FAKTAGRANSKNING. Förslaget om att vetenskapsakademier ska erbjuda faktagranskning av bokmanus andas självgodhet och akademiskt översitteri. Frågan är om förslaget överhuvudtaget skulle leda till bättre populärvetenskapliga böcker. Det skriver fackboksförfattaren Thomas Petersson.

Att skriva populärvetenskapligt är en svår konst och det finns många olika former och ingen given mall för hur det vetenskapliga kan framställas i böcker som vänder sig till allmänheten. 

Vissa böcker grundar sig närmast helt på vetenskap men är så tråkigt skrivna att de bara blir en historia för de närmast sörjande. Vissa böcker lyckas ta sig utanför ett alltför stelt akademiskt tänkande och nå fram med såväl värdefull kunskap som viktiga perspektiv på samhällsfrågor.

Hur stora inslagen av vetenskap är i fackböcker kan variera kraftigt och inte minst vilken betydelse som det vetenskapliga har för den berättelse som boken vill förmedla. Möjligheterna och falluckorna är många. När allt sitter som det ska finns det inget mycket vackrare än en tankeväckande bok där fakta och vetenskap framförs på ett litterärt elegant sätt.

Journalisten och författaren Magnus Linton visar i Text och stil: Om konsten att berätta med vetenskap (pocketutgåva 2022) och flera andra böcker vilken sprängkraft en vetenskapligt grundad fackbok kan ha. Hans konsultgärning under senare år att stödja professorer och andra akademiker att skriva så deras vetenskap når ut förtjänar all uppmuntran.

Förslaget om en tjänst där vetenskapsakademier erbjuder faktagranskning enligt vissa kriterier framfördes häromdagen av Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, i en artikel i Dagens Nyheter, skriven av tidningens vetenskapsredaktör Maria Gunther. 

Rena faktafel och utdaterad vetenskap ska naturligtvis i högsta möjliga mån undvikas, men risken är att en formaliserad akademisk granskning på ett otillbörligt sätt kommer att peka ut vissa böcker som populärvetenskapligt godkända och andra inte.

Problemet ger sig tillkänna redan i DN-artikeln där Maria Gunther lyfter fram journalisten Izabella Rosengrens nyutkomna bok Hetta som exempel på dålig populärvetenskap och klumpar samman den med helt andra typer och – vad jag kan förstå – mer tveksamma populärvetenskapliga böcker.

Risken är också att många viktiga böcker som grundar sig på vetenskap faller utanför bedömningssystemet och de föreslagna bedömningskriterierna. Det kan hämma den kreativa skrivprocessen och lägga en akademisk ängslighet över själva skrivandet. Vilka böcker ska granskas? Vilken vetenskap? Vilka får stämpeln ”god populärvetenskap”, vilka får det inte?

Att svenska forskare tar ett större ansvar för faktagranskning som rör sig inom deras ämnesområden är däremot i grunden välkommet, och borde egentligen redan vara en självklarhet med tanke på att universitetens uppgift är att samverka med det omgivande samhället och sprida forskningsresultat.

Svenska universitet och forskare borde redan i dag kunna bidra med ett betydligt större stöd, men det måste vara förlagen som är den drivande kraften när det gäller vilka böcker som bör granskas och på vilket sätt det bör utföras.

The post Akademisk ängslighet får inte hämma fackboksförfattarna first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. I ett gemensamt upprop i DN vill nio publicister för svenska tidningar visa sympati och stöd för oberoende medier i Ukraina och Ryssland.

Uppropet har skrivits under av chefredaktörerna Lena K Samuelsson, Peter Fellman, Peter Wolodarski, Klas Granström, Christofer Ahlqvist, Markus Gustafsson, Anna Careborg, Jonas Kanje och Tidningsutgivarnas vd Johan Taubert.

I texten beskriver de hur de följt händelseutvecklingen den senaste veckan och nåtts av besked om att journalister dödats och skadats i sitt arbete:

”En totalitär stormakt vill med våld slå ner det som Europa har ägnat de senaste 80 åren åt att bygga upp. Det är helt avgörande att inhemska och utländska journalister kan fortsätta att rapportera om de ryska övergreppen.”.

