KLUBBMUSIK. Mamdouh Elmchad, även känd som Mamdouh313, är en mångsidig multimediakonstnär, DJ och klubbarrangör från Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med artisten som är turnéaktuell i höst.

Det har gått en tid efter Way Out West och jag och Mamdouh har stämt träff för att prata om hans mission som DJ och klubbarrangör. Han håller fanan högt för klubbmusik där rytmer och ljud från Swana-regionens (Sydväst-Asien och Nordafrika) musikvärld är dominerande. Hans gränsöverskridande musikgärning och personliga stil lyser klart på DJ-himlen.

Hur reagerade publiken på ditt DJ-set på Dungen, Way Out West?

‒ Det var fantastiskt hur de reagerade, andra människor, som har annat ursprung kom fram och sa att de hade väntat på att få dansa till den här musiken. Vanliga nattklubbar har visat intresse för att boka mig för DJ-set, vilket jag är väldigt väldigt glad för. Jag kände att jag hade kontroll över publiken, jag hade dem i min hand! Även när jag såg filmerna sedan, eftersom man inte ser allt från DJ-båset, så fanns den känslan där. Du förstår, när man spelar på en festival vill man inte vara för experimentell. Publiken har inte främst kommit för att lyssna på just mitt set utan de har valt att komma för att se headline-artister och då måste man gå varsamt fram.

Hur arbetade du inför spelningen?

‒ Om det är en plats jag inte känner till försöker jag hitta bilder på hur det ser ut till att börja med, nu är ju Dungen inte en sådan plats, det är ju en scen jag varit på jättemycket och känner till väl! Sedan går jag vidare till att lyssna på alla de andra som ska komma och spela på festivalen, så att jag kan veta vad som kommer att omge mig

Oj vilken fantastisk research du gör inför dina framträdanden!

‒ Ja det är jätteviktigt för mig också för att jag har ganska mycket scenskräck och jag var orolig innan jag skulle gå upp och börja spela och hade lite panikattacker. Sedan börjar jag att bygga min playlist med barndomens sånger från Libanon och att accentuera min queerness med vogueing till exempel och musik från Mellanöstern, jag försöker att alltid anstränga mig att hitta nya underground-artister som kan vara blandas med kända hits som man sjunga med till! I slutet av året kommer äntligen min EP som är det första jag släpper med egen musik, jag har ett skivbolag som jag diskuterar med som kanske ska släppa den.

Var kan vi lyssna på dig i Göteborg framöver?

‒ Jag älskar att spela på FOLK och Oceanen där jag kan vara fri i mitt uttryck och inte begränsa mig så mycket, men såklart slår mitt hjärta för undergroundscenen och raves som ordnas helt fristående, det är en annan känsla i de spelningarna när det inte finns vakter och polis som påverkar. Friheten är något speciellt! Jag har också min egen klubb som heter Not Your Habibi, där jag spelar samma sorts musik men det är ett helt queert sammanhang, en fristad där man kan vara den man vill. Det är något som inte riktigt finns i Göteborg, även om jag älskar den här staden som har gett mig stöd och inspiration till att bli en artist och utvecklas. Fortfarande finns inte riktigt en säker plats för dem som är som mig, queer och med annat ursprung. En av de andra DJs och klubbarrangörer som jag gillar och som har en stark inre kompass i de frågorna är Kim Öhman aka Gimme Signal.

Det är beundransvärt att du orkar kämpa på trots att du känner att det inte finns så mycket utrymme för den kulturscen som du själv företräder. När det gäller min erfarenhet av queera personer med utomeuropeiskt ursprung har jag ett exempel på en trans som bodde i Hammarkullen, när jag jobbade där, och som blev nedslagen cirka 6 gånger under det året.

‒ I Göteborg skulle jag aldrig drömma att gå ut i drag och till exempel åka spårvagn. Det skulle jag aldrig göra. Det är uteslutet och jag har gett dig solskenshistorien, vägen har även kantats av många sammanbrott. Som i somras när jag kände att jag var nära att gå in i väggen, men jag klarade det ändå. Jag har fått stöd från Nordisk Kulturkontakt för att göra ett event i Göteborg, “Not Your Habibi x Gimme Signal”. Men jag tänker att ironiskt nog så är intresset för mig som artist större på andra ställen än i Göteborg, min hemstad.

Vad är din högsta dröm?

