LYRIK. I den här veckans upplaga av Littestraden publicerar vi dikter av Linnea Gillberg som är scenkonstnär. Texterna är hämtade från en större samling.

Linnea Gillberg kommer från en förort till Stockholm och är en scenkonstnär som skriver, står på scen, filmar, regisserar och producerar musik. Just nu fördjupar hon sig akademiskt inom scenkonsten medan det egna konstnärskapet fortgår.

Följande texter är tagna ur en större samling med dikter skrivna under en längre period. Oftast, menar Gillberg, finns det inga städade intentioner varken språkligt eller tematiskt med någon av dikterna. De är främst sprungna ur starka sinnesrörelser som själva fick visa vilken väg de ville ta när de omvandlades till ord. Det enda hon hade föresatt sig var att inte censurera sig själv. Tanken skulle vara fullständigt fri.

CAROLINA THELIN

PALATSET

Om jag plockar bort dig
Strå för strå
Tegelbit för tegelbit
Från min hud och lägger tillbaka dem där jag
fann dem
Vet jag ändå
Jag vet att dina lämningar kommer visa spår
i all evighet
Man kommer kunna ta flygfoton av mig
och visa:
Här, precis här, är grunden
Man kan se var det stod
Var de eftertänksamt började
Placerade med vördnad
Men nu är allt borta
Man kan föreställa sig vilket palats det var
Vilket rike det var
När de stod på kullen och såg långt, långt
bort
Men man vet ju förstås aldrig
Man kan bara föreställa sig

JAG VISSTE INTE ATT DET SKULLE SLUTA SÅ

Ännu en gång måste segelbåten tas ut
Feja, putsa, måla, slipa, sanda, blästra, svetsa
27 år
Och nu måste det göras igen
Ta sig an vågorna med ny pust
Andas ny luft

Det är många förberedelser
Packa rätt
Ta med tillräckligt med
Kontanter
Det är en gemensam pott
För att få iväg mig
Vi måste alla bidra
Ajöss

Ajaj
Ohoj
Anemonerna sitter som
Men de är fina
Det är mina vänner
Låt dem vara

Men dom kommer äta upp dig

Det är okej
De är mina vänner
Ät upp mig utifrån
27 år är nog

…. nej vänta
Viskade jag
Vänta
Jag kan
Jag kan igen
Ta ut mig
Ta ut mig på mitt 28:e år!
Jag kan!
Jag lovar!
Jag måste känna vinden igen

Vågorna saltar mig
Tvättar mig
Det svider
Men jag är här
Jag känner
Det svider

DE ÄLSKANDES TECKEN

När jag radar upp dem alla;
Huvudet på mitt bröst i slummer
Sova i, på, bredvid
varandra
Din anda är min
Sova nära, nakna, hud mot hud
Jag vet hur du känns,
och var

Luta dig in mot mitt ansikte,
Plantera en kyss på mina läppar innan jag går
En smekning lätt över min kind
Handen på mitt lår
Söker hålla om när jag tar avstånd
Jag låter dig
Jag vill ju
egentligen

Berätta om ditt innersta
Dina största tragedier
Dina värsta sorger
Dina bästa älskas
Vill lära känna mig, veta mer

Ska vi åka på en resa?
Ja visst, en sista minuten till solen
Det finns en pjäs, ska vi gå?
Premiär om flera månader
När du fyller jämnt ska vi fira
Med varsin cigarr
Vi det här, vi det där

Din panna mot min
Min näsa snuddar din
Vi blundar
Båda två
Jag vet inte hur länge
Det bästa ögonblicket
jag upplevt

Prata hela natten
Vara där för dig när du behöver det som mest
Och du för mig
Komma ihåg vad du gillar bara så jag kan ge det till
dig
Se på din absoluta favoritfilm
Jag sätter mig bara lite mer bekvämt, du öppnar istället
upp en plats
i din
famn
Vi håller hand
Dina ögon möter mina
Du har varit borta i några minuter
Båda lyser upp
Mutuellt, trodde jag

Jag räknar på kärlekens tecken
Får ihop en summa
Mycket hög, växer exponentiellt
Det är inte mutuellt exklusivt.
Tydligen.

Det är ett liv du la på mig
Jag hade inte ens tänkt på
Gjorde mig bekväm

The post Littestraden: Dikter av Linnea Gillberg first appeared on Opulens.

LYRIK. I den här veckans Littestraden presenterar vi en brutalt ärlig dikt av Ramona Hezaveh.

