PROSA. ”Annie Ernaux är mästerlig på att gestalta både förvandling, förlust och sorg.” Det skriver Bo Bjelvehammar som läst Nobelpristagarens bok om mammans sjukdom och död.

Jag har inte kommit ur min natt av Annie Ernaux
Översättning: Maria Björkman
Norstedts

Annie Ernaux är en av de viktigaste samtida franska författarna och fick 2022 Nobelpriset i litteratur.

När mamman drabbas av Alzheimers sjukdom börjar Annie Ernaux att skriva dagbok, att göra anteckningar efter sina besök, för att på ett sätt hålla kvar mammans liv. Det resulterar i boken ”Je ne suis pas sortie de ma nuit” som nu föreligger i svensk översättning av Maria Björkman. ”Jag har inte kommit ur min natt” är bokens svenska titel.

Läsaren tas med till 1980-talet. Det är korta intryck från besöken hos modern. Sällan tänker Annie på något särskilt. Nej, hon tänker egentligen inte på någonting vid dessa besök. Hon bara är hos sin mamma. Det är allt. Efteråt tänker hon och reflekterar över vad som hänt under just det aktuella besöket.

Och det innebär att iaktta en smärtsam förvandling, att se mammans förfall och uthärda den ständiga lukten eller stanken kring henne.

Förändringarna är ständigt pågående, mammans ansikte ser aldrig likadant ut, krafterna tas ifrån henne och hon måste koncentrera sig på ätandet. Det hela innebär att se en person blekna bort och bli genomskinlig i en obarmhärtig sjukdom.

Det sker även en förvandling på ett annat plan – mamman blir som ett barn och Annie Ernaux måste inta omsorgsrollen – en roll som hon varken klarar av eller vill ha. Det blir bara en katedral av otillräcklighet.

Svårt och smärtsamt, de svåraste orden att höra, är när Annie Ernaux lämnar sin mamma och mamman säger – ta med mig. Dagbokens titel är mammans sista ord. Hon får gå genom natten, ensam.

En måndag i april dör mamman, naturligtvis väntat – men ögonblicket kom ändå plötsligt – tårarna och sorgen och gråten, mycket gråt.

Annie Ernaux är mästerlig på att gestalta både förvandling, förlust och sorg. Hon skapar en närvaro och en delaktighet, som gör att du känner dig närvarande och med, särskilt i mammans rum.

The post Ernaux gestaltar på mästerligt vis first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden har vi valt att presentera en diktsvit med titeln ”Systerdikter” av Eva Hansson Ström.

Eva Hansson Ström bor i Huddinge och har under större delen av sitt yrkesliv varit lärare i Svenska som andraspråk inom vuxenutbildningen. Hon har även skrivit några läroböcker i ämnet. Nu är Hansson Ström pensionär men får användning för sina yrkeserfarenheter som språkvärd i ett språkkafé. Dikter och texter har hon skrivit så länge hon kan minnas, men mest behållit dem för sig själv.
När hennes syster insjuknade i levercancer och gick bort efter ett år blev behovet av att formulera det hon var med om starkt. Eva Hansson Ström fick vara nära sin syster hela vägen och skrev fortlöpande om henne och om sina känslor. På senare tid har Hansson Ström ofta tänkt på hur det var för henne under systerns sjukdom och på hur betydelsefullt det då var att läsa om andra människors liknande upplevelser. Sådan läsning gjorde både Hansson Ströms och systerns situation mer greppbar: ”detta händer oss nu, det har hänt andra och kommer att hända hela tiden. Så småningom kom tanken att mina dikter kanske kunde fylla ett liknande behov för någon och då överraskade jag mig själv med att skicka in det jag skrivit till er”.

CAROLINA THELIN

Systerdikter

Efter läkarbesöket

När vi stod där på Fridhemsplan
Vinden viftade i ditt hår
en blond slinga mot kinden

– Jag tror inte jag har cancer, sa du.

Det trodde jag nästan inte heller just då.
I den förtvivlade stunden trodde vi att vi inte trodde.

Skimmer

Min syster hittar skatter överallt,
kvällshimlen bakom eken, ner mot sjön
ett roligt klipp med Henrik Dorsin på fb
vårblommor i en kruka på bordet i januari
på nätet en stickad tröja
som går upp i halsen och täcker venporten.
Klockspelet som isen skapar
när nattens is bryts sönder i den hårda vinden.

Konstigt

Först var jag och alla runt dig förfärade, förtvivlade
Du var lugn
och utstrålade nästan förtröstan
när du satt i ett rosa rum
och stickade
under cellgiftsbehandlingen.
Senare på våren
när tumörerna hade krympt
blev jag så glad.
Vi ville alla så gärna bli glada
Men du blev alltmer uppgiven och trött.
och när doktorn säger:
passa på att vara tillsammans med familjen
Då möts vi alla i förtvivlan.

Sommaren var så het

Fläkten vid din säng hjälpte inte mycket
jag tog med dig i bilen, med AC:n på högsta
till klipporna vid Ålands hav
Jag körde ända ut, så du inte skulle behöva gå
Det blåste så skönt.
Man såg långt, till de yttersta skären ute vid horisonten.
”Det är vackert” sa du och vände tillbaka mot bilen

Humor på Hospice

Du satt med ett glas äppeljos framför dig
och ett sugrör i
när du höll på att somna i fåtöljen
smalare och smalare gula ögon.
Vad händer om du somnar? frågade jag
för att försiktigt varna för fallet,
”Sugrör i pannan” sa du allvarligt .

Sorg på Hospice

Sen kom dagarna
när jag såg dina barn sitta runt dig
kamma ditt tunna hår
och smörja dina händer.
Och sista natten
när vi turades om att vaka över din morfintunga andning.
De två nattsköterskorna kom med tysta steg
gav oss filtar och svepte in oss i nån sorts lugn
Den långa, långa natten
Till sist kom dagljuset och var skarpt., trots att det var oktober.
Folk kom hela tiden
vi var nästan alla där när din sömn övergick
i den ofattbara döden

Dina stavar

De står på trappen
stumma och dumma
vet ingenting
om att fyra år har gått
om saknadens kamp
för att låta det mörka
ge plats åt ljusa minnen
De där stavarnas handtag
börjar ju bli mossiga
Den där djävla tiden som går
och lägger avstånd mellan oss
Livet som rullar på
som om ingenting hade hänt
Jag vänjer mig långsamt
och du har nog blivit van
att vara
död.

