MUSIK. Gussy Löwenhielm bjuder på långläsning i form av ett kåseri. Det handlar om såväl höstkänslor som stora musikaliska upplevelser.

Så var det än en gång den där tidpunkten på året. När stolta föräldrar dränker alla tänkbara sociala medier med att annonsera att den äldsta. Eller yngsta. Eller kanske den näst äldsta i syskonskaran minsann också ska ansluta sig till resten av familjemedlemmarna för att göra sig redo för skolplikten och ta de första stapplande stegen mot det som ska bli en 10-årig eller förhoppningsvis 13-årig kamp mot elevosämja, betyg och medioker skolmat. Och allt detta presenterat i en till synes enkel bild på en väg med en liten person som bär en väldigt stor ryggsäck. Vi har alla varit där. Kanske inte just på den vägen. Men det är lättrelaterat. Med en igenkänning som sträcker sig bortom flera generationer.

Och på andra sidan står en utvilad lärarkår och hoppas att det inte var en permanent filtpenna som användes när de klassiska orden ”Glad Sommar” prydde tavlan (Den som var svart. Men som numera är vit) och som vaggade in klassen i den rätta stämningen under ”Den blomstertid nu kommer”. Men i detta fall gör det kanske inte så mycket. För det är faktiskt fortfarande sommar. Tropisk till och med. Och alla tycks fortfarande vara relativt glada. Och vi har våra olika skäl.

Föräldrar kan efter 10 veckors låsning andas ut och få lite egentid istället för att stressa över att barnen är sysselsatta. Och barnen får träffa gamla och nya kompisar. Rutinerna börjar falla på plats och våra förtroendevalda kan återigen finna sin bekräftelse. Och denna gång med hjälp av plakat bombarderade över hela landet som hjälp för att vägleda. Eller vilseleda oss.

Jag såg det med egna ögon igår morse. Hur Märta Stenevi (som bor mittemot mig) kom ut hälsandes på sin chaufför tillika livvakt (författarens lösa spekulationer) med ett leende på läpparna. Det var sensommar i tropikerna. Mitt i brinnande slutskeende av mandatperioden. Och ingen verkade lyckligare än hon.

Förändringarnas vindar. I en fuktig stiltje. Vi välkomnar hösten och njuter av att den börjar så här varmt. För vem vet vad som väntar bakom kröken? Winter is coming. Men jag kan inte annat än att tänka på att talmannen Andreas Norlén har tillräckligt med pengar (VÅRA PENGAR!) på regeringens kaffekonto så att han har råd att fika med de olika partiledarna. För de kommer behövas. Det är höst.

Kind of Blue är en underbar höstplatta.

Men höst innebär också att välkomna melankolin. Efter de glättiga besöken i Skåne, de trevliga räkmackorna i skärgården och kräftskivan i Höga Kusten, kan det vara på sin plats att lyssna inåt. För jag tror det är därför folk kan känna sig lite sköra på vårkanten. Vi går igenom små identitetskriser när vi plötsligt ska vara glada och redo att konfrontera våra medmänniskor. Nu gör vi oss redo att krypa in i våra skal. Vi lyfter av skivan med majackorden på den nylonsträngade gitarren från skivspelaren och sätter på något som berör oss ordentligt. Kanske var det så man tänkte när man släppte Miles Davis mästerverk ”Kind of Blue” den 17 augusti 1959? Det var dags att beröra oss. Försätta oss i trans med modala kompositioner, där enkelheten i ackorden förespråkades och lät improvisatören utmana sig själv.