‒ Det är såklart på ett plan att organisera en POC-festival med elektronisk musik själv! Att vara en del i att skapa säkra platser för queera uttryck. Jag lämnade Libanon för 7 år sedan och jag längtar inte tillbaka. Alla mina vänner har lämnat landet, landet är väldigt påverkat av  lågkonjunkturen och sedan kom explosionen i hamnen i Beirut 2020 som utplånade, rent fysiskt, de platser som jag vuxit upp på. Så dit ska jag inte tillbaka. Jag föddes som artist i Göteborg och jag känner ett behov av att ge något tillbaka!

The post Mamdouh313 håller fanan högt för klubbmusik first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll har Lars Thulin presenterat en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Detta är seriens sista del. Tidigare delar hittas HÄR. 

28. Last Dance/Queen of Disco – Donna Summer 1977

En ung Donna, kanske då hon hette Sommer och inte Summer. Bredvid en av hennes bästsäljare.

Låten jags som dj spelat flest gånger av alla. Som sista låt. Varför? Ingen kunde tjata om en till. Sista dansen har spelats, eller hur?

Donna Summer föddes som LaDonna Adrian Gaines i Boston, 1948. Under ett äktenskap med österrikaren Herbert Sommer spelade hon in första skivan. Efternamnet blev felstavat på etiketten. Donna Summer var född. Genombrottet kom 1975 med Love to love you baby.

Hon kallas Queen of Disco. Då hon var åtta år gjorde hon debut som solosångerska i lokala kyrkan. Hennes röst var fyllig, och mörk men ändå distinkt och välartikulerad, perfekt för discorytmer. Hon samarbetade med Giorgio Moroder, en låtskrivare som under åtta år fick tre Oscar för filmmusik. Filmerna är Midnight Express, Flashdance och Top Gun.

Donna var trebarnsmor, troende kristen och renlevnadsmänniska. Men dog 2012 i lungcancer, 63 år ung. Hon var nära tvillingtornen i New York 11 september 2001 och hävdade att det var röken därifrån som gjort henne sjuk. Totalt sålde hon över 100 miljoner skivor och valdes 2013 in i Rock and Roll Hall of Fame.

Här kan du lyssna på Last Dance/Queen of Disco! (Maffig final – från Obamas Nobelfest i Oslo i december 2009) 

Mac Arthur Park Suite

För die-hard-disco-fans: det ultimata avslutet. Låten är av typen som en dj älskade en gång per kväll. Skivan som tillät kisspaus, en kopp kaffe och några ord med vackra damer. Här är 17 minuter och 47 sekunder (men introt är 1:49) högoktanigt discopumpande signerat kvartetten Donna Summer, Giorgio Moroder, Jimmy Webb och Pete Bellotte.

Här kan du lyssna på Mac Arthur Park Suite!

The post Radio 208: “Last Dance/Queen of Disco” – Donna Summer 1977 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

45. Summer in the City/ The Lovin’ Spoonful 1967

Lovin’ Spoonful, bandet som stannade kvar i staden på sommaren.

Det har alltid funnits sommarlåtar som ska kanalisera kärleken till denna årstid med plats för sol, värme, lata dagar och ung kärlek. Här en av de mest kända, New York-bandet The Lovin’ Spoonful med rötter i folkrocken. 1967 svepte de över världen med denna låt, förstaplats på Billboard Hot 100 i augusti. Hoppas ni, mina läsare, nu kan se tillbaka på en sådan sommar!

Låten innehåller ljudet av en scooter, biltutor och tryckluftsborr, allt för att ge bilden av en storstad. Sådana illustrationer var ovanliga på den tiden.

Ledare och låtskrivare var John Sebastian, son till en utövare av klassisk musik som hette – John Sebastian. Andra låtar från bandet var Do You Believe in Magic och Daydream.

USA:s musikindustri var i slutet av 60-talet oroade av The British Invasion, all engelsk pop. Därför gjordes en tv-serie om ett amerikanskt popband. Den skulle handla om Lovin’ Spoonful. Krångel med rättigheter satte stopp. Istället engagerades fyra ungdomar som fick jobbet mer för utseende än musikalitet. Gruppen döptes till The Monkees. (Imorgon: Dags för sista dansen)

Här kan du lyssna till Summer in the City!

The post Radio 208: “Summer in the City”/ The Lovin’ Spoonful, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

54. TSOP/MFSB (featuring Three Degrees) 1974

Three Degrees bildades 1963 och är fortfarande aktiva, dock med nya medlemmar. Tänker ni på Supremes när ni ser bilden? Det är ingen slump.