The post Littestraden: Systerdikter av Eva Hansson Ström first appeared on Opulens.

DÖDEN. Den här raden lärde jag mig vid mycket unga år, den fastnade i minnet: ”mulétt-kulétt-illávullétt-i-dé-dödás-vilórum”. Man förstår den inte när den snabbt ramsas upp med de betoningarna, och det tog en del år innan jag fattade innebörden: hur mörkt, kallt och illavulet det är i graven. (Om illavuren ser jag i SAOB att det först förekommer 1621, ofta med ett l i stället för ett r: ”som befinner sig i dåligt tillstånd, dålig; illa beskaffad l. skapad; otymplig, ful; elakartad.” Så är det kanske, därom veta vi intet, och det är väl bäst så. Jag vill hellre, om alls, hamna bland de himmelska härskarorna i luft och ljus, till tonerna av Brahms tyska requiem eller Faurés franska.

Påfallande många böcker just nu handlar om livets slutskede. Två av de läsvärda är Mikaela Luthmans ”Om döendets vardag” som kom i fjol, och i år Björn Fagerbergs ”En personlig död, en läkares tankar om döden efter ett långt yrkesliv”, med ett förord av P C Jersild. I sin kulturhistoriska genomgång nämner han bland mycket annat det väl första epos som handlar om döden: den babyloniske Gilgamesh som sörjer Enkidus bortgång, och han nämner det medeltida begreppet ars moriendi, konsten att dö.

Det finns mängder av fler böcker i ämnet, en del av dem är handböcker för dem som ser till att den palliativa vården fungerar. Sorglig läsning – eller upplyftande? I alla fall nästan nödvändig ju äldre man blir. Och så kan man ju med eftertanke sjunga den danske psalmförfattaren Hans Adolph Brorsons ”Jag går mot döden vart jag går”, lika aktuell som när han skrev den 1734. Rubrikens citat? Under solkonungen Louis XIV:s sista timmar kallade han till sig sin livläkare som kom på darrande ben men inte vågade fram med sanningen utan tog till den vackra eller kanske bara dumma nödlögnen.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Vi skola nästan alla dö, ers majestät” first appeared on Opulens.

SORG. Lars Thulin har skrivit en djupt personlig text med reflektioner över sorgen och saknaden efter en nära väns bortgång.

Veckan på året då nätterna var som kortast, när grönskan blivit mörkgrön och gav bud om goda skördar, när antalet överfulla uteserveringar i Stockholm syntes oändligt – just då avled min goda vän i sitt hem.

”Han ser ut som han sover, lugnt och stilla. Men han är ju död,” konstaterade hans hustru då hon messade mig på morgonen.

Jag blev oerhört ledsen, chockad och omvärlden blev otydlig och dimmig då mina ögon fylldes av tårar. Sorgen slog ned som en slägga i min tillvaro. Han var en viktig samtalspartner för mig och jag betraktade honom också som min mentor i den senare delen av mitt yrkesliv.

Fast egentligen – varför sörjde jag honom?

Jag tog en promenad ensam efter att jag fått beskedet och gav mig då tid att ställa just den frågan, varför kände jag så? För vad hade hänt? En man med några år kvar till 80 och som levt ett gott liv i ett av jordens rikaste länder, hade lämnat världen. Han hade en älskad familj och många vänner. Han hade i princip varit frisk hela sitt liv, med undantag för sista månaderna. Han hade varit framgångsrik i ett eftertraktat jobb i en prestigefylld bransch.

Så vad finns att sörja? Döden som företeelse går väl inte att sörja. I det kontrakt vi undertecknar i och med vår födelse, finns en paragraf som inte är förhandlingsbar. Döden. Det vill säga att livet en dag tar slut. Ju längre en person lever, desto mer självklar och uppenbar är denna del i livskontraktet.

Min väns död var inte oväntad. I ett par månader hade en aggressiv cancer härjat och vuxit i hans kropp. Inget av verktygen som läkarvetenskapen hade i sin redskapsbod rådde på tumören. Till slut kan sjukvården i sådana fall bara erbjuda lindring i form av smärtstillande och eventuellt tröst i form av ångestdämpande.

Ett långt och framgångsrikt liv var till ända, min vän var ur ett globalt perspektiv en vinnare i livets lotteri. Varför sörja?

Halvvägs genom min promenad stod det klart för mig. Min sorg var rent egoistisk. Tyckte jag synd om min vän för att han var död? Nej. Jag tyckte synd om mig själv för att han lämnat ett tomrum i mitt liv. Ett stort ingenting. Det var det som berörde mig mest. Att jag fått ett hål. Att jag blivit trasig.

Allas vår sagotant, författaren Astrid Lindgren, var ett geni. Hon skrev för barn så att även vuxna förstod livets svåra frågor. Hon sänkte sig inte till barnens nivå. Hon höjde sig till en nivå som många gånger var högre än traditionell vuxenlitteratur.

I ”Ronja Rövardotter” fångade hon i en replik på tre ord det jag kommit fram till. Det är när Mattis upptäcker att Skalle-Per dött. Och då skriker ut sin bottenlösa förtvivlan:

”Han fattas mig.”

Tydligare kan det inte sägas. På något sätt är det personen som dött som är aktiv. Medan den kvarvarande och sörjande är passiv. Men inser att hålet måste fyllas med något. För att vi ska bli hela.

Så vad fanns tidigare i mitt nu tomma hål? Energi. All den som min döde vän utvecklat: tankar, infall, kunskap, engagemang, allvar, glädje, skratt, omtanke, vänskap. Den typ av energi som friska levande personer utstrålar. Den fanns inte längre.

Fast kanske gör den det. Enligt fysikens grunder måste den finnas. För termofysiskens första lag säger att energi är oförstörbar. Den kan inte skapas eller förbrukas. Bara omvandlas och förflyttas. Energin i vattenfallet blir elektriciteten som värmer upp elementet. Den värmeenergin förflyttas till den omkringliggande luften. Kan det vara samma med energin som våra vänner som lämnat oss har utvecklat? Är den också oförstörbar men omvandlas och förflyttas?