Ramona Hezaveh är 28 år och bor i Göteborg. Förra året gav hon ut sin första diktsamling Bruten stjälk och skriver just nu på en ny. Hezaveh skriver framförallt om trauman från barndomen och texterna är nakna, brutala och ärliga. Hennes texter finns även på Instagram under namnet poesi.psykos.

Hezaveh beskriver dikten, som vi nu har äran av att få presentera, så här: ”Den skildrar en dysfunktionell familj präglad av våld och lidande. Att växa upp i ständig förvirring över om pappa kommer att vara snäll eller dum och vad det psykologiska trycket kring detta innebär. Att som barn tvingas växa upp för snabbt och behöva ta för stort ansvar. När mamma som är tryggheten jobbar natt och barnen kämpar med att klara sig själva. Dikten belyser teman som våld, förlust och försök till överlevnad vilket jag tyvärr tror att många kan relatera till”

CAROLINA THELIN

TRE SYSTRAR OCH EN BROR
VI MATAS MED
ÖRFILAR TOFFLOR OCH SKOR
TRE ANSIKTEN VILAR
EN GRÅTER SNOR
HÅR FRÅN HUVUD PÅ GOLVET
EN GÖR UPPROR
ÄNNU MERA ÖRFILAR
SÅ HAN SLOG
EN EFTER EN
TVÅ EFTER TVÅ
TRE EFTER TRE
VÅRA ÖGON SVULLNA
KAN KNAPPT SE
FYRA EFTER FYRA
FEM EFTER FEM
TRYGGHETEN JOBBAR NATT
SNÄLLA KOM HEM
SEX EFTER SEX
SJU EFTER SJU
SOLEN ÄR VAKEN
DET ÄR MORGON NU
VÅRA HJÄRTAN HAR DELATS
DE HAR GÅTT ITU
EN EFTER EN
FÖRVIRRADE
ÄR PAPPA DUM ELLER ÄR PAPPA SNÄLL?
TVÅ EFTER TVÅ
PAPPA ÄR ARG
TIPPA PÅ TÅ
TRE EFTER TRE
PAPPA KOMMER
VI MÅSTE BE
FYRA EFTER F*CKING FYRA
FEM EFTER F*CKING FEM
SEX EFTER F*CKING SEX
SJU EFTER F*CKING SJU
VI BÖRJAR TAPPA RÄKNINGEN NU
ÅTTA EFTER ÅTTA
VÅRA SJÄLAR ÄR F**KING BORTA!
NIO EFTER NIO
TIO EFTER TIO
ELVA EFTER ELVA
VI VAR VUXNA BARN SOM FICK KLARA OSS SJÄLVA

The post Littestraden: Dikt av Ramona Hezaveh first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Efter att ha läst alla dikterna i ”Snöapan” infinner sig ett stillsamt lugn i själen och jag har fått en hel del att fundera på. Det känns bra,” skriver Thomas Almqvist som läst Eva-Stina Byggmästars nya diktsamling.

Snöapan av Eva-Stina Byggmästar
Fri Press

Eva-Stina Byggmästars ”Snöapan” är en efterföljare till ”Låt hjärtat tala hjärtats språk” och ska bilda en trilogi med ”Zenmästaren”, som blir hennes nästa diktsamling.

Den första diktsamlingen skildrade en inre resa, ett sökande för att nå djupare i den minimalism som förmodligen är en förutsättning för nya och starkare livsupplevelser. Där fanns också ett kärlekstema, som fortsätter i ”Snöapan”.

Inspiration från Japan

Byggmästar är inspirerad av japansk kultur, vilket inbegriper zen, tedrickande och meditation. Hennes korta dikter står haikun nära, dock med den skillnaden att här är språket mera rakt och lättillgängligt.

Byggmästar debuterade 1986 med ”I glasskärvornas rike” och har sedan dess kommit ut med närmare trettiotalet titlar. Hon anses vara en av Finlands mest säregna och begåvade poeter idag. Hon har tilldelats många litterära priser, som Sveriges radios lyrikpris 1998, Gustaf Fröding-sällskapets lyrikpris 2012, Bellmanpriset 2015 och Svensk biblioteksförenings Aniarapris 2018. I år är hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris för diktsamlingen ”Vill du kyssa en rebell?”

Eva-Stina Byggmästar föddes 1967 i Jakobstad, i Österbotten. Hon har bott både i Sverige och i Danmark, men bor just nu i Finland.