Kind of Blue är en underbar höstplatta. Den åker alltid fram i oktober. Någon vecka innan vi byter till vintertid. Den omhuldar en med en av de mest namnkunniga kvintetterna som någonsin har stått tillsammans på en scen. Men ännu är är vi inte där. Vi kan inte direkt kasta oss ned i ”Flamenco Sketches” spanska melankoliska tongångar utan att göra ett besök i Frankrike innan. Vi talar visserligen ofta om ”augustimörkret”, men det är ju rena ljusterapin jämfört med novembers sista dagar. Och det är i samband med detta som vi kan passa på att njuta av ”Flamenco Sketches”. Men dessförinnan låt oss för all del sammanstråla med Ravel och Debussy. Because ”French impressions lasts”.

I samband med min 44:e födelsedag var jag på Berwaldhallen och lyssnade till Stravinskijs ”Petrusjka” under Östersjöfestivalen. Dirigent var Valerij Gergiev. Imponerande då. Förkastligt nu. Eftersom Gergiev har kommit ut som en av de kulturutövare som håller Putin hårdast om ryggen. Helt otänkbart att en person, som är så pass bra på att hantera känslor förmedlade genom orkesterns alla röster, är fullständigt inhuman i sitt oempatiska förhållningssätt till det folkmord som råder i detta nu.

Att säga att man är en konnässör när det gäller klassisk musik är ungefär lika vagt som att säga att man gillar böcker.

Men det jag tog med mig från den kvällen var att Stravinskij var den perfekta bryggan mellan sommar och höst. Livligt och energiskt men med inslag av fransk impressionism. Bara några veckor senare fann jag mig själv rotande i skivbackar på Hötorget i hopp om att finna just Petrusjka. Men jag gick bet. Istället hittade jag min husgud Dmitrij Sjostakovitjs 10:e symfoni. Och med den på skivtallriken kunde jag smälta vilken höstgryta som helst utan något som helst tuggmotstånd. Och kanske var det därför jag kände att jag ville ta mig an sensommarens tropiska kväll på Konserthuset i Stockholm. För att återigen få slå mig ned och avnjuta ett av Stravinskijs mästerverk. Som denna gång inte var något annat än det virtuosa balettstycket ”Eldfågeln” som skulle göra mina sinnen redo för att insupa sensommarens krav som inte gjort sig synbara än. Men när de väl gör det skulle jag vara redo.

Jag klev in i Konserthusets foajé helt oförberedd på vad jag hade att förvänta mig. Att säga att man är en konnässör när det gäller klassisk musik är ungefär lika vagt som att säga att man gillar böcker. Eller film. Vi vill ju veta av vilket slag. För i Konserthusets smältdegel kan du verkligen få allt. En Bagatelle av Poulenc, ett modernt verk av stjärnskottet Andrea Tarrodi eller en lieder av Schubert. Det är ofta tvära kast och kommer man ut från konserten med en känsla av att mer än hälften av konserten var bra så ska man vara nöjd. Men inte denna gång.

Efter diverse tekniska problem, där jag får åberopa force majeure eftersom det tekniska haveriet varken var något jag eller den hjälpsamma i personalen kunde råda över, kunde jag passera Kent Wistis utställningslandskap med modern satir för att sen slå mig ned på andra raden på parkett (satt jag för nära) för att ta in de skalövningar som det bjuds på när fagotterna och violinisterna spelar upp sig. Det var höst. Och med det också dags att välkomna dirigenten Anton Holmer med en rungande tropisk varm applåd för att vagga in honom i sin debut med de kungliga filharmonikerna. Och vilken debut sen.

Är jag verkligen redo för hösten? Men jag applåderar i slutet av stycket. Oj, vad jag applåderar.

Vi slungas in i César Francks symfoniska dikt, ”Den vilde jägaren”. Det är pampigt, det är vackert och det är en perfekt öppning på denna kväll. Ouvertyrlikt. Och perfekt balans mellan melankoli, energi och sammetslent. Jag kommer på mig själv med att gråta. Är jag verkligen redo för hösten? Men jag applåderar i slutet av stycket. Oj, vad jag applåderar. Och då dyker plötsligt gitarristen Jacob Kellermann upp, redo att ta sig an Rodrigos gitarrkonsert. Jag visste ytterst lite om den innan.

