POLITIK. ”Oenighet är något vi måste leva med. Demokratins främsta egenskap är att den fredligt kan hantera denna oenighet. Och på grund av det blomstra.” Stellan Lindqvist reflekterar över vårt behov av oenighet och en intellektuell infrastruktur.

Skulle man vara enig med närstående människor om allt så visste man säkert att man var i helvetet. Om ett sådant helvete skrev Joakim Pirinen en gång en pjäs: ”Familjen Bra”.

I familjen Bra sa man ”Va’ bra” om allting. Om utsagornas inneboende logik var man obekymrade. Allt var bra. När någon sa att han haft ihjäl personen X sa man Va’ bra. Sådana familjer är förstås ovanliga, finns kanske inte. Än mindre samhällen.

Vad i så fall då med Kim Jong-uns Nordkorea? Där räcker det inte att man är tyst oenig, där måste man vara aktivt enig. Tystnad väcker misstankar. 1984, storebror ser dig, Tankepolisen. Otänkbart? Inte helt.

Det finns två sätt att hantera oenighet. Man drar sig undan, tänker kanske att oenigheten är lite farlig, att trevnaden äventyras, att de egna ståndpunkterna vid en närmre granskning kanske inte håller. Eller så kommunicerar man: man samtalar, man diskuterar, man debatterar. Tre sätt. Tre modus.

Samtalen. Man sitter med en god vän framför brasan med ett glas rött i handen. Idéer, tankar och infall flyter lättjefullt fram. Motstridiga åsikter, om de skaver något, lämnas bekymmersfritt för ett annat ämne, ett annat infall. Något centrum finns inte. Kanske har vännerna efter kvällen lärt sig ett och annat, egentligen oviktigt vad. Kanske upptäcks ett guldkorn i flödet. Att ”vinna” är oviktigt, rent av undviker man det. ”Det finns ju alltid två sidor av saken”.

Andra samtal har ett centrum, runt detta centrum rör sig samtalet. Idéer, tankar och infall kretsar till att börja med ganska fritt. Utvecklingssamtalet, parsamtalet med psykologen. Det är en balansgång på en slak lina. Mycket står på spel, mycket kan stå på spel. Självaktningen kanske, en av de tyngre beståndsdelarna i våra liv. Även professionellt lett kan samtalet sluta med skrik och smällande dörrar. Kanske slutar det med viktiga insikter.

Det ser autentiskt ut, men är en illusion.

Debatten har andra arenor. Tv-rutan, nätet, tidningarnas opinionssidor. När vi ser partiledarna i rutan så ser de ut att lyssna, de nickar, de ler, skakar på huvudet och det hela ser ut som en diskussion. Det ser autentiskt ut, men är en illusion.

Det de söker är det obevakade stället där de kan slå in en boll och få en poäng, ibland som forward, ibland som back. Det är ett spel och vi vet det, men går på det. Vilket är poängen. Samma gäller de miljarder debattliknande inlägg som finns på nätet. Det är vi, åskådarna, läsarna, konsumenterna av informationen och idéerna som är målet. Det är där bollen skall in. Jo, ett spel är det. Är det oviktigt? Nej. Är det intressant? Oftast inte.

Diskussionen är annorlunda. Den utspelar sig mellan ett fåtal människor, två eller flera. Det finns ett ämne, det finns teser och det finns argument för teserna.

Om diskussionen gäller sommargyllingens häckningsbeteenden mellan ett gäng ornitologer lär diskussionen flyta smärtfritt fram.

Mindre smärtfria och notoriskt svårnavigerade är diskussioner om religion och politik. Särskilt politik, eftersom religionen blivit dimmigare och därmed mer opratbar och politiken antagit något av religionens subjektiva väsen.

En statsvetenskaplig seminariediskussion ser förstås annorlunda ut. Renare. Här är värdeomdömen bannlysta, centrala begrepp och teorier är hyfsat väldefinierade, ämnet tydligt. Man beskriver, diskuterar samband. Inget är bra eller dåligt. Det är eller är inte.

För den engagerade medborgaren räcker naturligtvis inte detta – en anemisk diskussion tömd på liv och allvar. Politiken är ju ett helt, en del av livet, vill uträtta något, den är mina önskningar och min ideologi (det vill säga bilden av samhällets ”verkliga” och önskade funktionssätt) – men också mina många och väl införlivade och därför dolda fördomar och attityder. Det är en trög materia. Det är främst i de tidiga vuxenåren när identiteten är i vardande som perspektiv kan förändras och grundläggande argument förkastas. Socialt kostar det inte mycket och euforin är påtaglig.