Uppropet kommer även att publiceras på ryska och ukrainska och spridas på medieföretagens sociala mediekanaler och på löpsedlar.

TT Nyhetsbyrån

The post Svenska publicister i gemensamt upprop first appeared on Opulens.

FUNDAMENTALISM. En konsert med den svenska artisten Anna von Hausswolff i den franska staden Nantes stoppades under tisdagskvällen av en grupp katolska fundamentalister, skriver den franska dagstidningen Le Figaro.

Ett hundratal demonstranterna hade samlats vid ingången till kyrkan Notre-Dame du Bon-Port där konserten skulle hållas – och efter att stämningen blivit alltmer hätsk beslutade arrangörerna att ställa in evenemanget.

Demonstranterna skanderade böner och kallade von Hausswolffs musik för “satanistisk” – detta då hon i låten “Pills” sjunger om hur hon ”älskat med djävulen”.

Själv beskriver Anna von Hausswolff demonstranternas anklagelse som absurd, enligt DN.

“Trodde vi lämnat medeltiden bakom oss, säger Anna von Hausswolff till tidningen.

TT NYHETSBYRÅN

The post Demonstranter stoppade von Hausswolffs konsert first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Opulens chefredaktör Stefan Bergmark ifrågasätter vad kulturjournalisterna kommit att syssla med under digitaliseringen, där klick och delningar fått allt större betydelse.

Dagens Nyheters Saga Cavallin skrädde inte orden när hon sågade svensk kulturjournalistik i torsdags. ”Jag har aldrig tidigare varit så glad att svensk kulturjournalistik når ett så begränsat antal människor. Det har nog aldrig tidigare varit så tydligt varför”, hävdade hon med anledning av vad som skrivits på kultursidorna efter mordet på hiphop-artisten Einár.

Jag har inte djupdykt i vad som skrivits om det aktuella fallet och har ingen klar bild över det. Men hennes ärende, att ifrågasätta vad vi kulturjournalister kommit att syssla med under digitaliseringen där klick och delningar fått allt större betydelse, delar jag.

För ett par år sedan genomförde den danska dagstidningen Information en marknadsundersökning som visade att antalet recensioner av litteratur, film, musik, konst och scenkonst minskat med 34 procent på tio år. I Norge har det gjorts en liknande undersökning med samma nedslående resultat och även det svenska forskningsprojektet Kulturjournalistikens världar uppvisar samma dystra mönster.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Som jag skrev i början av månaden startade vi Opulens för att bidra till att stärka svensk kulturjournalistik och med ambitionen att ”nå ut i landet” . Vi vill göra ett brett kulturmagasin med mindre fokus på de debatter som upptar den del av tyckonomin som utgörs av opinionsbildande kulturskribenter företrädesvis bosatta i de tre storstäderna, men desto större på själva konstverken. Det vill säga på böcker, filmer, pjäser etcetera. Idag publicerar Opulens tio artiklar om dagen, sex dagar i veckan med huvudsakligen det fokuset.

Givetvis har kulturjournalistiken en opinionsbildande roll, krönikor i samhällsfrågor har också i Opulens en given plats. Men de allt vanligare snabba responserna på vad som för stunden diskuteras i de sociala medierna har en baksida – Det tär på ofta begränsade resurser som kunde fördelas på ett annat sätt.

”Kultursidorna kommer att dö ut med generationen som just nu styr dem”, skriver Saga Cavallin. Riktigt så illa vet jag inte om det är men känslan av att kulturjournalistiken inte längre har någon tyngre samhällsrelevans delar jag. Jag vet inte men vore det inte välgörande om vi kulturjournalister i högre grad tog avstamp i det jag tror de flesta uppfattar som vår huvuduppgift att skriva om, det vill säga böckerna, filmerna, pjäserna… Kanske kan det vara så enkelt?

The post Saknar dagens kulturjournalistik samhällsrelevans? first appeared on Opulens.