Jag konstaterar att den klassiska solisten generellt sett ser väldigt självbelåten ut. Men så dyker känslorna upp. Man rycks med. Och i takt med att den andra satsen tar vid så kommer jag till insikt med att det här ingalunda är det mediokra verk som ska dra ned helhetsbetyget på den här höstinvaggande kvällen. Nej då, det här är peaken. Andra satsen är ingenting annat än den delen av ”Concierto de Aranjuez” som inleder Miles Davis och Gil Evans mästerliga samarbete ”Sketches of Spain”. En ilning gick genom min ryggrad, likt de blixtar som kommer slå när denna tropiska hetta går över i åskskurar, och till slut blir mina glasögon så immiga att jag måste ta av mig dem. Detta till följd av att mina tårkanaler är fyllda till brädden. Det är höst.

Och så. När tankarna börjar sväva iväg. Då kommer det. Det partiet som är ett signum för ”Eldfågeln”

Jag som hade tänkt att hålla på Miles spanska utflykter till november. Men här är jag nu. Och jag kan inte tygla mig. Jag hänförs på bästa tänkbara sätt. Så där så att man inte vill att den tredje satsen ska ta vid. Detta nu måste förevigas till vare pris. Men sådan är ju inte vår värld. Allt måste passera. Och snart passerar jag Wistis utställning igen. Jag tror att en av hans texter kan härledas till en av mina Fredsdruvor men förstår snart att jag bara är hungrig. Eller?

Den andra akten inleds med ett modernt stycke av en Britta Byström. Celestan har rullats in och harpan är på plats. Nu ska konsertauditoriet domineras av en modern prägel. Och det gör den. Det är, som med all modern seriös musik (tycks det), virtuost, lyriskt och på sina ställen i avsaknad av någon tydlig tonalitet. Och det blir det optimala förbandet till den suggestiva inledningen av Stravinskijs ”Eldfågeln” där kontrabasarna nästan bjuder på David Lynch-jazz. Och så. När tankarna börjar sväva iväg. Då kommer det. Det partiet som är ett signum för ”Eldfågeln”. ”Dance Infernale”. Energirikt, modernt, udda, spretigt och alldeles underbart. Och precis som baletter ska, så bjuder partiet in en i så pass hög grad att man inte vill något annat än att dansa. Dansa ut i den tropiska sensommarnatten och glatt annonsera att hösten är här. Att jag minsann är redo att ta mig an höstens alla utmaningar. Jag hjärtmarkerar alla stolta föräldrars bilder av pirriga barn och går hem och börjar skriva denna text ackompanjerad av Miles Davis och Gil Evans mästerverk ”Sketches of Spain”. Jag tar den spanska tjuren vid hornen och konstaterar att där ute doftar det av sommarns alla dofter. Men här inne. Ja, här är det höst.

The post Hösten kom med stormförtjusning first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Med anledning av att det är exakt 80 år sedan Sjostakovitjs sjunde symfoni uruppfördes reflekterar Gussy Löwenhielm över hur det pågående Ukrainakriget påverkar musikupplevelsen. Därtill tecknar han en bild av kompositörens komplicerade förhållande till Stalin.

Idag, den 5 mars, för exakt 80 år sedan uruppfördes Dmitrij Sjostakovitjs sjunde symfoni. Den som sedermera skulle komma att gå under benämningen ”Leningradsymfonin” eftersom den belägrade staden i allra högsta grad bidrog med både inspiration, stämning och en kompromisslös påverkan på det mastodontverk som Sjostakovitj i en längre tid hade skrivit på i just det invaderade Leningrad där  klaustrofobin skänker ytterligare en dimension till verket.