Vildhjärna och naturlyriker

I en intervju beskriver hon sig själv som en vildhjärna och att hon är fullständigt och totalt kompromisslös, men på samma gång beskriver hon sig själv som en blyg naturlyriker. Hon lever för poesin och poesin lever genom henne. Dikterna skriver sig själva och är automatskrift för hela slanten, i alla fall enligt henne själv.

I ”Snöapan” fortsätter hon sitt samtal med japanska och kinesiska poeter och filosofer. Allt är så kortfattat och koncentrerat och till synes anspråkslöst att det är väldigt lätt hänt att läsa för fort, men varje dikt måste läsas flera gånger.

När haikudikter läses offentligt, läser man ju varje dikt två gånger, enligt traditionen. Det mesta står mellan raderna. Det självklara personliga pronomenet är första person singular och Byggmästar fortsätter att gå sin egen väg.

Inga onödiga ord

Diktsamlingen innehåller 42 dikter, varav många är väldigt korta. Här finns inte ett onödigt ord, vilket gör att varje formulering känns väldigt viktig och betydelsebärande. Hon lämnar ingenting åt slumpen utan verkar ha vägt varje ord på guldvåg, innan det används.

”Stenträdgården
är en abstraherad
form av natur –

en skog
av stenar
på drift

hela världen
är en ö

på drift
i stjärnhavet”

Eva-Stina Byggmästar är en ärlig poet

Efter att ha läst alla dikterna i ”Snöapan” infinner sig ett stillsamt lugn i själen och jag har fått en hel del att fundera på. Det känns bra. I och med ordknappheten och det koncentrerade formatet smakar man verkligen på varje ord och låter det sjunka in ordentligt. Det här är verkligen avskalad, mycket naken poesi, när den fungerar som bäst. Jag uppfattar Byggmästar som en mycket ärlig poet.

”Jag satt
i mörkret

och log tills
mitt leende fyllde
hela rummet”

The post Eva-Stina Byggmästar övertygar med ”Snöapan” first appeared on Opulens.

LYRIK. I Littestraden denna vecka presenterar vi en dikt av Linn Eriksson. Den har titeln ”eviga äppelhjärtan”.

Linn Eriksson är 30 år, frilansar som skådespelare och har gått skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola. Hon arbetar även i hemtjänsten och som personlig assistent. När Eriksson skriver dikter gör hon det för att upptäcka språket i det fula, det hon kanske skäms över eller inte önskade var sant. Men vad är egentligen sant, vad är sanning? En fråga hon ständigt brottas med.

Nu är vi glada att få presentera Erikssons dikt eviga äppelhjärtan. Det finns en inspelning av den på hennes substack. Så här beskriver hon själv hur den kom till: ”Jag promenerade runt i ett bostadsområde en höstdag och det var som om jag var ensam på jorden. Det var tomt, tillrättalagt. Jag fantiserade över naturen runtomkring, människorna som bodde där. Kunde höra sovrumsväggarna skrika ut till mig där jag gick och pratade in mina tankar på telefonen. Jag har alltid fascinerats över homogena, generiska villaområden. Både estetiskt och sociologiskt. Något skrämmer mig. Det är något med den dånande atmosfären…Och så skrev jag dikten i ett svep när jag satt och väntade på pendeltåget i centrum”.

CAROLINA THELIN

eviga äppelhjärtan

expert på support
till alla som inte vill återuppfinna biografen
till ungdomsgård

brustna hjärtan i ett äppelträd
de ruttnar och faller ner till marken
jag väljer noggrant ett inte för rött inte för grönt
tuggar långsamt segt tills jag ser
en värld av tilltro till reklam
putsväggar och tegelhus som vattnas med tradition
ett helt område färgat av löven, människor som inte syns till
men skriver namninsamlingar
för en biograf som står still

det är inte traditionerna inte religionerna utan
äppelträden
lövskogen
en kulle med folkburkar i ett hav av torkade barr
som ger er liv
det är centrumet på andra sidan tunneln
ni inte vill veta av
som lyckas fånga det andliga
i att finnas
att vara trogen en mänsklighet
inte era husvagnar och krattade uppgångar
skurna häckar och källarvåningar med soffor ingen någonsin sitter i

kanske kan ni återupplivas
kanske jag kan smaka era äppelhjärtan
med tårfyllda maskhål igen
känna hur saltet rinner ur och renar det ni är nu
det ruttna försvinner och er syn förstärks
ni ömsar skinn
andas liv och önskar liv tillbaka
kanske då kan ni förstå att det luktar inte bränt
inget är förstört
allt har bara nyss hänt och kommer hända igen
/

The post Littestraden: Dikt av Linn Eriksson first appeared on Opulens.

