ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den tredje och sista delen.

De tidigare publicerade delarna hittas här. 

Arendt

Hanna Arendts tankar om ondskans natur har sitt ursprung i hennes försök att rätt förstå och värdera de nazistiska dödslägren. I sin Origins of Totalitarianism (1951), lånar Arendt Kants term ”radikalt ont” för att beskriva Förintelsen. Arendt använder dock inte Kants term på samma sätt som denne gör.

Arendt använder termen för att ”beteckna en ny form av förkastliga handlingar som inte kan fångas upp av andra moraliska begrepp.” ”Radikal ondska handlar om att göra människor överflödiga som mänskliga individer. Detta åstadkoms när människor görs till levande lik vilka saknar såväl spontanitet som frihet. Ett utmärkande drag för radikal ondska är att de onda handlingarna inte begås utifrån mänskligt förståeliga motiv så som egenintresse, utan bara för att förstärka totalitär kontroll och med utgångspunkt i idén att vad som helst är möjligt att göra.” (Arendt 1951).

Det är de totalitära regimernas strukturerade och strukturerande system som står i centrum.

I Eichmann in Jerusalem: A Report on the Banality of Evil vänder Arendt sin uppmärksamhet mot den individuella ondskan genom att analysera nazisten Adolf Eichmann, som ställdes inför rätta i Jerusalem för att ha organiserat deportationen av ungerska judar till utrotningslägren. Arendt reste till Jerusalem1961 för att, som journalist för The New Yorker Magazine, rapportera om rättegången mot Eichmann. I ”Eichmann in Jerusalem”, hävdar hon att ”skrivbordsmördare som Eichmann” inte drevs av vare sig demoniska eller monstruösa motiv:

“It was sheer thoughtlessness – something by no means identical with stupidity – that predisposed (Eichmann) to become one of the greatest criminals of that period” (Arendt 1963).

Enligt Arendt var Eichmann en banal människa, eller med andra ord en ”skrämmande normal människa som helt enkelt inte tänkte särskilt djupt på vad han gjorde”. Hennes analys, och slutsats, har naturligtvis lett till kontroverser.

Socialpsykologen Stanley Milgram (1969), han med lydnadsexperimenten, och senare den engelske psykologiprofessorn Philip Zimbardo (2007), försökte båda förklara hur sociala villkor kan få helt ”vanliga människor” att utföra ondskefulla handlingar.

Sporrade av Arendts verk, men skeptiska till resonemangen, har en rad teoretiker från skilda discipliner sålunda sökt efter nödvändiga och tillräckliga förutsättningar som kan göra människor onda. Man har talat om karaktärer och personligheter som ondskans rötter. Andra har hävdat att handlingarna i sig är roten till det onda. Jag måste för min del säga, att flertalet av dessa forskare förefaller mig springa runt i cirklar.

De flesta filosofer och lekmän tycks emellertid anta att förekomsten något slags (extra) ”klandervärt” är en essentiell och avgörande komponent i allt ondskefullt handlande.(Card 2002, Garrard 1999).

Hursomhelst förefaller det rimligt, menar många, att ”wrongfullness” (Garrard) ingår i vad som kan betraktas som ont.

Men inte alla! Tvärtom. Den centrala frågan för exempelvis Todd Calder är i stället: vad är det mer som krävs för det onda än det klandervärda? Ett kontroversiellt svar (Russell 2007) är: inget. Men detta har naturligtvis inte heller accepterats av andra, som menat att det onda är något inte bara kvantitativt, utan också kvalitativt, annorlunda än att bara göra något i och för sig klandervärt (Garrard 1999 och 2002; Calder 2013).

Calder

Todd Calder (2013) resonerar om hur företeelser, i vår kontext, skall te sig för att bedömas som distinkt åtskilda i kvalitativt avseende?.

Han skriver bland annat att möjliga teorier om ondska och förkastliga gärningar inte i allt delar sina väsentliga egenskaper, och att ondska och förkastliga gärningar därför är kvalitativt åtskilda. Exempelvis anser Calder att det är en väsentlig egenskap hos onda gärningar att gärningsmannen avser att hans offer ska tillfogas betydande skada medan det inte är en väsentlig egenskap hos förkastliga handlingar att gärningsmannen har för avsikt att orsaka skada. Till exempel kan fusk, lögner och riskbeteende vara förkastliga gärningar även i de fall där förövaren inte har haft för avsikt att orsaka skada.

Skada

Andra filosofer har föreslagit att de onda hyser ett begär att skada, för mer specifika skäl än för egenintresset att njuta, nämligen begäret att förstöra och skada så mycket som möjligt för dess egen skull (Cole 2006).

För den intresserade skulle jag här gärna vilja att läsaren på djupet begrundar det ekosofiska problemet med ”The last man on earth” (Routley).

Även om exempelvis naturkatastrofer eller djur (ibland) kan orsaka en myckenhet skada, är deras ”beteende” inte ont, eftersom ingendera av dessa är moraliska agenter (åtminstone inte som vi ännu ser dem ; jämför dock ormen i paradiset!). Reella moraliska agenter utför onda handlingar endast när de är moraliskt ansvariga och beteendet oursäktligt (Card 2010).

”To meet these conditions evildoers must act voluntarily, intend or foresee their victim’s suffering, and lack moral justification for their actions”, skriver Card.

Detta är dock kontroversiellt att anföra i åtminstone de tre följande fallen: stor skada orsakad av

(1) psykopater (2) individer som haft en dålig uppväxt samt (3) okunnighet.

Philip Cole anser att i vilken grad förkastliga beteenden orsakas av dåliga uppväxtförhållanden, snarare än genetiska utgångspunkter eller individuella val, är en svår empirisk fråga. ”Om man antar att det finns ett starkt orsakssamband mellan dålig uppväxtmiljö och avvikande beteenden, finns det argument för påståendet att vi inte ska hålla förövare moraliskt ansvariga för beteenden som är resultatet av en dålig uppväxt. Huvudargumentet är att eftersom vi inte väljer våra uppväxtförhållanden ska vi inte hållas ansvariga för brott som är ett resultat av vår uppväxt.” (Cole)

Känner vi måhända igen oss i dagens politiska landskap?

Aristoteles

Emellertid, som redan Aristoteles påpekade, är okunskapen en giltig ursäkt endast om denna okunskap inte är klandervärd (Den Nichomakiska etiken, tredje boken). I sin förlängning menar dock – bland andra – Aristoteles att det här ofta är fråga om ett medvetet eller omedvetet självbedrägeri.

Självbedragare använder sig ofta av en sorts taktik för att bli ursäktade, exempelvis:

(1) att undvika att tänka på sanningen (2) att distrahera sig själva genom att rationalisera motsatsen till sanningen (3) att systematiskt fly motstridiga uppgifter (4) att ignorera tillgängliga bevis för vissa sanningar

Känner vi måhända igen oss i dagens politiska landskap?

Diskussion i två avgörande steg

Omständigheterna

Väldigt ofta åberopas en människas psykosociala omständigheter, i synnerhet (men inte alltid) under uppväxten (som senare kan förstärkas under den kriminella ”karriären”). En sådan människa var Carl Panzram, som jag avhandlat i del två av denna tredelade essä. En del har då ”ursäktat” den ”ondes” handlingar, andra har nöjt sig med att omständigheterna kunnat bidra till att förklara dessa handlingar (och deras konsekvenser).

Min mening är, att vi aldrig helt kan frikänna någon från sitt personliga ansvar, men containrar med erfarenheter och forskningsrapporter påvisar med all önskvärd tydlighet, att dels alltför många medmänniskor föds med plast- eller träsked i munnen i stället för en silversked, och att villkoren under ”brotts- eller ondskekarriären” mer än ofta förstärker ”det onda”. Tyngden i den forskning som visar korrelationen mellan uppväxt och karriär å ena sidan och slutstadiet å den andra är helt enkelt förfärande Ändå finns det de som klarar sig (men också en del barn med silversked som går över styr).

Ett mycket centralt påpekande, som här medvetet upprepas, av den engelske psykologiprofessorn Philip Zimbardo, har mycket stark bäring på detta: ”Självklart finns det onda människor, alltså människor som är disponerade att göra ont, men utan vår passiva medverkan skulle de inte orsaka lika stor skada”.

Den djupaste dispositionen har väl då oftast att göra med generna, men deras inverkan varierar starkt med uppväxtvillkoren och den sekundära socialisationen. Men så – dessutom, och ej minst! – har vi som medmänniskor ett mycket stort gemensamt ansvar för också andra än oss själva och för det samhälle, och den livsstil, vi format, och som utgör spikmatta eller sammetssoffa för den enskilde.

Tänk på de som alltså inte ingriper – men som ofta ropar ”korsfäst!” när någon annan utför onda handlingar. Handlingar som aldrig utförs i ett socialt vakuum.

För några decennier sedan (1995) skrev jag en liten skrift: ”Från generna till det psykiska, sociala och ekonomiska tvånget – eller hur den förment fria viljan, och det förment fria valet, kan te sig i praktiken”.

Jag menar att huvudtankarna där står sig. Ja, när det just gäller generna har nog min argumentation stärkts. Det övriga hör annars till min sociologiska och socialpsykologiska och ”hemmaplan”. 

Generna 

Den hittills mes uppmärksammade genen i sammanhanget bär sålunda namnet monoaminoxidas-A och förkortas MAO-A. Man visste sedan tidigare forskning att den är viktig för hur hjärnan hanterar stress och aggressivitet. Nu har man, i en holländsk studie, sett vad som hände med de (få) undersökta männen när deras hjärnor saknade ämnet. De blev helt asociala. Tillståndet fick namnet Brunners syndrom, efter forskaren som ledde studien.

Teorin bakom upptäckten är ungefär följande: hjärnans aktivitet styrs av de ämnen som skickar signaler mellan nervcellerna. Några av de viktigaste är dopamin, serotonin och noradrenalin. De har många och varierande funktioner; de spelar till exempel en viktig roll när vi reagerar på faror, hanterar stress eller snabba känslomässiga kast. En av de kända uppgifterna för MAO-A är att bryta ner de här signalämnena efter att de skickat sina budskap. Om de inte bryts ner och så att säga, städas undan, ligger de kvar i hjärnans synapser och följden kan bli att hjärnan ständigt går på full gas med hög beredskap att reagera känslomässigt på omgivningen.