Det är ett utomordentligt hantverk där man rycks med från första början då de fanfarliknande stråkarna pockar på uppmärksamheten med en rivstart och en allvarsam ton som skvallrar om att det här är på riktigt. För det var det. Och det är det. För Sjostakovitj brottades inta bara med problematiken att hålla sig skyddad från nazisterna i 40-talets Sovjet. Sedan fadäsen med operan ”Lady Macbeth från Mzensk” (1931), som blev recenserad av en djupt besviken Josef Stalin i Pravda, stod Sjostakovitj inte särskilt högt i kurs hos operakonnässören Josef Stalin. Diktatorn kallade det ”förvirring istället för musik” vilket för tankarna till en viss Bob Hund-låt.

Och denna tid skulle kännetecknas av hundår för Sjostakovitj som i paranoians tecken vakade med sin väska utanför lägenheten om kvällen i väntan på att bli bortförd utav någon av Stalins lakejer, som till exempel Kamrat Vjatjeslav Molotov. Den person Sjostakovitj lämnade operan i sällskap med under sista akten av ”Lady Macbeth från Mzensk” när det stod klart att den närvarande Stalin var föga imponerad av verket. Annars är väl den forna utrikesministern Molotov mest ökänd för att ha bombarderat Finland och hävdat att det var matransoner. Finnarna svarade då med hemmagjorda bomber som gick under benämningen Molotov-cocktails.

Men den paranoida kompositören blev aldrig bortförd. Och han gav heller inte upp. Han fortsatte att skapa. Och lyckades med bedriften att återfå den stränga Stalins förtroende med sin femte symfoni (1937) endast ett år efter att han varit på vippen att bestraffas med placering i Gulag efter Stalins hårda ord. Och att leva i den ovissheten måste ju påverka skapandet. Kanske var det därför det skulle gå hela fem år innan Sjostakovitj skulle få sitt rättmätiga erkännande i och med ”Leningradsymfonin”. Och kanske att kriget tillförde något. Ett sätt för kompositören att framstå som en nationalistisk skald och bidra till att samla ihop skärvorna av ett land under invasion. Och kanske att det var motorn i den process som skulle leda fram till uruppförandet av denna enastående symfoni.

Kulturella uttryck är viktiga i tider som dessa då kanske inte orden räcker till eller när uppgivenheten är så pass märkbar att inget känns nödvändigt

Verket blev en given succé. Redan vid uruppförandet i nuvarande Samara, där Sjostakovitj var evakuerad. Därefter skickades noterna med mikrofilm kors och tvärs över klotet på grund av det rådande världskriget, för att sedan hamna i händerna på de allierade som också skulle komma att uppskatta musiken, som till exempel den 26 juli 1942 när dirigenten Arturo Toscanini fick lägga sina händer på verket när det sändes ut i NBC.

Kulturella uttryck är viktiga i tider som dessa då kanske inte orden räcker till eller när uppgivenheten är så pass märkbar att inget känns nödvändigt. Inte ens säkerhet. Och därför känns det så märkligt att detta nu 80 år gamla verk återigen är högaktuellt när det än en gång är krig i Europa. Jag lyssnar på detta verk, men nu med nya öron. Där jag tidigare kunde njuta av de hoppfulla tongångarna, som till exempel i mitten av första satsen, när en lång marsch gestaltas med ett överväldigande crescendo möts jag nu av tuggmotstånd när jag ser den 64 kilometer långa konvojen röra sig mot Ukrainas huvudstad.

Även om Sjostakovitj bara var en kulturell budbärare som ville blidka den diktator som hade kapacitet att förlama kompositörens levnadsstrategi så blir det mer svårlyssnat. Precis som att det förra helgen var svårt att ta till sig av Rachmaninovs underbara andra sats i den tredje pianokonserterna som spelades i P2. Dessa vackra, smäktande tongångar blir besudlade av en bismak. Och den bismaken står en kock med empatistörningar och ett gigantiskt storhetsvansinne för. En person som har ett mål i sikte och som helt förbiser de konsekvenser det målet kan bidra till. Avstängda atleter, oligarker med begränsade tillgångar till sitt flöde samt ett motstånd mot nästan alla av världens resterande länder. Och naturligtvis hamna i klinch med kulturens förespråkare.