Tydliga empiriska argument är förstås lättare, principiellt är det ju då möjligt att visa vad som är sant och osant. Om inte annat kan man ju googla. ”Vad kostar ett kärnkraftverk att bygga?” Värre är det när argumenten är ideologiskt infärgade. När till exempel ord som rättvisa, frihet, egenansvar dyker upp.

Då utmanas inte bara argumenten utan också argumentens humusskikt, det icke synliga, det känsliga, ingrodda böjelser, en livshistoria, en identitet.

För några försvaret för privilegier och status. För andra upplevda orättvisor, en drivande empati, behovet att bara göra ”gott”.

Man landar i ändlösa diskussioner om mål och medel.

Utbudet av argument är gränslöst. Och för varje huvudargument finns dessutom möjliga pro- och contraargument. Och för dessa, i sin tur, nya pro- och contrargument. Så håller det på.

När ett argument är förbrukat kan man fly till ett annat. Med åren och efter otaliga repetitioner och justeringar tenderar den politiska hållningen flyta samman och härda.

”Saklig” blir sällan en diskussion om politik eftersom dess fundament inte är saklig, inte ens om de grundläggande värderingarna lyfts fram och tydliggörs blir den saklig. ”Vem vill inte allas fred och frihet, vem vill inte allas välfärd?” Man landar i ändlösa diskussioner om mål och medel.

Tydligast var den politiska diskussionen när den löpte längs en höger-vänsterskala, när den liknade ett nollsummespel (vi får mer, ni får mindre), när den var överblickbar. När, som nu, den blir alltmer affektiv liknar den alltmer ett krig, stringensen kastas på sophögen och argumenten förvandlas till höga tillrop: ”det är min åsikt!”.

Man kan tycka att detta låter dystert, men det dystra är inte att vi tycker olika, det dystra är hur vi tycker olika. Med respekt, tolerans eller utan?

I Ronny Ambjörnssons klassiska verk ”Den skötsamme arbetaren” beskrivs, decennierna efter den allmänna rösträtten, arbetarens väg mot medborgerligt ansvarstagande. Och inte bara arbetarrörelsen spelade här en roll, det gjorde även nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen.

Man anordnade bildningsaftnar, bokcirklar, föreläsningsaftnar, diskussionsaftnar. Man ville erövra någonting, även det borgerliga kulturarvet. Man skrev protokoll, man röstade, man voterade. Man lärde sig det demokratiska hantverket.

En annan sak, märkligt bortglömd, är vikten av en stark intellektuell infrastruktur.

Poängen är, och var: utan ett kunnigt folk med ett hyfsat bildningsbagage (utblick!) kommer framtiden bli svajig. Få saker kan därför i dag vara viktigare än att rusta upp en hårt förslummad skola. Där börjar det och där går saker och ting att förändra. Framtiden inte minst.

En annan sak, märkligt bortglömd, är vikten av en stark intellektuell infrastruktur. Det vill säga en stor grupp av självständiga intellektuella med stor bredd som kan ge vägledande referenser till filosofi, humaniora, idéhistoria, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Som är mer inriktade på att skapa insikter än torgföra åsikter, som kan skapa sammanhang i en fragmenterad värld.

En sådan grupp av intellektuella finns förvisso, men har blivit tunn. Landets kultursidor (ett exempel) domineras oftast av formuleringsglada krönikor där den specifika vikten är försumbar. Läst, sen glömd.

Lätt att glömma är att stora civilisationer som försummar de intellektuella inte förblir stora.

Oenighet är något vi måste leva med. Demokratins främsta egenskap är att den fredligt kan hantera denna oenighet. Och på grund av det blomstra.

The post Stellan Lindqvist: ”(O)eniga vägar” first appeared on Opulens.

BOKMÄSSA. Den 19–21 november bjuder bokcafét Syndikalistiskt Forum i Göteborg in till Radikal Bokmässa, med syfte att samla och stärka den breda vänstern.

För åttonde året i rad är det dags för Radikal Bokmässa, Syndikalistiskt Forums årligt återkommande och frihetliga alternativ till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Det blir en helg med författarsamtal, paneldiskussioner och workshops.