Det statistiska materialet var emellertid, som vi redan antytt, magert. Fem män som bedömdes nästan enbart genom andras berättelser om våldsamhet och begångna missdåd. Men intresset för ”brottsgenen” var väckt, och betydligt mer sofistikerade studier skulle snart göra bilden av sambandet mellan gener och beteende lite tydligare, men samtidigt mer komplicerad.

För det finns verkligen en koppling mellan genen MAO-A och sociala problem, skulle det visa sig.

Våra gener har en betydelse när det handlar om anlag för ett våldsamt beteende – men frågan är mycket komplicerad. Dels samverkar ett stort antal gener, av vilka de flesta förmodligen ännu inte är kända. Och dels spelar det sociala arvet en avgörande roll, förmodligen större än det genetiska arvet.

Vi styrs av våra gener och den fysiska yttre påverkan, men även våra egna och andras argument som övertalar oss att handla på ett eller annat sätt i en viss situation.

Den fria viljan och determinismen

Från Demokritos över Augustinus till Schopenhauer och Sartre – och våra dagars Dennett har den fria viljan, det fria valet och determinismen flitigt diskuterats,. Debatten på området är med andra ord flertusenårig, och har de senaste hundra åren dessutom dragit in kvantfysiken och (alltså) genetiken i den filosofiskt redan snåriga terrängen.

Har du och jag en fri vilja? Eller är allt elektrokemiska processer utanför ”din” respektive ”min” kontroll? Är jag fast för, vid eller i omständigheter, otur, ödet, generna, hormonerna, i värsta fall en hjärntumör? Är jag värd beröm eller kritik?

Eller enklare uttryckt: har jag ett ansvar, också under vidriga förutsättningar?

Under fyra år arbetade jag för Stenungsunds kommun i allmänhet och för Nösnäsgymnasiet i synnerhet. Främst med utsatta ungdomar. Låt mig då genast säga, att alla kontakter med ungdomarna själva, deras föräldrar (om detta gick), elevhälsan, lärarna, socialtjänsten, BUP, polisen och så vidare ytterligare stärkte min tro på att vår vilja, som de av denna beroende valen, i hög grad är begränsad. Och begränsningen är i mycket hög grad rotad i sociala, psykologiska, ekonomiska, språkliga och religiösa förhållanden. Men även i missbruk, psykiska sjukdomar och – tydligen – genetiska dispositioner.

Så jag upprepar: det är skillnad på att födas med plast- eller träskedar och silverskedar i munnen. Detta tas numera tyvärr sällan upp i den dagspolitiska debatten, åtminstone inte i den utsträckning som det hela förtjänar. Forskning visar även starka samband mellan uppväxt och betyg, mellan betyg och arbete, mellan arbetslöshet och utsatthet. Utsatta människor blir dessutom ofta – om än ej alltid – missbrukare, kriminella, hårda, råa, aggressiva. Ja, de kan rentav i flera fall uppfattas som onda.

En människas livsomständigheter, och i synnerhet under uppväxten, kommer följaktligen mer än ofta att påverka hennes framtida situation. Och även om envar utsatt kille, eftersom det ofta är frågan om killar, naturligtvis inte blir en Carl Panzram, så är det bland dessa utsatta vi oftast kommer att finna liknande individer. Men också de som avviker positivt (och samtidigt finns det naturligtvis också negativa avvikelser bland dem som växer upp med silversked). 

Men viljorna och valen, alltså. Ja, någon absolut fri vilja tror jag inte ett ögonblick på, eftersom människan styrs av alltför många faktorer. Och därför inte heller på några helt fria val. Omvänt, då?

Någon form av total determinism? Nej, knappast det heller. Undantag finns. Viljan kan nog dessutom vara starkare eller svagare – eller bli det. Liksom valen kan vara bättre eller sämre – eller utvecklas därhän. Ett visst mått av tur och otur existerar säkert också. Dessutom har vi möjligen att göra med de kompabilitetsproblem, som filosoferna kallar det, och som har att göra med en möjlig förening mellan frihet och ofrihet.

Exkurs: Den Boston-födde amerikanen Daniel Dennett är en nutida filosof som gett uttryck för åtskilliga åsikter om den fria viljan. Dennett har försökt förklara utvecklingen av ett fritt, men materiellt, medvetande, och om vi verkligen är helt fria. Dennett vill dock inte jämföra människans liv som orsaksbundet såsom biljardbollarnas rörelser när de krockar med varandra. Människans liv är mer komplicerat än så, menar han.

Vi styrs av våra gener och den fysiska yttre påverkan, men även våra egna och andras argument som övertalar oss att handla på ett eller annat sätt i en viss situation. Argumentationen ser han som ett system som förvarnar oss för farliga händelser, och som förbereder oss för dessa. Det är ett slags system som målar upp olika scenarion och tänkbara händelser, så att vi ska veta vad vi ska göra ifall vi hamnar i en sådan situation.

”Men vi kan aldrig veta exakt vad som kommer att hända härnäst, allt vi vet är att vi befinner oss i ett grenverk av olika möjligheter. I själva argumentationen för att förhoppningsvis göra det rätta valet, måste vi såga av vissa grenar i detta stora grenverk, det gäller bara att inte såga av den grenen som kan hjälpa oss ur en svår situation”.

Dennett tar emellertid, menar jag, alltför lätt på uppväxtvillkor och successioner av livsomständigheter.

Ett samtidssymptom?

Men för att sammanfatta det hela på ett måhända något drastiskt manér: omständigheterna är i betydande grad sammanvävda med ondskan.

Urartad kollektivism – ”Saken” (som kan rättfärdiga allt, hur cyniskt det än må vara)

Hittills har jag dock mest fokuserat individen – även om jag hela tiden kommit in på det gemensamma. Nu skall jag övergå – eller egentligen återgå – till kollektivet, den urartade och förvrängda kollektivismen och ”saken”.

Där jag tror att det mesta av ”ondskan” återfinns. Samtidigt tror jag att den utsatte ofta söker sig till saken eller att saken drar denna individ till sig.

Det räcker med att ögna igenom några historieböcker och lyssna på de dagliga nyheterna. Babylonierna (i olika omgångar) assyrierna, egyptierna, hebréerna, grekerna, perserna, romarna, vikingarna, mongolerna, osmanerna, de europeiska kolonisatörerna, ryssarna, svenskarna, fransmännen, tyskarna, holländarna, britterna, amerikanerna och en mängd andra bedrev alla krig med åtföljande handlingar och resultat som innefattade ohyggliga ingredienser.

Under de senaste hundra åren har vi haft ett folkmord på kristna i nuvarande Turkiet, nazisternas illdåd under Förintelsen (med den likgiltige, dehumaniserande och faktaflyende Eichmann), de båda världskrigen, fascismen, kommunismen, Vietnamkriget, folkmordet i Rwanda, alla konflikterna i Mellersta östern, Kongo Kinshasa, Colombia, Mellanamerika, islamismen, grymma versioner av judisk och kristen fundamentalism, det som nu pågår i Ukraina och Gaza och så vidare.

Motiven har ofta varit att kämpa för ”saken” i religionernas, ideologiernas, ekonomiernas, maktsträvandenas namn. ”Saken” har legitimerats av de mest befängda argument, men ändå alltid orsakat urartad kollektivism med förtryck av ”den Andre” eller förtryck av de ”egna avfällingarna”. Utfallen har nästan alltid varit onda.

Samtidigt och parallellt har det emellertid alltid funnits en Ted Bundy, en Josef Fritzl, en Anders Behring Brevik, en IS-fanatiker. Man kan då undra om detta är företeelser som speglar varandra?

Jag tror att vi här kan tänka oss ett sorts kontinuum i vars ena ände vi finnar den enskilde galningen (Bundy, Fritzl, Manson), en mitt befolkad av inbilska ”monster” (Breivik eller terroristen på Drottninggatan) som tror sig vara en del av något större, och en andra ände där vi återfinner mindre (Knutby, Jones) och större grupper (krigsmaskiner, maffior), politiska och religiösa system (Väst och Öst, IS, talibanerna) och hela ekonomiskt-ideologiska apparater (extrem nyliberal kapitalism och förslavande planekonomi) vars undersåtar och deltagare förkroppsligar medveten eller omedveten ondska.

Min övertygelse är samtidigt, som antytt, att den hjärntvättade individen inom den urartade likriktningskollektivismen är den vanligaste, skadligaste och mest utbredda formen av ondska i tanke, ord och handling, vars ledstjärna alltså är Saken med stort S. Till detta kan dessutom fogas betydelsen av droger, girighet, masspsykoser, mediernas vanskliga besatthet av just ondska etcetera.

Men också vår tids versioner av pöbelvälden och primitiva krav på hämnd och dödsstraff. Jag tror att de spontana, om än mänskliga, behoven av hämnd och dödsstraff snarare förvärrar det råa och ondskefulla klimatet än mildrar och civiliserar det.

Människan är född med både goda och onda drivkrafter.

Några slutsatser om ondskan

Ondskan är i grunden något obegripligt. Samtidigt kan man – för att travestera Platon och Kant – om inte förstå den, så tänka och känna den.

”Ondskans” handlingar och konsekvenser kan såväl förstås som förklaras (men inte försvaras!) – om än mycket nödtorftigt. Spännvidden i spektrat av förståelser och förklaringar är enorm.

Människan är född med både goda och onda drivkrafter. De goda bör odlas, och de ondas energi kanaliseras (det finns exempel på detta).

Vi kan tänka oss ett kontinuum mellan det ”individuellt absolut oansvariga” till det ”individuellt absolut ansvariga” (vars ytterligheter snarare är abstrakta fiktioner än faktiska realiteter), men mellan vilkas poler det genuina medansvaret rör sig. Vi var, som Jan Troell hävdade, alla medansvariga till Åmselemorden. Vi är alla medansvariga till könsförtrycket, etnofobin, rasismen, segregationen etcetera.

Beauchamp & Childress har kondenserat nyttoetikens ledande principer till fyra: lidandeminimering, godhetsmaximering, rättvisa och självbestämmande. Kan man tänka sig att”ondskan” står för det omvända, som dessutom kunde verifieras eller falsifieras empiriskt?