LYRIK. Vi avslutar den här Opulensveckan med att publicera en finurlig prosadikt av Carl-Robert Boström.

Carl-Robert Boström är född i Bromma 1954. Han bor vid havet i Grundsund, gillar grekiska gudar, Epa-traktorer och älskar skidåkaren Frida Karlsson. Boström har tidigare varit publicerad i Opulens, bland annat med två dikter.

Nu är vi glada över att få presentera Boströms prosadikt Rekordet som inleds med en finurlig och fri tolkning av ett Wittgenstein-citat.

CAROLINA THELIN

Rekordet

                                                                     Humor är en boll människor kastar till varandra.
                                                                     Fast vissa människor stoppar ned bollen i fickan
                                                                     och går därifrån.

                                                                                                   Fritt efter Ludwig Wittgenstein

När jag var liten fanns det ett spel som hette Spela Vägg.
Det gick ut på att träffa en vägg med en boll. När förste
man träffat väggen och bollen studsat tillbaka var det
nästa mans tur. Man kunde vara hur många som helst.
En gång var vi femton stycken. En annan gång sparkade
jag sönder en grön garagedörr. Reglerna var enkla: den som
missade väggen var illa ute. Och de gånger man inte hade
någon kompis att spela med kunde man träna, väggen
fanns ju alltid där. Nuförtiden verkar väggarna vara gjorda
av nya material. För varje gång jag sparkar till bollen
så stannar den där borta och jag får gå och hämta den.
Hur hårt jag än trycker till så släpper väggen inte ifrån sig bollen.
– Kära Vägg, idag blåser det tio sekundmeter från sydväst,
så jag tror jag lämnar dig nu och går ner till klippan vid Munkevik
och spelar lite badminton mot Vinden. En gång klarade vi,
Vinden och jag, sexton slag på raken. Det är ett rekord som
kommer att stå sig.

The post Littestraden: Prosadikt av Carl-Robert Boström first appeared on Opulens.

LYRIK. Vi har vid flera tillfällen publicerat texter, såväl poesi som prosa, av Else-Britt Kjellqvist. Nu åtekommer hon med en nyskriven dikt betitlad ”Nyckeln”.

Else-Britt Kjellqvist är född i Stockholm och uppväxt på Söder. Hon är sedan länge heltidsförfattare men var tidigare också verksam som psykoanalytiker och debuterade 1981 på Bonniers med diktsamlingen Lögnen har ögon. Kjellqvist har gett ut ett tjugotal essäböcker varav de om skam mötts av stort intresse, också i de nordiska länderna. Hon har tidigare varit publicerad i Opulens, senast med en diktsvit.

Nu återkommer hon med ett ytterst aktuellt ämne. Så här skriver hon själv om det hon vill förmedla med sin dikt Nyckeln: ”Naturkatastrofer är svåra att förhindra men bakom krigen står en äldre härskares vilja, vilken har ihjäl unga män, skändar kvinnor, lemlästar och rövar barn. Det är de unga männen som måste dö och jag skulle önska att de kunde ta tillbaka sina liv och därmed också rädda kvinnor och barn”.

CAROLINA THELIN

NYCKELN

Hittar inte nyckeln
irrar kring
ligger lik över
ALLT

En solfårad kvinna i huckle
sitter med ett kritvitt spädbarn i knäet
ORÖRLIGA
labradoren söker 

Vad gör VI mot de minsta
de hemlösa barnen
rövade från barnhem
och de lemlästade i leran
med uppåtvända ögon

Hjälp mig finna nyckeln
ögonlocken törstar
efter klart vatten
insidan vänd utåt
 

Unga dansar över ökenängen
där de mejas ner
Dansar vidare med andan i halsen
ger aldrig upp den

Skönjer nyckeln i rosten
i brevlådelåset
nu är det mest dödande
och döda
upplösta ansikten
från sina sinnen

de som blev kvar

The post Littestraden: Dikt av Else-Britt Kjellqvist first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen presenterar vi en dikt med titeln ”I skuggorna” av Karin Strand.

Karin Strand bor i Norrköping och arbetar inom en statlig myndighet. På sin fritid skriver hon och fotograferar. Strand har tidigare publicerat en foto/diktbok.

I skuggorna speglar, enligt Strand, den ångest och oro som drabbar många just nu på grund av krig, klimatet, gängkriminalitet och droger – “Vad ska vi göra, vad vågar vi göra?”. Fotot som illustrerar dikten är taget av henne.