ALLMÄNINTRESSE. “Kan klimatfrågan verkligen reduceras till PR? Vilka är i så fall vinnarna och förlorarna? För PR implicerar ju att det finns en produkt, vars värde blåses upp genom en massa förföriskt snack.” Erik Cardelús om att Greta Thunberg igår söndag var chefredaktör för DN för en dag.

I söndags lånade Dagens Nyheter ut sitt chefredaktörskap åt Greta Thunberg. Upprinnelsen sägs vara Gretas kritik mot medias klimatrapportering, vilket öppnade redaktionsdörren för henne. Reaktionerna dröjde inte. Enligt Greta själv var det ”vansinne”, men ändå nödvändigt. En kula för läget. Krisläget. Samma dag – i P1:s God morgon världen – kommenterades saken i en journalistpanel. Två av panelisterna talade om ett PR-trick, som äventyrade den redaktionella integriteten. En tredje part menade att specialnummer med gästredaktör är vanliga i media, inte minst utomlands.

The post Gretas budskap är ingen partsinlaga first appeared on Opulens.

NYHETER. Vad menar jag då själv med en seriös ”dagens nyhet”? Ja, om det inte låter pompöst, något i stil med ”dagens sammanhang”. Carsten Palmer Schale är kritisk till dagens ytliga medieflöde.

Den här snutten handlar inte om varumärket DN. Även om den kunde ha gjort det, eftersom jag anser just den tidningens självförhärligande bisarrt. Ja, komiskt. Nej, den handlar just om det nedslag i en sorts allmän ”medvetandeström” vi kan kalla för just ”dagens nyheter”: de som passerar revy som dagsländor. De som i bästa fall utgör epiloger till gårdagens nyheter eller prologer till morgondagens nyheter. Oftast, dock, inte ens det. Oftast handlar det om ytliga och utspädda epiloger och till intet förpliktigande prologer. Om – ja, ingenting.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Dagens nyheter som trollsländor first appeared on Opulens.

Klubben är en imponerande välskriven bok, grundligt researchad och mycket nyanserad med många intressanta trådar som kan följas upp efter man slutat läsa. En blivande klassiker i den här genren, skriver Elisabeth Brännström.

Klubben av Matilda Gustavsson
Albert Bonniers förlag

Mot slutet av sextiotalet anlände en ung, kulturintresserad fransman till Sverige för att studera fotografi för Christer Strömholm. Med sig i bagaget hade han en elektrikerutbildning och en, än så länge, osynlig väska fylld av lögner om sin härkomst, sin utbildning och sin ekonomiska status.

Mannen hette Jean-Claude Arnault, ett namn som för evigt kommer att förknippas med skandalen runt sexövergreppen på Kulturklubben Forum i Stockholm och klubbens koppling till den Svenska Akademien. Jean-Claudes ohälsosamma aktiviteter bidrog bland annat till att Nobelpriset i litteratur ställdes in 2018 och till att flera ledamöter lämnade, eller tvingades lämna sina stolar. Själv dömdes Arnault till fängelse för två av de våldtäkter han anklagats för av ett antal kvinnor som gått ut offentligt med sina berättelser om sexuella övergrepp i ett omfattande reportage av DN-journalisten Matilda Gustavsson.

Vad var det då som hände under alla de år som Jean-Claude Arnault tillbringade i Stockholm innan skandalen briserade? Hur kom det sig att han med hjälp av nästan enbart lögner, manipulation och en, uppenbarligen, gigantisk skopa social kompetens lyckades tillskansa sig en så stark plats i Stockholms kulturliv att han till och med belönades med Nordstjärneorden för sina insatser?

Det här är bara ett par av många frågor som Matilda Gustavsson nu försöker besvara i Klubben, en fördjupning av hennes prisbelönta reportage om skandalen i Svenska Akademien. Vi får ta del av en djupt obehaglig, sårig berättelse med oväntat många avvikelser som börjar framträda allt tydligare där den avtecknar sig mot en bakgrund som alltmer påminner om en upplyst scen där otaliga skuggor ruvar i kulisserna.