Min personliga övertygelse är att den egentliga ondskan (inte psykisk sjukdom etcetera) har två huvudsidor, jag bortser alltså tillfälligt från genetiken), som mer än ofta samverkar: människors (1) uppväxt och successioner av livsomständigheter i vidast tänkbara bemärkelse samt (2) urartad kollektivism i form av SAK-styrda sociala aggregat, som ställer sig likgiltiga inför utomstående och dehumaniserar dessa (Eichmann som nazist).

En del ”monster” (Breivik, Fritzl, frilansande terrorister) utgör undantag, men är antingen genetiskt defekta, psykiskt sjuka eller dragna till och besatta av Sak-systemen, ibland både-och. Ondskan kan för dessa uppfattas som tvångsbetingad eller determinerad/predestinerad.

Ondskans kärna är Djävulen. Gud har själv skapat denne eller bär denne inom sig, som en (förhoppningsvis mindre) delaspekt, vars syfte är att driva på en för människan ofattlig ”utveckling”.

Ett metafysiskt perspektiv på ondskan

Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och försöker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande. Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska. Den empiriska fenomenvärlden handlar i stället om den verklighet vi uppfattar med våra sinnen, och som vi i vardaglig och sekulär bemärkelse betraktar som verklig eller faktisk.

Det metafysiska varat och den empiriska fenomenvärlden penetrerar, enligt min mening, emellertid varandra.

Gud och Djävulen, eller vad vi väljer att kalla dessa ”väsen” är åtminstone relaterade till varandra (om inte annat på grund av vår tendens att tänka dualistiskt).

Att ont kan förekomma trots en god och allsmäktig Gud är emellertid en gåta, som inom teologin går under beteckningen teodicéproblemet. Människan föds, det är min övertygelse, med både goda och onda böjelser, som växelvis kan dominera, förstärkas, mildras och förändras. Människan, som vi uppfattar henne, är naturligtvis ett empiriskt faktum. Ändå förefaller det mig som om hennes (ursprungliga) dubbelnatur också är en gåta.

Jag tror att teodicéns och människans respektive gåtor tillsammans ingår i någon form av ekologisk helhet, vars utgångspunkt och pulserande relationer har ett syfte, som kanske kan beskrivas som evolutionärt, även om vi som människor inte egentligen och på djupet kan begripa detta ”drama”.

Men det utomsinnliga varat och den faktiska fenomenvärlden existerar båda, kanske inflätade i varandra i en sorts kosmisk dubbelspiral. Denna innefattar också förekomsten av en såväl transcendental som sinnlig ondska.

Därför finns ondskan i metafysisk bemärkelse. Därför finns ondskan i mänsklig bemärkelse Därför finns möjlighet att minimera eller maximera ondskan. Därför finns, tillåter jag mig att tro, paradoxalt nog dock även möjligheten att eliminera ondskan.

Och som J. S. Mill, i korrespondens med Florence Nightingale skrev: ”Det skulle innebära en stor moralisk förbättring för flertalet människor om de, oavsett om de är kristna, deister eller ateister, verkligen trodde att världen styrdes av en Rättfärdighetens ande, Spirit of Right, en fullkomlig Varelse som, med eller utan vilja, låter ondska finnas i världen i avsikt att stimulera människans förmåga, hennes oupphörliga kamp mot ondskans uttryck.” (min kursivering)

Ondskan är kosmos destruktiva essens

Denna reellt existerande ondskas uttryck är det vi vanligen träffar på i vardagsvärlden. Denna ondska kan bekämpas. För denna ondska har såväl den enskilde som samhället i stort ett ansvar eller medansvar. Den onda handlingen (såvitt den inte beror på obotlig psykisk sjukdom eller genetisk ännu irreparabla defekter) kan i absolut mening därför aldrig helt ursäktas (syftet, viljan och valet besitter alltid en relativ frihetspotential). Och den kan i sitt djupaste form, och sina vidrigaste uttryck, bara kännas, tänkas och i högst nödtorftig mening förklaras och förstås. Däremot kan vi aldrig, hävdar jag, helt bortse från den ondskans antydda ekologi, vars element och relationer vi alla måste ta vårt ansvar för; envar och tillsammans.

Ja, Ted Bundy, Charles Manson, Josef Fritzl är eller var alla onda. Anders Behring Breivik är ond. Sak-fixerade fanatikers system – nazismens, kommunismens, islamismens, den judiska och kristna fundamentalismens etcetera – är onda. Individer och system av ondskefull natur ingår i och förstärker varandra.

Vad är alltså ondska? Ondska är en metafysisk företeelse och en bland människor faktiskt existerande böjelse, som ingår i och betingar varandra i en ekologisk helhet. Det är denna ekologiska helhets centrum som utgör ondskan. Som vanliga människor kan vi bara känna och erfara dess närvaro och uttryck i vidriga handlingar. Vi har alla ett ansvar för att bekämpa ondskan i dess helhet såväl som i dess detaljer. Ondskan finns i oss alla, mellan oss alla och bortom oss alla.

Ondskan är kosmos destruktiva essens.

The post En essä om ondskan ‒ del 3 first appeared on Opulens.

ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den andra delen.

Den första delen hittas här. 

Fenomenologer utgår med förkärlek från ett ”mig” (Husserl, Schutz — delvis Mead), en enskild människa och hennes intentioner, varseblivningar och handlingar. Wittgenstein (1953) och Winch (1958 och 1970) menar att förstapersonsperspektivet (Jag) måste kompletteras med ett tredjepersonsperspektiv och att singularis måste bytas ut mot pluralis (De). Andra filosofer (till exempel Buber och Lévinas) vill komplettera (alternativt ersätta) med andra (Du) och tredje person singularis (Den Andre). Återstår därvid för oss att fundera över att också komplettera med första och andra person pluralis (Vi resp. Ni). Åtminstone Berger vill ju göra det, ehuru knappast som (renodlad) fenomenolog: människan är ett medansvarigt subjekt i en intersubjektivt bestämd värld konstruerad av medtänkande, medkänsla och samhandling (1966).

”Vi var alla medansvariga för Åmselemorden”, hävdade Jan Troell. Jag är benägen att hålla med. De allra flesta i mycket ringa utsträckning, ett fåtal andra i högre utsträckning. Men i någon mening är vi alla medansvariga för allt som händer, inte minst det onda. Varför? Därför att vi är varandras medmänniskor, och därför att vi tillsammans format en livsstil som inbjuder till vissa typer av aktiviteter och passiviteter.

Syfte, vilja och strävan

Grannar med valet och ansvaret finner vi, hävdar jag dristigt, syftet, viljan och strävan. Ja, de går omlott alla tre (eller fem). Ett gott syfte, en fri vilja och en stark strävan betingar i mycket hög utsträckning våra medansvariga val. Men nu berör vi begrepp, som diskuterats av tusen tänkare i tusentals år – ej minst begreppen ”ansvar”, ”vilja” och ”val”. Begrepp som i svårighetsgrad kan minna oss om begreppen ”godhet” och ondska”. Ansvaret har vi, i denna kontext, redan berört tillräckligt. ”Godhet” och naturligtvis ”ondska” är ämnet för hela texten. Begreppet strävan vill jag här sätta inom parentes.

Kvar finns främst (det fria eller ofria) valet, som vi bara snuddat vid, och (den fria eller ofria) viljan – men också syftet (avsikten som vi nämnt), som kanske kan betraktas som tändhatt för vårt viljande, väljande och handlande. Syftet bottnar då ofta i en uppfattning om det ändamålsenliga för ”saken”.

Låt mig mycket kortfattat koncentrera mig på vilja och val. Det förefaller mig i dessa fall, som om man som tänkare oftast, men inte alltid, suttit (eller gått!) där och ”tyckt”. Lite elakt uttryckt finner jag exempelvis att de flesta – med några undantag – aldrig själva varit mer än förhållandevis lindrigt belastade av ofria viljor eller val. För gemene man, däremot, har mycket ofta just detta – att vara ofri – tillhört huvudproblemen. Detta är också starka inslag i det vi skulle kunna kalla för ”omständigheterna”, men också för det vi skulle kunna kalla för ”saken”.

Carl Panzram

Mördaren och samhällskritikern Carl Panzram föddes 1891 och dog genom hängning 1931.

1. Carl Panzram var åtminstone en av den västerländska kriminalhistoriens mer hemska gestalter.
2. Carl Panzram var en påfallande insiktsfull, och filosofiskt bildad, kritiker av såväl det explicit kriminella klientelet som det fängelsesystem i USA som var aktuellt under hans egen tid.
3. I gränssnittet mellan dessa båda förhållanden alstras tankar som vi nog alla mår bra av att betänka. Inte minst för att dessa äger giltighet ännu idag.

Här en (redigerad) kommentar hämtad från min egen artikel om Carl Panzram i Tidningen kulturen (En mördares självbekännelser, 2016).

Panzram:

”Den undre världens kodex är mycket enkel. Den är: du ska aldrig tjalla. Var aldrig någon goltupp, tjallare eller informatör. Alla skurkar vill att alla andra ska tro att de är schyssta. Samma sak med snuten. Alla vill att alla andra ska tro att de handlar utifrån principer. De berättar alltid för alla de möter om hur principfasta de är. Det är emot deras principer att göra det eller inte göra det. Det lustiga med detta är att de inte bara vill att andra ska tro det utan även tror på det själva. Men den verkliga sanningen i sakfrågan är att de lurar sig själva och förväxlar principfasthet med policy (som Panzram tycks mena skulle betyda ungefär att rätta sig efter omständigheterna, min anm.). När skurkar är schyssta mot någon är det för att det ligger i deras intresse att vara det. /…/

Samma sak med snutar. Jag kan deras knep utantill. Jag har beblandat mig med alla sorter, både i fängelset och på gatan. De och deras sätt och deras tankebanor är som en öppen bok för mig. Jag kan dem ack så väl. Jag har varit inblandad i alla möjliga sorters skumma överenskommelser med alla möjliga sorters skurkar. /…/

Således är det troligt att snuten och skurkarna arbetar ihop och samtidigt kör med dubbelspel. Och ändå gläfser var och en om sin heder och sina orubbliga principer. /…/
De som skapar och upprätthåller lagen är mer skyldiga än dem som begår de brott som strider mot lagen. Brottslingen tjänar inte något på sina brott. Det är lagskrivarna och lagupprätthållarna som tjänar mest. /…/

Innan ni någonsin ska kunna sätta stopp för brottslighet måste ni göra en helvetisk massa ändringar i systemet. Ni måste även ändra ert utbildningssystem. Ni borde utan tvivel särskilja skolor och fängelser från all politik. Som saker och ting är nu skapar ni brottslingar fortare än ni reformerar dem som redan existerar. /…/

Om ni tror att ni kan stoppa brottslighet genom att fånga oss, låsa in oss, straffa oss med era brutala handlingar, hänga oss eller grilla oss i stolen, sterilisera oss eller kastrera oss, är ni enfaldiga. Det gör bara usla omständigheter ännu sämre.

