ESSÄ. “Det finns också, trots de extremt närgångna beskrivningarna, en humoristisk distans som när den kombineras med ämnet förstärker känslan av absurditet. I denna bistert humoristiska betraktares blick förlöjligas den våldsamma mannen, och framförallt hans bild av den egna fallosens gudomlighet”, skriver Anna Remmets.

Att våld och sex är en röd tråd i en stor del av den litterära produktionen ända sedan människan började skriva är knappast någon överdrift, men den österrikiska nobelpristagaren i litteratur, Elfriede Jelinek, (född 1946), går i sina satirer längre än många andra.

Nästan samtliga av hennes böcker skildrar extremt (eller blott alltför vanligt?) manligt våld mot kvinnor. Kärnfamiljen porträtteras som en skräckkabinett. I Lust från 1989 kan direktören Herrmann till sin stora förtret inte längre gå till prostituerade efter aids-epidemiens utbrott. Han är därför hänvisad till att leva ut alla sina sadistiska impulser på sin hustru. Dessa dokumenteras ingående med den på samma gång obarmhärtiga och distanserade blick som är så karaktäristisk för Jelinek. I Glupsk från 2000 utnyttjar den gifta polisen Kurt sin maktposition för att få obegränsad tillgång till sex, och uppstår komplikationer är han inte främmande för att begå mord. Den på Modernista nyutgivna De utestängda, ursprungligen från 1980, handlar om några utstötta men osympatiskt elitistiska ungdomar med syskonen Anna och Rainer (efter Rilke, givetvis) i spetsen. Hemma hos dem härskar fadern, en före detta SS-soldat med bara ett ben som pryglar såväl fru som barn och som hobby tar pornografiska foton av frun.

Det manliga våldet, representerat av före detta SS-soldater och poliser, är som synes ofta tydligt kopplat till den nazism och fascism som alltjämt spökar i det österrikiska kollektiva minnet och även i samtiden. Men det kan också framträda i skepnaden av hänsynslösa kapitalister som direktören Hermann.

Elfriede Jelineks humoristiska och burdusa blick uppehåller sig ofta vid diskrepansen mellan å ena sidan vad hon tycks se som en förljugen bild av ett idylliskt alpland och å ena sidan bortarbetade historiska trauman och provinsiell inskränkthet. Detta illustreras medvetet övertydligt i en scen i Lust där direktörens plågade hustru söker upp sin älskare men blir utsatt för en gruppvåldtäkt på en idyllisk skidort mitt bland semestrande familjer.

Det är mot denna bakgrund nästan givet att Jelinek i sin senaste bok Vinterresa (2011), som också nyligen getts ut på Modernista, ägnar sig åt ett av landets nutida kollektiva trauman: kidnappningen av Natascha Kampusch som hölls fången i åratal hos en man. I Vinterresa, som består av olika historier i form av lösryckta monologer, gestaltas en kollektivets dömande blick på Kampusch, som hade den dåliga smaken att inte bara försvinna och låta ”oss” glömma, utan framträder i media och påminner ”oss”. Kampusch framstår i Jelineks berättelse med andra ord som en symbol för alla de brott och trauman som det kollektiva, inskränkta vi:et helst vill sopa under mattan men som envisas med att komma tillbaka.

Det patriarkala våldet hos Jelinek beskrivs genomgående med en nästan mikroskopisk detaljrikedom. Varenda lukt från kroppsvätskor, vartenda ljud från ett knäckt näsben körs upp i läsarens ansikte. Det ska inte vara möjligt att vända bort blicken. Samtidigt framkallar den extrema detaljrikedomen, tillsammans med Jelineks lekfulla användning av liknelser och metaforer, att det som skulle kunna blivit diskbänksrealism snarare slår över i absurdism.

Det finns också, trots de extremt närgångna beskrivningarna, en humoristisk distans som när den kombineras med ämnet förstärker känslan av absurditet. I denna bistert humoristiska betraktares blick förlöjligas den våldsamma mannen, och framförallt hans bild av den egna fallosens gudomlighet. Pianoeleven Klemmer i Pianolärarinnan (1983) deklarerar i sexakten att han snart ska ”urladda sig vulkaniskt”, medan berättaren beskriver hur han ”uppfordrande håller sin lilla kulspruta”.

Ett annat motiv hos Elfriede Jelinek, som är intimt sammankopplat med våldet och med nazismens spöke, är de missanpassade existenser som ser sig själva som ”övermänniskor”. Ungdomarna Rainer och Anna i De utestängda är typexempel. De går så långt som till ”praktisera” sin inbillade överlägsenhet genom att misshandla slumpvis utvalda människor på gatan. Erika Kohut i klassikern Pianolärarinnan är ett annat exempel. Denna misslyckade konsertpianist understöds ivrigt i sin på en gång grandiosa och självföraktande självbild av sin mor med vilken hon har ett destruktivt, pseudoincestuöst förhållande.

Men det är tydligt att det finns komplikationer för kvinnor, som liksom Erika och Anna, ser sig som övermänniskor och skapande konstnärer. Det våldsamma, aldrig vilande patriarkatet, sätter dem snabbt på plats genom sexuell förnedring. Pianolärarinnan som både reproducerar och parodierar bilden på den sexuellt frustrerade ungmön slutar med att Erika blir svårt misshandlad av den elev hon inlett en sexuell relation med. I De utestängda blir Anna, som även hon är en aspirerande utövare av klassisk musik, mördad av sin bror Rainer.