– Syftet med mässan är att vara en samlande och stärkande punkt för Göteborgs vänster i bred bemärkelse, skriver arrangörerna Syndikalistiskt Forum i ett mejl.

Syndikalistiskt Forum är en öppen bokhandel och bokkafé inriktat på klasskamp, feminism och folkbildning, samma paroll som bokmässan går under.

– För att en annan värld inte bara är möjlig utan direkt nödvändig, skriver arrangörerna.

Radikal Bokmässa inleds på fredagen med quizkväll och fortsätter på lördag med föreläsning av GigWatch, en politisk organisation som granskar gigekonomin och den minskade tryggheten på arbetsmarknaden. Pelle Sunvisson kommer och berättar om sin bok Svart bär, som skildrar verkligheten för ukrainska bärplockare i Lappland, med vilka han har levt under falsk identitet för att samla material till romanen.

Författaren Jenny Högström läser högt ur sin feministiska diktsamling Sad Life, om kärlek, sex, droger och barnfria veckor. Därefter blir det samtal och diskussion om det fascistiska fackeltåget 612, som sedan 2014 demonstrerar varje år i Helsingfors, Finland, och om det antifascistiska svaret, motdemonstrationen Helsinki ilman natseja. Studiegruppen Red Mirror, som startades av Autonom organisering i Lund, håller workshop och diskussion om teknologi, senkapitalism och kommunism i nu- och framtiden på söndagen.

Samma dag kommer vandringsutställningen Vi som jobbar med våra kroppar, om villkor, klass och värdighet, av Annica Carlsson Bergdahl och Elisabeth Ohlson att vara på plats. Bokmässan avslutas med panelsamtal om Göteborgskravallerna och sociologen Majsa Allelin, som forskar i social arbete, kommer och pratar om sin avhandling Skola för lönsamhet. Om elevers marknadsanpassade villkor och vardag.

Inför bokmässan i år ser arrangörerna i Syndikalistiskt Forum fram emot att samlas igen efter pandemin.

– Vi hoppas att många som saknat sina kamrater och sammanhang under pandemin kommer hitta tillbaka till varandra under mässan och att vi tillsammans kan bygga något vackrare och starkare än vad kapitalet försöker sälja oss.

The post Radikal Bokmässa – folkbildning, klasskamp och feminism first appeared on Opulens.

MENINGSFULLT. Jag tittade in på sociala medier igen häromdagen och höll på att få hjärnblödning. Vartenda dagslända till klickbete håller på att bli projektionsyta för en rasande debatt om en medieelit och ”samhällskollapsen”. Samtidigt som det finns hur många frågor som helst som är viktigare att diskutera än vem lyssnarna har röstat fram till vinnare av P3 Guld. Klurade en stund, kom på ett gäng bara över en kopp kvällste.

Sveriges ekonomi efter Corona – ensamhet som samhällsproblem – hushållens belåningsgrad – den varierande tillgängligheten för psykiatrin i regionerna och faran med att många lidande hamnar mellan kommuner och regioner – trångboddheten i utsatta områden – ökningen av våld mot kvinnor under isolering – förtydligat medborgaruppdrag för riksmuseerna efter ett drygt år med restriktioner – en aktiv utrikespolitik där Sverige reagerar snabbt på inskränkta fri- och rättigheter och kupper oavsett om det är i Vitryssland, Turkiet, Bolivia eller Kina – en förnyad diskussion om miljöhot utöver det överhängande klimathotet – rättsosäkerhet kopplad till vaktbolagens allt större mandat i det offentliga rummet – det demokratiska underskottet i EU – demokratisering, möjligheter, hot och samhällsklyftor kopplade till digitalisering – massarbetslösheten inom servicebranchen – fungerande insatser för att bryta nyrekryteringen av unga till gäng – en bred diskussion efter metoo om kopplingen mellan makt på arbetsplatser och förekomsten av trakasserier – behov av stöd till elever som haft svårt att klara distansundervisning – det ohållbara med en marginell värnplikt som komplement till en dominerande yrkesarmé – idrottsföreningarnas svårigheter med restriktionerna – de inbyggda motsättningarna mellan Sveriges feministiska utrikespolitik och svensk vapenexport – omställning av arbete och pensioner i robotiseringens fotspår – public service-mediers uppdrag i ett digitaliserat samhälle – postleveransernas opålitlighet – ett samlat grepp för att ta bort hinder för människor att etablera sig snabbt i Sverige – arbetsmiljön i gigekonomin – behovet av extern granskning av polismyndigheten – den relativa avvecklingen av civilförsvaret och Sveriges klena katastrofberedskap – ett stärkt stöd till medicinsk forskning kring och beredskap inför pandemier – försvar av den akademiska friheten – insats- eller territorialförsvar – den hotade grundfinansieringen av kvinno- och tjejjourer – kultursektorns inställda verksamhet och uppsägningar under pandemin – infrastruktursatsningarnas del i att nå klimatneutrala städer – en genomlysning av New Public Management-filosofins konsekvenser för alltifrån myndighetsutövning, rättsskipning till vård, skola och omsorg – behovet av rikstäckande kulturpolitik – behovet av välfärdslösningar för fler än de fast heltidsanställda – den privatiserade offentligheten av nätet – vårdapparnas charlatanverksamhet och de politiska incitamentsstrukturer som möjliggjort dem – betydelsen av folkbildning och en skola för livet genom stöd till studieförbund, komvux och folkhögskolor – de aggregerat centrifugala effekterna av skolpengens snedfördelning av resurser – förnyat engagemang till försvar av förföljda författare – det administrativa arbetets expansion i läraryrket på bekostnad av det pedagogiska – den historiskt svaga medborgartanken i Sveriges betydelse för nationell identitet.