Ett barn är lätt att leda. Alla barn uppför sig på det sätt de uppfostras att göra, om de lärs rätt. Alla brottslingar är egentligen förvuxna barn. Det är ert ansvar att skapa oss eller knäcka oss. Vi är, i oss själva, misslyckanden i livet, helt enkelt för att vi inte vet bättre. /…/ Arv har väldigt lite att göra med formandet av våra liv. De huvudsakliga anledningarna till att vi är det vi är grundar sig i vår felaktiga uppfostran, brist på kunskap och vår miljö. /…/

Jag föddes som en normal människa. Mina föräldrar var okunniga, och tack vare deras bristfälliga uppfostran och en bristfällig miljö blev jag gradvis ledd in på fel väg att leva. Sakta men säkert, från dåligt till värre. Jag skickades till en reformskola när jag var 11 år gammal. Från den dagen fram till idag har jag levt hela mitt liv bland moraliska och mentala utbölingar. Alla mina kontakter, alla mina omgivningar, atmosfären av svek, förräderi, brutalitet, förfall, hyckleri och allt som är dåligt och inget som är bra.”

Ergo.

Föds man ond eller blir man det? Och vad är ondska, egentligen? Kan psykisk sjukdom förväxlas med ondska? Är den ett mer eller mindre framtvingat beteende? Kan man vara ateist och ha föreställningar om ondska? Hur kan man precisera företeelsen “ren ondska”? Eller ”ondskan i sig”?

Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.

Individ och kollektiv

Erich Fromms bok Flykten från friheten eller Escape from Freedom, som originalet heter, utkom 1941. Alf Ahlbergs Flykten från ensamheten (Ahlberg, 1953) ger många exempel på samma fenomen som Fromm tar upp, men med, enligt min mening, fylligare argumentation. Han utgår (som egentlig även Fromm) att människans viktigaste behov är gemenskapen, och att människor, om detta behov inte tillfredsställs (som tyvärr är mycket vanligt) flyr till vilken förvrängd gemenskap som helst: livslögnen, missbruket, tyranniet.

MEN: individen i sig?

Vill man få någon rätsida på debatten om individualism och kollektivism bör man åtminstone skilja på två former av vardera slaget, som i grunden framstår som motsatser. Låt oss därvid skilja på de motsatta formerna av individualism, egoism och självförverkligande, och de motsatta formerna av kollektivism, likriktning och (organisk) gemenskap.

Om man nogsamt skärskådar innebörden i dessa uttryck, skall det då visa sig, hävdar jag, att det förra ledet i de båda motsatsparen är oförenligt med all god samhällsutveckling i enlighet med de normer och värden som har präglat den primärt västerländska kulturen; oförenlig med ett fritt och demokratiskt samhällsskick, medan det senare ledet omvänt utgör förutsättningar för ett sådant – och betingar varandra. Det handlar med andra ord inte här om ett alternativ utan om en syntes.

Likriktningskollektivismen vill utplåna individen genom att stöpa alla i en form. Den upplöser alla organiska gemenskaper för att ersätta den med en mekanisk enhet, centraliserad kring ”ledaren” eller ”staten” eller ”partiet” eller en ”ideologi” eller en ”religion” av något slag och stärkt genom ett ständigt underblåst hat mot någon annan grupp (judarna, muslimerna, de kristna, kapitalisterna och så vidare.)

Vad som emellertid gör människans ställning enastående, är hennes märkliga förening, eller i vart fall potentiella förening, av individualitet och socialitet; hennes förmåga att sätta sin (visserligen begränsade) vilja mot gemenskapens vilja och nå en inre frihet, som i sin tur sätter henne i stånd att påverka gemenskapen.

Myrstacken och bikupan (ett exempel som nämns av Ahlberg) kan eventuellt på sina sätt vara mycket sinnrika samhällsbildningar, men av allt att döma förblir de sig ungefär lika över tid. De har så att säga ”ingen historia”.

Likriktningen hos människan kan inte genomföras utan att man gör våld på och kväver individens utvecklingsmöjligheter. I och med detta försvagas inte bara personligheten; aggressioner av olika slag frammanas, som slutligen lätt kan urladda sig i världshistoriska katastrofer.

Det finns ett inre samband mellan diktatur och krig å ena sidan och mellan demokrati och fred å den andra. Endast i en rik och levande gemenskap kan ett starkt och rikt personlighetsliv – ett självförverkligande – ha sina rötter. I den mänskliga sammanlevnaden föreligger den paradoxala lagen, att man blir rikare ju mer man ger av sig själv. Liksom människan andas ut och andas in för att kunna leva i fysisk mening, kan hennes psykiska liv endast fortgå genom ömsesidighet.

Sålunda säger knappstöparen uttryckligen till Peer Gynt:

”At være sig selv, er: sig selv at døde. Dog på dig er sagtens den forklaring spildt.”

Men den gemenskap om det vilken här är fråga är alltså inte likriktningens, utan tvärtom den, där var och en sätter in sitt eget i helheten, och därmed gör livet rikare både för denna och för sig själv.

Kant

Platonska idéer och former är noumena, och fenomen är saker som visar sig genom sinnena.(…) att noumena och den noumenala världen är objekt av högsta kunskap, sanningar och värderingar är Platons främsta arv till filosofin. Noumenon kom till sin moderna användning genom Immanuel Kant. Han talade om tinget i sig (tyska das Ding an sich) som en filosofisk term.

Noumenon skiljer sig från fenomen genom att det sistnämnda är en observerbar händelse eller fysisk manifestation som kan observeras av en eller flera av de mänskliga sinnena. De två orden fungerar som sammanhängande tekniska termer i Kants filosofi. Som det uttrycks i Kants (Kritik der reinen Vernunft, 1781) är mänsklig förståelse strukturerad av ”begrepp i förståelsen”, eller medfödda kategorier av förståelse som sinnet använder för att omforma ostrukturerad erfarenhet till begriplig kunskap.

Enligt Kant är föremål som vi är förnuftigt medvetna om bara representationer av okända någonting – vad Kant kallar de transcendentala objekten – som tolkas a priori eller genom kategorier av förståelsen. Dessa okända någonting manifesteras inom noumenon – även om vi aldrig kan veta hur eller varför som våra uppfattningar om dessa okända någonting är bundna av begränsningarna i kategorierna av förståelsen och vi därför aldrig till fullo kan känna ”ting-i-sig själv”.

Kant menade, att vi måste skilja mellan tinget i sig (världen som den är i sig själv) och tinget för mig (världen som den ter sig för oss då vi underkastat den våra kunskapsformer). Om tinget i sig vet vi ingenting mer än att det existerar och ger oss de intryck, det ”råmaterial” som vi ordnar efter principerna tid, rum, kausalitet, enhet, mångfald etcetera.

Kant funderar alltså inte över verkligheten som sådan (ej heller ondskan som sådan!), hur den egentligen är, utan över verkligheten som vi uppfattar den.

Verkligheten som sådan kallar han “tinget i sig” och verkligheten som vi uppfattar den, “tinget för oss”. Kants filosofi har alltså kunskapsteorin som mål, inte ontologin.

Men de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda omständigheter eller grupper. Ted Bundy till exempel, hur förklarar man honom?

Adams arv och den genetiska koden

Det är ondskan det handlar om, Adams arv, den genetiska koden, ondskan i sig, den yttersta orsaken, Djävulen.

”Om man tror på den ene måste man också tro på den andre”, säger Dr Reid i tv-serien om seriemördare, Criminal Minds.

Arvsynden? Om denna råder det mycket oenighet. Dessutom hör den egentligen inte hemma i Bibeln, utan är ett påfund av Augustinus.

Psykologen Philip Zimbardo försöker göra reda för ett antal förutsättningar för goda människors förvandling till onda – dehumanisering av offret, en okritisk inställning till gruppens normer, upphävande av personligt ansvar och blind lydnad.

Men de som begår onda handlingar på egen hand, de som inte ingår i onda omständigheter eller grupper. Ted Bundy till exempel, hur förklarar man honom?

Zimbardos uppfattning är i korthet:

”Självklart finns det onda människor, alltså människor som är disponerade att göra ont, men utan vår passiva medverkan skulle de inte orsaka lika stor skada”.

Det sista håller jag oreserverat med om, det första är jag åtminstone något tveksam till (även om det exempelvis finns ”aggressionsgener” av vilka den hittills mest uppmärksammade är MAO-A). 

Det sista ledet är smärtsamt manifest. Från det brutala mordet på Kitty Genovese till passiviteten på dagens spår- och tunnelbanevagnar, mobil-hyenorna vid olycksfall etcetera går en röd tråd.

Sent en natt i mars 1964 blev en ung kvinna vid namn Catherine (Kitty) Susan Genovese mördad i New York City. Mordet ägde rum i den respektabla stadsdelen Kew Gardens. Den vansinnige knivmördaren avlägsnade sig tre gånger från platsen men återkom varje gång för att tillfoga sitt offer nya hugg. Det tog honom en halv timme att fullborda mordet. Medan hon attackerades ropade Kitty Genovese hela tiden på hjälp.

Efteråt framgick att minst 38 personer hade stått i sina fönster och bevittnat mordet. Ingen av dem ingrep, ingen av dem försökte undsätta Kitty Genovese. De 38 ögonvittnena företog sig ingenting alls. Ingen kom sig ens för att ringa till polisen. (Asplund, 1987)

Vad är egentligen ondska?

