DÖDSSYND. “Jag, Girigheten, fnyser åt ordet måttfullhet.” Melker Garay om en värld där endast den som kan förvalta sitt pund har någonting att säga till om.

Lite mer kan det bli. Lite mer kan kapitalet öka. Detta oavsett om man är förmögen eller inte. Och framför allt om man har privilegiet att veta hur man gör ett mynt till att bli två mynt. En kunskap som är få förunnad och som rimligtvis borde innebära en viss ödmjukhet. För alla har inte den kunskapen. Och den som inte har den får göra det som alla andra gör, det vill säga bli en av dem som ordnar så att det vanliga livet kan fortgå för både fattiga och rika. Ja, även ordna för dem som från hjärtat ängsligt frågar sig: Vad fan har jag fått för de pengar som jag betalde i skatt. De som i sin penningbubbla inte ser de villkor som ”the small people” – för att låna ett uttryck som en viss direktör använde sig av – arbetar under; det vill säga sjuksköterskan, busschauffören och hotellbiträdet och många därtill. Dock är denna text inte skriven för att fördöma utan för att mana till eftertanke. Och måttfullhet.

Måttfullhet? Struntprat! utropar Girigheten och skrockar hånfullt. Har ni inte begripit att girighet blivit en dygd? Se er omkring. Ser ni inte att det är goda tider för begäret till penningar? Alla ropar ivrigt efter mig. Och jag hörsammar dem mer än gärna. Det kan ni vara säkra på. Varje liten tanke, varje glimmande dröm och varje oförblommerad önskan om att bli lite rikare tar jag till mig, oavsett hur mycket den som begär äger i rikedomar. I det avseendet är jag generös. Mycket därtill. Att vara generös är faktiskt fint. Ett tecken på att vilja gott. Så visst vill jag gott. Jag vill ju endast att den som har ska få lite mer. Det är min natur. Min längtan. Jag finns i er alla – från höger till vänster. Och i det tysta tillber ni mig.

Jag, Girigheten, fnyser åt ordet måttfullhet. Sådant trams är inget för mig. Så är mitt sätt att tänka. Att den som har ska få lite mer. Rörd blir jag av min egen goda vilja att berika dem som vill ha mer. Vissa kallar mig emellertid oansvarig, andra hjärtlös och åter andra menar att jag är cynisk. Men vad bryr jag mig om det. Alla är de vilsna. De talar som om de hade något av värde att säga. Men i denna värld är det endast den som kan förvalta sitt pund som har någonting att säga till om. Ni tror mig inte? Nåväl, fortsätt att envisas att jag har fel. Fortsätt att tala om det som ni inbillar er har ett värde. Men kom inte grinandes när ni har förstått att den som lovordas i denna värld är den som får ett mynt till att bli två mynt.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Åt den som har skall vara givet first appeared on Opulens.

DÖDSSYND. Det finns ett fä som heter Avund och som håller till i en avgrund där ingen kan se det. Och där nere i mörkret väntar det tålmodigt på att få vara oss behjälpliga. Var gång vi misslyckas sticker det fram sitt fula tryne och ondgör sig. Men inte på den som misslyckades utan på den andre som lyckades. Den som var lite snabbare, lite smartare, lite vackrare. Den som var lite mer än den som misslyckades.

Fäet Avund bistår oss gärna. Närs av våra tillkortakommanden. Lockar fram den tillbakahållna frustrationen vi känner. Underblåser vår missunnsamhet. Förstorar illistigt nederlaget som vi var med om. Och med hes röst viskar det att det endast vill oss gott. I vår förbittring lyssnar vi på dess inställsamma ord. För visst var det orättvist att den andre lyckades men inte vi själva? Och visst var den andre oförtjänt av framgången? Visst var det rent av orätt att den andre fick det vi själva inte fick?

Visst var det så! skrockar fäet och tillägger lismande att så ska det inte få vara. Något borde man göra åt saken. Och innan man vet ordet av har det sått några giftiga frön i ens inre. Elakt och svekfullt är detta fä när det eggar oss att berätta för alla hur illa vi tycker om den andre som tror sig vara lite bättre än vi själva. Och inte sällan frågar fäet med låtsad ängslan: Hur ska du kunna försvara din självaktning om du låter bli att baktala den där inbilske fan?

Fäet känner till att vi människor är svaga. Det vet hur det ska få det låga att bryta fram i oss. Det som kan få oss att skada andra. Om sådant är fäet Avund väl förtroget med. Och det vet något som vi inte tänker på. Att framför en spegel är vi oförmögna att se hur fula vi ser ut när fäet fått oss att bli avundsjuka. En sjukdom är det sannerligen. Dold för ögat. Omöjlig att ta på. En sjukdom som kommer att uppsluka oss när avunden på allvar slår rot i vårt inre.