Konstigt med förkortningar, men nödvändigt här. Låtens titel är The Sound Of Philadelphia. Gruppen heter Mothers, Fathers, Sisters and Brothers.

Detta stycke, i princip instrumentalt, räknas som den första discolåten. MFSB var en pool med ett 30-tal studiomusiker. De gjorde TSOP som ny signatur till Soul Train, som var ett populärt musikprogram på amerikansk teve. Det sändes i 35 år, från 1971 till 2006.

När låten skulle släppas på singel ville skivbolaget att den skulle heta Soul Train. Tevebolagets producent vägrade, han ville inte låna ut namnet på sitt program. Låten stod för Philadelphia-soundet så namnet blev då givet. TSOP blev en jättesuccé och den första tevesignatur som toppat Billboard Hot 100. Producenten ångrade sig, men det var förstås för sent.

Låten är mjuk med tydlig melodislinga. Men den innehåller den pumpande rytm som blev discons kännetecken och livsnerv. Svårt att sitta still då den spelas. (Imorgon: Stannade i stan på semestern)

Här kan nu lyssna på The Sound Of Philadelphia!  (Vilken orkester, inte en dator så långt ögat når!)

The post Radio 208: “TSOP/MFSB (featuring Three Degrees)” 1974 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

53. A Whiter Shade of Pale/Procol Harum 1967

Här omslaget till den ikoniska singeln

Brittiska gruppen Procol Harums A Whiter Shade of Pale blev en megahit och ”förföljde” gruppen under hela deras fortsatta existens. Den bevisade också att popmusik kunde växa utanför sin egen genre. För hela melodislingan är väldigt inspirerad av Bach. Och kanske var det första gången som påtagligt klassisk musik tog sig in i popvärlden.

Texten är underbart surrealistisk och det lär finnas seminarier där nördar träffas årligen för att tolka den. För mig är det verklig poesi – att ord sammanfogas på ett sätt så att allt låter underbart, men där frågetecknen köar upp sig som lågtrycken under en svensk semestermånad. ”Ljusare skugga av blekhet”, visst är det vackert.

38 år efter att singeln släpptes, stämde bandmedlemmen Matthew Fisher sina kompisar Gary Brooker och Keith Reid som stod som låtens kompositörer. Fisher hävdade att han skapat den klassiska melodislingan. Ärendet gick genom en rad domstolar. Till sist gav överhuset Fisher rätt och därmed royalties, vilka var avsevärda. (Imorgon: Låten som startade en våg)

Lyssna här på A Whiter Shade of Pale!

The post Radio 208: “A Whiter Shade of Pale”/Procol Harum, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

52. Love Hurts/Nazareth 1975

Hårdrockarna Nazareth blev för evigt förknippade med en ballad som är banal, sliskig och utdragen. Men i rätt sammanhang är den omöjlig att inte älska. Även om kärlek smärtar.

När jag som dj snurrade igång den här, då blev det tätt, varmt och omslingrat på golvet. Därför sparades den till sista timmen. Låten blev skiva redan 1960 med Everly Brothers. Den har sedan spelats in, eller framförts på konserter, av minst 20 artister. Det startfältet spänner från Stina Nordenstam till The Who. Men enda verkliga hiten var när Nazareth gjorde hårdrocksballad av det hela. Som bäst åtta på Billboard Hot 100.

Bäst minns jag den från Lukas Moodyssons underbara film Tillsammans från 2000. Arbetartjejen Elisabeth hamnar i det flummiga kollektivet. En av dess utåtagerande damer, Lena, tar sig an nykomlingen och kan tänka sig en klart nära relation. De bestämmer att spela sina älsklingslåtar för varandra. Kollektivdamen lägger på något proggigt, kanske var det Jösses flickor, jag är inte säker. Elisabeth kör Love Hurts för den låten är den vackraste hon vet. Lena fattar noll. Kulturkrock? Bara förnamnet. (Imorgon: Stal från mästaren)

Här kan du lyssna på Love Hurts!

The post Radio 208: “Love Hurts”/Nazareth 1975 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

51. If you leave me now/Chicago 1976

Chicago – det betydde många på scenen. Men det lät också mycket och väldigt bra, åtminstone första åren.

Amerikanska bandet Chicago med Peter Cetera som ledare gjorde en märklig resa. Började som något superspännande – en blandning av jazz och rock. För i en tid då gitarrer och keyboard dominerade popen kom Chicago dragande med tromboner och trumpeter. Och elgitarrer. Det blev så bra.