Under de senaste 80 åren eller så – och särskilt under de senaste 40-45 åren – har alltfler moralfilosofer, politiker och jurister, särskilt utanför Sverige och Norden, blivit alltmer upptagna av begreppet ”Ondska”. Detta intresse har delvis motiverats av reaktioner från lekmän, socialvetare och journalister under försök att förstå och reagera på ohyggligheter under tiden från de båda världskrigen och framåt, exempelvis Förintelsen, folkmordet i Rwanda, IS, förekomsten av seriemördare och så vidare.

Det förefaller helt enkelt som om vi inte förmår greppa den moraliska vikten av sådana handlingar och dess förövare utan att benämna dem som just onda. (Stanford Encyclopedia of Philosophy , The Concept of Evil, 2013)

För att undvika förvirring bör vi dock stryka under att vi har att göra med åtminstone två ”ondskebegrepp” – ett bredare och ett snävare. Till att börja med.

Ondska i en bredare bemärkelse, som inkluderar allt ”naturligt” och moraliskt ont, är den som oftast diskuteras i teologiska kontexter. Hur göra reda för, heter det, att vi har ondska i en värld skapad av en allvetande, allsmäktig och god Gud? Det förefaller ju, i varje fall intuitivt, att en Gud med dessa attribut borde utesluta förekomsten av ”ren ondska”. Slutsatsen bör bli att en sådan Gud, om vilken vi här talar, inte finns.

I kontrast till det bredare ”ondskebegreppet” pekar det snävare bara på det allra mest moraliskt klandervärda. Eller, som Marcus Singer formulerar det: “‘evil’ (in this sense) … is the worst possible term of opprobrium imaginable” (Singer 2004, 185).

Då det snävare perspektivet involverar moraliskt klander, hamnar därvid även de moraliska agenterna i fokus. Ondska i denna bemärkelse används vanligen i samtida moraliska, politiska och juridiska sammanhang.

Skeptiker vill oftast helt undvika begreppet, och vill hellre tala om olika slag av klandervärt handlande. Omvänt hävdar förespråkarna för begreppet att det är nödvändigt att använda (Russell 2006 and 2007).

Tre huvudskäl bland skeptikerna brukar anges: (1) begreppet implicerar metafysiska antaganden, onda andar eller – rentav – Djävulen (2) begreppet är värdelöst, eftersom det saknar förklaringspotential (3) begreppet kan göra skada i moraliska, politiska och juridiska kontexter

Förespråkare – en del åtminstone – vill dock hävda, att det går att urskilja ett sekulärt ”ondskebegrepp”, som är distinkt annorlunda än något religiöst eller fiktivt, och att det just är detta begrepp som mest används inom moraliska och politiska kontexter (Card 2010).

Nietzsche

Den mest utmanande kritikern av begreppet ondska torde dock vara Nietzsche. Att använda detta begrepp ser han som direkt farligt. Varför? Det ger stöd åt de svaga och förtrycker de starka. I sin Zur Genealogie der Moral – Eine Streitschrift (1887) argumenterar Nietzsche sålunda för att begreppet stammar från negativa känslor som avund och hat. Han menar att de maktlösa skapade begreppet i revanschistisk anda; för att kunna bemöta sina förtryckare. Ja, Nietzsche menar att begrepp som ”gott” och ”ont”, överhuvudtaget, bidrar till en ohälsosam syn på livet som värderar frånvaro av lidande högre än självförverkligande och personlig framgång.  Av detta skäl måste vi sålunda försöka förflytta oss bortom allt ”gott” och ”ont”.

Ripost

Emellertid är (alltså) företrädarna för begreppet – idag – högst vitala. Återigen är det starkaste skälet att inget annat begrepp förmår fånga ondska av den dignitet som förekommer vid sadistisk tortyr, seriemord, folkmord, kollektivistiskt rotat djävulskap på det hela taget. I sådana fall skulle alltså aldrig ett, eller ens tusen, väldigt, väldigt, väldigt (dåligt) förslå.

Ett annat är snarast instrumentellt, och siktar in sig på vinsten av att förstå ondskans natur och ursprung. Först då kan vi förhålla oss preventiva till ”orsakerna” (Card 2010, Heberlein 2010).

Ett tredje skäl att hålla liv i ondskan som begrepp är det, att vi därigenom möjligen kan koncentrera våra resurser till det väsentliga: kort sagt: vi bör prioritera det onda framför det mer begränsat klandervärda för att praktiskt kunna bekämpa det onda.

Åter till Kant

Immanuel Kant, blev, naturligtvis höll jag på att skriva och skrev, i sin Die Religion innerhalb der Grenzen der bloßen Vernunft (1793) den förste att formulera en modern, det vill säga främst sekulär, teori om ondskan, dvs. en teori som inte refererar till något gudomligt eller övernaturligt, och som inte heller utgör ett direkt svar på ondskan som problem. Kants syfte är istället att redogöra för tre uppenbart motstridiga sanningar om den mänskliga naturen:

(1) vi är radikalt fria (2) vi är naturligt benägna att handla gott (3) vi är naturligt benägna att handla ont

Kants tankar om ondska och moral har starkt påverkat mer nutida filosofer – såsom exempelvis Hannah Arendt och Claudia Card. Många av dessa har emellertid blivit besvikna, ity Kant inte gör skillnad på det onda i bredare respektive snävare bemärkelse (Card 2010, 37). Kant sätter i stället likhetstecken mellan det onda och att inte ha en god vilja. Vidare har vi en god moralisk vilja, menar Kant, bara om vi väljer att handla gott – eftersom de goda handlingarna är de moraliskt rätta (Kant 1793), även om det yttersta motivet skulle vara egenintresset.

Merparten av dagens teoretiker är kritiska till detta synsätt. Tortyr och vita lögner är sålunda för Kant likvärda handlingar. Det är i båda fallen viljan som är ”ond”.

The post En essä om ondskan ‒ del 2 first appeared on Opulens.

ONDSKA. I en uttömmande och informativ essä i tre delar undersöker Carsten Palmer Schale begreppet ondska och kommer så fram till specifika slutsatser. Detta är den första delen.

ONDSKA! Visst reagerar vi ofta spontant på det sättet när något ohyggligt inträffar. Korsfäst! Hämnas! Inför dödsstraff! Lås in fanskapet på verklig livstid och släng bort nyckeln! Ja, det är nog mycket mänskligt att drabbas av sådana känslor, och att i ögonblicket ge utlopp för vad som alltså ”bör göras”. Men är vi själva mindre ”onda” då, än de vi så snabbt begabbar och fördömer? Kanske, och troligen. Men vi är nog inte väldigt goda heller.

Snarare har vi att göra med spontana känsloutbrott, likt dem Pentti Renvall skildrar i sin analys av rättegångar under finskt 1500-tal. I vår tid står motsvarigheten till dessa att finna i kommentarsfälten på sociala medier.

Och även om de flesta av oss tycks uppfatta det ”onda” intuitivt, naturligtvis även jag, så är det nästan alltid handlingen och dess konsekvenser som fokuseras, mer sällan – åtminstone på djupet – de eventuella orsakerna. Särskilt de yttersta orsakerna.

Litteraturen, och måleriet, svämmar å sin sida över av illustrationer till och gestaltningar av just ondskan.

Vad är alltså ”ONDSKA”? Egentligen? I sig? Per se? Som sådan? Om detta råder milt uttryckt mycket delade meningar, och har så gjort sedan åtminstone den grekiska antiken.

Bland filosofer kan vi följa en del resonemangslinjer från exempelvis Aristoteles över Bibeln till Thomas av Aquino; ja, från Kant och Nietzsche till de mer nutida Arendt, Milgram, Bernstein, Calder, Card, Zimbardo och vidare.

Litteraturen, och måleriet, svämmar å sin sida över av illustrationer till och gestaltningar av just ondskan. Med en mäktig början i Jobs bok i Gamla Testamentet, över Augustinus och Dante, Shakespeare, samt en mängd renässanskonstnärer, vidare Milton, Goya, Blake och Dostojevskij till exempelvis våra samtida Camus, Bergman, Norén och Jelinek.

Vidare kan vi inledningsvis möjligen skilja på onda individer (Bundy, Fritzl, Manson) och onda kollektiv (till exempel nazismens, kommunismens, fascismens, IS). Samt allt däremellan (Breivik, Knutbysekten, Jim Jones). Men var eller är verkligen alla dessa individer, kollektiv och individer i kollektiv onda? Och hur skall vi förhålla oss till permanent eller temporärt psykiskt sjuka, psykopater och sociopater, genetiskt defekta, psykosgenombrott bland drogmissbrukare, religiösa och sekulära fundamentalister och fanatiker (ofta likgiltiga positivister)?

Till människor från synnerligen destruktiva uppväxtmiljöer (Carl Panzram), de människor som INTE ingrep under det synnerligen brutala mordet på Kitty Genovese, de som red förbi den nödställde i berättelsen om den barmhärtiga samariten, de av djävulen besatta?

Och hur kan vi – i denna kontext – förstå en sådan människa som Oskar Schindler?

Är – eller var – verkligen alla dessa människor (med undantag för Schindler) verkligen ONDA? Hur då? Vad betyder det?

Är exempelvis Anders Behring Breivik ondskan personifierad? Eller är han helt enkelt psykiskt sjuk, eller fullständigt tillräknelig – men ond? Prästerna använder religiös terminologi – mördaren har av sådana kallats ”ondskans tempelriddare”. Men också i annars helt sekulariserade tidningsspalter kan man läsa att ”det är ondskan själv som står inför rätta”.  

Några inledande reflektioner

Så här initialt vill jag tillåta mig en del reflektioner, som kanske kan hjälpa både mig och läsaren vidare. Problemet handlar alltså om ONDSKAN som företeelse och i sig och som sådan.

Litteraturen på området är, som vi förstått, ofantlig. Denna essä är dock, med tanke på detta, relativt kortfattad.

Det mesta som strukits handlar om de djupare religiösa utläggningarna, knastertorr filosofi och psykologi samt spontana reaktioner i massmedia. Allt detta behandlas emellertid i begränsad utsträckning. Syftet är att i någon mån komma åt problemets kärna, för att hitta vägar för att i möjligaste mån kunna motarbeta de handlingar, och konsekvenser av handlingar, som med fog kan betraktas som onda, men att göra detta genom att hitta ingångar till fenomenet som sådant, den yttersta eller innersta orsaken.