Jag var på en storlagen konsert i Berwaldhallen under Östersjöfestivalen för några år sedan. Mariinskijteaterns orkester under ledning av Valerij Gergijev framförde två av Stravinskijs mest framstående verk, ”Eldfågeln” och ”Petruschka”, i ett fullständigt briljant och högst närvarande framförande. Jag var absolut hänförd och kom hem rikligt påfylld med inspiration och energi. Nu känner jag inte samma entusiasm. Gergijev har visat sitt stöd för Putin och har därmed förlorat det svenska folkets och mitt förtroende och alla hans åtaganden har blivit tillbakadragna. Såklart en oundviklig handling. Och ett tydligt budskap. Brott mot mänskligheten ska bestraffas och få ödesdigra konsekvenser.

Nu är det upp till oss att bestämma vilken verklighet vi vill ta del av. Vilka huvuden som ska rulla. Ska hela det ryska kulturarvet dras ner i fördärvet för att en livsfrånvänd tyrann har fått för lite bekräftelse? Såklart inte. Men det blir svårare att lyssna på Stravinskijs ”L´Histoire de Soldat”, läsa ”Krig och Fred” eller titta på Tarkovskijs ”Solaris”. Även Lasse Hallströms succefilm ”Mitt liv som hund” blir svårare att sluka hel. Vi har drabbats av ett ryskt förakt och det är svårt att se genom fingrarna med det. Jag som för bara några månader sedan satt som trollbunden framför ”Chernobyl” känner nu att jag kanske ska ta avstånd genom att säga upp mitt abonnemang från HBO. Och då utspelar det sig ändå i Ukraina.

Stora delar av Sjostakovitjs låtskatt innehåller dolda budskap och välriktad kritik mot Stalins diktatur

Samtidigt går det ju inte att kringgå det faktum att vi måste skilja på vad som är vad. När vi ser filmen ”Das Boot” lider vi med de tyska soldaterna som ligger på Atlantens botten och kämpar mot vattnet som forsar in i den röda lampans sken. När vi ser filmer om Vietnamkriget lider vi med de amerikanska soldaterna som i tonåren blivit skickade till andra sidan jordklotet för att Lyndon B Johnson är rädd för kommunism. Men de amerikanska soldaterna visste ju inte bättre. Och vad som försiggår bakom det ryska propagandamaskineriet vet vi inte. Det kanske är en endaste Potemkinkuliss som dragits upp där det är omöjligt att skönja de tårar som döljer sig där bakom.

Den 9 augusti 1942 framfördes Sjostakovitjs 7:e symfoni i självaste Leningrad. En sargad och skral orkester på mellan 40-50 utmärglade personer framförde verket inför en hänförd publik. Sjostakovitj fick därefter ta emot Stalinpriset av första kategorin för symfonin. Och idag vet vi att Sjostakovitj endast löd order. Att han inte hade någon som helst tilltro till Stalin. Stora delar av Sjostakovitjs låtskatt innehåller dolda budskap och välriktad kritik mot Stalins diktatur. Som introt till den 5 symfonin. Fascismen gör sig direkt påmind. Precis som idag. När en 6 mil lång konvoj är på väg att lamslå en huvudstad i hjärtat av Europa. Då skulle man gärna vilja ha Sjostakovitjs musik som tröst. Men det bär emot. Det skulle det dock inte göra om ukrainska soldater framförde Leningradsymfonin. Och vem vet? Då kanske till och med Putin skulle blir berörd. Men det kommer aldrig att hända. Precis som vi trodde om en invasion av Ukraina.

The post Kulturuttryck med tuggmotstånd first appeared on Opulens.