CAROLINA THELIN

I skuggorna

I skuggorna ruvar det onämnbara
Det alla vet men ingen vågar beröra
Vi tittar mot solen, ignorerar
Det krälande oformbara rör sig där
Kryper efter oss, kommer närmre
Som vålnader som föder sig på rädsla
I det fördolda växer sig starkare
Kommer vi någonsin vända oss om?
Kommer vi våga se det i ögonen?
Mota tillbaka det in i mörkret
Stå starka och försvara ljuset

The post Littestraden: Dikt av Karin Strand first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen har vi glädjen att presentera tre dikter av Victor Haskel.

Victor Haskel är familjefar och arbetar som svensklärare. När han inte umgås med sin familj eller jobbar skriver han poesi.

Nu är vi glada över att få presentera tre dikter av Haskel som han själv beskriver så här: ”Livets förunderlighet är ett försök till porträttering av livets orättvisa. Där turen förefaller gagna endast några och negligera andra. Oavsett individers invärtes godhet. Clowneri är en hommage till jagets villighet till uppoffring. Jaget, som partout, vill älska – till vilket pris det än månde vara. Älska, trots att det kan betyda att lämna sig själv. Vår är en ansats till trolsk iscensättning av den omättligt vackra flora som klär Sverige”.

CAROLINA THELIN

Livets förunderlighet

Om sanningen tvistar de lärde
Huruvida och var och vem
Som bestämmer och vad är värde
Om livet och död talar dem

De sitter med ben i kors och smuttar
På chardonnay och cuban och punch
Medan haren in i skogen skuttar
Smälter de gåsen de åt till lunch

Medan modern vänder varje riksdal
Och barnet skriker i natten
Avhandlas Etikens trötta moral
Den mest vida debatten

Det är skevt under himmelens mörka fäste
Och någon där uppe tycks inte sluta snusa och snarka
Men livet smular även sönder den bäste
Smala och tjocka, långa och korta och svaga och starka

Fattiga hungrar i hyddor av skarn
Dödens sjukdom drabbar de sjukas barn
Men i det guldiga skimret det skålas i vin
Och frågas och undras – hur var det med räntan din

Från norr till söder och öster till väst vi kommer till samma replik
vi döms med samma klubba när en gång vi blir lik

Clowneri

Gladeligen glädjes jag
För att du ska se
Taga det som tagas tag
För att du ska le

Vår

I den nordiska florans rike
Dansar solglitter på björkens gren
Och bär det växer i var dike
Och långsamt lunkar älg, björn och ren
Det kvittrar av stolta hanar och ljugs av liten sprätt
Och vinden smeker löven i sällsam kör
Att glömma och drömma och tömma det ömma – är lätt
Allt av pensel är målat i tyst kulör
Så låt bäcken porla allena
Och gräsen tissla för sig själva
Låt bladen vara honungslena
Och inte skrämma liten älva

The post Littestraden: Tre dikter av Victor Haskel first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Jag hade det trevligt för att inte säga väldigt trevligt hela tiden i Birk Anderssons sällskap,” skriver Thomas Almqvist som läst Birk Anderssons femte haikudiktsamling.

Sju sorters haiku av Birk Andersson
Fri Press

Sju sorters haiku är Birk Anderssons femte diktsamling med haiku som tyckte att han äntligen hittade rätt, när han började skriva haiku 2017. Han skriver haiku för folket och menar att den gammaldags japanska diktformen passar hans kynne, även om han gärna bryter mot den strikta formen med 5-7-5 stavelser, vilket känns i högsta grad befriande.

Birk Andersson har en närmast anarkistisk hållning till haikun, som kommer av det japanska ”haikai no ku”, som betyder ”lättsam vers”. Anderssons haikus är inte bara anarkistiska utan också humoristiska och samhällskritiska. Det är bara fantasin, förnuftet och den egna förmågan som sätter gränser för hans sätt att skriva haiku.

Birk Andersson är född i Trelleborg, men bor i Malmö idag. Han har studerat kriminologi och klimatstrategi men jobbar med IT-projekt idag.

Flera av dikterna i Sju sorters haiku har tidigare varit publicerade i olika tidskrifter/magasin. I Sju sorters haiku fokuserar han gärna på ord med flera betydelser. Med hjälp av sådana ord kan ”en enskild haiku både vara komisk och samhällskritisk, mörk och lättsam eller mystisk och självklar”, som han skriver i förordet. En haiku ska dessutom läsas två gånger (enligt den japanska traditionen) och man får inte läsa för fort eller för långsamt. För att vi inte ska missa eventuella mångtydigheter finns här t.o.m. ett facit i slutet av boken. Några av haikuerna är så pass roliga att de t.o.m. fungerar i stand-up-framträdanden.