Gud och Djävulen får envar sin beskärda del, om än utan att jag riskerar att hamna på för djupt vatten. En fråga som i anslutning till det religiösa ständigt kommit upp i mitt huvud är annars: Är Gud också det ondas skapare? Mitt preliminära svar (för om något annat kan det ju inte bli tal) är ”ja”.

Två andra fenomen, som är besläktade med Gud och Satan, rör det goda och det onda. Är dessa varandras förutsättningar? Är Gud både god och ond? Även här är jag preliminärt benägen att svara jakande.

Slutligen: ämnet är så trassligt och komplext att en del upprepningar inte gått att undvika. Vi får kanske då anamma Paolo Freires tes, att upprepningen är inlärningens moder.

En särskild aspekt på det onda handlar om detta med episodisk eller permanent sjukdom – alternativt liknande tillstånd.

Exempel är psykopatier och sociopatier, schizofrenier och andra sjukdomar som kan ge upphov till hallucinationer och psykoser. Sådana sjukdomstillstånd, eller sjukdomsliknande tillstånd, betraktar jag inte som uttryck för ondska. Nej, sjukdom skall betraktas som sjukdom, både socialt och juridiskt. En annan om genetiska defekter; ett mer svårutrett ämne.

”Det finns avsiktligt goda handlingars som leder till oavsiktligt onda konsekvenser”, skriver Peter L Berger i efterordet till ”Making sense of Modern Times” och i den märkliga skriften ”Change”. Men också: ”Avsiktligt onda handlingar med oavsiktligt goda konsekvenser”.

Kan man förklara, och försvara, Eichmanns gärningar med hänvisning till hans tanklöshet?

Johan Asplund och Hanna Arendt är för övrigt inne på det rent tanklösa. Asplund i fallet med exceptionellt goda och/eller modiga handlingar. Arendt i fallet Eichmann. Asplund skall jag lämna därhän i just denna del, men återkommer kort till honom i när det gäller oss, som inte ingriper när något ont inträffar (fallet Kitty Genovese).

Arendt kommer jag att ge ett visst utrymme, men vill redan här ställa den franka frågan: kan man förklara, och försvara, Eichmanns gärningar med hänvisning till hans tanklöshet? I det senare fallet – försvara – är jag enig med Arendt: nej hans bestialitet går inte att försvara. I det förra fallet ställer jag mig mycket tveksam till Arendts analys. Jag tror inte att Eichmann på ett enkelt vis kan ses som banalt tanklös – eller banalt ond. Snarare är han fostrad till likgiltighet av systemet (nazismen).

Alla mina exempel i texten är inte representerade i mina slutsatser, och inte heller är alla mina slutsatser fullt ut representerade i löptexten.

Religionerna och ondskan

Det är klart att det onda är bekymmersam för religioner vilkas budskap så mycket handlar om Guds godhet och barmhärtighet. Den stora, bibliska berättelsen om Job tillhör världslitteraturens mest fulländade betraktelser över ondskans närvaro i en värld skapad av den gode Guden. Här konfronteras, som jag uppfattar det, ondskan och godheten på ett mycket paradoxalt vis.

Men det ondas existens är naturligtvis religiöst problematisk också från ett annat håll: Varifrån kommer ondskan? Är Gud också det ondas skapare?

Kyrkofadern Augustinus, menade att ondskan är nödvändig för att det goda skall vara möjligt (teodicéaspekten) Den judiske religionsfilosofen Maimonides på 1100-talet skrev att ondska i förhållande till godhet är som mörker i jämförelse med ljus. Liksom Thomas av Aquino på 1200-talet.

Det ligger i sakens natur, för att åberopa Jesaja (och Habackuk!) att samtidigt med skapande av ljus uppstår en möjlighet av mörker – med skapande av det goda uppstår möjligheten av det onda (och vice versa).

Vetenskaplig invändning

Att behandla ”ondskans” existens på detta sätt är dock oanvändbart, menar Baron-Cohen i sin bok The science of evil (2011). Enligt denne förklarar nämligen inte någonting och det hela får enbart ett drag av ”avståndstagande” och ”mystifikation”.

Då är Hannah Arendts tal om ”den banala ondskan” (oreflekterad, ogenomtänkt, nihilistisk, rutinmässig) mer klargörande, menar Cohen, i motsats till undertecknad. Den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann, ansvarig för 440 000 ungerska judars död, som hon mötte under rättegången i Jerusalem, var en ”ordinary man” och hans ondska var alltså ”banal” – och därmed möjlig att förstå, eller åtminstone undersöka.

Hur då med en Schindlersk godhet?

Hursomhelst vill Baron-Cohen betona ett vetenskapligt närmande – det sociologiska, psykologiska och medicinska – och ersätta begreppet ”ondska” med den, enligt honom, vetenskapliga termen ”empatierosion”. Den ondska vi möter i form av mänsklig grymhet är en empati som eroderat.

Baron-Cohen håller dock inte med om den ofta framförda uppfattningen att alla människor kan fås att begå onda handlingar: som lägervakter och torterare, eller massmördare som Breivik.

Inte?

Invändning mot invändningen

Ett strängt vetenskapligt förhållningssätt, såsom Baron-Cohens leder emellertid även det till problem. Ett är att han ser människan som determinismens fånge, (helt) utan fri vilja – vilket gör att hon inte kan hållas ansvarig för sina handlingar.

Men å den andra sidan: den fria viljan? Denna är minst lika problematisk, enligt min personliga mening. Åtminstone uppfattad som absolut. 

Jag föredrar hypotesen att människan är skapad med både den goda och den onda driften. Människans är en komplex varelse, som styrs av ett samspel mellan goda och onda drifter. Från Talmud till den moderna psykoanalysen hittar vi också mer eller mindre rimliga antaganden eller postulat om detta.

Men är djävulen skapad av Gud själv, eller rentav en del av Gud? Det förefaller så: allt är skapat av Gud.

Å andra sidan har vi hypotesen om att människan föds som ett oskrivet blad – en tabula rasa – som kan formas till vads om helst.

Är detta sant? Redan genetiken och signalsubstanssystemet ger anledning att betrakta detta synsätt, som jag själv tidigare trodde på, med stor skepsis. Även det faktum att vi alla mer eller mindre helt plötsligt föds in i en laddad ”social situation”.

Ondskan, Satan och Gud själv

Både grekiskans diabolos och hebreiskans ha-Satan på hebreiska – det vill säga Djävulen – har speciella innebörder i det religiösa språket, som går tillbaka på ställen i Gamla Testamentet där exempelvis ett andeväsen uppträder som de frommas vedersakare, sätter dem på prov eller lockar dem till synd. 

Hit hör naturligtvis Job 1-2, men även Sak 3:1, där ”Anklagaren” är underordnad Gud och verksam med hans tillåtelse. I 1 Krön 21:1 används ordet som namn och syftar på en mer eller mindre självständig makt. Denne Satan kom så småningom att uppfattas som upphovet till allt ont i världen, och man fann honom representerad av ormen i berättelsen om människans olydnad och straff (1 Mos 3:1-15).

I Nya Testamentet har den diaboliske ha-Satan helt förvandlats till det ondas personifierade makt, som omväxlande kallas djävulen och Satan, ibland den Onde.

I Johannes Uppenbarelse/Uppenbarelseboken (eller Apokalypsen) utmålas den onda gestalten bland annat som drake i anslutning till gammaltestamentliga motiv. I andra sammanhang kallas han ”(denna) världens furste”(t.ex. Joh 12:31), ”Beliar” (2 Kor 6:15) eller ”fursten över luftens härskarmakt” (Ef 2:2).

Ondskans yttersta orsak är alltså Djävulen eller Satan, som i sin tur är skapad, eller åtminstone accepterad av, Gud själv.

I Jobs bok är Satan sålunda namnet på en ängel underkastad Gud, som påpekar människornas onda böjelser och handlingar för Gud. Satan har ingen makt om inte människorna gör onda saker. Efter att Gud framhäver Job som den mest rättrådiga människan på jorden ber Satan om tillstånd att pröva Jobs tro. Job blir med Guds tillåtelse (jämför med Abraham, Habackuk, Jesus, Faust) berövad sina tillgångar, hans tio barn dödas och han själv drabbas av varbölder över hela kroppen. Job vägrar ändå förbanna Gud och bevisar då sin rättrådighet mot Gud och stod emot ha-Satans prov.

Tron att Satan en gång var en ängel som gjorde uppror mot Gud finns emellertid inte explicit uttryckt i Bibeln, utan baseras snarare främst på slutsatser (till exempel inspirerade av skrivningar i Hesekiel).

Satan har också identifierats med den som som frestar Jesus i evangelierna, laglöshetens kraft i Andra Thessalonikerbrevet 2:7 och (alltså) draken i Uppenbarelseboken.

Ondskans yttersta orsak är alltså Djävulen eller Satan, som i sin tur är skapad, eller åtminstone accepterad av, Gud själv.

För min del innebär detta alltså att även Gud på något outgrundligt sätt inbegriper det onda.

Valet och situationen

En generell regel kan vara en god sammanfattning av erfarenheten av många enskilda val — men kan inte utgöra den yttersta instansen för handlingsvalet. Uppfattningen av den enskilda — den unika — mellanmänskliga situationen, i vilken det kan finnas drag, som inte täcks av den befintliga regeln, har företräde.

Valet har för övrigt minst två sidor. Valet här-och-nu tillsammans med en medväljande individ, som inte behöver innebära något annat än val av — låt oss säga — ”situationsdefinitioner”, utgör därvid den ena sidan (hur ser det hela ut, hur skall vi göra, vad skall vi tänka). Valets andra sida handlar däremot ofta om mer ”drastiska val” i mer eller mindre individuella eller kollektiva akutlägen. Valen hänger dock ihop.

Ansvaret

Känslor är för mig för-moraliska. Medkänslan pekar vidare på människans predikament som primärt social och medmänsklig. Som an-svarig människa. I alla medmänskliga och mellanmänskliga förhållanden ingår ett mått av moral. Denna moral kan formuleras på olika sätt.