Om detta må vi debattera.

The post Om detta må vi debattera first appeared on Opulens.

SAMTALSKLIMAT. “Jag tror tyvärr inte att vi kommer att få se den stora samhällsrevolten många av oss längtar efter, min livstid kommer inte räcka. Men alla civilisationer övergår till nya. Så prata på, håll samtalet levande”, uppmanar Linda Bönström.

Aldrig har så många haft så mycket att säga om så lite. Hopplösheten, det tjatiga och knatiga, mycket snack och lite verkstad. Äntligen har tidens verkningar om inte förlöst så åtminstone skingrat något av tvivlet om människan som tänkande varelse! Den ena katastrofen efter den andra har lett till någonting det svenska samhället inte verkade redo för: Samtal. Lite jävlar anamma och bastoner i rösten. Nog är det rörigt, men också häpnadsväckande spännande.

The post Håll samtalet levande first appeared on Opulens.

Hej! Efter ett tv-program, ett sånt där typiskt debattprogram, tänkte jag på att många säger att debatten blivit mer hätsk numera men är det inte typisk lättköpt nostalgi om att “det var bättre förr” ? / Claes-Henrik 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Claes-Henrik!

Med tanke på de senaste dagarnas storm kring Opulens skulle man kunna tro det men det enkla svaret är att nej, det var inte bättre förr. Om man med det menar att det skulle varit mer ödmjukt, resonerande och sakligt. Snarare tvärtom. Dessutom är det inget nytt att debattörer ibland verkar tänka mer på att bygga sitt så kallade varumärke än att föra nyanserade komplexa resonmeng. Oscar Wilde, denna mästare i giftigheter, började skriva för franska tidningar för att de till skillnad från de engelska hade signerade kulturartiklar.

Däremot vill jag hävda att det dåliga var bättre förr, det var helt enkelt stilistiskt mer njutbart att läsa dåtidens giftigheter. Min absoluta favorit är första meningen i Martin Luthers brev till Erasmus Av Rotterdam : ”Ni uttjänta vinsäck och lus i en skökas sköte!”

Om jag tillåts hoppa lite mellan exemplen så har kulturjournalistiken blivit bättre på ett annat sätt också – genom att man respekterar de döda. Det skrivs nämligen inte längre negativa dödsrunor. Ett skräckexempel på detta var när BLM, Bonniers litterära magasin, 1964 skrev en nersablande artikel om Sigge Starks författarskap bara några månader efter att hon avlidit. Numera visar man mycket mer respekt för de anhöriga. Till exempel tonade man ner de lite grabbflasiga sidorna hos Janne ”Loffe” Karlsson när han dog och istället lyfte man upp hans förtjänster som musiker och konstnär.

The post Språklådan: Var debatten mindre hätsk förr? first appeared on Opulens.