Var har den i så fall tagit vägen? Måhända är det alla minnen som de döda lämnar efter sig som är energin och som vi tar in i våra jag. Som gör oss mer kompletta som människor och som i sin tur kan påverka och berika andra människor. Då har energin omvandlats och förflyttats.

Tanken är omvälvande och trösterik. Kanske hade vår älskade Astrid Lindgren ändå fel. Skalle-Per hade inte lämnat Mattis. Utan flyttat in i honom som evig energi. Mattis uppgift blev att vårda och förvalta den energin för att kunna föra den vidare.

När jag kommit så långt i mina funderingar var promenaden nästan över. Jag satte mig ned på en bänk och kände mig bättre än då jag startade. Såg en trösterik och sympatisk väg ur min sorg. Möjligheten att gå vidare, stärkt av vetskapen att hans energi fanns inom mig.

Så ställde verkligheten till det igen. Jag tog upp min telefon för att ta bort min vän ur adressboken. Fast min tumme tvekade inför raderingen, stannade upp någon centimeter ovanför skärmen. Det hela blev för definitivt och kändes som ett svek mot honom. Att skicka in honom i glömskan. Men alternativet var att se hans uppgifter varje gång jag scrollade listan. Och påminnas om att ingen någonsin mer skulle svara på det numret. Den smärtan skulle bli större än den inför sveket att radera honom.

Tårarna från förmiddagen kom tillbaka. Jag blinkade bort dem och lät tummen göra sitt jobb. Men i min hjärnas adressbok kommer han alltid ligga högt upp.

The post Lars Thulin: ”Han fattas mig” first appeared on Opulens.

DÖDEN. Gabrielle Björnstrand har skrivit ner sina tankar kring existensen och döden. Hon lägger även fram sina tankar om själens vara eller icke-vara.

Plötsligt tänkte jag på döden…

Igår natt, innan sömnen. Tänkte på det obegripliga att vår fysiska existens bara faller bort, grävs ner, eller bränns till aska som strös för vinden. Att vi dör, kort och gott. Ofattbart.

Jag tycker den processen är lite oartig, på ett sätt. Å andra sidan, kanske befriande. Vem vet. Själv har jag inte den enkla trösten att vi ses i Himlen vid ett långbord, alla döda vänner, släktingar och jag. Och den käraste mannen. Den tröst som till och med den gamle kristendomsbekämpande Ingmar Bergman tog till sig, slutligen, när han gått ensam för länge medan Ingrid var “i Himlen”. De skulle nog ses igen, sa han.

Jag vet verkligen inte. Men det vore rätt kul om Himlen fanns.

Helvetet finns ju redan här på jorden, i Gaza och Ukraina och många andra ställen som jag inte ens kan räkna upp. Men – som jag ser det, finns också Himlen på jorden. De skönaste sommardagarna som nu. Med stilla blå vatten, ljus grönska som speglar sig, tystnad och sol och en och annan fågel eller granne som passerar medan man sitter och flummar på skönheten. I sina bästa stunder är man ett med allt. Och det är ju också en version av Himlen, som finns inte minst i de asiatiska, mer filosofiska religionerna, Taoismen till exempel eller hos den bäste av muslimer, Rumi.

Men om man i andra stunder, som en gammal katolik, ändå ber sina böner, inte sällan för sjuka vänner, så är det ju en god tankevana. Såsom i Himlen så och på jorden, och om Himlen inte finns inom människorna, så blir jorden därefter: Ett paradis endast för egoister och maktmissbrukare. Det vill säga Helvetet, men med mycket pengar och intriger och krig.

***

Jag måste förklara att jag inte lider av dödsångest. Det tror jag däremot kan drabba en om man aldrig tänker på döden, utan bara låter den ligga och lura i ett hörn som en mager byracka.

Vi utplånas alltså. Och då börjar man genast hektiskt tänka på vad man kan mata byrackan med; dvs allt man ska hinna innan man dör. Det är ett sätt – och det är okej. Man kan också släppa ut byrackan i friska luften, låta den löpa liksom. Och medan den löper kan man tänka på allt möjligt som döden kanske lär oss. Till exempel att vi är rätt små, oavsett vad vi gör och inte gör. Till exempel att vi är rätt stora. Vi är faktiskt allt vi kan se och fatta med våra öppna ögon och sinnen och tankar.

Då närmar jag mig panteismen, i det att jag kan uppleva Gud som det totala uppgåendet i världens vackraste utsikt över fjällen, eller i en riktigt storartad kyrka. Människor har ju alltid lutat åt det storartade för att ge rum åt det gudomliga, fastän små kapell också har sin mystiska charm.

I ett eller annat kloster, kristet eller buddhistiskt, jobbar folk med att upplåta sitt jag för det himmelska, för godheten, sanningen, skönheten, tystnaden. Uppgåendet är liksom deras jobb.

Men det finns ett annat uppgående, Eros. Kärleken alltså, och då inte enbart den altruistiska agape, utan den svindlande starka, erotiska feelingen. Freud skapade teorin om Eros och Thanatos. Dödsdriften, Thanatos, ställs där mot skapardriften, livsdriften, Eros.

Dödsdriften i Freuds tappning är förstörande, destruktiv, upplösande. Eros förbinder och bygger upp och älskar och har sig. Men i Eros finns också ett försvinnande. Emellanåt blir man ett, i en enda stor känsla. Man går upp i, ger sig hän, sjunker i ett hav. Och fransmännen, som alltid är lite sisådär finsmakare när det gäller erotik, kallar tillståndet efter orgasmen för La petite mort, den lilla döden.

Detta har säkert Lacan sagt något smart om, så jag behöver inte.

Någon annan har sagt: Ingen frigjord agape utan frigjord eros.

Själen då? Finns den? Fastän Dawkins och andra ska impa med sin materialism. Självklart finns själen för alla som upplevt den. Och om inte får man väl sitta där med sin karta över signalsubstanser, kemiska reaktioner, limbiska system, och annat kontrollerbart jox, medan själen flyger fritt som den vill, och den magra byrackan döden kommer skuttande efter. Quelle jouissance.