ÖVERTYGANDE. “Det är mycket elegant utformat och Julian Barnes beskriver målande och övertygande hur Sjostakovitjs slits mellan att bevara sin musikaliska egenart och tvingande genanta avkall på den personliga integriteten”, skriver Cecilia Persson.

Tidens larm av Julian Barnes
Forum (2017)

Idén är makalöst intressant, spännande och tankeväckande, och vem annan än en mästerlig prosaist som Julian Barnes, hade lyckas komponera litteratur på det här viset, i samma storslagenhet som huvudpersonen Dmitrij Sjostakovitjs musik? När Julian Barnes i boken Tidens larm tar sig an det ryska musikaliska underbarnet och musikgeniet ─ kompositören Sjostakovitjs dramatiska liv, i skuggan av tre diktatorer: Lenin, Stalin och Chrusjtjov ─ under i huvudsak tidsspannet 1937, 1948 och 1960, så är det ett historiskt material som torde ha gjort Barnes lika lycklig som olycklig.

Det är få historiska och politiska ämnen som är så väl undersökta och ständigt diskuterade och debatterade som Sovjetterrorn och kommunismen ─ och även Sjostakovitjs öde och liv ─ har varit föremål för många välskrivna biografier och avhandlingar. Två huvudkällor för Julian Barnes bok är Elizabeth Wilsons mångskiftande och gedigna Shostakovich: A Life Remembered och Solomon Volkovs Vittnesmål ─ Sjostakovitjs memoarer. Volkovs nedtecknande av Sjostakovitjs memoarer vållade stor uppståndelse och var upptakten till ”Sjostakovitjkrigen”, och möjligen går det att betrakta Tidens larm som en skönlitterär inlaga i tolkningsstriden om konstens frihet och förutsättningar i en totalitär regim?

Hur skulle Sjostakovitjs överleva som musiker under absurda förhållanden med Lenin som var helt ointresserad av musik, Stalin som såg sig som kulturens beskyddare och uppskattade Sjostakovitjs verk samt Chrusjtjov som fann musik direkt motbjudande? Det är viktigt att understryka att bortsett från bokens stora litterära kvaliteter är det en högaktuell påminnelse om att konst och kultur alltid löper risken att ideologiseras och politiseras, i den goda eller dåliga smakens namn, och under vilken ideologisk flagg är lika förödande för den fria konsten. Kulturen som stridsfält för politiska intressen oavsett om det sker i Sovjet eller i Sverige, är något att ständigt vara på sin vakt mot.

Julian Barnes är medveten om de romantiserande och moraliserande fallgroparna som finns med att fiktionalisera historiskt sprängstoff, men genom att låta berättelsen utspela sig i Sjostakovitjs eget huvud ─ och via hans ironiska tankar och motstridiga känslor ─ när han befinner sig i olika talande situationer så blir boken en reflexiv dialog med både politiska och privata sammanhang som gestaltar kompositörens egen livshistoria. Det är mycket elegant utformat och Julian Barnes beskriver målande och övertygande hur Sjostakovitjs slits mellan att bevara sin musikaliska egenart och tvingande genanta avkall på den personliga integriteten; exempelvis då Stalin beordrar honom att närvara vid uruppföranden och internationella representationer.

Ett klassiskt härskargrepp att låta stora konstnärer bli ”frihetsalibin” för maktfullkomliga och livsfarliga despoter. Julian Barnes avstår ifrån att ”fria eller fälla” Sjostakovitjs sätt att verka som gudabenådad kompositör under groteska politiska förhållanden men att Sjostakovitjs lyckades vara verksam under kommunismen är kanske svar nog? Om det beror på att Sjostakovitj var feg eller smart eller mest lojal gentemot möjligheten att få skapa sin egen musik är upp till var och en att bedöma. Han undkom i alla fall Gulag via den överlevnadsstrategin.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post En mästerlig prosaist first appeared on Opulens.