls i praktiken.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är i den kontexten som syftet med filmen blir intressant. Motivet för att göra dokumentären var nämligen att mer än 70 procent av svenska folket INTE röstade på dessa ytterkantspartier. Ändå har SD, med cirka 20 procent av rösterna fått så mycket makt att man de facto styr Sverige. Och V, med knappt tio, verkade uppenbart tro att man skulle få samma makt vid en röd-grön vinst som SD fick vid segern för Tidölaget. Enkelt uttryckt sju av tio svenskars vilja skulle marginaliseras, oavsett vilken sida som vann valet.

Så slutsatsen både av filmen och det politiska läget efter valet är att polariseringen ökar. Perioden med grå och måhända trist realpolitik i mitten, tycks vara historia. Polarisering gäller i många länder världen över. I den trenden är inte sällan även själva demokratin hotad – dagens Ryssland, Kina, Ungern och Polen är tydliga exempel. Gårdagens USA och Brasilien gick åt samma håll. SD har mer eller mindre öppet i perioder flörtat rejält med styret i en del av dessa länder.

I polariseringen ställs stad mot landsbygd, rik mot fattig, högutbildad mot lågutbildad, kvinnor mot män. Detta i en tid då vi behöver samarbete över sådana gränser. Eftersom vi har oerhört många och viktiga frågor att lösa. De måste göras gemensamt. Därmed är den utmärkta dokumentären “Maktspelet” ytterligare ett bevis på att världen går åt fel håll.

The post När hjälteglorior hamnar på sned first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. “Det personliga förenas med det offentliga, liksom påminner om insikten att smärta många gånger blir en sorts kreativitetens källa till storartad konst.” Ändå finner Filip Hallbäck All the Beauty and Bloodshed problematisk då filmens två historier klyver den till upplevelsen av två separata historier.  Vi publicerade för övrigt en förhandstext om filmen i förra veckan. Den kan läsas här.

The post Ingen helgjuten dokumentär first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. “Born to fly” om stavhopparstjärnan Armand “Mondo” Duplantis följer sportbiografins bekanta formel förankrat i en stundtals ansträngd far och son-dynamik.

The post Duplantis flyger nära solen first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. “Tystnaden i Sápmi” handlar om sexuella övergrepp och tystnadskultur i samiska samhällen. Det är en både jobbig och modig dokumentär.

The post Modig blick på övergrepp first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. David Bowie-filmen “Moonage daydream” jobbar hårt med att inte vara någon traditionell rockdokumentär – och det lyckas den med för det mesta.

The post En rymdraket genom Bowies liv first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Stig Björkman fick tjata länge på Joyce Carol Oates för att få henne att ställa upp i hans dokumentär. Väl framför kameran vill hon helst inte prata så mycket, men när stjärnförfattaren öppnar sig finns det mycket att berätta om.

The post Ovillig huvudperson berättar first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Är det en film om skinnklädda mc-kvinnor som ska få svenskar att börja prata mer öppet om döden? Det är mycket möjligt – “Black Angels” är en ömsint och rå skildring av hur döden faktiskt kan inspirera till liv.

The post Ömsint och rått om döden first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. Den ikoniska humorgruppen får en klassisk biografibehandling i dokumentären “Det ska va gött å leva – en film om Galenskaparna After Shave”. Det är nostalgiskt, mysigt och ibland bränner det till, även om slutresultatet är en aning odramatiskt.

“Det ska va gött å leva – en film om Galenskaparna After Shave”
Betyg:
Genre: Dokumentär.
Premiär: 9 september 2022.
Medverkande: Anders Eriksson, Claes Eriksson, Jan Rippe, Kerstin Granlund, Knut Agnred, Per Fritzell, Peter Rangmar.
Regi: Anna Hammarén, Rasmus Ohlander och Håkan Hammarén.
Speltid: 1 timme 40 minuter.
Åldersgräns: Barntillåten.

– Jag älskar lätt underhållning, förklarar Claes Eriksson med eftertryck i dokumentären om arvet efter Galenskaparna After Shave.

Hans stora respekt för publiken kommer från ett liv på scen, i tv och film, och det märks hur han och de andra revylegendarerna bottnar i färdigheter som krävs för att få brett folkligt erkännande.

Erikssons drivkraft bakom devisen “det finns ingen dålig publik” är en viktig pusselbit för att förstå den legendariska humorgruppens massiva framgångar. Ändå har Eriksson med åren rört sig mer mot politisk satir och har skojat med både Ny Demokrati på 90-talet och Sverigedemokraterna i sin soloföreställning, trots att det har alienerat vissa fans.

Älskade i hemstaden

Dokumentären “Det ska va gött å leva” följer Eriksson från barndomen, då han och brorsan Anders gjorde enkla sketcher med en dubbelåtta-kamera hemma i Trollhättan. Sedan styrde de kosan vidare mot Göteborg där de misslyckades med studier, men lyckades bilda humorgruppen Galenskaparna tillsammans med Kerstin Granlund.

Snart hittade de komiska och musikaliska själsfränder hos chalmeristerna i barbershop-kvartetten After Shave och fann formen på allvar. De blev älskade i hemstaden Göteborg, men dissade i Stockholm och många gånger av kritiker, ett faktum som har fått Claes Eriksson att hata recensenter fram till till denna dag.

Dokumentären behandlar humorgruppens framgångar med “Skruven är lös”, “Macken”, “Stinsen brinner” och så vidare, med välbekanta trudelutter som “Jag vill ha en synt farsan”, “Säng säng säng” och “Husvagn” – en ironisk visa som blev en kampsång för husvagnsägare.

Kollektiv konflikträdsla

Det är inte mycket svärta. Frånsett Peter Rangmars olyckliga död i hudcancer 1997, som förstås ägnas en del tid för sorgearbete. Kerstin Granlund nämner också att hon stundtals känt sig kvävd av att ständigt spela hustru, mamma, barn eller någonting annat i relation till männens mer uppskruvade figurer.

Det bränner till lite då dokumentären kommer in på ett manus som Claes Eriksson skrivit men som ogillades av delar i gruppen och gjorde att After Shave gick sin egen väg under en kort period. Vad manuset innehöll förklaras aldrig.

Bristen på värre drama härstammar enligt samtliga från en kollektiv konflikträdsla. Men det hade inte skadat med ett lite djupare gräv i gruppens konfliktytor. Det är härligt att se hur snäll absurdisthumor kunde slå i Folkhemssverige, men inte så mycket mer.

“Det ska va gött å leva – en film om Galenskaparna After Shave”
Betyg:
Genre: Dokumentär.
Premiär: 9 september 2022.
Medverkande: Anders Eriksson, Claes Eriksson, Jan Rippe, Kerstin Granlund, Knut Agnred, Per Fritzell, Peter Rangmar.
Regi: Anna Hammarén, Rasmus Ohlander och Håkan Hammarén.
Speltid: 1 timme 40 minuter.
Åldersgräns: Barntillåten.

Kristoffer Viita/TT

The post Hovsamt om de folkkära Galenskaparna first appeared on Opulens.