Det finns knappast något upplyftande emancipatoriskt i Jelineks mörka och barocka litterära universum. Istället får vi en skrattspegel (där skrattet visserligen ofta fastnar i halsen) som hålls upp mot patriarkatet och mot alla former av uppblåsta nationalistiska självbilder.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Det manliga våldet first appeared on Opulens.

SYSTEMDIKT. “Systemdiktningen motar bort ett känslomässigt inferno. Rosariets vita och röda rosor besvärjer dödens destruktion i strof efter strof och mynnar ut i Olga Ravns kontemplativa och upproriska känntänkande,” skriver Cecilia Persson om diktverket Den vita rosen.

Den vita rosen av Olga Ravn
Modernista (2017)

Ett rosarium är ett välordnat system av olika sorters rosor och kan vara ordnat utifrån skiftande principer: estetiska, teologiska, historiska, och det är den första associationen som kommer när Olga Ravns strofer talar från den vita rosbädden. Den andra spontana associationen är benediktinermunken Walafrid Strabos diktverk Hortulus som skrevs under 840-talet. I Strabos verk och i den medeltida läkekonsten så hade örter och blomster läkekraft och det går att ana att Olga Ravn inte är obekant med den sortens läror. Strabo benämde rosen som ”blommornas blomma” och rosenoljan ansågs ha en sällsynt stark förmåga att bota och lindra. Den vita rosen brukar på blomsterspråk symbolisera oskuldsfullhet och renhet och den röda kärlek och evigt förbund. Inför döden är vi alla noviser och i stark kärlek är våra hjärtslag förenade med den som vi älskar. Vad kan vara mer plågsamt än att kärleken lever men döden skiljer de älskade åt? Vad ska skänka människan tröst och lindring när hon prövas i sitt mest intima? Vilka ord skall sås i sorgens örtagård som förhoppningsvis en dag ger den till synes obarmhärtiga förlusten genom svår sjukdom och död, en strålglans av skör mening?

Det är den sortens bråddjupa frågor som diktsamlingen Den vita rosen kretsar kring på ett ovanligt hänförande vis. Det är enastående diktning som Olga Ravn ger oss och hon lägger dikten som en fågel med skadade vingar i handen och poesin läker de brutna vingarna. Sjukdom tar över tillvaron både för den sjuke och de som finns runt omkring den sjuke och skapar starka ambivalenser i dem som hjälplösa står och betraktar både den älskade och sina egna liv rinna bort:

Den sjuke vill utplåna
sin avbild
i vårdarens öga
och utplåna sig själv
med den

Diktjaget är närvarande som en dubbelseende torso som i de 160 koncentrerade stroferna med sina fem rader, lyckas beröra på ett sätt som är gåtfullt. Det är överraskande med vilken sällsam kraft orden växer in och förgrenar sig och väcker både medlidande och distans till dödsprocessen. Diktstrofen vittnar om både Eros och Agape:

Jag vill behålla dig
som min
förfriskning
min ikon

Dikterna skulle även fungera som vykort eller ordtavlor som man ger bort i present. De går att sätta upp på väggen eller skickas ut i världen som ett slags rosendoftande kedjebrev av generöst delade av smärtsamma livserfarenheter. Sorg handlar både om att ge sig tid att sörja men också bjuda sorgen motstånd och det gör verkligen Olga Ravn på sitt återhållsamma och klarseende vis. Då och då används inom feministisk litteraturteori ”känntänkande” och det är ett illustrerande begrepp för Olga Ravns sätt att skriva fram varierande känslo– och tanketillstånd.

I ”känntänkandet” är den levande kroppen den havande språkbäraren som tolkar tillvaron med hela sitt väsen och låter den djupt personliga dikten bli ett budskap från hjärtats innersta vrå. Språket är rituellt poetiskt offer, för att jaget ska hålla samman, när döden är den konkreta fienden att både hata och älska?

Systemdiktningen motar bort ett känslomässigt inferno. Rosariets vita och röda rosor besvärjer dödens destruktion i strof efter strof och mynnar ut i Olga Ravns kontemplativa och upproriska känntänkande:

Natten fuktar
sitt ansikte
i rosorna
som ett bristande
hjärta hjärta
som ett språk

Modernista har gjort en mycket lovvärd satsning på att introducera hyllade danska poeter och författare, och Olga Ravn är liksom Ursula Scavenius och Bjørn Rasmussen en särpräglad författarbegåvning, som också hon, i denna starka litteraturtrojka kommer få en central plats i den danska samtidslitteraturen. Den vita rosen är även en finstämd och stilsäker översättning av Johanne Lykke Holm. Det är bara att hoppas och tro att många läsare kommer hitta vägen till Olga Ravns starka och värdefulla diktning som innehåller både rosen och törnen precis som livsmysteriumet självt ─ diktens ”Via Negativa” så att poeten kunde lära sig att smörja sig med sin egen rosenolja?

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post En sällsynt stark förmåga first appeared on Opulens.