RETORIK. . I det konsensussökande Sverige är vi närmast uppfödda att se på politiska sanningsanspråk som något kränkande men tvärtom borde de, också sådana som vi inte håller med om, uppvärderas skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Två relaterade saker har slagit mig i organisationer och beslutssammanhang. Den första är hur saker jag tyckt varit riktigt viktiga ofta kan stöta på patrull. Den andra är att saker jag bara slängt ur mig, som jag egentligen sett som ovidkommande, tagits som ovillkorliga sanningar och implementerats utan ytterligare frågor.

Nyligen slog det mig varför det ligger till så. När jag anser att något är viktigt så har jag vanligtvis flera skäl, och kommer antagligen att rada upp både två och tre olika argument. Detta syftar förstås till att övertyga, men fungerar också som en ringklocka som väcker lyssnarens kritiska sinnelag. I takt med argumentet föds invändningar och tvivel. Saken verkar komplicerad och ju längre argumentationskedjan blir, desto större chans att invändningar dyker upp.

När jag tvärtom bara vräker ur mig någonting låter det i förstone som om jag är riktigt säker på min sak. Så säker att ingen argumentation behövs, tänker mottagaren. Ett kort konstaterande är också svårare att ifrågasätta, eftersom den som vill invända själv måste formulera de skäl och argument jag inte givit för att sedan visa varför de är fel. Alltså är det lätt att det slinker igenom.

Denna fundering fick ny aktualitet av Lena Anderssons nyutkomna Om falsk och äkta liberalism (Liberal Idédebatt nr 4 2019). Boken lär kritiseras för att hon hävdar sig ha rätt och menar att andra har fel. I det konsensussökande och rättspositivistiska Sverige är vi närmast uppfödda att se på sådana politiska sanningsanspråk som något kränkande, farligt och totalitärt. Den människa som är så förmäten att hen menar sig ha rätt enbart utifrån sitt eget omdöme och tänkande, har per definition fel.

Jag menar att det är kritikerna som har fel. Sanningsanspråk är som mina viktiga påståenden ovan. De kräver ordentlig underbyggnad. Argumenten för individens självägande och att det som följer av detta är yttrandefrihet, föreningsfrihet, trosfrihet, äganderätt, näringsfrihet, en begränsad statsmakt för att upprätthålla dessa rättigheter och ett stort utrymme för kapitalistisk marknadsekonomi och civilsamhälle, är många och kräver resonemang i flera led. Det är en tydligt formulerad tes byggd på argument och analyser som kan ifrågasättas och modifieras.

Ett sådant resonemang väcker samtliga våra kritiska sinnen, och det är helt i sin ordning. Sanningsanspråk ska prövas och kritiseras. Just denna respons menar jag är ett skäl att avfärda tesen att sanningsanspråk är farliga för politiken. Falska teorier kan avfärdas för att de är ologiska, orimliga eller bygger på felaktiga premisser eller slutsatser. De kan och bör prövas mot verkligheten. Att de är teorier eller sanningsanspråk är däremot inte i sig motargument.

Det vi skulle behöva i samhällsdebatten är snarare samma vaksamhet mot andra slags påståenden.

Tvivel är exempelvis ett pregnant retoriskt vapen. Hur många debatter har man inte varit med om där den ena parten resonerat kring förslag om hur problem kan åtgärdas eller i alla fall mildras för att enkelt skjutas ner med en tvivlande fras av typen: ”Jag tror inte att det där löser hela problemet.” Vips är hela bevisbördan och mer än så överskjuten på personen som i alla fall försökte vara konstruktiv, medan den tvivlande framstår som klok utan att egentligen ha bidragit med någonting alls till samtalet. Tvärtom. Ju större emfas på person — ”jag tvivlar” — och ju mindre på de objektiva skälen till detta tvivel, desto mer djupsinnigt låter det och desto svårare blir påståendet att bemöta i sak.

En mer aggressiv metod är att ifrågasätta så gott som varje premiss eller ordval. Vanligt eftersom det är så enkelt att precis alla kan praktisera det. Man kan ifrågasätta någons källor, person, ordval, motiv med att alls ta upp frågan. Den sortens tvivel kan dessutom varieras i det oändliga och kan på så sätt förstöra varje uppriktigt samtal. Att vädra tvivel utan goda skäl för dessa tvivel är den intellektuella motsvarigheten till att släppa väder.

Precis som tvivel kan osäkerhet vara uppriktigt och viktigt, en känsla som föregår en färdig tanke eller ett utforskat sakområde och för vilken man har sina, låt vara inkompletta, skäl som kan redovisas. Osäkerhet och tvivel visar i sådana fall att man inte tänkt färdigt och lämnat arbetet åt andra. Det jag vänder mig emot är främst att sådan ofullständighet ofta skattas högre än att redovisa hela sitt tankearbete för kritik och invändningar.

