POLITIK. Haris Agic skriver om tillståndet i Tidö-regimens Sverige och menar att vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap.

Sverige har länge berättat historien om sig självt som ett land byggt på jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Men bakom de högtidliga orden växer klyftorna, lagarna tillämpas allt mer selektivt och demokratins löften urholkas för vissa grupper. Det här är en uppgörelse med myten om den svenska exceptionalismen – och ett försvarstal för ett samhälle där ”allas lika värde” måste betyda mer än retorik.

Älskade land! Hur mår Du? Din berättelse om ”allas lika värde” som grundstenen i vår demokrati har börjat krackelera. Bakom sprickorna skönjs en annan, mindre smickrande, verklighet. Vi ser hur de privilegierade duckar för sitt ansvar när det gynnar dem. Att våra normer och regler får verka ojämlikt. Att våra lagar numera tillämpas med varierande vigör, beroende på vilken bakgrund och identitet de riktas mot. Och när snedvridet bruk av lagar inte riktigt uppnår önskad effekt, då tar vi fram nya lagar vars huvudsakliga syfte är att gälla bara vissa ibland oss.

Orden som ”solidaritet utan gränser” och ”öppna era hjärtan” – som en gång kännetecknade Sverige inför hela världen – är numera blott ett avtagande eko, som ett tåg vars vagnar blir mindre allteftersom det drar i väg. Var allt en saga, för god för att vara sann? Användbar för vissa. Inte så mycket för andra. Det var särskilt de privilegierade – de med makt, resurser och inflytande – som en gång hade hjälpt till att etablera vår samhällsservice, vårt välfärdssystem, en stabil ekonomisk struktur, den lag och ordning och stöd för sociala strukturer som skulle värna om alla och säkra ett jämlikt och rättvist samhälle. Föga visste vi att allt detta skulle bli en rökridå för helt andra syften. Vi omfamnade allt och deltog i ritualerna för att vi ville tro på dem, men i det stora hela undvek vi att nämna de alltmer växande gapen mellan tjusiga ord och verklighet. Det som tidigare pyrt under sprickorna har nu börjat flamma upp med en olycksbådande lyster. Uppgörelsen som vi alla trodde på – vårt samhällskontrakt – fungerar inte längre.

Låt mig vara rak här, detta är ingen övergång eller något paradigmskifte. Vi befinner oss mitt i ett avgrundsgap. Under de senaste två årtiondena har en stadig ström av negativa utvecklingar vidgat detta gap till oroväckande djup och vidder: växande förakt mot olikheterna, högt, hetsigt och hårt tonläge i det offentliga samtalet, växande klassklyftor, en allt snävare svensk gemenskap och det utanförskap som den orsakat, nittiotalets skinheads i bomberjackorna och deras våldsamma hatiska och antidemokratiska pack som i dag strosar runt i beslutsfattande korridorer som om de ägde dem, samt en majoritet som låter det ske och låtsas att det regnar trots det hot som de utgör mot vår demokrati. Gapet slukar oss med glupskhet av en hungrig best. Den svenska exceptionalismens avigsida är blottad.

På senare tid har de mäktigaste ibland oss börjat använda idén om kulturell homogenitet som vapen. Skam- och skuldbeläggning, fråntagande av medborgerliga rättigheter, smädelser, hat, hot och mobbning som påtryckningsmedel. Privilegier, inflytande och finansiella muskler som tvång. Demokratiska strukturer som exploaterbara svagheter. Säg mig, hur kan vi leva i lögnen om ömsesidig nytta genom integration när integration har blivit katalysatorn för vår underkastelse? När allt som krävs av oss kräver oss, vad blir kvar av oss då?

Våra demokratiska institutioner, ryggraden i en demokrati som bygger på idén om allas lika värde, är hotade. Och som en följd har allt fler börjat vackla i sin tillit till demokratin. Att dras till den breda gemenskapen är inte särskilt lätt när den inte finns där för oss. Så människorna har börjat dra sig undan. Söker sig till tryggheten i det bekanta. Den privilegierade majoriteten kallar det för ”parallella samhällen”. För de undandragna är det nog bara platser och människor som vill ha dem.