The post Gabrielle Björnstrand: ”Plötsligt tänkte jag på döden…” first appeared on Opulens.

DÖDEN. ”Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet.” Lars Thulin berättar om hur han hanterar det för oss alla oundvikliga, nämligen döden.

Det enda säkra vi vet om livet är att det en gång tar slut. Samt att vi måste betala skatt.

När man får förmånen att uppnå 70 års ålder, blir dessa sanningar mer påträngande. Kanske inte det där om skatten, det har alla vetat länge, så låt oss glömma det denna gång. Men livets slut blir mer uppenbart, en påtaglig realitet. Inte minst när man gång på gång påminns av det då släkt, vänner och bekanta drabbas av svår och obotlig sjukdom och att vissa av dem så småningom dör i dessa. Ibland i det som vi, lätt chockade, betecknar som i förtid.

Sorgen och saknaden vid dessa tillfällen slår svarta hål i ens tillvaro. Livets ändlighet, och ibland kanske också futtighet, blir synlig.

Ta tillvara möjligheterna

Det är lätt att misströsta, se sin kvarvarande tid på klotet som meningslös och bara en plågsam vandring mot det oundvikliga. Vilket nästan alltid följs av en smärtsam och lätt självplågande fråga: vad har jag gjort med det enda liv jag fått? Har jag tagit vara på mina möjligheter på rätt sätt? Har jag gjort skillnad för min omgivning på ett positivt vis? Och inte minst, kommer några sörja mig?

Det är den viktiga och fåfänga fråga man aldrig får svaret på. Mer konkret: hur bra var min begravning? Hur många kom till den?

Men det finns också kraft att hämta i dessa dystra funderingar som ofta invaderar skallen i den tunga period mellan att sänglampan släcks tills dess att det högre medvetandet också släcks genom att sömnen infinner sig. Det låter märkligt, men tankarna kan vara trösterika.

För mig är det så. Kanske för att min pappa dog vid 43 års ålder och min farfar bara blev 45. Dessa faktum har påverkat min syn på mitt eget liv och synen på tillvaron i allmänhet. Även om jag först sent i livet fattade hur mycket. Medvetandet om detta låg länge och skvalpade odefinierat i ett hörn av själen.

Se den återstående tiden som bonus

Men då jag själv fyllde 46 år tänkte jag triumferande: sug i er det, pappa och farfar! Jag har vunnit över er båda! Därefter bestämde jag mig för att se min återstående tid som något av en bonus. Inte något att slarva bort ansvarslöst, som en julgåva från en generös arbetsgivare. Utan snarare som en ständig insikt om att inget i livet är givet. Att man inte kan kräva något. Att det heller inte finns någonstans man kan klaga. I alla fall ingenstans där någon kommer att lyssna.

Fördelen med en sådan upptäckt är att man med stigande ålder skalar bort alltmer av det som man ser som oväsentligt i livet. Och koncentrerar sig på det andra. Vad det är blir självklart en personlig bedömning. För mig är det familj, verkliga vänner, litteratur, film, musik, resor. Samt löftet att aldrig mer dricka dålig öl från en misskött fatölsanläggning på en sunkig krog med happy-hour-priser.

Vad har då jag som svensk man, som blir 70 om någon månad, att vänta mig? Sanningen och måhända trösten finns som ofta i statistik.

Svenska män blir idag i genomsnitt 81 år, kvinnor blir 85. Det är en väsentlig ökning från 1970 då motsvarande siffror var 72 respektive 77. En seger för sjukvård, kunskap om hälsa samt ökad levnadsstandard.

Livslängden i internationellt perspektiv

Svenskar tror sig ofta vara bäst i världen på det mesta. Så är det inte med livslängd. Vi ligger i slutet på tio-i-topp-listan. Schweiz har de mest seglivade invånarna i världen. Där lever män och kvinnor drygt ett år längre. Vi blir slagna med ett par decimaler av Norge, förstås, men kanske mer förvånande av både Cypern och Italien. Kan det bero på den nyttiga medelhavskosten? Även i Singapore, som får betecknas som Asiens Schweiz, lever man längre än i Sverige.

Följaktligen har jag elva år kvar av mitt liv. Fast det är fel. Här ger statistiken verklig tröst. Livslängden ökar ju äldre man blir. Detta beror på att de som dör unga drar ned genomsnittet. Så den svenske man som 2019 var 65 år, beräknas få fira sin 85-årsdag innan det är dags att checka ut. Kvinnor får två år extra.

På ett par seklers sikt har livslängden ökat dramatiskt. På 1500-talet beräknas den ha varit cirka 35 år. Detta kan utläsas från studier av ben i gravar. I mitten av 1800-talet var den i Sverige 44 år för män och 47 år för kvinnor. Det vet vi säkert genom kyrkoböckerna. Denna dystert låga siffra betyder emellertid inte på att de flesta då dog knall och fall vid så unga år. Utan på att barnadödligheten var skrämmande hög. En död ettåring drar ned genomsnittet rejält.

Döden ‒ de vanligaste orsakerna

Varför dör vi? Det vill säga, vad kommer läkarna skriva i våra dödsattester?

Vanligaste är sjukdomar i cirkulations- och andningsorgan, främst hjärtproblem. De stod för 45 procent år 2022. Tumörer var dödsorsak i 26 procent av fallen. Därefter psykiska sjukdomar, främst ospecificerad demens med sju procent. Skillnaden mellan könen inte så stor i dessa främsta grupper.

Femte vanligaste är det som kallas yttre orsak. Det drabbar i 50 procent högre utsträckning män. Alltså olyckor, våld, självmord, självskadebeteende med mera. Två tredjedelar av självmorden begås av män. Det är farligt att vara man.

Saken är klar. Jag inriktar mig på att dö 85 år gammal då hjärtat inte vill vara med längre. Bra, då kan jag boka den där resan till norra Spanien i höst…

The post Trösterika tankar ‒ om döden first appeared on Opulens.

MUSIK & MÄNNISKOR. Nyligen avled den legendariske musikartisten Pugh Rogefeldt. Gussy Löwenhielm funderar över vad vår vetskap om döden har för betydelse för vår upplevelse av att befinna oss mitt i livet.