”ostron
restaurangbåt
skrovmål”

”korpenmatch
blod, svett
och dårar”

Som gammal miljöaktivist vill Andersson inte bara tolka världen utan även förändra den. Det är svårt att skriva vackra naturhaikuer idag, samtidigt som det på går en massutrotning av jordens arter. Han vill gärna önska sig en framtid som har en framtid. Här kommer samhällskritiken in.

”ställ andra mot väggen
än de som går in i den”

”utan verktyg
muttrar och skruvar
vissa på sig”

Men han kan även skriva traditionell haiku, så att han kan vara med i olika antologier och tidskrifter med haiku. Även här ryms ordlekarna och fantasin och en del kontraster med överraskande slut.

”kramsnö
barnbarnet och jag
blir lika gamla”

”blåmärken
nedanför pulkabacken
scilla”

Jag hade det trevligt för att inte säga väldigt trevligt hela tiden i Birk Anderssons sällskap. Han tänjer verkligen på haikuns form så att den bäst ska passa det som han vill ha sagt. Det är skickligt gjort och känns väldigt övertygande. Tre ord som passar i sammanhanget för att beskriva hans sätt att skriva haiku är underfundighet, lekfullhet och så naturligtvis lättsamhet. Låt mig avsluta med en favorit.

”en väg visare
efter varje
vandring”

The post Anarkistiska och humoristiska haikudikter first appeared on Opulens.

LYRIK. Den här veckan har vi nöjet att presentera fyra dikter av Simon Berg.

Simon Berg arbetar med sten – med huggning, sågning och allt annat det innebär. Han har tidigare arbetat som konstrecensent, brandman, skogshuggare och projektledare för offentlig konst. I sitt skrivande är Bergs ambition att sätta ord på allmänmänskliga inre tillstånd och dess platser. Det som formar oss och det som leder till handling och val, intresserar honom.

Vi har nu den äran att presentera fyra av Bergs dikter där han med enkel, lågmäld och kraftfull poesi vill ge nya perspektiv och sätt att se på det som sker runt omkring och inuti oss. 

CAROLINA THELIN

krasse

alla som tjatat sig till din kropp                                                                                                      har rest tillbaka

alla dåliga ligg                                                                                                                                                                  är kvar i dig

                                                                                                                                                                                                    önskningar
om smultron och mjölk
som de i folkvisan

klamrar sig fast                                                                                                                                                     dunkla och vackra

år efter år                                                                                                                                                             

din smärta
som krasse på bomull

allians

återigen pratas det om
en hemlig allians
mellan träden och stenarna
i dungen vid åkern
med märgelhål

som vanligt blir
vi påminda
om den rädsla
vi fick som barn när
vi tände eld på
gammal plast vid hålet

träden skrek mot oss
stenarna visslade mot oss
högre och högre
ladorna staketen grusvägen
blev till jord
vi sprang hem
kinderna dunkade hårt

de flesta av oss
har ett fotografi
av det som står skrivet
på vattentornet
med oss vart vi än går

när trädens rötter nått hålet
ska trädens grenar lyfta upp stenarna
och bilda murar
ingen människa kommer in eller ut
det börjar hända nu det händer nu

barndomens jord

idag plöjs
barndomens jord
du längtar
du måste
harva välta så
och bädda in
smärtan du fick
av dina föräldrars namn

du vet redan nu att
när det är dags att skörda
kommer din hembygds
oskrivna regler hamra
in dina måsten i ditt ansikte
så att du inte glömmer
att det åligger 
människan du var tidigare
där i pisset
att torka
rensa
mala
att dela med
dig till dom som en
gång fostrade dig
till den du är idag

älvor

nu
alla gator töms
rummen mörkläggs

ovanför oss
söker hungriga älvor efter
mjölk och blod

ännu en gång blir
tystnaden fylld med
meningslös jord och betong

The post Littestraden: Dikter av Simon Berg first appeared on Opulens.

POESI. ”Skolor, bokhandlar, bibliotek och bokkaféer – bered plats för denna antologi. Allt annat vore ovärdigt,” skriver Erik Bovin som läst den aktuella lyrikantologin ”Ny poesi” med idel debutanter.