Undanflykten är ett sätt att skydda sig från orättvisan. Att hitta egen gemenskap när den breda inte inkluderar. I de mest extrema fallen kan det även leda till uppkomsten av hemsnickrade lagar och rättssystem. Lika fel som olyckligt, naturligtvis. Men är det verkligen så konstigt när den lag som ska behandla oss alla lika används som vapen mot vissa ibland oss och utvisar duktiga, hederliga och skötsamma människor, kollektivbestraffar familjer och låser in barn i fängelse? Undanflykten är en reaktiv impuls snarare än en kalkylerad strategi. Ett överlevnads- och skyddsmekanism som är fullt förståelig. För människor som bara överlämnar sitt öde till orättvisan mals till pulver.

Men det finns någonting som många har förbisett. Människor drar sig inte bara undan – de strålar också samman. Organiserar sig. Bildar och utbildar sig. Odlar idéer och drömmar och krokar arm för att förverkliga dem. Startar föreningar, studiecirklar, bygger institut och lokala likväl som nationella sammanslutningar. Allt fler engagerar sig i utvecklingen av sin egen och varandras handlingskraft och handlingsutrymme, där de marginaliserade rösterna är starka och tillsammans skapar både resiliens och motstånd. När gemensamma regler inte längre skyddar dig, måste du skydda dig själv. Men detta är bara en temporär lösning. För målet kan inte vara att vi ska rusta upp till försvar för evigt – målet måste vara ett slut på orättvisan. Ett samhälle som skyddar oss alla och framför allt där vi står upp för varandra.

Låt oss vara vuxna, sobra och klarsynta kring vart detta leder. Ett samhälle som bygger på gränser och klyftor mellan olika grupper kan inte vara annat än fattigare, skörare och till syvende och sist ohållbart. Också särskilt sårbart om krisen skulle vara framme och vi behöver stå enade. Med ett blodigt krig i närområdet och stormakternas allt mer oberäkneliga och våldsamma geopolitiska lek kan det vara nåt att fundera på.

Sanningen är att när vi väl en gång övergett vår tro på allas lika värde som grundstenen i vår demokrati där vi, var och en och framför allt tillsammans, har haft möjlighet att våga drömma och kämpa för dessa drömmar, där den gemensamma nämnaren har varit ett värdigt liv för alla och i förlängningen ett kollektivt välbefinnande och välmående, så blir den svår att replikera. Hundratals år av sociala rörelser och kamp kan ruineras på några fjuttiga år av villfarelser. Därför vet jag i mitt hjärta att detta inte kommer att ske.

De mäktiga kan inte profitera på sina relationer för evigt. Hatpropagandan om hotet från ”Den andre” må vara ett kraftfullt verktyg med enorm destruktivitet – men den är också skör och saknar uthållighet. Folket kommer att vakna. Resa sig! Bygga nya skyddsvallar mot denna olycksbådande ovisshet och detta totala galenskap som har drabbat oss. Sten för sten kommer vi att anlägga en ny väg, mot en bättre framtid för oss alla, återuppbygga vår demokratiska trygghet likväl som vår medmänsklighet och på så sätt sy ihop de gapande såren i vår gemensamma dignitet. För ett Sverige där vi är måna om och angår varandra!

Älskade land! Detta är inte tid för tystnad. De mörka krafterna utsätter Dig för åderlåtning under förespegling av att vara Din vän. En ulv i fårakläder! En förtryckare som traktar efter makt för att kunna ge sig på de svagare bland Dina barn. En översittare som mobbar alla till tystnad för att få härja fritt. En opportunist som är beredd att offra allt Du är för att uppnå sina mål. Älskade land, det är dags att visa ryggrad. Gränsen mellan förövare och medlöpare har aldrig varit tunnare. Det är dags att återerövra vår sanna identitet, som ett land som står för solidaritet, jämlikhet och rättvisa. ”Allas lika värde” måste väl ändå betyda någonting mer än blott ett tjusigt begrepp vi så gärna slår oss för bröstet för samtidigt som vi slår volter i sekundära anpassningar kring det.

Jag kände mig hågad att avrunda med något om en fjäder i hatten som man inte har gjort sig förtjänt av och kom så att tänka på Nobels fredspris och den högfärdsgalenskap som krävs för att inte förstå att äran inte sitter i ägandeskapet av medaljen utan i själva förärandet. Men detta är en helt annan historia. Och kanske ändå exakt samma.