Jag såg dem på Konserthuset i Stockholm, tror det var 1974. Kanonkonsert. 25 or 6 to 4, Saturday in the Park, med flera. Oj, oj… Sedan bytte de stil och blev något slags bilradiorockband med ganska sliskiga låtar. Jag förstod aldrig vad som hände.

Nåväl. Om man kör gamla klassiker på ett disco och stämningen är bra, då sjunger de dansande med. Högt. För deras röster hörs ju knappast i dånet. Golvet blir ett slags karaoke. Eller duschkabin, för där får man också sjunga hur falskt som helst. Är det känslosamma tryckare kan de kända stroferna viskas i partnerns öra.

Om stängningsdags närmar sig och texten i tryckarens refräng är If you leave me now, you take away the biggest part of me, ja vad kan man säga? Att kvällen nog inte är slut riktigt än? Kanske blir det så. (Imorgon: Visst kan kärlek smärta)

Här kan du lyssna på If you leave me now!

PS Här några rader om sången från en lyssnare på YouTube. Musik berör.

“My dad used to love this song, it was the song of his wedding and when I born, he always sing me this song so I can sleep, he lift me in his arms and make me fly everytime my mom put this song, in my wedding we put this song so I can dance with him the last time, he died 3 years ago, and we put this song on the funeral, I hope he is happy wherever he is now, listening this masterpiece.”

The post Radio 208: “If you leave me now”/Chicago, 1976 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

50. I’m a man/Spencer Davis Group 1967

Visst är de män, om än unga sådana, brittiska Spencer Davis Group. Underbarnet Winwood längst ned.

Om Itchycoo Park var en tjejlåt, så var denna killarnas låt på discot. Kanske var det så enkelt att titeln lockade dem, kanske drog de tunga rytmerna.

En del av kraften ligger i keyboarden, här en hammondorgel. Vid den stod Steve Winwood. Han betraktades som ett underbarn och spelade professionellt vid 14 års ålder i Spencer Davis Group. Bandets första hit var Keep on Running. Inkomsterna från denna gav Winwood möjlighet att köpa en egen orgel. Det är också Winwood, då 18 år, som sjunger här. Han har en speciell röst, lite tunn och nervig men mycket närvarande. Inte nog med orgelspel och sång – han har också, tillsammans med Jimmy Miller skrivit låten.

Två år senare tog jazz-rock-gruppen Chicago upp I´m a man i sitt debutalbum Chicago Transit Authority. De sög på karamellen. Deras version är sju minuter, dubbelt så lång som originalet.

Steve Winwood fortsatte i de kända och tunga rockbanden Traffic och Blind Faith. 1977 satsade han på en solokarriär. Två av de bästa låtarna från tiden på egen hand är Higher Love och Valerie. Tekniken hade utvecklats så då kunde Winwood spela alla instrument själv. (Imorgon: Blev ofta en av kvällens sista)

Här kan du lyssna på I’m a man!

The post Radio 208: “I’m a man”/Spencer Davis Group 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

49. Annie’s Song/John Denver 1974

John med sin Annie. De skilde sig dock 1982. Kanske hade John slarvat med att betala liftkortet.

John Denver är countrylegenden som hann skriva nästan 200 låtar, trots att han 1997 dog i en flygolycka 53 år ung, en där han själv satt vid spakarna. Det här hans mest kända och han kom på den i en skidlift i Colorado efter ett gräl med sin fru Annie Martell. Han ångrade sig och satte text och musik till sin kärleksförklaring. En annan väg för sådant är delar är väl den amerikanska rap-musiken. Där skulle nog motsvarande ömhetsbetygelse ges med varianter av temat:  I´ll fuck you in the ass, cause you´re my bitch.

Jag tycker att Denvers modell är bättre. Och visst måste hustru Annie glömt grälet då hon hörde Johns förlåt-mig-sång. Så musikvärlden behöver uppenbarligen fler män som ångrar sig. Och fler skidliftar.

John Denver tog efternamnet efter huvudstaden i sin favoritstat Colorado. Nog klokt byte, han föddes som John Deutschendorf. Ett så långt namn fick knappast plats på etiketten på en singel. Denver var miljöaktivist i mitten på 70-talet, långt innan begreppet var uppfunnet. Han var lite av popens ”good guy”. (Imorgon: Väldigt maskulint)

Här kan du lyssna på Annie’s Song! 