Då kan också osäkerheten utnyttjas. Den som exempelvis avstår från slutsatser och rekommendationer och berömmer sig för att inte vilja ”skriva folk på näsan” fiskar inte sällan medhåll från så många som möjligt — också de med helt andra anledningar att hålla med eller som drar slutsatser som avsändaren inte vågar stå för — och undviker samtidigt smidigt kritik och invändningar mot de slutsatser som aldrig dras.

Ett annat vanligt grepp är att inta rollen som domare, en förment neutral och kommenterande roll. Sedan utser man den part i en debatt som man håller med till ”vinnare” genom berömmande och inställsamma superlativer och andra smakomdömen. Både bekvämare att formulera och till skillnad från sakargument dessutom invändningsfria. Smaken är ju som baken.

Smartast för att samla lojala följare torde vara att helt enkelt slå fast ett antal teser. Alla som vill hålla med kommer att tolka vagheter välvilligt. Neutrala åhörare kommer att imponeras av avsändarens tvärsäkerhet som inte ens tar stöd av argument och underbyggnad, och utgå ifrån att det ligger mycket tankemöda bakom. Den som vill invända måste tvärtom både uttyda vad som förmodligen menas för att sedan kunna invända mot detta (och sannolikt möta en flämtande indignation över hur feltolkad avsändaren känner sig).

Det är sådana retoriska finter vi behöver bli bättre på att värdera och genomskåda. Uppriktiga och underbyggda sanningsanspråk borde tvärtom uppvärderas, också sådana som vi inte håller med om.

The post Sanningsanspråk är inte förtryck first appeared on Opulens.

UPPRIKTIGHET. Stina Wollter ger prov på en fint gestaltad uppriktighet och sprittande humorbestänkt vitalitet som tar denna framställning långt bortom de berättade livsvisdomarnas förmätenhet och förnumstighet.  Det menar vår recensent Eric Cardelús som läst Wollters självbiografi.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kring denna kropp av Stina Wollter
Forum bokförlag

Hon kallas för kroppsaktivist, belyser problem och rör upp en massa känslor. Å ena sidan ilska och hat, å andra sidan sympati och tacksamhet. En del skickar så kallade dickpics till henne, vräker ur sig sitt förakt och raderar saker på hennes instagramkonto. Andra tackar, känner sig stöttade och värmda av hennes aktivism.

Jag läser Stina Wollters nyutkomna självbiografi Kring denna kropp med en blandning av uppskattning och förundran. Uppskattning för att den är välskriven och vältänkt, att hon berättar om sig själv och sin kamp så rakt och rättframt, med humor och värme, med sårigheter och svårigheter.

Förundran inför att kampen och upprördheten bland så många ens finns där, idag 2018. Att det ska provocera så mycket och så många att en mullig medelålders kvinna visar upp sin kropp offentligt och till råga på allt inte skäms. En stolt och stark kvinna som lägger ut selfies, kroppfies och magfies, bilder på när hon dansar, skrattar och lever runt. Kommer vi aldrig någonsin förbi det här, kroppfixeringen och kroppsföraktet? Så häpnadsväckande att så många människor dagligen kan matas av orättvisor och missförhållanden — flyktingar som drunknar på Medelhavet, funkispersoner som förlorar sin assistans, bankgubbar som svindlar samhället på miljarder, skenande klimatförändringar, nazister som förnekar Förintelsen och marscherar på våra gator — men ändå exploderar ilskan just här. På en egensinnig och strålande humoristisk kvinna i sina bästa år som visar upp sina valkar och tycks trivas med det.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

I fokus ställs hennes kropp och andra kroppar, om att ”stilla klådan av orättvisor som växer till eksem”, om man inte behandlar dem. Om rörelsen från kroppsförakt till kroppsacceptans.

Hon tar ”alla sina Stinor, som trott att de varit fel, i handen och säger: ’Kom så går vi.’ ’Jaa, det gör vi.’” För hon orkar inte vara annat än sig själv längre, för det har tagit slut på roller. Roller som inte ens är skrivna för henne själv. Slut på det gnagande självmissnöjet.