Ett stående inslag i mitt liv som skribent är de krönikor jag skriver som utgår från att någon person, ofta musiker, har lämnat jordelivet i fysisk form. Ja, jag brukar skriva så för att signalera att personen i allra högsta grad lever vidare. Ofta genom att ha lämnat någon form av eftermäle. Ett gediget avtryck. En minnesvärd kulturyttring. Annars hade jag förmodligen inte skrivit dessa krönikor. För ofta handlar det om att personen i fråga inte bara har vidrört min själ utan också har förgyllt mitt liv (och andras) med någon form av kulturgärning som har ekat genom mitt liv. För livet är fullt av upprepningar.

Krönikan blir ett sätt för mig att bearbeta bortgången genom att blicka tillbaka in i det skede av mitt liv när just denna artist varit livsviktig. Och även tacka för dennas bidrag till eftervärlden.

Ju äldre jag blir desto mer sentimental blir jag. Och när jag nu inser att jag bara har skrapat på ytan av alla ikoner som viker av från den landsväg vi kallar livet. Den väg som en gång i tiden kanske var en motorväg men som har övergått i en landsväg med träd som har börjat falna, så inser jag nu att döden flåsar mig i nacken.

Inte för att jag själv är lastgammal. För det är jag inte. Där är åldersförnekelsen och jag i varje fall överens. Utan för att saker i min omgivning ständigt gör mig påmind om att inget är bestående. Förutom möjligtvis denna artikel. För internet verkar aldrig glömma. Men för det mesta jobbar vi oss mot ett slut. Där saker går till en ände. Och tar en ny form. Och det är bra. För det gör att vi ställer oss än mer ödmjuka till livet. Man skulle till och med kunna säga att döden är livsviktig.

Krocken var ett faktum.

Sista lördagen i februari körde mina barn och jag upp till Dalarna med vår skridskoutrustning för att ta några härliga skär på Sveriges sjunde största sjö, Siljan. Taggade på sportlov gjorde vi som vi alltid gör när jag kör bil och vill ha barnens fokus under resans gång. Vi turades om och valde var tredje låt. Ett ypperligt sätt att hålla sig uppdaterad på barnens musikutveckling och hålla mig motiverad bakom ratten. Men i höjd med Falun var det mitt fokus som började svika.

Jag började se mig om efter en rastplats att lätta på trycket på och ta några djupa andetag av frisk fjälluft. Och bara några minuter efter att jag valt Squarepushers ”My Red Hot Car” var våra krockkuddar utlösta. En millisekunds bristfällig fokus hade kunnat få ödesdigra konsekvenser när en bil tvärnitade i en rondell och fick bilen framför oss att göra detsamma. Och sen kom vi. Krocken var ett faktum.

Där satt vi med våra liv balanserade på en uppblåsbar svensk konstruktion och kunde pusta ut i takt med att krockkuddarna gjorde detsamma. Vi klarade oss. Helskinnade. Och de andra också. Alla nio personer som var inblandade var helt oskadda så när som på en ömmande bröstkorg hos mig.

Inom loppet av sju minuter var två bilar från Räddningstjänst, en polisbil och en ambulans på plats. Ett tydligt tecken på att vårt samhälle definitivt inte har kollapsat. Det är högst välfungerande och vi blev alla undersökta av en läkare som ingav ett lugn och som ganska snabbt fick mig att inse att det vi just bevittnat var livet.

Jag ställde mig ödmjukt till det nyss inträffade och insåg att sista lördagen i februari hade kunnat vara den sista lördagen någonsin. I fysisk form. Jag var plötsligen mitt i livet. Men inte på det sättet som min ålder skvallrade om. Det här var något annat. Och kanske var min stund inte riktigt inne. För vilket är mitt eftermäle?

Samtidigt tänker jag ”det här är livet”.

I mitten av april hade Kristina Lugn och Staffan Westerbergs pjäs ”Titta pappa, en död cirkus” ännu en nypremiär på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Kanske att nypremiär som begrepp strider mot hela konceptet om att allt har ett slut. Men så där några dagar efter påsk kunde man ju leva med det. Döden alltså. Att den går in i ett nytt skede. Och eftersom jag ännu inte hade sett föreställningen var ingen gladare än jag. Jo, kanske den resterande publiken. Och skådespelarna Maria Sundbom och Maurits Elvingsson. Och regissören Martina Montelius. Det var en alltjämt glad stämning som tog sitt avstamp i att regissören Montelius berättade att teatern hade en ny defibrillator på plats (defibrillator som måste vara det svåraste ordet att slänga sig med i en paniksituation). Montelius fortsatte att berätta om hjärtstartaren. Att den minsann inte var vilken defibrillator som helst. En av de bästa. En sådan som inte hjälper lite grann utan helt och hållet. Och redan där blev vi påminda om döden. Men på ett högst levande och spirituellt sätt.

När Staffan Westerberg därefter blev uppringd i sin lägenhet i Uppsala från vilken han kommunicerade med ensemble och regissör via högtalartelefon blev vi än en gång påminda om livets förgänglighet eftersom Westerberg själv var oförmögen att ta sig till teatern på grund av hälsoskäl.

Det här blev avstampet in till en absurd värld där två personer ledsagar varandra genom minnen i ett liv som de kan ha upplevt tillsammans. Eller inte. Det är vackert. Det är stundvis hejdlöst roligt med absurda utvikningar och ett lekfullt samspel som bjuder in allt och alla. Jag har sällan skrattat så mycket under en teaterföreställning. Jag gråter bitvis där jag sitter på samma rad bredvid några av mina närmaste vänner som alla representerar olika epoker i mitt långa men inte lastgamla liv. Livet är fullt av upprepningar. Men det kanske jag redan har berättat?

Samtidigt tänker jag ”det här är livet”. För det är det. Kanske för att föreställningen påminner oss om döden. Där en av författarna, ”dikterskan”, har lämnat jorden i fysisk form och den andra sitter strandad i Uppsala. Då slår det mig: vi behöver döden för att kunna leva. Och medan jag blundar för åldersförnekelsen tänker jag att livet är rena barnleken när man bestämt sig för att inte växa upp. Och kanske är det denna form av mångbottnade betraktelser som blir mitt eftermäle. Eller bara denna typ av text som måste levereras innan deadline.  Att ha en tidsram att jobba mot gör att vi blir motiverade. Får eld i baken för att leverera. Därför vore livet ingenting utan döden. Den är helt enkelt livsviktig. Men det kanske jag redan har berättat?