The post Radio 208: “Annie’s Song”/John Denver, 1974 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

48. Venus/Shocking Blue 1969

Tulpaner, ost, träskor – det är Hollands exportvaror. Shocking Blue satte upp musik på listan över internationella succéer från denna lilla nation. Ändå såg de alltså inte glada ut.

Tung pop från Holland som toppar internationella listor, är en högoddsare. Ett exempel är gruppen Shocking Blue, bildade 1967, från Haag. De hade ett par hyfsade hit, men ingen kom i närheten av Venus, som med ett märkligt gungande komp förde låten ända upp till Billboards första plats.

Och den stannade i folks medvetande. För tio år senare var den ett säkert kort på diskoteket. Fick upp folk, helt enkelt. Alla kände igen den.

Shocking Blue sålde sammanlagt 14 miljoner skivor och jag är säker på att 13 miljoner av dem var Venus. Låten fick en pånyttfödelse 1988 då discopop-gruppen Bananarama gjorde en cover. Mycket sämre än originalet.

Shocking Blue upplöstes redan 1974. 19 år senare drog sångerskan Mariska Veres igång bandet, dock utan några av de ursprungliga medlemmarna, men hon fick rätt att använda namnet. Ett par år senare diskuterades att återförena gruppen i originaluppsättning. Fast projektet drog ut på tiden och planerna avbröts definitivt då Mariska 2006 dog i cancer, 59 år ung. (Imorgon: Förlåt älskling – och lyssna på den här)

Här kan du lyssna på Venus!

The post Radio 208: “Venus”/Shocking Blue 1969 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

47. Fire/ The Crazy World of Arthur Brown 1968

Het låt som satte eld på publiken – Fire.

1968 bjöd på många låtar som skrev in sig i historieböckerna. Här en av de märkligare. Skälet är dubbelt. Ilskan och attacken i sången. Den lindrigt sagt utåtagerande Arthur Brown.

Hans scenshower var tidigt spektakulära. En brinnande hjälm blev hans signum. Upprinnelsen var att han en gång framträdde med ett durkslag på huvudet. Utan Browns vetskap var durkslaget indränkt i sprit. Det tog plötsligt eld. Browns skalle räddades när två gäster på etablissemanget dränkte honom i öl.

Låten blev en stor framgång på båda sidor Atlanten och Brown nämndes ett tag ofta i samma andetag som Jimi Hendrix, Doors och Who. De senare trodde på honom. Browns första album producerades av Whos producent Kit Lambert och bandets frontfigur Pete Townsend var i högsta grad också inblandad i tillkomsten.

Ett andra album spelades in ett år senare. Men skivbolaget fick kalla fötter, det ansågs för avancerat. Det dröjde 19 år innan det kom till skivbutikerna. The Crazy World of Arthur Brown fortsatte dock att dra publik. Browns sminkning banade väg för artister som Alice Coopers och bandet Kiss scenshower. (Imorgon: Tungt gung från tulpanernas land)

Lyssna på Fire här!

The post Radio 208: “Fire”/The Crazy World of Arthur Brown, 1968 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

46. Itchycoo park/Small Faces 1967

Små ansikten med stor låt. Dock lite udda, men påtaglig favorit bland kvinnor. Varför? Kanske ett uppslag för genusteoretisk forskning.

Det här var gruppen Small Faces största hit. På diskoteket var den en av de största ”Åh-den-här-låtarna”. Och låten, som inte är särskilt dansant, fick ändå många att gå upp och röra på sig. Bäst verkade den gå hem hos tjejer. Som skrålade med i It´s all too beautiful…

Några kanske tror att damernas stora kärlek till låten beror på Rod Stewart, som ju hade en alldeles speciell utstrålning som attraherade motsatta könet. Men sanningen är att han kom in i bandet först två år senare. Och då hade gruppen splittrats och ombildats, nu under namnet Faces. Istället var det Small Faces förgrundsfigur Steve Marriott som stod vid sångmikrofonen i Itchycoo Park.

Itchycoo park både finns och inte finns. Egentligen handlar sången om Valentines Park i stadsdelen i Ilford i London. Dit brukade Steve Marriott och kompisen Ronnie Lane, som också var med i gruppen från start, gå när de skolkade från skolan. ”Itch” är det engelska ordet för klia och i parken fanns en blomma som gav kliande utslag om man rörde den. Därför kallades parken Itchycoo. (Imorgon: Brinnande vansinne)

Här kan du lyssna på Itchycoo park!

The post Radio 208: “Itchycoo park”/Small Faces 1967 first appeared on Opulens.