FOLKSTYRE. “Frestelsen blir stark att inte bara förklara att majoritetsstyre är otillräckligt för att demokrati ska råda, utan också onödigt.” I sitt sommartal i måndags krävde Centerpartiets ledare Annie Lööf att det ska behövas kvalificerad majoritet, det vill säga två tredjedelar av rösterna, för att riksdagen ska få peta i grundlagarna. Torbjörn Tännsjö är kritisk mot olika förslag som inskränker folkets vilja.

Vad bör vi förstå med ordet ”demokrati”? Det finns inget självklart svar på frågan, men metodologiska skäl talar för en snäv begreppsbildning. Demokrati är en metod för kollektivt beslutsfattande så beskaffad att majoritetens vilja blir kollektivets beslut. Den kan utövas direkt eller indirekt. En nation som den svenska styrs demokratiskt av sina medborgare indirekt, genom proportionella val till en riksdag, som fattar de beslut folket själv skulle ha fattat, om det kunnat samlas, framställa förslag, diskutera och rösta. På en arbetsplats kan demokratin utan vidare utövas direkt — om det är hur man vill ordna saken.

Den främsta metodologiska vinsten med en snäv definition är att vi kan ställa frågor om vad man uppnår med demokrati. Leder demokrati till välstånd? Är kanske frihet från korruption en viktigare förklaringsfaktor? Bakar vi in allt samhällsgodis vi kan tänka oss, så som frihet från korruption, jämlikhet, hälsa och respekt för mänskliga rättigheter i begreppet om demokrati, blir sådana undersökningar omöjliga.

Det finns också en normativ risk i att baka in till exempel respekt för mänskliga rättigheter i demokratibegreppet, kanske med tillägget att man nu talar om ”liberal” eller ”socialistisk” demokrati. Visst kan man på det sättet hävda att majoritetsstyre är otillräckligt för att demokrati ska råda, men frestelsen är nu stark att inte bara förklara att majoritetsstyre är otillräckligt för att demokrati ska råda, utan också onödigt. Man kan tolerera att majoritetens beslutsmakt på olika vis är inskränkt, men anse att detta kompenseras av att viktiga rättigheter är tillgodosedda. Liberalen kan hävda att demokrati råder eftersom äganderätten är garanterad i författningen medan socialisten kan hävda att de viktigaste rättigheterna, nämligen rätten till arbete och bostad, på motsvarande sätt fått ett skydd. Bättre då att likt Tingsten begränsa demokratibegreppet och, om man gillar demokratin, tala om den utan pre-fix som en ”överideologi”. Och, förstås, om man ogillar den, säga det rent ut och ge sina argument för oviljan mot folksuveräniteten.

Lite oväntat har det senare nu skett. Om än i förtäckta ordalag är det flera som nu attackerar den ovanligt rättframma form av demokrati vi tillämpar i vårt land. Det är paradoxalt att det ska ske 100 år efter att den allmänna rösträtten blev verklighet i vårt land. Vilka är då argumenten mot vårt styrelseskick?

Ett förslag har varit att frånta majoriteten den möjligheten.

Här framträder två tankefigurer. Den ena har att göra med möjligheten att på demokratisk väg avskaffa demokratin. En sådan finns förstås i en demokrati. Där bestämmer ju folkets majoritet. Ett förslag har varit att frånta majoriteten den möjligheten. En minoritet ska kunna omöjliggöra förändringar av konstitutionen, har man hävdat. Vi borde ha ett system där kvalificerad majoritet erfordras för ändringar av grundlagen. Men inför vi en sådan bestämmelse har vi ju avskaffat det vi sa att vi ville skydda!

Ett annat och besläktat förslag har varit att vi borde inrätta en författningsdomstol, som med ett amerikanskt uttryck kan ”slå ned” lagförslag, som anses strida mot konstitutionen. Höga jurister ska avgöra om ett lagförslag hotar grundläggande rättigheter. Det finns ju många sådana kniviga fall att ta ställning till, då författningsdomstolen är på plats och en abstrakt rättighetskatalog upprättats. Kränker abort (avsiktligt dödande av foster) rätten till liv? Svår fråga, den får höga jurister avgöra! Innebär en i lag reglerad demokratisk ordning på arbetsplatserna ett hot mot den privata äganderätten? Svårt att säga, för svårt för våra folkvalda, saken får återigen hänföras till juridisk expertis.

Synen på demokratin, som en tanke om folksuveränitet, är och har varit en vänster/höger-fråga. Det demokratiska projektet har drivits från vänster, i en önskan om att bryta olika privilegier från en minoritets sida. Motståndet har kommit från höger. Det har gradvis omformats från en motvilja mot allmänna val och allmän rösträtt till försök att ändå begränsa handlingsutrymmet för de politiska organen. Särskilt inom nyliberalt tänkande (läs: inom Stureplanscentern) har man velat freda den fria marknaden från politiskt inflytande.