Ny poesi
Antologi
Vendels förlag

Hur ska unga hitta till poesin? Något enkelt svar på den frågan finns inte lika lite som det finns en quick fix på poesins tilltagande marginalisering. En sak är dock säker – de dikter man pliktskyldigt introduceras för i skolan gör en knappast till poesiläsare. Dagens ungdom är i vissa fall klipskare än vuxna. Jag tror dock knappast de har som sport att leta i det lokala bibliotekets databas efter diktsamlingar som ligger och samlar damm i magasinet. Nog för att det finns fler spännande böcker i magasinen än man kan tro! Böcker som placerats där, kan man tycka, i förtid.

Mer troligt är det nog att aha-upplevelsen infinner sig första gången man öppnar en antologi med ny ung poesi. Poesin är långtifrån museal inser man då. Det publiceras trots allt en hel del poesi som tar sig an och griper in i den värld vi lever i, här och nu.

Jag hade inte varit poesiläsare, än mindre poet, utan Brombergs Blå blixt-antologier. De fick mig att inse att poesin fortfarande lever, ett obskyrt liv förvisso, men som likväl frodas mellan pärmar, i offentligheten, på och utanför estraden.

Att ett litet förlag som Vendels tar initiativet till en ny antologi förtjänar all respekt. Ny poesi 2023 består just av nyskriven ung poesi. Jag skriver ung, då flera av skribenterna är födda på 90- och 00-talet men också för att antologin samlar dikter av personer som ännu inte debuterat.

På kultursidorna har den svenska samtidslitteraturen avfärdats som torr och överambitiös. Alltför många skriver fantasilös ”stipendieprosa” har det hävdats. Nyligen har det sagts att svensk samtidslitteratur, tvärtom, är slapp och dum, svenska författare lata och självcentrerade.

Denna samlings 31 aspiranter saknar dock varken fantasi eller ambition. Någon inåtvänd pojk- eller flickrumspoesi är det inte fråga om. Såväl språkkänslan som ivern att kommunicera är på plats. Håller samtliga måttet för att bli utgivna i framtiden? Knappast. Idealet vore att alla de som hör till samlingens största begåvningar blev utgivna men även det är nog att hoppas på för mycket med tanke på den smala litteraturens prekära status.

Några har hittat en röst som bär men är i stället obalanserade när det kommer till det poetiska hantverket, andra är hantverkskickliga men saknar ett eget uttryck. Den senare kategorin tror jag vi kan räkna bort redan nu. Det går att lära sig skriva. Men mycket av det som gör en poet läsvärd handlar om någonting annat… något som, enligt min mening, inte kan läras ut. Detta svårfångade ”någonting” är i slutändan det som avgör om poeten gör avtryck eller inte. Det kan handla om ett eget temperament, en blick på tillvaron, något så märkligt som en egenartad, nästan sjuklig form av självcensur, eller frånvaro av detsamma. Ola Juléns självcensur konstituerade till stora del hans stil. Motsatsen är emellertid lika intressant, vilket inte minst Friederike Mayröckers tygellösa poesi exemplifierar.

Samlingen öppnar starkt med finlandssvenska Emma Kanckos, en poet som vågar ta risker och gör intryck med sin säregna stil.

Särskilt drabbande är Angelica Wågströms dikter. Hon borde redan ha debuterat. Jag har varit av den åsikten ända sedan jag läste hennes bidrag i tidskrifterna Lyrikvännen och Populär poesi. Någon förläggare som läser detta? Gör något åt saken!

I denna antologi står hon för en svit dikter med barndomen som hemvist. Med precision gestaltas sorgen och saknaden efter en bortgången bror.

Intryck gör även Einar Ehn-Briems dikter om ett bibliotek och en bibliotekarie som tycks kämpa i motvind för att leva upp till bibliotekets ”kompensatoriska uppdrag”. Vad menas med det? Jag läser in en, till viss del befogad, bitterhet över att biblioteket inte längre är en given plats för läsande människor. Numera får den främst agera avlastningscentral för allt det som diverse myndigheter inte kan eller hinner tillhandahålla.

Ehn-Briems poesi går dock inte realismens ärenden utan tangerar lika mycket det sureella vilket märks i en dikt om bibliotekets egenartade gallringspolicy:

”Sista tisdagen i varje månad
eldar vi upp alla böcker som återlämnas

Andra bibliotek gallrar det som inte lånas
men hos oss dör böckerna när
de är som mest älskade”

Kanske kan denna antologi säga något om Sverige? Jag tycker mig i alla fall skönja en motbild till en förenklad Sverigebild när så många olika röster får komma till tals.

I media blir offren för skottlossningar sällan mer än siffror i statistiken. Jag är övertygad om att poesin kan stärka vår empati och vidga vår förståelsehorisont i högre grad än siffror.