The post Gussy: “Vad vore livet utan döden?” first appeared on Opulens.

EXPLOATERING. “Om pojken har ett namn? Naturligtvis har han ett namn. Men det är ingenting vi känner till. Bara omständigheterna känner vi till.” Stellan Lindqvist reflekterar över hur barn far illa i fattiga länder. 

Nu skall jag berätta om pojken som måste dö. Det var förstås inget pojken visste något om. Sådant vet nästan aldrig pojkar något om. 

Pojken som måste dö hade vuxit upp med alldeles vanliga föräldrar i ett alldeles vanligt hus, i en alldeles vanlig tid, i ett alldeles vanlig land. Det vill säga just så vanligt som det var på den plats där vår pojke bodde. Och det vanliga är ju bara vanligt där man bor.

Pojken som skulle dö skulle bli fjorton år, tre månader och fem dagar. Det var ett hårt öde och det var hans, enbart hans, ty döden delar man inte med någon. 

Det var inget våld som dödade pojken, ingen plötslig sjukdom och heller ingen olyckshändelse, om man med olyckshändelse menar sådant som svårligen kan förutsägas eller anas. Nej, det var inte en olyckshändelse som dödade honom, omständigheterna var det som dödade honom. Naturligtvis förstår inte pojkar som skall dö det där med omständigheter. För dem är det en abstraktion, och inte ens ordet abstraktion förstår de. Pojkar som skall dö känner bara till konsekvenser, omständigheternas konsekvenser. Så är det.

Vad det är då för omständigheter som dödar en pojke frågar ni? Det är en bra fråga, men svår att besvara eftersom man måste färdas långt bortom den plats där han levde, växte upp och senare dog, för att finna ett svar. Först då kan man, om blicken vidgas, sammanfoga den kedja av orsaker som slutligen och slutgiltigt ändar upp i den dag då en glasskärva med aggressiva bakterier tränger djupt in i en pojkes fot. Först då kan man säga: vi visste att du skulle dö. Först då kan man se honom i ögonen och säga: du måste dö.

Jo, det är mycket svårt att säga till en pojke att han måste dö. Det är nästan det svåraste en människa kan göra. Därför säger vi det inte. Men vi vet. Och de som tillverkat omständigheterna vet det mer än andra. Och därför vet de också, mer än andra, att pojken måste dö. De vet, alldeles säkert, att en dag, på det stora sopberget, när han tillsammans med andra barn letar efter något av värde, skall han trampa på en glasbit och aggressiva bakterier skall sprida sig i hans blodomlopp. 

Om pojken har ett namn? Naturligtvis har han ett namn. Men det är ingenting vi känner till. Bara omständigheterna känner vi till.

The post Pojken som måste dö first appeared on Opulens.

PROSA. Den här veckan presenterar vi novellen “Mellan liv och död” av Peter Palmkvist.  En text som reflekterar över livets ömtålighet.

Peter Palmkvist är 74 år och tidigare journalist, främst vid TT:s redaktion i Malmö. Parallellt med jobbet som journalist har Palmkvist odlat ett friare sätt att skriva genom att gå på diverse skrivkurser och söka sig till olika skrivande grupperingar. Han är representerad med tre noveller i den skånska skrivgruppen Åtta fat vars antologi vi recenserade i höstas.

Nu är vi glada att få presentera Palmkvists novell Mellan liv och död. Så här uttrycker han sig själv om texten: ”Både genom min ålder och genom händelser i min närhet har det blivit angeläget för mig att reflektera över livets ömtålighet, den tunna hinnan mellan liv och död. Att anamma döden kan vara ett sätt att starkare värdesätta livet”.

CAROLINA THELIN

Mellan liv och död

Det hände när han satt på muggen en morgon för att tömma tarmen. Det gick trögt, han fick anstränga sig, trycka på. Då kom det – ett plötsligt intensivt ljussken framför honom, som en blixt.

Nu dör jag, tänkte han och sjönk ihop en aning, kanske som han tänkte att man gör i ett sådant ögonblick. Men sekunden därpå kunde han räta upp sig igen och konstatera att han fortfarande levde. Blixten hade tydligen bara varit ännu en av dessa plötsliga och ytterst tillfälliga förnimmelser som tycks hemsöka människor i hans ålder: en stark smärta i ett knä, kramp i ett finger eller en tå, irriterande ryckningar i ett ögonlock, en ton i örat som ljuder starkt några sekunder och sedan ebbar ut.

Men han tog varning av det som hände. Han hade i olika sammanhang hört talas om människor, bland dem några kända personer, som avlidit just på toaletten. Som han fått det beskrivet hade de troligen krystat med sådan kraft att ett blodkärl i hjärnan spruckit. Ett pinsamt sätt – och en pinsam plats – att dö på, tänkte han och beslöt sig för att vara noga med fibrerna i kosten i fortsättningen.

Döden blev dock kvar i hans tankar. Ett möte som han skulle deltagit i just den dagen blev brådstörtat inställt, därför att en familjemedlem till en av deltagarna plötsligt avlidit. På kultursidan i tidningen läste han om en nyutkommen bok om litterära texter som aldrig blev skrivna, författare som aldrig fick ihop det där mästerverket de planerade. Den ofullbordade litteraturen. Ett fascinerande ämne, inte minst eftersom det som kommit emellan tycks kunna vara allt från vardagstrivialiteter till bristande ork eller inspiration – och naturligtvis till sist dödens entré.

‒ Jag såg att Coop har billigt kaffe just nu. Jag går dit och köper två paket, sa han till sin sambo och gick. På väg till butiken tänkte han att just en sådan alldaglig replik kan vara det allra sista som makar säger till varandra efter ett långt liv tillsammans. Ett plötsligt hjärtstopp, en trafikolycka, kanske något så trivialt som en isfläck på trottoaren, så kan det vara slut. Insikten kan vara värdefull, eftersom den påminner en om livets skörhet. Men erfarenheten sade honom tvärtom, att dödsfall i ens nära krets kan ruska om och bjuda till eftertanke för en tid, men sedan traskar man på i den vanliga vardagslunken igen. Som om livet vore evigt, döden en kränkning.

