MINNESORD. Nyligen bortgångna Tina Turner var “en kvinnlig urkraft som gjorde att hon attraherade både män och kvinnor. Hon var en vulkan på scen,” skriver Lars Thulin.

Det sägs ibland att den nya kommunikationstekniken fjärmar oss från varandra. Det personliga mötet tonas ned och ersätts till stor del av att vi stirrar ner i skärmar. Förr kunde vi prata med varandra vid korta möten på bussar och tåg. Kanske bara lätt meningslösa utbyten av tankar kring vädret eller det som passerade förbi, men ändå verkliga möten. Idag är det nästan omöjligt för elva av tio passagerare är uppslukade av sin skärm och kroppsspråket skriker därför: stör mig inte! 

Men det finns en andra sida av detta. Dels att vi kan hålla kontakt med vänner i realtid trots avstånd. Tekniken gör geografin och i viss mån tiden till betydelselösa faktorer. Den andra är att vi kan bli ensidiga vänner, alltså bli nära bekanta med folk som inte har en aning om att vi ens finns.

För mig blev det senare ytterst påtagligt då jag nåddes av nyheten att artisten Tina Turner gått ur tiden, 83 år gammal. Hon kallades the Queen of Rock’n’ Roll och i egenskap av detta var hon en av världens mer kända och beundrade kvinnor. Dödsfallet var inte oväntat, hon hade varit mycket svårt sjuk en längre tid.

Men hennes död berörde mig på ett djupare vis än hur mina föräldrar påverkades när, låt säga Edith Piaf dog. För dagens medier och enorma tillgång till musik gjorde att jag blivit övertygad om att personligen ha känt Tina Turner under hela mitt vuxna liv. Och utifrån reaktionerna runt om i världen är jag inte ensam om den upplevelsen.

Detta är både vackert och skrämmande. Vackert för att en person så kan beröra så många i en hel värld. Skrämmande för det visar att gränsen mellan fiktion och den verkliga verkligheten kan suddas ut. Enkelt uttryckt: har vi kraft kvar till våra närmaste – släkt och vänner – när vi lägger så mycket på personer vi egentligen bara fått kontakt med i form av digitala ettor och nollor  på skärmar och i ljudspår?

Den tanken förföljde mig samtidigt som jag hungrigt surfade runt på sajter inom och utom Sverige för att läsa allt om henne. Inte för att jag behövde lära mig mer. Utan för att se om andra hade samma upplevelse av henne som jag. Och fann att ja, så är det.

Tina Turner älskade att stå på estraden. Och det kändes som att hon älskade just mig och kommer göra allt för mig de närmaste timmarna.

För hennes stora styrka, vid sidan av ren musikalitet var en närmast otrolig scennärvaro. Flera beskriver henne som den allra bästa liveartisten som funnits inom rock/pop. Jag är beredd att skriva under. En gång har jag fått se henne live och det var på Globen i Stockholm på 90-talet. Det glömmer jag aldrig. Och nog inte heller de övriga över 10 000 den kvällen i den märkliga kulan i Johanneshov.

Från stunden då hon på alltför höga klackar sprang/stapplade in på scenen ägde hon den. Varje kvadratdecimeter. Efter första låten var vi alla övertygade om två saker. Tina Turner älskade att stå på estraden. Och det kändes som att hon älskade just mig och kommer göra allt för mig de närmaste timmarna.

När den känslan uppnås gemensamt bland så många skapas något som bara kan kallas ren och skär magi. Hur uppstod den? Givetvis genom musiken, en sällsam och bred blandning av rock, R&B, soul och disco framförd av en hes, stark och ändå smeksam röst. Men även hennes person. Hon ångade sensualitet, ja ren sexualitet, det måste man ha varit eunuck för att inte känna. Och hon spelade på det. Hennes klädsel på scen gjorde ingen tillverkare av textilier glad. För åtgången av tyg var minimal.

Sådant kan lätt slå över i det patetiska och vulgära, rent slampiga. Så blev det inte här. Hon bjöd bara på sig själv. Hennes uppenbarelse skrek att hon var kvinna och att hon var sexig. Och var stolt för det. Men större än detta var värmen och glädjen. Det var helt enkelt oerhört roligt att få vara Tina Turner. Därför blev hon inte sexsymbol utan en kvinnlig urkraft som gjorde att hon attraherade både män och kvinnor. Hon var en vulkan på scen, både vad gällde röst och kropp.