Allt verkar ta sin egentliga början på åttiotalet då Jean-Claude Arnault har manipulerat sig in i den talangfulla poetkretsen på Restaurang Prinsen nära Stureplan. Han ifrågasätts aldrig. Istället möts han av storögd, nästan villkorslös beundran. En beundran som kommer att hålla i sig genom åren. 1989 gifter han sig med den ikonförklarade poeten Katarina Frostenson som 1992 väljs in i Akademien och tillsammans driver de Forum. Med sin blandning av högkultur och franskinspirerad dekadens är Forum en klubb som inte liknar någon annan kulturell mötesplats i Sverige.

Det är inget vackert scenario som målas upp. Stämningen känns otroligt osund trots den högkulturella fasaden.

Klubben når snart kultstatus och Jean-Claude Arnault belönas med många ekonomiska bidrag, bland annat från Kulturrådet, men samtidigt betalas varken personal eller uppläsare de summor som angivits. Konstverk försvinner från vernissager och rykten börjar florera runt Jean-Claude. Många kvinnor klagar på att han tafsar och trakasserar dem sexuellt. Hans kompisar slår dock dövörat till och hans fru försvarar honom lojalt mot all kritik. Hon blir rabiat och skriker vid minsta anklagelse.

Det är inget vackert scenario som målas upp. Stämningen känns otroligt osund trots den högkulturella fasaden. När bubblan till sist brister är det mycket svart sörja som väller fram, så mycket att det chockar Matilda Gustavsson, som varit omedveten om det skuggspel, fyllt av skumma aktiviteter, som rymts inom ramen för hennes reportage.

När hon nu går in för att fördjupa berättelsen om Jean-Claude, sexövergreppen och krisen inom Svenska Akademien gör hon det med ökad förmåga att se hela bilden. Historien kommer att innehålla betydligt mer än kvinnornas berättelser om de övergrepp de utsatts för.

Rösterna ur kvinnokören är nyanserade, men också mycket sorgsna. För flera av dem har övergreppen resulterat i att deras konstnärliga utveckling strypts i sin linda av en man som många sett på som det svenska kulturlivets frälsare. Det finns dock fler bovar i dramat, bland annat de personer i den svenska kultureliten, som godtroget accepterat Jean-Claude Arnaults svammel och haft överseende med hans gränslösa, omåttligt sliskiga beteende mot unga kvinnor.  Till den skara som haft överseende hör även hans fru som ihärdigt försvarat Arnault vad han än tagit sig för.

Klubben är en imponerande välskriven bok grundligt researchad och mycket nyanserad med många intressanta trådar som kan följas upp efter att man har slutat läsa. En blivande klassiker i den här genren.

The post Sårig sannsaga first appeared on Opulens.

PODD. Helena Giertta och Lisa Bjurwald gästas av Svt:s vd Hanna Stjärne och Göteborgs-Tidningens nya chefredaktör Christer El-Mochantaf.

Hanna Stjärne frågas ut angående SVTs synsätt på sina äldre medarbetare. Vidare diskuteras “Kina-annonsen” i Dagens Nyheters. ”När en förtryckande stat går ut och direkt motsäger de demokratiska aktivisternas kamp blir det problem”, säger Lisa Bjurwald om beslutet att godkänna annonsen.

Om podcasten Bjurwald med Giertta och tidigare avsnitt >>

The post Hur ser SVT egentligen på sina äldre medarbetare? first appeared on Opulens.

OLIKHET. Människor är olika. Och några är särbegåvade. Mycket vore vunnet om man erkände deras existens och att de tidigt får grepp om sina förmågor, skriver Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

”Ett ufo i mellanmjölkens land.” Orden är Jonas Gardells, och citerade av en särbegåvad person som försöker beskriva hur det är.

Ofta blir människor som är lite annorlunda behandlade därefter. Att vara bäst i skolan är inte sällan ett sänke socialt. Det kan vara svårt att hitta kompisar. Både för att man avviker från normen, men också för att ett särbegåvat barn inte alltid får ut så mycket av att umgås med jämnåriga.