Så satt han på sin kammare på eftermiddagen, funderade vidare med papper och penna framför sig, böcker inom räckhåll. Läste Bellman: ”Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas”, Tranströmer: ”Här var jag nära att omkomma en kväll i februari”, Lagerkvist: ”Engång ska du vara en av dem som levat för längesen”. Reflektioner kring döden som realitet, omöjlig att undkomma. Kanske också möjlig att förlika sig med, leva ihop med?

Eftersom han närmar sig 75 tänkte han att han obönhörligt var på väg in i livets sista kvartal. Att bli över 100 såg han inte alls som eftersträvansvärt. Men visst ingav tanken en del vemod. Vid min ålder, tänkte han, måste man inse att det finns en sista gång för allt det goda i livet. En sista kärleksstund, en sista lek med barnbarn som bubblar av skratt, ett sista förtroligt samtal med en nära vän, en sista blomstersmyckad midsommarfest. Visst ‒ det är med sorg man ser livet rinna i väg. Att det gått så fort känns svårt att acceptera.

Men så småningom föddes också en annan tanke, den att åldern och den relativa närheten till döden också skänker en frihet. Man behöver inte vara med och tävla om den tjusigaste selfien på sociala medier eller ta emot de falska och inställsamma kommentarer som följer. Man behöver inte slåss mot påhittade monster i dataspelsvärlden eller ta till sig gangsterrapens texter. Man behöver inte krydda sitt språk med anglicismer och ord som ”sjukt”, ”fett” eller ”oh my god”. Man behöver inte alls ta del av racet som handlar om att vara snabbast, häftigast, trendmedvetnast. Man kan vinka adjö till tidens ytlighet.

I stället för att leka influencer kan man ägna sig åt djupare värden, dra sig tillbaka från det värsta ståhejet och välja sin väg. En vandring i skogen, en bok, en film, ett musikstycke. En vällagad middag, ett gott vin, ett samtal över en konjakskupa. Vårda sina gamla vänskaper, vara lyhörd för vad nya kontakter kan bjuda. Du kan ägna dina sista år åt att göra volontärinsatser för Ukraina, bygga fågelholkar eller brodera Inlandsbanan på en bordslöpare ‒ poängen är att du väljer själv, tänkte han.

Med en sådan inställning, föreställde han sig, kan det ligga något positivt – ja, nästan en glädje ‒ i tanken att varje njutbar stund kanske var den sista. Det skulle hjälpa oss att verkligen ta vara på ögonblicket och därmed öka njutningen. Kanske till och med göra oss till vän med döden?

Det här måste jag skriva om, tänkte han. Men så hörde han sin sambo starta dammsugaren på andra sidan hans stängda dörr. Dags alltså att städa hemmet, förstod han och lade ned sin penna. Kanske blir det här bara mitt lilla bidrag till den ofullbordade litteraturen, var hans sista reflektion.

The post Littestraden: Novell av Peter Palmkvist first appeared on Opulens.

PROSALYRIK. “Jag har under senare år läst få så sammansatta, vackra och djuplodande texter som Schiölers briljanta prosalyriska bok,” skriver Carsten Palmer Schale, som läst Niklas Shiölers nyss utkomna reflektioner över döden.

Döden är det enda gemensamma vi aldrig delar
av Niklas Schiöler
Omslag: Simon Molin
Carlssons

I dagarna har Niklas Schiöler utkommit med en ny bok. Den pendlar bokstavligen mellan liv och död. Men döden är alltså något gemensamt vi aldrig delar. Samtidigt återkommer livet före döden ständigt som kalejdoskopiska berättelser i envars färglagda minnen.

Simon Molins omslag utgör en närmast kongenial gestaltning av Schiölers synnerligen intressanta bok.

Boken är perspektivmättad som få. Här ställs uppifrån mot nedifrån (staden), sidor och speglingar mot och av varandra, höjder mot stup, in- mot utgångar, gränspassager mot bilder av närvaro Samt naturligtvis det intensiva livet mot den tragiska eller löftesrika ingången till en oviss död – och dennas egentliga innebörd.

Rubrikerna inom parenteser framstår som implikationer eller antydningar. Som när fingertoppar eller hud varsamt vidrör varandra och sluter en livets strömkrets. Småfåglars hjärtan bultar liv; rovfåglar kommer med död.

Ändå befinner sig återkommande vännen Johans självmord genom hängning och moderns sista andetag i ett tydligt centrum. Här möts närheten och värmen och den iskalla punkten. Stolen Johan sparkade undan lyfter sina ben som armar mot skyn och liv. Den döende mamman glider långsamt ut i något annat.

Berättaren samtalar med sig själv eller med en möjlig terapeut. Monologerna och dialogerna reser frågor om existensen. Ljus och mörker är i varandra. Minnena formar framtiden och nuet det förflutna. Det plötsliga är framträdande. Katastrofen, när spårvagnen rusade in i folkmassan vid Vasagatan i Göteborg 1992. När det vardagliga livet övergick i ett plötsligt intet. Den raserade Tjörnbron i den blinkande natten vintern 1980. Självmords-ångern bland de överlevande som hoppade från Golden Gatebron.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Insprängda poetiska fragment och blixtrande aforismer formar fragment, vars friktioner genererar energi som skapar mening. Symboler och metaforer fladdrar som tysta fladdermöss. Återklanger från den stora poesins resonanslådor komponerar stämningar mellan hopp och förtvivlan.

Men hur uppfatta Johans död? Som tavla, tablå, konstaterande? Förblir Johan densamme efter sitt självmord i berättarens öga?

Här finns också stråk av en sorts mystik eller talmystik. Den 26 mars dog såväl Johan som Tranströmer, Beethoven, Whitman. Tidsplanen överlappar varandra. Vad tänkte Nils i Kleva på sin väg mot Vråhålans stup? Varför åker berättaren tåg tillsammans med en kvinna som både stiger av och kliver på exakt på samma ställen som berättaren? Nepal och Kanada? En sorts närvaro överallt och ingenstans och broar mellan världar. Hur med mannen som gick vilse och kanske hittade hem (bortsett från blinkningen till Tranströmer)? Dante i Florens? Vägen över skärselden till paradiset?