Anna Carlén fångar exempelvis det oförsonliga efteråt som dröjer sig kvar i ett område, och hos en mor, efter ett mord.

Jon Aagaard Gao har uppenbarligen fått nog i en dikt som bär vredens och desperationens tonläge:

”vi har inte tid
att begrava våra döda
att stötta våra syskon
vi vill inte dö vi vill inte dö
vi vill inte dö i en transvårdkö
vi har inte tid för en till fundraiser
vi har knappt tid att
jobba tre jobb med timlön
119 kronor eller 125 eller 140 i bästa fall”

Litteraturvärlden är fortfarande hopplöst stockholmsfixerad. Kritik har riktats mot detta faktum i decennier utan att något har hänt. Min tes om att antologin tecknar en bild av Sverige hade brustit om merparten av aspiranterna huserat i huvudstaden. Så är inte fallet, tack och lov. Kanske säger det något om poesins framtid att några av samlingens starkaste poeter har sina säten i Göteborg, Malmö, Umeå och Östersund.

Även om Sveriges just nu näst största parti består av klimatförnekare är det glädjande att se naturlyriken och ekopoesin behålla sin ställning i samtidspoesin. I sammanhanget kan Lotta Ekströms naturlyrik nämnas som tecknar ett landskap med tussilago, tindrande hjorton och älg. En sorgsen efterklang ljuder inom mig efter att ha läst dikten ”Arvet” och dröjt vid diktens avslutande rader: ”Ännu lite till / ska jag låtsas / att det finns kvar / allt jag velat visa dig.”

Jag gillar Lisa Karlsson Bloms definition av poesi som ett ”brutalt kärleksspråk. I poesin är orden allt men förutsättningen för det som sker, sker mellan och bortom dem”. Likt kärleken äger hennes poesi ett temperament som kan beskrivas som gränslöst, en vildhet svensk samtidspoesi behöver mer av:

”Och vi drack oss vansinniga
Vinglande vampyrer
På korståg över jorden
Vi strök blodet från läpparna
Och ritade upp röda gränser på marken:

Allt det här är vårt sa vi

Vi var inga maskrosbarn
Vi var pioner och tulpaner och löktrav”

Skolor, bokhandlar, bibliotek och bokkaféer – bered plats för denna antologi. Allt annat vore ovärdigt.

The post Stark lyrikantologi med idel debutanter first appeared on Opulens.

LYRIK. Idag presenterar vi en dikt av en ung poet, Angelina Lundström. Hon hoppas med sin dikt kunna väcka frågor om mental ohälsa hos föräldrar och hur det påverkar ett barn. 

Angelina Lundström är 19 år, kommer från Umeå och studerar litteraturvetenskap på universitetet. Dikter och prosatexter har alltid varit viktiga för henne som ett sätt att ge utlopp för känslorna. Inspiration hittar hon ofta hos Edgar Allan Poe, Pär Lagerkvist och Lewis Carroll.

Lundströms dikt “Kurragömma” handlar om ett barns tankar som väcks när hen ser att mamman inte mår bra. Lundström hoppas på att väcka frågor kring mental ohälsa hos föräldrar och hur det påverkar ett barn som inte förstår varför de vuxna är ledsna.

CAROLINA THELIN

Kurragömma

Kära mor, du varm och rar, vart har du tagit vägen?
Har dricksglas, fars extas gjort dig allt förlägen?

Kära mor, kan du mig säga, vad som känns så fel?
Är hårda ord, ostädat bord, möjligen en del?

Kära mor, vad var det du ville, innan du mig fick?
Är det jag, i stora drag, som ledsnat ner din blick?

Kära mor, varför är det så, att du om kvällen snyftar?
Kan det vara, det drickbara, som alltet kanske syftar?

Kära mor, vad händer nu, du dråsar och du skäller.
Är det så, att det gör dig blå, med jobbet som jämt gnäller?

Kära mor, hur är det fatt, jag ser ju hur du gråter.
Har pengabrist och de du mist, fått sorgen komma åter?

Kära mor, jag hör dig tänka högt för mig ibland.
Om hur det är, jag som tär, sprickor i vårt band.

Kära mor, är det så att det är mig du faktiskt klandrar?
För din lön, och gräsets grön, och vart du faktiskt vandrar.

Kära mor, du varm och glad, vart har du tagit vägen?
Hur ska jag, som är så svag, inte bli förlägen.

The post Littestraden: Dikt av Angelina Lundström first appeared on Opulens.