Särbegåvade är ofta brådmogna och kan det mesta redan. De är vetgiriga och blir ofta uppslukade av det de finner intressant för tillfället. Ofta söker de sig till vuxna, eftersom de är mer på samma nivå. Detta kan vara förvirrande. Att inte känna att man är som andra och att man inte passar in i gruppen kan också vara mycket smärtsamt. Särskilt om man inte begriper varför – och fylls av självförakt.

Särbegåvade människor har inte bara en hög intelligens, utan även en förmåga att tänka utanför boxen och att vara receptiva för omgivningen. De har ofta stort rättspatos och känner lätt empati. Vi talar alltså inte om savanter, det vill säga personer med stor förmåga att lära stora mängder data utantill eller att räkna ut svåra matematiska problem utan kalkylator. Särbegåvade är tvärtom kreativa och kan använda sin intellektuella talang till att skapa nytt efter eget huvud.

Men särbegåvning. Finns det ens? DN:s ledarskribent Lisa Magnusson menar att det mest handlar om föräldrar som läser in en sällsam begåvning i sina älskade telningar, men att särbegåvning egentligen inte finns. Därför borde inte den förskola för särbegåvade som nu startas i Stockholm finnas (DN 29/8 2019). Lisa Magnusson och jag har varit kollegor på ledarredaktionen och vi är för det mesta överens, dock inte i denna fråga.

Det finns en hel del övertygande forskning kring särbegåvning. Och så är jag en sådan där förälder som menar att mitt barn är osedvanligt talangfullt, intellektuellt sett. Barnets egenskaper stämmer in till punkt och pricka på den gängse definitionen av särbegåvning. Att mitt barn inte är som de flesta andra var uppenbart från att det lärde sig att gå. Med en oerhört lätthet har färdigheter och kunskaper flugit in i huvudet, och frågorna och skapelserna har trillat ut i en strid ström.

Vi talar om ett barn med särskilda behov – fast inte för att det har inlärningssvårigheter eller en psykiatrisk diagnos. Men förskolan och skolan har inte varit beredd på detta eller haft kunskaper eller resurser att sätta in. Jag vet inte hur många samtal jag – hittills förgäves – har haft med lärare och rektor om möjligheterna att ge uppgifter och sammanhang som stimulerar mitt barn. I slutet av mellanstadiet har jag ett barn som vetgirigt lär sig saker om psykologi, rymden, kemi, kroppen och språk – på Youtube. Skolan är däremot en plåga: Varför sitta och traggla saker man redan kan sju timmar om dagen?

Jag har ett mycket uppgivet och uttråkat barn. Och då har jag ändå sett till att det går på en flerspråkig friskola med höga akademiska krav. Mitt barn må vara ovanligt, men det är inte unikt. Jag talar alltså inte bara i egen sak.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I detta sammanhang kan inte låta bli att dela med mig av en annan erfarenhet. För många år sedan studerade jag medicin och vi var ett gäng som pluggade intensivt tillsammans inför tentan på hela första terminens cellbiologi. En natt kom vi att börja tala om annat: livet före universitetet. En av de mest utåtriktade och populära killarna på kursen erkände att vi var hans första vänner och att han äntligen hittat andra som var som han själv och ett sammanhang där det var okej att vara högpresterande. Dittills hade han varit en olycklig hackkyckling i den lilla orten där han växte upp i Bohuslän.

Efter hans känslomässiga erkännande kom en flod av samstämmiga berättelser. Framför allt handlade det om utanförskapet och självföraktet. Smärtan. Den sena insikten i livet om varför man var annorlunda än de andra i klassen. Men på den här tiden var inte särbegåvning ett begrepp som vi kände till. Människor är olika. Och några är särbegåvade. Mycket vore vunnet om man erkände deras existens och att de tidigt får grepp om sina förmågor och inte skäms för dem utan tvärtom får blomma upp. Här har vuxenvärlden, och särskilt skolan, ett stort ansvar.

The post Visst finns särbegåvade barn first appeared on Opulens.