En utgångspunkt finns historien, i hennes familj. Mamman som aldrig fick beröring och ömhet från sina föräldrar, som utvecklade ätstörningar och en strävan efter att vara korrekt och perfekt för att återvinna den förnekade kärleken. Ett missnöje som spillde över på döttrarna, som frätte och förtärde. Systern Ylva som tog detta vidare, genom att skoningslöst och ostoppbart utveckla anorexia nervosa, ett sjukdomsförlopp som präglade hennes liv och framkallade hennes död, några dagar innan hon skulle fylla 30 år. En sorg som aldrig riktigt vill släppa taget.

Det berättas om många andra saker — om Stina Wollters yrkesliv som konstnär och på radion i Karlavagnen och andra program, om att lyssna på människor och ge dem en röst, ”att bädda fint, att bjuda in, att freda rummet genom att själv stå i det och dela med sig.”

Det anknyts till Anna Politkovskaja och Beyoncé. Det berättas om pelargoner och dickpickar, alltså om både kvinnor och män som vräker hat över Stina Wollter. Pelargoner kallas de näthatande kvinnorna för att de ofta pryder sina Facebooksprofiler och Instagramkonton med just dessa välansade blomster. Skillnaden mellan hatande kvinnor och män är att — de förment — modigare och starkare karlarna sällan står för sina attacker: ”När ofredanden kommer från anonyma trollkonton är det oftast män och pojkar som ligger bakom. Kvinnorna är öppna med vilka de är och det tolkar jag som att de inte tycker att de har något att dölja eller skämmas över.”

Stina Wollter är extra allt och beskriver sig som ”en icke-beräknande människa”, någon som saknar plan och vars liv läcker ut via Instagram, Let’s Dance och det ständigt pågående konstnärskapet. Att läsa hennes text blir följaktligen att åka berg-och-dalbana mellan olika känslotillstånd, situationer och tankar. Ibland blir det nästan lite för mycket, om man nu föredrar sparsmakat framför fullt ös.

Samtidigt finns en fint gestaltad uppriktighet och sprittande humorbestänkt vitalitet som tar denna framställning långt bortom de berättade livsvisdomarnas förmätenhet och förnumstighet.

The post Vital självbiografi av humoristisk kroppsaktivist first appeared on Opulens.

POLARISERING. Att beklaga konflikträdsla är att samtidigt gömma och göra sig blind för konfliktnjutning, skriver Ladislaus Horatius.

Jag kallar mig peacenik, ett ord som samlat damm sen 60-talet. Det betyder långhårig fredsaktivist utan slips. Fast jag är nog snarare forskare och min forskning har uppdagat att fred inte är särskilt populärt. Ingen talar illa om den, men inte många är beredda att lyfta två fingrar för den heller.

Nej, det som verkligen engagerar är konflikter. Massmedia vet detta; därför är dåliga nyheter bra nyheter. (Sociala media är inte sämre, eller bättre.)

När man i Sverige kallar sig konflikträdd är det halvt skryt, som om man vore så rysligt fredsälskande. I verkligheten läggs mycket tid och många kalorier på konfliktsökande och konfliktnjutning.

Vi lever inte så mycket i en heteronormativ som i en konfliktnormativ, därmed krigsbenägen, värld. Att studera fred är konfliktforskning.

Vissa ser sociala media som ett paradigmskifte. Nåja, grundtonen är densamma; polarisering behåller sin plats längst fram i kön. Möjligheten att blixtsnabbt kunna skriva ihop och publicera ogenomtänkta kommentarer skapar bara än mer konfliktnjutning.

En datormonitor har miljoner färger; debatten går gärna i två. Vi pratar vackert om regnbågar men favoritfärgen förblir svartvitt. Favoritlåt: pekfingervalsen. Kriser och sammanstötningar är vad som lockar oss. Motsättningar mellan könen, religioner, politisk höger och vänster, allt detta är rörelse, och därmed liv. Krig får oss att känna oss mer levande medan den fredligt harmoniska spänningen i musicerande är en främmande smak.

Men jag är inte bara peacenik utan också ungrare. I mitt modersmål finns inte “han” eller “hon”. Det neutrala “ő” kan till och med appliceras på bakverk! “Ő a legjobb süti” betyder “hen är den godaste kakan”.

Men världen är nu inte inställd på goda kakor och avspänning, snarare på högspänd polarisering. Man överbetonar den enas framsida och den andras baksida.