En hel värld tyckte så. Ingen enskild artist har sålt så många biljetter till livekonserter som hon. 1988 samlade hon 180 000 åskådare på Maracanastadion i Rio de Janeiro, världsrekord för en soloartist. Hennes turné 2000 sålde biljetter för över 100 miljoner dollar, också det ett rekord.

Inte nog med det. Hennes privatliv var som en Netflix-film och Askungesaga. Hon föddes i Tennessee 1939 som Anna Mae Bullock och växte upp under enkla förhållanden. Blev ensamstående mamma alldeles för tidigt. Karriären satte ordentlig fart då hon blev partner, både professionellt och privat med musikern Ike Turner.  Tillsammans blev de megakändisar redan på 60-talet. Yrkesmässigt var deras relation en succé, privat var det en katastrof. En alltmer svartsjuk och dominerande Ike kontrollerade henne, vilket ledde till långvarig fysisk misshandel. Till sist lämnade hon honom. Men Ike var inte bara en duktig musiker utan även listig affärsman. Så efter skilsmässan ägde världsartisten Tina Turner bara två saker. Sitt namn och sin röst.

Det visade sig vara mer än tillräckligt. För detta räckte till en ny karriär, långt större än den tidigare, medan Ike föll i glömska. En sådan story gör att man måste älska henne även utanför scenen och skivstudion.

Så många i världen förlorade en god vän igår. Tack, Tina för allt du gav världen!

The post Tina Turner kändes som en nära vän first appeared on Opulens.

HOMMAGE. Författaren och poeten Kristian Lundberg hedras på årets upplaga av konstfestivalen Tranås At the Fringe. 

Festivalen Tranås At the Fringe är tillbaka efter två års uppehåll på grund av pandemin, vilket Opulens skrev om i förra veckan. Nu meddelar representanter för festivalen att de i år väljer att hylla den nyligen bortgångne poeten och författaren Kristian Lundberg med ett särskilt minnesprogram.

I minnesprogrammet medverkar Lundbergs sambo Jenny Hedberg, liksom Mats Granberg, tidigare kulturredaktör för Norrköpings Tidningar, samt poeten och förläggaren Magnus Grehn.

– För de allra flesta var Kristian just den stora poet som både kändisskap och försäljning vittnar om. Och med ett språk som sprängde barriärer. Men det fanns en annan Kristian också, en dyster, ångestfylld, glad — hela känsloregistret — människa men så mycket starkare än hos oss andra. Vi vill ge er båda sidorna , för vi har förlorat en av de stora, säger Jenny Hedberg i ett pressmeddelande.

Minnesprogrammet äger rum på Tranås At the Fringe, lördagen den 9 juli klockan 17.

Anna Brynhildsen

The post Kristian Lundberg hedras på Tranås At the Fringe first appeared on Opulens.

BORTGÅNG. Författaren Agneta Klingspor har avlidit efter en kort tids sjukdom, meddelar familjen för TT.

Agneta Klingspor föddes 1946 i Lysekil och växte upp i Uddevalla. Hennes debut skedde 1977 med dagboksromanen “Inte skära bara rispa” som fick en uppföljare i Nyckelroman: 1977–1992 (1994).

Även romanen “Framkallning” (1999) har självbiografisk karaktär och handlar om förhållandet till fadern.

Hennes sista bok var romanen “Går det åt helvete ska jag ändå dö” från 2016.

Böckerna utgår i princip alltid från hennes eget liv.

– Jag har en väldigt oromantisk syn på mig själv. Jag ser på mig själv kort och gott som ett material och det är det materialet jag arbetar med, sade hon i en intervju med TT om romanen “Stängt pga hälsosjäl” (2010)

Boken gestaltar en kvinnas alltmer avskalade existens efter ett sjukdomsbesked och texten kom till eftersom det som fanns i genren var så “tradigt skrivna”, menade författaren.

I sin bok gestaltar Agneta Klingspor såväl ångesten som ilskan, dödsrädslan och den där oförklarliga ömheten hon vid sällsynta tillfällen känner för cancern som slagit bo i hennes bröst.

Klingspor har publicerat såväl poesi som prosa. Hennes författarskap har en feministisk tendens, präglas av en ovanlig erotisk öppenhet och sägs ha ett särskilt öga för det tragikomiska. Hon har främst vunnit uppskattning för sina äventyrligt spontanistiska improvisationer.

Agneta Klingspor blev 76 år.