PODD. Helena Giertta och Lisa Bjurwald diskuterar bland annat den senaste utvecklingen av användandet på Twitter, DN:s avslöjande om apparna som spårar oss dygnet runt och Peter Hjörnes och Peter Wolodarskis beef i spalterna som de dessutom har helt olika uppfattningar om. (I podden anges fel plats för manifestationen för Gui Minhai den 3 maj. Den hålls utanför den kinsesiska ambassaden och ingen annanstans.)

Om podcasten Bjurwald med Giertta och tidigare avsnitt >>

The post Twitter och apparna som spårar oss first appeared on Opulens.

HEGEMONI. Jag har läst samma nyhets- och debattartiklar om Kinas övervakningssystem och lagstiftning. Vad som är sant eller inte sant är svårt att avgöra. Men nog borde vi stanna upp en stund och reflektera över den ekonomiska krigföring USA och dess vasaller just nu bedriver, skriver Ulf Karlström i en replik till Sofia Nerbrands krönika i onsdags.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sofia Nerbrand har i Opulens bestått läsarna med en hatartikel om Kina. Vi får till exempel veta att ”Friheten står på spel för långt fler än den dryga miljarden kineser”.

Den borgerliga hegemonin är sedan slutet av 1980-talet närmast total, vilket bland annat tar sig uttryck i den ståndpunkt Nerbrand kolporterar. Under de senaste 10 åren har vi dessvärre fått bevittna ”kalla krigets” återkomst. Ryssland kommer snart att anfalla Sverige, och därför bör vi gå med i den organisation som idag svarar för mest mördande i världen — Nato. Och i Öst hotar Kina. Borta är varje tanke på alliansfrihet, och att Sverige skall stå utanför blocken och krigets organisationer.

Det var en stor lättnad när Sovjetblocket föll samman. Det enda positiva man kunde anföra om Sovjetunionen var att den bidrog till — en viss — bipolär världsordning. Med förändringen 1989-91 fick vi en unipolär världsordning, med en hegemon, USA/Nato. Och mycket snabbt fick vi bevittna en rad fasansfulla och ödesdigra krig, initierade och/eller verkställda av USA/Nato.

Om detta tiger borgerligheten (inklusive högra flygeln av S), fången som man är i högerburen. Eller för att citera chefredaktören Wolodarski på DN om anfallet på Irak och dess följder: ”Det blev inte så bra”. Tala om blod på händerna, i synnerhet som Wolodarski, som lederskribent på tidigt 90-tal förespråkade linjen ”bomba, bomba Saddam Hussein”.

Jag har läst samma nyhets- och debattartiklar, som Nerbrand gjort, om Kinas övervakningssystem och lagstiftning. Vad som är sant eller inte sant är svårt att avgöra. Dock borde väl även Nerbrand stanna upp en stund och reflektera över den ekonomiska krigföring USA och dess vasaller just nu bedriver mot till exempel Huawei? Kan det finnas ett samband?

Jag förespråkar inte de system Ryssland och Kina representerar, men jag välkomnar en situation där Brics — samarbetet mellan Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika — utgör en motpol mot hegemonen USA. Idag börjar vi se konturerna av en bipolär/multipolär världsordning. Jag hoppas innerligt att den ordningen etableras fullt ut, så att USA:s/Nato:s makt balanseras.

För den som vill lära sig mer om hegemonen USA:s alla krig och andra skurkstreck får jag hänvisa till Karlström/Romelsjö: USA som världspolis. Amerikansk utrikespolitik och ekonomi efter 1945 (Nomen förlag, 2013). Boken har några år på nacken, men är — tyvärr — fortfarande alltför aktuell.

The post Replik: USA är också skrämmande first appeared on Opulens.

VÄNSTERN. Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? skriver och undrar Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag drömmer att jag är på besök hos några vänner. De är sorgsna, deras tonårsdotter ska dö samma natt. Dottern säger godnatt och jag vet att jag borde säga något också, men vilka ord passar? Jag tänker att jag borde skrika. Men hur skulle det hjälpa tonåringen som vet att hon ska dö? Förresten handlar väl inte den här smärtan om mig? Hon går samlat, ensam, uppför trappan.