Uppenbart är emellertid, förefaller det, att just medkänslan är en (medfödd) dygd som tar andra människors verklighet på allvar. Deras inre liv och känslor lika väl som deras yttre omständigheter. Medkänslan är en aktiv beredskap för samhörighet och solidaritet. Men vi föds nog också med motsatta impulser.

Denna 1700-talsuppfattning (Rousseau, Hume) har också på sina håll åter blivit modern. Det gjorde inte heller Jesus. Det gjorde inte heller många stora moralfilosofer (det bästa hos Bentham och Mill). En babys klagan i barnsalen tas upp av de övriga; sympatigråt kallar vi det. Vi sitter alla i samma båt. I den mån vi tar den moderna och försvarbara civilisationen på allvar, sitter vi också i samma båt; en båt som vi alltså alla — och gemensamt — bär ett ansvar för. Vi bör dock här inte glömma bort den ”dåliga” sida, vi också bär på, den förvrängda typen av Gemeinschaft, varom Tönnies, Renvall och Asplund talar.

Vi är ansvariga inför världen — och oss själva. Men vilken roll spelar den nutida massan för individens och den invigda gruppens ansvarskänsla?

När vi strävar efter att göra våra barn till ansvarsfulla personer hjälper vi dem till mognad. Det ansvar vi har för det vi gör, själva eller ihop med andra, varierar dock med de sociala och politiska strukturer eller situationer inom vilka vi agerar; men det växer med mognad. ”Det var hans fel” eller ”Det var hon som gjorde det” är typiska repliker i ett evigt mänskligt drama som spelas upp på nytt i varje generation.

Denna sorts omognad tenderar att förlängas in i vuxenheten. Nästan alla har en ursäkt när saker går fel. I maktens korridorer läggs dimridåer ut när maktmissbruk och korruption avslöjas. De som skall ta sitt ansvar gör det långt ifrån alltid. Samtidigt råder ingen brist på personer, som snabbt tar åt sig äran för det som går bra.

Vi är ansvariga inför världen — och oss själva. Men vilken roll spelar den nutida massan för individens och den invigda gruppens ansvarskänsla? Ja, menar jag med viss emfas: vilken roll spelar massmedier? Enligt min ringa åsikt, är massmedier betydligt mer intresserade av ondska och sensationer än av godhet och vanligheter. Varför? Som någon författare uttryckt det:

”Ondska är ju mycket roligare än godhet, eller hur?” (min kursivering).

Kierkegaard menade — redan på sin tid — att massan gör individen förhärdad och oansvarig; att den försvagar ansvarskänslan genom att förminska den till ett minimum. Augustinus för ett långt resonemang om ansvar, i sina Confessiones, närmare bestämt i anslutning till sina meditationer över sin ungdoms syndiga leverne; och liksom Aristoteles och existentialisterna hävdade han det personliga ansvaret. Men att ansvaret är personligt, innebär inte att vi inte har ansvar också för andra — och de för oss; att vårt ansvar är delat och gemensamt.

Ändå kan man, vid läsningen av etisk litteratur, få den uppfattningen, att ansvar enbart har med det egna att göra (se till exempel Holte, R., Hof, H., Hemberg, J. & Jeffner, A.: Etiska problem. Verbum, 1970). ”Jag tar mitt ansvar” eller ”Han är ansvarig för sina handlingar” (under vissa betingelser; och det är just dessa som ofta diskuteras i den akademiska litteraturen på området) kan det till exempel heta. Och, visst: Jag såväl som Du och Han eller Hon eller Hen är naturligtvis ansvariga för våra handlingar.

Medansvaret

Ur ett socialt perspektiv ter det sig, enligt min åsikt, emellertid mer än rimligt att hävda, att detta ansvar dels är ett ansvar som omfattar både egna och andras gärningar, dels är ett ansvar som är delat med andra. I vilken grad det handlar om ansvar för andras gärningar respektive om delat ansvar är, tycks det mig, snarare en fråga om betoningar längs en skala mellan extremer. För mig förefaller därmed en rimlig mittpunkt på skalan — den punkt vi ständigt bör utgå från — vara det gemensamma eller delade ansvaret; alltså medansvaret.

Somliga betonar sålunda det egna ansvaret för egna gärningar; mest extremt troligen Sartre (till exempel i romanen om Jean Genet; till exempel i ett av sina båda filosofiska huvudverk, L´Être et le néant). Andra betonar sålunda det absoluta ansvaret för den Andre; mest extremt förmodligen Lévinas (till exempel i huvudverken Totalité et infini och Autrement qu´être ou au-déla de l´essence).

Beträffande tankegångarna om andras absoluta ansvar för våra gärningar respektive vårt egna absoluta oansvar för andras gärningar förekommer väl dessa sparsamt i den filosofiska facklitteraturen, men tycks icke desto mindre ha ymnigt med företrädare i den konkreta vardagsverkligheten. Ett ”Ta hand om mig; hjälp mig!” är heller inte bara ett uttryck för en slapp oansvarighet — utan i vissa fall även ett berättigat krav (till exempel i fall av viss psykisk sjukdom eller på operationsbordet).

Men ibland handlar det om just slapp oansvarighet. Detta med att vara absolut oansvarig för andras gärningar (och i vissa fall till och med sina egna) — i den mån vi inte är djupt och direkt involverade i något gemensamt och medvetet projekt — är en betydligt mer bekymmersam historia.

Frågan är rentav, om inte detta är ett mycket vanligt förhållningssätt i vår tid. Dessutom har vi åtminstone en författare i ”vår tid” (Hitler) som med kraft framfört denna ståndpunkt rörande åtminstone ”vissa andra”, och många som i kritiska ordalag berört attityden (Lasch, Cox, C W Mills, Weber, Habermas, Ofstad, med flera.) som sådan — i avsikt att eliminera den.

En lång rad betydande tänkare har emellertid både direkt och indirekt naturligtvis pläderat för medansvaret, om än  från delvis olika utgångspunkter och med olika språkbruk.

Öppna företrädare för medansvaret har till exempel varit Perikles, stoikerna, Konfucius, Jesus, författarna av Bhagavadgita och de bhaktifromma, Thomas av Aquino, Marx, Mill, Buber, Jaspers och Habermas.

The post En essä om ondskan ‒ del 1 first appeared on Opulens.

DJÄVULSK POLITIK. “Liksom de svenska partierna kan satanisterna delas upp på en höger- och vänsterskala. SD på ena sidan och Vänsterpartiet på den andra.” Iodine Jupiter för in Lucifer i det svenska politiska landskapet.

Politisk satanism har blivit aktivisters metod att transformera Satan till en ny tid. Ljusbringaren Lucifer tjänade som symbol för frihetskämpen på affischer för det socialdemokratiska partiet i början av 1900-talet. Finns det längre plats för upplysningen? Behöver anklagaren Satan aktualiseras med i ny roll bland politiska partier?

Att idag jämföra Anton LaVeys organisation Church of Satan med The Satanic Temple är lite som att jämföra en grupp utmanande svartklädda ur en veckotidning från 60-talet med en grupp politiskt orienterade aktivister i 2010-talet.

Rationalismens företrädare

Church of Satan var den första organisationen (1966) som satte satanismen på kartan på riktigt i modern tid. Grundaren Anton Szandor LaVey var med sina tre böcker The Satanic Bible (1969), the Complete Witch (1970 ) och The Satanic Rituals (1972) förgrundsfiguren som gjorde satanismen bekant för en bredare publik i hela världen. Med teatrala inslag och en framtoning som lockade sensationspress- och veckotidningsvärld blev man snabbt vitt omtalade och inbjudna i olika mediala sammanhang. Och detta var före internets tid.

LaVeys showmässiga ingrediens kombinerat med psyskologi, social Darwinism och bejakandet av den överlägsnes kraft var en djup kontrast till 60-talets hippieideal från Kalifornien, San Fransisco, Haight Ashbury som låg granne med gruppen. När hippisarna var som djupast i mysticism och det irrationella stod Satanic Church för en religion av rationalism, hävdar författaren Ruben van Luijk i boken Children of Lucifer.

Church of Satans människosyn är elitistisk.

Sannolikt delar några svenska högerpartier synen på superideal och framgång. Att använda Ljusbringaren för att lysa upp klassperspektiv har som jag tidigare antytt hänt förr. Vilka partier idag är mest tänkbara att kunna använda Lucifer som symbol för frihet?

Politik ingen vågar stå för

Church of Satan var reaktionära materialistister, men stod för en utlevande sexualitet som man ansåg kyrkan alltsedan skapelsemyten förträngt. De djuriska drifterna måste släppas fram, satan få spelutrymme. Människans ljusa och mörka sidor måste samexistera, njutning före återhållsamhet, menar LaVey i The Satanic Bible. Det finns nog inget politiskt parti som vågar skriva under på detta även om det kanske skulle behövas för att liva upp.

Ockultisten Aleister Crowley som verkat decennier före Church of Satan betonade viljans betydelse med sin centrala dogm: ”Do what thou wilt, that shall be the whole of the law.” Sannolikt påverkade idén LaVey, trots att han förnekat inspiration från Crowley. Idag vet du inte vad olika partier egentligen står för, vad som skiljer dem. Därför är tillkännagivandet av den sanna Viljan relevant i det politiska landskapet.

Church of Satans människosyn är elitistisk. Att vara Herre över situationen, det upphöjda Jaget, vitalitet istället för passiv tro är signifikanta aspekter av organisationens filosofi. I nio statements sammanfattar LaVey vad Satan står för i The Satanic Bible.

Viljan, den egna potentialen, hämnd, girighet och egoism är delar av människans naturliga existens. Inte alls dåliga egenskaper och om de handskas med på rätt sätt. Förnekelse leder till psykisk sjukdom. menade LaVey. Detta synsätt stod i stark kontrast till HPM (Human Potential Movement) och New Age-rörelsens falska självandlighet.

Enligt min uppfattning finns det inga politiska partier efter andra världskriget som vågat ge uttryck för människans naturliga väsen. Maximen ”att inte vända andra kinden till” är för att citera The Satanic Bible, knappast något de politiska partierna lever efter. En opinionsundersöken med dåliga siffror räcker för att byta ståndpunkt. Vindflöjlar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I det egna Jaget och den starkes rätt kan spåras (i förutom Darwinism) Nietzsches idéer om ressentiment och slavmoral. Något La Vey öppet erkänt inspiration från i formandet av Satanic Church. Sverigedemokraterna är det parti som ligger närmast en sån filosofi.