Att män slår kvinnor, att kvinnor utnyttjar män som kvinnor, detta är baksidan. Att män skapar fantastisk litteratur och musik, ofta med kvinnan som musa, att kvinnor är underbara glädjestrålar som lyser upp, mjukar upp en för övrigt kall och hård värld, det är framsidan.

Men nyanser tar på krafterna. Nej, låt alla katter vara svarta och alla hermelinerna glänsa som solen. Istället för att tala om könens fram- och baksidor kan ena könet vara enbart baksida. Bunta ihop dom bara, som Lars Ekborg föreslog. Fyra färger är för mycket, två räcker.

Så här låter det då: Män är starka, har makt och pengar och förtrycker kvinnor. De står för all ondska i världen, krigar, förstör miljön och fäller inte ner toalettlocket efter sig. Kvinnor å andra sidan är svaga, mjuka, kärleksfulla varelser. Deras kroppar (till skillnad från männens) är heliga, deras sexualitet mystisk och gåtfull.

Apropos mjukt och kärleksfullt anser jag Frédéric Chopin vara en kvinnlig tonsättare med många Venusegenskaper. Men sådana nyanser stör ofriden, de fråntar oss snuttefilten Polarisering.

Folk blir heligt förbannade när Donald Trump vågar föreslå att “there is blame on both sides”. Vafalls, skulle alla ha både bra och dåliga sidor? Nej! Ena sidan är bra, den andra är dålig, punkt slut.

Överdriver jag inte själv nu? Inte särskilt.

I dag är varje karl en potentiell våldtäktsman och potentiell pedofil som inte ska få sitta ensamt bredvid ett barn på flyget. Alla “vet” ju att män tänker bara på en sak. Så här kommenteras vår våldsamhet i Feministiskt Initiativs “kampsång”.

Snubbe gubbe jävla man
Förstör vår värld helt utan skam
Våldtar, krigar, slåss och förstör

Men även våra kärleksyttringar är suspekta. Det är kanske Lucia och några små flickor med glitter i håret som möter en äldre man i trappuppgången. Gud så söta ni är, säger han och ger en av flickorna en puss. Tidningen rapporterar: “Föräldrarna mycket oroliga. Polisen letar efter mannen.” Ack, dessa pussbrott.

Feministiska nätverket Virus presenterade 2004 förslag om hur man ska komma tillrätta med mäns våld. Mot kvinnor alltså (att män också får stryk är kanske bara rättvist). Några av deras förslag. Porta män på Systemet. Restauranger ska inte servera sprit till karlar. Särskilda mansparker så män inte skrämmer kvinnor. Pojkvännen får köpa larm och flickvännen träffar han på offentlig plats så andra kan ingripa om han “spårar ur”.

Virus skriver smittande men är det bara jag som tänker på apartheid när de föreslår att män ska söka specialtillstånd som ger dem tillträde till det offentliga rummet?

Deras slutkläm — varje man är en våldtäktsman om han inte visar sin oskuld – gör mig trött och arg och jag får bara lust att duscha av mig all svartfärg. Men jag vet att vrede inte hjälper. Som peacenik har jag förstått att det är just arg polarisering som håller krigets gryta kokande. Så jag bromsar. Utan broms halkar man bara ner i det fräsande, ändlösa debatthelvetet.

En hashtag är en modern megafon. Men vad vill man deklarera och deklamera, ett poem eller polariserande slagord? Digital teknik är förvisso avancerad, men som någon frågade: Är det civilisation om kannibalen äter med kniv och gaffel?

Det har tagit tusentals år för oss att komma fram till ett erkänt imperfekt rättssystem som ändå är bättre än öga för öga, pöbelprocess och improviserad rättegång som slutar i ett träd. Våra digitala megafoner ger oss nu möjlighet att vrida tillbaka klockan till Gamla Testamentet, till inte gatans utan den digitala motorvägens parlament.

Gammal eller ny teknik kan kvitta. Det viktiga är att livet förblir en boxningsmatch, att vi får bli arga och peka finger. Att vi får sjunga den uppdaterade versionen av Biskop Thomas frihetsvisa. “Inte frihet utan POLARISERING är det bästa ting.” Hen är den godaste kakan.

Vad är ett fredligt alternativ? Kanske att män och kvinnor, i detta jämlika Sverige, bär livsbördan gemensamt och delar kamratligt på både ris och ros.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post Pekfingervalsen i ett konfliktnormativt samhälle first appeared on Opulens.