Men är det inte farligt att förlita sig på majoritetens vilja? Jovisst, allt kollektivt beslutsfattande innebär risker. Men vilken minoritet vet bättre? Hur ska vi identifiera den? Normalt har det skett med medel som gynnat just de privilegierade skikten i samhället. Och det innebär varken ett effektivt skydd för minoriteter eller att man undviker okloka beslut. Faktum är att vi med vår svenska författning gjort vad som står i vår makt för att garantera både ett hyggligt skydd för minoriteter och kvalitet i lagstiftningsarbetet. Vårt proportionella valförfarande innebär att också obekväma minoriteter kan ta plats i riksdagen och argumentera för sin sak. Det indirekta förfarandet innebär också att vi får representanter, som bättre än vi själva skulle kunna göra kan hantera svåra politiska problem. De får tid och resurser till sitt förfogande och de som kandiderar har det engagemang vi saknar, men som behövs för uppgiften. Invändningarna från såväl den som oroas för hur det ska gå för minoriteter som från elitisterna har fått ett resolut och praktiskt svar.

Det är hyckleri då borgerliga partier, såsom Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, som samarbetar med Sverigedemokraterna, är beredda att använda hotet från SD som ett argument för inskränkt demokrati (kvalificerade majoriteter, författningsdomstol). Ta i stället hotet på allvar! Bryt samarbetet med SD och möt dem i en öppen politisk debatt. Nu ger ni dem i själva verket en möjlighet att framstå som de verkliga demokraterna, i den mån de inte går med på era utspel (och till exempel försvarar yttrandefriheten när ni angriper den).

Till sist bara en ytterligare kommentar kring detta med en författningsdomstol. Man kan ju invända att vi ändå har ett lagråd. Är det inte ett steg på vägen? Nej, lagrådet kan inte slå ned några lagar, och det är väl att det saknar den makten. Låt mig av avrunda med ett citat ur Folke Tersmans och min bok Folk och Vilja, som äger särskild aktualitet just i år, då vi firar hundra år av kvinnlig rösträtt. Utgångspunkten är Morgan Johanssons vägran att underordna sig lagrådet:

Hade det varit bättre om lagrådet hade kunnat ”slå ned” dessa lagförslag? Vi har ingen uppfattning om förslagen i sak men tror alltså att det är bra att rådet saknade just denna konstitutionella makt. Det är inte minst av värde då man av hänsyn till rättssäkerheten vill värna det juridiska systemets autonomi. Och det är bra för det demokratiska beslutsfattandet som fungerar bäst då det får ha sin egen gång. Till detta kan fogas Morgan Johanssons tänkvärda observation, då han försvarade att riksdagen hade makt att köra över kritiken från lagrådet: ”Lagrådet sade en gång i tiden nej både till införandet av kvinnlig rösträtt och dödsstraffets avskaffande.”

The post Majoritetens vilja måste få styra first appeared on Opulens.

KORTRECENSION. “Ändå är det ingen rasande arg diktsamling. Här finns inga rejäla käftsmällar eller ens slag under bältet. Allt går ganska lugnt till, trots att han inte ger oss mycket hopp som människor. Vi får skärvor ur en mörk och dyster verklighet.” Thomas Almqvist om Nicko Smiths diktsamling.

Hki Rött av Nicko Smith
Wordpress (2017)

Nicko Smith föddes 1974 i Stockholm men bor sedan något tiotal år i Finland. I sin nya diktsamling skriver han om fattigdom, utanförskap, ångest och missbruk i ett iskallt Helsingfors, där han försöker ge poetisk röst åt samhällets utslagna människor. Han hoppas på mer förståelse och mindre fördömande och att vi ska börja se på varandra som de människor vi är, bortom alla illusioner om att vissa människor är mer värda än andra.

Den starkaste drivkraften i hans dikter är hans strävan efter att bryta mot det borgerliga samhällets alla konventioner, varför klassperspektivet är ett självklart inslag. Han lämnar mig som läsare ingen ro, ställer allt på sin spets och tvingar mig att ta ställning. Miljön i Helsingfors får mig att tänka på det svarta i Aki Kaurismäkis filmer. Ändå är det ingen rasande arg diktsamling. Här finns inga rejäla käftsmällar eller ens slag under bältet. Allt går ganska lugnt till, trots att han inte ger oss mycket hopp som människor. Vi får skärvor ur en mörk och dyster verklighet, som arrangerats i förskräckande tydliga mönster.

Smiths dikter är direkta, konkreta och ytterst vardagsrealistiska och i och med det inte särskilt storstilade eller djupsinniga. Han har ett rakt och suggestivt språk, vilket ger en puls i flera av dikterna, ett slags kroppslig rytm. Jag skulle gärna vilja höra honom läsa sina dikter högt och inbillar mig att de då skulle bli ännu bättre. Det är en väldigt mörk diktsamling, även om jag här och där kan ana en dröm om den villkorslösa kärleken.

Troligtvis har Smith lärt sig en del av Mikael Enckell, en annan finlandssvensk poet som alltid försökt ge röst åt de undanträngda, de glömda och de nedvärderade i samhället. I Hki Rött kommer vi nära en ung poet idag, som i diktens form ger oss ett antal skrik av vrede över det orättvisa samhället och där han har själv stått för omslag och layout. Det räcker ganska långt för mig.

Alla artiklar av Thomas Almqvist

The post En dröm om den villkorslösa kärleken first appeared on Opulens.