Att texten åtminstone till stor del är självbiografisk är också tydligt. Schiöler är expert på poesi, uppvuxen och utbildad och boende i Mösseberg, Falkenberg, Göteborg, Lund. Schiöler var en betydande talang inom bordtennisen. Schiölers mammas kusin var Göteborgskoloristen Inge Schiöler. Alla referenser och – framför allt – minnen utgör betydelsebärande budskap. Ändå är ingenting ”bestämt”. Och har aldrig varit. Minnesförfattare som Ernaux, Modiano, Proust tränger sig på.

Livet flyter fram som ögonblick. Livet består av plötsligheter. Livet är pulserande och döden obegriplig. Allt kan ses från olika håll och perspektiv. Staden nedanför ett flygplan kan ses som en födelsedagstårta för någon och som en glödande nåldyna för en annan. Det finns en insikt om att ”den vackraste vägen mellan mellan två punkter inte är rak”. Inom bordtennisen finns det kantbollar.

Jag har strukit för 43 stycken i boken. De berör alla livet och döden som möjligheter. Om än döden står för mycket svärta finns däri ändå ljus. Boken pendlar mellan dur och moll, men klingar ut i dur. Känslan kan koncentreras till verkets sju sista rader:

”En lövsångare med huvudet på sned ser ingenting som skrämmer. Livligt snärtar den iväg en klase uppmärksamma blickar, men ingen fara finns i närheten.
Då sluter sig världen om den och fågeln
lyfter sitt huvud och öppnar sin näbb för en fallande, svinnande, makalös sång.”

Jag har under senare år läst få så sammansatta, vackra och djuplodande texter som Schiölers briljanta prosalyriska bok.

The post Stämsång om existensen mellan liv och död first appeared on Opulens.

LYRIK. I dag har vi den stora äran att publicera Oscar Nilsson Tornborgs diktsvit Döda sånger 1-5. Dikterna ingår i ett pågående projekt som kretsar kring dödens närvaro.

Oscar Nilsson Tornborg är poet och skrivpedagog. Han debuterade 2011 med diktsamlingen Vilse. Därefter har han publicerat Undertexter (2012), En dag har stormen redan dragit förbi (2016) och Fältstudier (2018). Om Fältstudier skrev Per Engström i Lyrikvännen: ”Oscar Nilsson Tornborg tar stora kliv i sin utveckling; lyriskt är detta hans avgjort finaste diktsamling. Han har nog alltid varit allvarlig, men nu, med sand i munnen, är det som att språket slipats fram till än större precision.” Under 2023 utkommer hans första roman Parasiter.

Nu har vi den stora äran att publicera Nilsson Tornborgs diktsvit Döda sånger 1-5. Dikterna ingår i ett pågående projekt som kretsar kring dödens närvaro, det akuta djuphavstryck den kan ge upphov till när en närstående plötsligt går bort. Just de här dikterna har som smärtpunkt hans mors plötsliga bortgång, som skedde i köket en natt i hennes bostad vid havet.

CAROLINA THELIN

 
Döda sånger 1-5

1.
En gud i bomull
Örat intill de tunna fuktiga orden
En mor i bomull, levande igen
Kvävningskänslan i köket i bomull
Innan hon förlorade medvetandet i bomull
Örat nära den döda:
Det var som att drunkna
Det var som att vrida vattenvredet
och öppna havet

2.
Fingrarna svävar strax ovanför vattenytan
Aska bryter, virvlar in i fader vår
Snart stänger vi
Ta din säng och gå
Tänk ändå att havet
Tänk ändå att skogen
Tänk ändå att bergen
Vi stänger nu
Gräv där du står

3.
Andetagen upphör
Kvävningens knytnäve i strupen
Lungornas fjäll
Djuphavsmarulkens gråvattenblick
Ljuset, mor ­– din hesa röst i luren
timmarna före röstens låga släcks
I bottenslam
I mörkret under valkadavrets
tunga kött

4.
Mor, jag sprang mot dig
Kämpade mot vattenmassorna
Trycket mot pannan
Ditt leendes lockande ljus
framför dödens vassa tandrader
Kraften i käkarna
Mor, jag sprang över gruset
på gårdsplanen framför Vasakyrkan
men du kvävdes
och försvann igen
Sögs in i lövverken, trögt vajande
i mörkervattnet

5.
Allt tid samlad i sandkornet
som sjunker in i bläckfiskens öga
Hon lägger sina ägg på bottnen
Munnen gömd mellan armarna
kan bita av en stålkabel
krossa ett huvud – tankarna läcker ut
Jag älskade dig när du sa att himlen
var full av kärlek
När jag förstod att du ljög
älskade jag dig
ännu mer

The post Littestraden: “Döda sånger 1-5” av Oscar Nilsson Tornborg first appeared on Opulens.

IDÉHISTORIA. “Trots att Dödens idéhistoria inte direkt ger några omvälvande insikter är det en hyfsad startpunkt som även bjuder på anvisningar för vidare läsning,” skriver Anna Remmets.

Dödens idéhistoria
Red. Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund
Appell förlag

Döden. Ett litet nätt ämne vars idéhistoria går att avhandla på trehundra sidor? Den inte helt anspråkslösa titeln Dödens idéhistoria antyder att det är det som är ambitionen med den bok som nyligen kom ut på Appell med bidrag från i huvudsak idéhistoriker men även en litteraturprofessor.

Dessa undersöker i relativt kronologisk ordning olika kulturella, religiösa och filosofiska föreställningar om företeelsen som skrämt och fascinerat människan i alla tider.

Perspektivet är nästan uteslutande västerländskt förutom att det tar avstamp i kulturens vagga Mesopotamien och relativt kort behandlar Egypten, men då mest i relation till senare västerländska föreställningar. Detta sker i bokens första kapitel, där Andreas Hellerstedt skriver om nedstigningar i dödsriket som motiv.

The post En hyfsad startpunkt first appeared on Opulens.