TT Nyhetsbyrån

The post Agneta Klingspor avliden first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Den amerikanske musikprofilen Michael Lang har avlidit, 77 år gammal. Han är inskriven i historien som en av skaparna av den legendariska rockfestivalen Woodstock.

Enligt Billboard avled Lang på lördagen i New York i sviterna av cancer. I slutet av 1960-talet planerade han tillsammans med Joel Rosenman, Artie Kornfeld och John P Roberts en tre dagar lång musikfestival på en bondgård i den lilla staden Bethel i USA – och när Woodstock realiserades 1969 uppträdde musikikoner som Janis Joplin, The Who och Santana på festivalen.

– Jag bokade tre av de hetaste banden på den tiden – Jefferson Airplane, Canned Heat och Credence Clearwater Revival, berättade Michael Lang för Billboard 2019.

– Det gav oss omedelbar kredd och när det började pratas hade snöbollen satts i rullning.

Efter Woodstock startade Lang skivbolaget Just Sunshine Records, med artister som Karen Dalton och senare Billy Joel. Han hjälpte till att göra pr för Woodstocks 25-årsjubileum och planerade också ett 50-årsjubileum för festivalen. Det sistnämnda ställdes dock in efter en rad bakslag.

TT Nyhetsbyrån

The post Woodstockfestivalens skapare död first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Graeme Edge, trummis, poet och medgrundare av det brittiska bandet The Moody Blues, är död, skriver Rolling Stone.

Dödsfallet bekräftas av The Moody Blues basist John Lodge på Twitter:

“Sorgligt nog har Greame lämnat oss i dag. För mig var han den vita örnen från norr med sin vackra poesi, vänskap, kärlek till livet och sin unika trumstil”, skriver han.

Graeme Edge var med och grundade det progressiva rockbandet 1964 och fortsatte att vara med fram till sin död även om han slutade turnera 2019. 2018 valdes bandet in i rockens Hall of Fame.

Graeme Edge blev 80 år.

TT NYHETSBYRÅN

The post Moody Blues-trummis död first appeared on Opulens.

FÖRLUST. Guido Zeccolas bortgång gör kulturlivet fattigare. Han var en utsökt poet, författare, journalist, musikkritiker och därtill chefredaktör för Tidningen Kulturen, skriver Opulens medarbetare Anne Edelstam.

Guido Zeccola var italienare och kom från Neapel till Sverige i unga år. Det var något han aldrig ångrade. Han funderade över att bli präst men så mötte han kärleken och livet blev annorlunda.

Året var 2006 när han var med om att starta Tidningen Kulturen som webbtidning. I början av 2007 utkom det första tryckta numret, och tidningen utkom både som veckotidning och månadstidning på papper fram till maj 2008. Därefter fortsatte den i att utkomma i digital form under Guidos redaktörskap.

Att försöka beskriva denna mångfasetterade kulturpersonlighet är egentligen att förminska honom. Guido Zeccolas bortgång gör det svenska kulturlivet fattigare. Han var en utsökt poet, författare, journalist, musikkritiker och därtill alltså chefredaktör för Tidningen Kulturen. Hans intressesfär var av global karaktär. Guido talade flera språk och kunde citera franska såväl som italienska och svenska författare och filosofer. Tidningen Kulturen reflekterade detta engagemang för Europa med dagliga artiklar om teater, musik, konst och samhällsfrågor. Semester verkade han aldrig ta, utan arbetade ständigt.

Trots penningbrist, var han alltid generös med, inte enbart sin oerhörda kunskap, utan allt: presenter, luncher, middagar… Han hade alltid ett uppmuntrande ord till oss som var skribenter.

Vi träffades flera gånger i hans lilla kök där han själv lagat en utsökt lasagne eller spagetti. Det blev många sena och långa kvällar med oändliga filosofiska diskussioner.

Guido censurerade ingen. Alla fick komma till tals i hans tidning. Ibland fick han kritik för detta men han stod över det. ”Det fria ordet har alltid företräde över allt annat” var något av hans motto. Jag påminns om diskussionerna runt Vilks livsverk nu när han inte heller finns längre. Guido drog sig inte för att publicera mina artiklar om Charlie Hebdo när det begav sig. Han var inte räddhågsen.