Jag ville skriva något om hur det ofta pratas om känslostyrd politik, att Trump och Åkesson röstats fram den vägen, men att man väl då tänker känsla som fascismen och populismen vill ha den? Som ett unisont och sunt vrål av missnöje, självhävdelse, förtryckt rädsla. Som en enögd dröm om ett förlorat och fyrkantigt uppdelat 50-tal. Som Greta Thurfjells lovsång i DN till konservatismen, huskvinnorna, och högern: för att få slappna av lite bara, slippa vara pk. För att dagens kvinna kan välja vad hon vill vara. För att det är vad den vita, liberala feminismen uppfostrat sina döttrar till att tro. Skit i din historia, ta hand om dig själv. Och min hjärntrötthet fick mig att falla i sömn över tangentbordet. Drömde om levande, störtande flygplan med fågelansikten och med olika länders flaggor utspända mellan stjärtfjädrarna. Vaknade och läste Rosa Luxemburg (för att inte somna om): ”Lugn! Ordning! Så ljuder det från alla håll /…/ Skriken om anarki och kravaller, den bekanta helvetesmusiken från bourgeoisien som är orolig för sina kassaskåp.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Helene Rådberg skriver i sin diktsamling Politiken och genom flickan: ”Alla trötta ska vila/ Alla ledsna ska tröstas/ I det första behovet / ska alla hungriga mättas.” Jag ville formulera något om känslor som ett larmsystem som vill uppmärksamma det vi lider brist på. Kan vi enas om att alla har grundläggande behov som trygghet, närhet, gemenskap, käk, sömn, meningsfull tillvaro? Men om de behoven var i fokus, så skulle väl inte SD vara större än Vänsterpartiet? Hörde en näringslivsperson snyfta på radion om hur fruktansvärt samhället skulle bli om arbetstiden minskade till sex timmar, med bibehållen lön. Kommunistisk propaganda! En skymf mot den klättrande mänskan! I samma program snyftade Ulf Adelsohn över att en kommunist blivit andra talman. Jag tänkte att aldrig har jag hört ”kommunist” sägas så många gånger som efter att Björn Söder blev snuvad på talmanskapet.

Att behöva mänskor och enkla vägar till de som man behöver — mer tid, mer kraft — det är väl den politik vi borde behöva? Prata med utbrändheten till exempel. Prata med stressen, arbetsskadorna, maktlösheten, självdestruktiviteten. Prata med rädslan för att prata med andra om samma rädslor och behov.

Jag skrev: Var våra känslor ska ta vägen hör ihop med frågan om hur vi mänskor ska orka vara mänskor. Vi som inte riktigt orkar livet (i dess nuvarande form) kapslar in oss i icke-konfronterande former (säg tv-serier, ensamhet, tvåsamhet, missbruk, hjärntrötthet) och går sen ännu lättare att avfärda. Är man inte nyttig är man klen, men det är väl fortfarande bara att skärpa sig, sluta tycka synd om sig själv, vara glad för det man har. Jag skrev att en vänster som blir allt mer höger inte kan bidra med några motargument alls. Läste Rosa Luxemburg som sorgset ekade: ”Varken i fredstid eller krigstid kan det socialistiska proletariatet avstå från klasskamp eller från internationell solidaritet utan att samtidigt begå självmord”.

Jag ville säga att vänsterrörelsen var den plats där vi skulle få lägga entreprenörskapet — och påhittade valmöjligheter — åt sidan, falla i varandras armar, och sen rasa ut mot världen. För vad händer i motsatsen? Vilka blir vi där?

Men orden krampar, hjärnan slocknar, ögonlocken faller: I drömmen hittar jag inte rätt ord, tystnar, nöjer mig med vetskapen om att jag inget kan göra, och låter den livrädda tonårstjejen passera, försvinna, dö. Helene Rådberg och Politiken igen: ”vi lärde oss ordet jämställd /…/ sedan var det som om jag inte fanns/ eller barnen/ barnen fanns inte heller.”

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

The post Den känslostyrda politiken first appeared on Opulens.