NJUTBAR. Den unga America dimper ned i Dr Stranges knä från ett annat universum, vilket i Sam Raimis regi blir till en underhållande vänskap – med drag av skräckfilm.

På ryska busshållplatser pekas Astrid Lindgren ut som nazist, så lyder rubrikerna en dag i början av maj. Befinner man sig i ett parallellt universum plötsligt? Det är lätt att hamna i dylika funderingar efter en titt på “Doctor Strange and the multiverse of madness”.

Som så ofta lyckas Marvel-skaparna göra påkostad underhållning genom att kombinera roliga (och troliga) vetenskapliga teorier med ett välriktat finger upp i luften.

Den här gången är dock inga av de populära insektshjältarna närvarande – även om Spider-Man nämns som hastigast när America undrar vem han är och om han möjligen skjuter sina nät ur rumpan? Hon kommer onekligen från ett annat universum.

Detta är i stället Marvel-magikernas stora show: plats på scen för Stephen Strange (Benedict Cumberbatch), överstemagikern Wong (Benedict Wong) och den mäktiga häxan Wanda Maximoff (Elizabeth Olsen).

Med dem introduceras ännu mer mörker och mer av den genre som märktes i “Morbius” tidigare i våras: skräck. Den humor som har präglat Marvels superhjälte-serie i form av snärtiga one-liners och farsartad kroppskomedi finns förstås också kvar.

Ett perfekt Illuminati-skämt blir pricken över i:et – men med Sam Raimi (som tidigare lyckat nog har gjort både “Spider-Man”-filmer och skräckklassikerna i “The evil dead”-serien) i registolen känns det naturligt med mer av zombier, krackelerande kroppar och onda demoner.

Det är förstås heller inte första gången man satsar på mörker i den här filmserien. Traumat som heter Thanos lever kvar, inte minst hos Wanda Maximoff – som tydligen inte helt kommit över sina förluster trots händelseutvecklingen i spinoff-serien “Wandavision”.

Framför allt blir Dr Stranges nya äventyr en storslagen visuell upplevelse. Den effekttunga lekstuga som resor genom multiuniversum inbjuder till slår det mesta – även om bildspråket och idéerna påminner om den animerade dundersuccén “Spider-Man: into the Spider-verse” (2018), som redan då började bolla med konceptet superhjältar och olika universum.

Wanda Maximoffs story är dessutom riktigt rörande men manuset är stundtals trögt och övertydligt där det borde lita mer på publiken.

Vilket för oss tillbaka till den numera väldigt komplexa koloss som är Marvel. Snart behöver filmfabrikanterna börja röra sig framåt, utåt i stället för att enbart referera in till sitt eget universum.

Miranda Sigander/TT

The post Marvel gör kaos med multiuniversum first appeared on Opulens.