Men låt det för helvete bryta fram då, tänker vi när vi inte längre orkar stå emot. Och fäet grinar slugt när det hör det. Kanhända tvekar vi för ett ögonblick men då kommer fäet påpassligt fram och vänder och vrider på allt så att vi inte vet vad vi egentligen ska tro. För hatet ska fram. Det är det som driver fäet. Och det koketterar och våldför sig på Ekelöfs ord om den ensamma människan: Det som är boskap i andra är boskap också i dig; det som är botten i dig är botten också i andra.

Det är så vi känner igen fäet Avund. Fäet som inte alls vill oss gott. Fäet som vill få oss att hata. Fäet som vill att vi ska sjunka ner i avgrunden. Starka måste vi vara när det sticker fram sitt anskrämliga tryne. För anskrämligt är det. Besegra det kan vi endast genom att vara på vår vakt. Att inte låta oss bli frestade och förledda. Och glöm inte att fäet finns där alltid närvarande. Tålmodigt väntar det på att dess giftiga frön ska slå rot så att hatet äntligen kan välla fram.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Fäet Avund first appeared on Opulens.

FROSSERI. Ok, en elcykel ska det visst vara julen 2017. I alla fall enligt medierna vars rapporter så här års också är traditionsrik. Först rubriker om ”årets julklapp”. Därefter om hur mycket klirr i kassan köphysterin orsakat varpå vi, som seden bjuder, förfasar oss och säger att nästa år, ja nästa år ska vi banne mig konsumera mindre.

Julen har som ingen annan högtid blivit snärjd av konsumtionssamhällets lockelser. Sprit, snask och kött behöver inte delas kristligt hos den västerländska medelklassen. Alla får tills de spyr.

Och i julens centrum står inte längre flyktingarna kring krubban i stallet. Nej, julens centrum är stunden då en hednisk rövare i rött knackar på dörren. Under året har han på vårt uppdrag stulit varor i syd vilka han nu fryntligt delar ut. Klappar inslagna i ton av papper vilket betingar en regnskog eller två. Sedan kommer som sagt den traditionsenliga ångerveckan då vi lovar bättring…

Medelklassen dominerar idag västerlandets kultur och har därmed den självpåtagna rollen att disciplinera samhället. Medelklassen vill äta nyttigt och göra kloka ekonomiska beslut.

Som motbild finns bilden av de andra samhällsklasserna vilka oansvarigt och hämningslöst njuter och slösar. Förr kunde de disciplinerade klasserna förfasa sig över hottentotter eller inhemska arbetare vilka åt och drack, rapade och kopulerade på samma hejdlösa sätt som det annars bara var den riktiga överklassen förunnat även om det förstås var ädlare drycker i deras glas.

Idag utgör exempelvis dokusåpadeltagarna någon slags liknande motbild. Medelklassens bestörtning är självförsvar men innehåller också en hel del avund. Det disciplinerande livsidealet håller förstås inte helt ut och behovet av extas och frosseri är allmänmänskligt. Julen blir en säkerhetsventil som tillfälligt släpper på trycket.

Efteråt kan medelklassen höra mediernas rapportering om handelns höga omsättning under julhelgen och rysa lite över att de själva bidrog till galenskapen. För vad ska barnen tänka? Att lägga ner tusenlappar på presenter när julen ju ska vara om inte en andligen så i alla fall en social fostran då de nära och kära samlar kraft inför det kommande årets stress. För det utbrännande slitet i den moderna grottekvarnen kommer förstås inte heller den inbäddade klassen undan.

Den medvetne konsumenten passar medelklassens botgöringsiver utmärkt. Lite gott gör förstås eko- och rättvisealternativ, men den enskilde konsumenten löser inte världssvälten och räddar ingen regnskog. Julångern är en moralistisk indignation marginellt mer trovärdig än ”Tänk på barnen i Afrika och ät upp din mat!”.

Endast heliga män och kvinnor i de religiösa skrifterna står ovanför mänskliga behov. Bortser vi från prislapparna på klapparna så finns också en klassöverskridande aspekt under julens ritualiserade frosseri. Oavsett samhällsstatus: Vi är alla bara människor. Vi avlar inte obefläckat och ingen Davidsstjärna lyser bara för dig eller bara för mig.

Så nej, frosseri borde strykas från dödssynderna. Och måste det finnas sju stycken så finns det en betydligt bättre kandidat. Den underlåtelse vi är skyldiga till och som pågår under årets alla dagar. Att det är frukterna från ett tjuvsamhälle, stöldgods från andra medmänniskors arbete, vi avnjuter.

Alla artiklar av Stefan Bergmark

The post Den giriga julen first appeared on Opulens.