Aktivisternas inträde i det politiska landskapet

Ett senare tillskott i den poliska satanismen är The Satanic Temple. Manon Hedenborg White och Fredrik Gregorius skriver om The Satanic Temple, i en artikel i International Journal for the Study of New Religions 2019. De belyser gruppens riktning som ”esoterism med politiska verktyg.” Organisationen har en helt annan ingång till sin satanism och ser den i hög grad som ett verktyg för yttre förändring av samhällets orättvisor. Med egalitära värden, satanistisk feminism, äga sin kropp, mot begränsande abortlagar, inkluderande av minoriteter LGBTQ.

För the Satanic Temple (härefter benämnda TST) är satan en symbol för rebellen (liksom den var för socialdemokraterna i början av förra seklet) med erkännande av den romantiska satanismen representerad av de engelska poeterna Shelly, Blake och Byron. Upplysningstiden omfamnades med ljusbringaren för att bringa klarhet. Genom begreppet ”ockulture” formar the Satanic Temple en sekulär aktivism i det amerikanska politiska landskapet, skriver White och Gregorius om gruppen i artikeln från 2019. Satan, eller Lucifer, blir enligt författarna emblem för frihet, intellektuellt obunden och upprorisk mot förtryckande auktoriteter.

Gruppen TST grundades 2012/13 av tidigare Harvad studenten Lucian Greaves (Doug Mesner) och filmskaparen Malcolm Jarry för att uppfylla Vita Husets önskan om religiösa initiativ. Med just egna initiativ skulle TST komma att visa alternativa synsätt. Internet och gratis medlemskap utan bindande krav gjorde snart gruppen till världens största satanistiska organisation. I likhets med Satanic Church utförde TST ett flertal iögonfallande aktioner som banade vägen för nationell uppmärksamhet.

Som svar på den amerikanska statens uttalade vilja att främja religionsfrihet tillverkade TST en två och en halv meter hög Baphometstaty att ställa utanför kapitolium i Oklahoma. Genom att uppmana till aktivism mot orättvisor, som att till exempel staten offentligt får placera ett monument med tio guds bud pekar man på diskriminering. Andra religioner måste också få synas. Detta uppmärksammades av SVT med dokumentären Heja Satan? 2019. Religiös pluralism måste värnas, hävdade TST.

Politiska aktioner skiljer The Satanic Temple från Satanic Church.

Med sina sju grundsatser skrivna på Baphometstatyn (ursprungligen tecknad av Eliphas Levi 1848) var planen att den skulle komma att utgöra en jämnvikt för religions- och yttrandefrihet i USA.

Politiska aktioner skiljer The Satanic Temple från Satanic Church. TST agerar på omgivande sociala händelser. När Florida guvernören Rick Scott lät införa ”Inspirerande meddelanden” på allmänna skolor i syfte att marknadsföra bibelmöten på skoltid reagerade TST. 2016 anknöt de till ”Religious Right Movement” genom att dela ut egna flygblad på skolor med parollen: ”After school Satan Club”. Ett direkt svar på den kristna högerns evangeliska ”Good News Clubs” som tilläts verka inom offentliga skolor. Religiös orättvisa, menade TST.

En likhet mellan Church of Satan och the Satanic Temple är att båda har ett icke teistiskt förhållningssätt. De största olikheterna är att den ene är Jag-orienterad, den andra kollektivt inriktad. Politiska meningsskiljaktigheter och intressekonflikter skiljer grupperna. Liksom de svenska partierna kan satanisterna delas upp på en höger- och vänsterskala. SD på ena sidan och Vänsterpartiet på den andra.

The Satanic Temple utgör med sin religiöspolitiska aktivism på sätt och vis den ideologiska motsatsen till Satanic Church. Att genom radikala händelser sprida alternativ tro bidrar gruppen med utveckling i satanismens historia. När TST ger ut Den Stora Satanistboken för skolbarn visar de på en sällsynt balans mellan kärlek, allvar och humor. Det är politik.

Frågan är när ska en elitistisk satanistisk socialdemokrati återknyta till sin tradition med frihetskämpen?

The post Helgessän: Har Satan en plats under svenska valåret? first appeared on Opulens.

FUNDAMENTALISM. En konsert med den svenska artisten Anna von Hausswolff i den franska staden Nantes stoppades under tisdagskvällen av en grupp katolska fundamentalister, skriver den franska dagstidningen Le Figaro.

Ett hundratal demonstranterna hade samlats vid ingången till kyrkan Notre-Dame du Bon-Port där konserten skulle hållas – och efter att stämningen blivit alltmer hätsk beslutade arrangörerna att ställa in evenemanget.

Demonstranterna skanderade böner och kallade von Hausswolffs musik för “satanistisk” – detta då hon i låten “Pills” sjunger om hur hon ”älskat med djävulen”.

Själv beskriver Anna von Hausswolff demonstranternas anklagelse som absurd, enligt DN.

“Trodde vi lämnat medeltiden bakom oss, säger Anna von Hausswolff till tidningen.

TT NYHETSBYRÅN

The post Demonstranter stoppade von Hausswolffs konsert first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSKONTRAKTET. Jag finner det idag omöjligt att förbli en alltigenom laglydig medborgare. Moralens tvingande bud, de medmänskliga skyldigheterna, väger tyngre än en inhuman och orättfärdig lagstiftning, skriver Crister Enander i en rasande uppgörelse med en allt kallare samtid.

December, julmånaden som firas till minnet av Jesu födelse, borde vara en tid av glädje och tacksamhet.

Men december är ofta kall, vinden hård och svidande och tuggar sig in i märg och ben. Minusgraderna kryper neråt. Bland de allra fattigaste, till exempel de mentalsjuka som inte längre får den vård de behöver och många andra som piskats och drivits ut från samhällsgemenskapen, är det många — ja oanständigt många — som inte ens har tak över huvudet eller väggar som skyddar mot isvindarna.

Tidigt på morgonen, långt innan de välanpassade ens slagit upp ögonen och än mindre lämnat den varma sköna sängen och härliga inomhusvärmen, hämtas uteliggarna som dött av kylan under natten. Anonyma bilar rullar fram i skydd av mörkret till de anonyma livlösa kropparna.

Ingen ska dessa de, fattigaste av bröder och systrar, få störa ens i döden.
Jag har sett det några gånger. Stela som stora bräder läggs de i säckar och hivas in därbak på bilen.

Summan av ett liv.

Spillror av ett kollapsat samhälle.

Inget samhälle är någonsin bättre än vad som uppvisas när det tar hand om sina svaga och minsta. Sedan får de mäktiga och rika rabbla sina hjärnbedövande ramsor och lögner hur mycket de vill. Tomma ord. Ihåliga människor.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Jag känner enbart förakt, ja, förakt och vämjelse, inför tidens egoism och dessa omänskliga människor som förvandlats till en sorts empatilösa monster, avskalade sina känslor och förmågan till inlevelse. De borde fira Djävulens ankomst, inte Jesu födelse.

Men vem bryr sig egentligen om dessa falskspelare och fifflare? Cyniska manipulatörer som ser allt i siffror, som vinst eller onödiga utgifter. Människor av kött och blod blir döda decimaler på en dataskärm.

Glöm inte den där bilden: stela som bräder!

Ihjälfrusna i ett av världens rikaste länder.

Med de massiva angreppen på grundläggande och för många helt livsavgörande sociala nätverk som pågår oavbrutet, och eskalerade under Alliansens tid vid makten, måste gamla frågor ställas på nytt och dagens frågor formuleras på andra sätt.

En hemlös i Mörbylånga fick nyligen ett litet tält av Socialen i stället för att få hjälp med en bostad. Vem av beslutsfattarna eller vem av socialtjänstemännen i landet är beredd att övervintra i ett tält? Jag tycker på allvar att de ska prova på det. De borde tvingas att prova, inget annat tycks ju fungera i denna förhärdade tid.

Gapet mellan moraluppfattning och lagstiftning är numera fatalt stort. Vad många, ja, jag tror rentav överväldigande många, håller för moraliska sanningar står i öppen strid med de lagar och förordningar som gäller i dagens Sverige. Vad händer med ett samhälle där diskrepansen blir för stor? Förtroende vittrar självfallet sönder. Rättssamhället riskerar att reduceras till en pappersprodukt, en ihålig radda tomma ord och paragrafer utan fäste i vardagslivet.

Jag kan redan i dag utan ansträngning tänka mig en rad situationer där jag knappast skulle tveka att följa mitt samvete, min övertygelse om vad som moraliskt är rätt, och därigenom bryta mot lagen. Många gör det utan att tveka. Flyktingar undan tortyr, förtryck och grymma krig hålls gömda för att skydda dem från polis som ska verkställa beslut om utvisning och hemtransport till länder där en säker död väntar.

Samhällskontraktet är, som jag ser det, brutet på en mängd områden. Rent filosofiskt gör det uppror till en nödvändig och, tillspetsat uttryckt, laglig rättighet — ja, till och med en skyldighet. De styrande har svikit folkets förtroende.

Hur länge kommer vi till exempel att acceptera och uthärda utförsäkringar från sjukförsäkringssystemet? När tål vi inte längre att se cancersjuka tvingas ut och förnedra sig i arbetslöshetsköerna och därmed förkorta sina liv ännu mer än deras sjukdom redan dömt dem till? När blir de drabbades och sjukas svåra lidanden för mycket för vår moraluppfattning? När har vi helt enkelt fått nog?

Jag finner det redan idag omöjligt att förbli en alltigenom laglydig medborgare. Moralens tvingande bud, de medmänskliga skyldigheterna, väger tyngre än en inhuman och orättfärdig lagstiftning. Och jag är fullt medveten om att det är en såväl vansklig som ytterst farlig situation. Men ansvaret är inte mitt. Det är heller inte ditt. När avståndet mellan medborgare och makthavare blivit så stort att lagarna inte är förankrade i det allmänna rättsmedvetandet är det politikernas skyldighet att skapa nya lagar.

Samhällskontraktet är, som sagt, brutet — av makthavarna.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Spillrorna av ett kollapsat samhälle first appeared on Opulens.