Han var också troende och jag ber för att hans själ nu har fått frid efter de svåra åren med cancern. Jag vill också citera Guidos fina dikt:

Ordet
När det förvånar ljuset
och införlivar själen med rösten
alltid strävande efter en möjlig andning
Ordet
som öppnar fårorna för ljusen
Hörande deras ögon
Ordet
Ljuset tystar seendet
Skuggan av ett ord
Slocknat på snön
( ur Din kropp är mitt land av Guido Zeccola)

Du är saknad Guido och du kommer alltid att leva kvar i våra tankar.

The post Guido Zeccola är död first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Han stod bakom två av de mest kontroversiella och älskade arkitekturprojekten i Paris moderna historia: Musée d’Orsay, inrymt i en före detta järnvägsstation, och Louvrens glaspyramid. Nu har Michel Laclotte avlidit 91 år gammal, skriver New York Times.

Som tidigare chefscurator och senare museichef för Louvren övervakade Michel Laclotte konstmuseets renoveringar och förespråkade redan 1972 att Gare d’Orsay på vänstra sidan av Seine, inte skulle rivas utan förvandlas till konstmuseum.

Den franska regeringen hade just rivit de hundraåriga saluhallarna Les Halles och Laclotte ville inte att tågstationen skulle gå samma öde till mötes. I New York hade ett decennium tidigare Penn Station förstörts och Michel Laclottes vision var nu att göra den enorma Beaux-Arts-byggnaden till ett museum.

Michel Laclotte avled redan den 10 augusti i Montauban i södra Frankrike. Dödsfallet bekräftas av Louvrens nuvarande chef Pierre Rosenberg.

TT NYHETSBYRÅN

The post Mannen bakom moderna Louvren är död first appeared on Opulens.

AVLIDEN. Den grekiske kompositören, dirigenten och politikern Michail “Mikis” Theodorakis är död. Han blev 96 år.

– Han var en var en färgstark man, både som kompositör och samhällsdebattör. Han var en helhetsmänniska, säger Monica Dominique.

Bozoukimusiken i filmen “Zorba” (1964) med Anthony Quinn i huvudrollen gjorde honom världskänd men Mikis Theodorakis musik spänner över såväl grekisk folkmusik som mer orkestral symfonisk musik.

Erika Josefsson/TT
Miranda Sigander/TT
Matilda Källén/TT

The post “Zorba”-kompositören Mikis Theodorakis är död first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Tv-producenten och författaren Hans Hederberg har gått bort vid 83 års ålder.

Han startade sin karriär som redaktör för tidskriften Liberal Debatt under åren 1960‒1961.

Från mitten på 1960-talet var han under tre decennier producent av samhällsprogram på SVT, och gjorde porträtt av bland andra pianisten Käbi Laretei och racerföraren Ronnie Peterson.

Hans Hederberg regisserade även filmen “Operation Leo” 1981. Den skildrade den planerade kidnappningen av statsrådet Anna-Greta Leijon och innehöll musik skriven av punkbandet Ebba Grön.

Han var även verksam som författare, och skrev böcker som “En liberal attityd”, “Press på villovägar”, “Sanningen, inget annat än sanningen: Sex decennier ur Alva och Gunnar Myrdals liv”, och “Offret och gärningsmannen: En essä om mordet på Olof Palme.”

Hederberg var fram till strax före sin bortgång verksam som frilansskribent, bland annat för Svenska Dagbladet.

Åren 1964‒1976 var Hans Hederberg gift med författaren, debattören och dramatikern Eva Moberg. Han efterlämnar dottern Viveca Vilhelmsson och tre barnbarn

TT Nyhetsbyrån

The post Tv-producenten Hans Hederberg död first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Gunilla Bergström, författare till böckerna om Alfons Åberg, har avlidit, meddelar förlaget. Hon uppges ha avlidit i sitt hem efter en tids sjukdom. 

The post Alfons mamma är död first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Rolling Stones trummis Charlie Watts har avlidit, 80 år gammal. För bandets sound är han oersättlig. 

The post Stones trummis Charlie Watts död first appeared on Opulens.

DÖDSFALL. Anders Nunstedt, musikredaktör och krönikör på Expressen, har gått bort efter en längre tids sjukdom, rapporterar tidningen.

Nunstedt, som var en av landets mest profilerade musikskribenter, började på Expressen 1992 och har tidigare varit sportreporter på Skövde Nyheter och redaktör på Café.

Anders Nunstedt blev 51 år gammal.

TT Nyhetsbyrån

The post Musikjournalisten Anders Nunstedt död first appeared on Opulens.