The post Sverige – När allas lika värde spricker first appeared on Opulens.

DISKRIMINERING. Rynkdjup lär knappast påverka pennans skärpa eller förmågan att kläcka nya idéer. Ändå sker diskrimineringen hela tiden, inte minst i den åldersbesatta mediebranschen, skriver Lisa Bjurwald.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den ikoniska domaren Ruth Bader Ginsburg har varit på Sverigebesök och journalisterna tävlat i att uttrycka sin häpnad över att en så ohyggligt gammal människa fortfarande kan vara relevant. Sedan jag själv blev vuxen någon gång över 30 har jag av naturliga skäl fått upp ögonen för mediernas orimliga åldersfixering. Ju fler människor över, säg, 50 jag har förmånen att arbeta med, desto mer absurda ter sig “30 bästa under 30”-listor och liknande. Man blir ju bara bättre med åren, så varför denna ungdomsfixering, som ofta sker slentrianmässigt?

Vid uppdrag att moderera paneldebatter och dylikt lägger arrangören ofta till: “Och skulle inte du kunna tipsa oss om några bra unga namn till panelen?”. Varför unga? Det här handlar alltså om ganska avancerade ämnen som ökande nationalism eller hotad pressfrihet. En diplomat eller statsvetare med decenniers erfarenhet av Europas skiftande politiska landskap lär ha mer att tillföra ett sådant samtal än en 23-årig influencer med “vassa åsikter”.

Likadant ser det ut i spalter och ledarkolumner. Här en disclaimer: jag har också varit en “20-någonting” ledarskribent som skrivit läsarna på näsan om hur de ska tycka om krig och fred, livet och döden. Rys. Men jag skyller på cheferna, som rekryterade mig och mina generationskamrater istället för Hédi Fried eller sedan dess avlidne Sverker Åström. Att jag kämpar med att komma på namn på nu levande influencers 70+ är verkligen ett underbetyg till chefredaktörer och andra som styr i det offentliga rummet.

Någon som skriver och lobbar oerhört skarpt och energiskt i åldersfrågan är Mindmakers PR:s framtidsspanare John Mellkvist, ambassadör i regeringens delegation för senior arbetskraft. På LinkedIn skriver han om ålder varje dag (!), bland annat för att fler människor ska “inse och känna att åldras = utvecklas”. Mellkvist vill också att fler ska inse poängerna med att “mixa generationer”. Det viktigaste är ändå att vi överhuvudtaget börjar prata om ålder, för just nu tar vi faktiskt rena klyschor för givna. Varför förutsätter vi till exempel att en lyckad rekrytering är lika med en ung rekrytering? Varför utgår karriärreportage så ofta från unga människor i 20-30-årsåldern, som jämfört med en 50- eller 60-åring bara är i början av sitt värdefulla insamlande av erfarenheter?

Tidigare i år skrev frilansjournalisten Katarina Arnstad Elmblad ett spritt och uppskattat inlägg i tidningen Journalisten : “I 35 år har jag jobbat med det skrivna ordet, i olika befattningar, allt från lokalredaktör till chefredaktör,” berättar Arnstad Elmblad. “Jag anser mig vara hyfsat kompetent. Det är bara ett aber. Min ålder. (…) Redan som 40-åring fick jag höra att jag var för gammal. Jo, det är sant. Chefredaktören på en stor facklig tidning sa rent ut ‘du är för gammal för jobbet’.” Att medvetet tacka nej till kompetens, kunnande och de unika insikter som bara åldern kan ge, till förmån för… Vadå? Någon som skrivit färre antal texter och gjort färre misstag att lära av?

Rynkdjup lär knappast påverka pennans skärpa eller förmågan att kläcka nya idéer. Ändå sker diskrimineringen hela tiden, inte minst i den åldersbesatta mediebranschen, där bland annat medborgarnas egna public service-kanaler sparkar ut den ena folkkära profilen efter den andra enbart på grund av deras ålder. Det är faktiskt inte riktigt klokt. Låt oss tillsammans vända trenden! Det tjänar både vi själva och läsarna, lyssnarna och tittarna på.

The post Åldersfixeringen måste brytas first appeared on Opulens.